Vänstern har hållit sig borta från Paris invandrartäta, muslimska förorter. I stället har den lockats in i etnicitetsdebatter om slöjförbud. Det är en av förklaringarna till morden på Charlie Hebdo och i kocheraffären. Walden Bello, filippinsk samhällsvetare, kommenterar terrorn i Paris och rasisternas framgångar.

I Tyskland, Belgien och Frankrike har jakten gått på terrorister efter attentaten i januari mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo och en parisisk kosherbutik. Den har varit särskilt intensiv i Belgien, där myndigheterna beskriver sina mål som sovande jihadistceller som förbereder nya terroristattacker. Men medan polisiära krafter har mobiliserats mot invandrare som förmodas ha lämnat Europa för att träna med al-Qaida och Isis, för att sedan återvända och bringa förödelse, finns det en annan förklaring till de senaste attackerna.

Behandlingen av invandrargrupper i Europa är den verkliga grogrunden för extremism. Rasifiering och etnisk och religiös diskriminering har drivit en generation av unga invandrare till radikala rörelser, som en lösning på bristen på arbetstillfällen, dålig utbildning, förfallna hemkvarter, att inte bli bemött med respekt och upprepade fängelsevistelser. Ironiskt nog kan tillslagen mot deras förorter efter terroristattackerna försvåra problemen.

I stället för överdrivna varningar för terrorister som tränas utomlands borde man i Europa bekämpa främlingsfientliga rörelser på hemmaplan och stärka en vänster som kan organisera inte bara den traditionella arbetarklassen, utan också invandrare.

Rädslan som genomsyrar den allmänna opinionen och driver myndighetspersoner, är inte överraskande.

Västliga medier har ju målat upp en bild av tusentals hemmagjorda jihadister som återvänt för att genomföra terrorattentat efter militär träning i Jemen, Irak och Syrien av al-Qaida eller Isis. CNN, bland de mest sensationslystna medierna, har varnat sin världsomspännande publik att "så många som tjugo vilande celler med 120 till 180 medlemmar kan vara redo att slå till i i Frankrike, Tyskland, Belgien och Nederländerna" och man berättar också att europeiska säkerhetstjänster knappt kan hålla reda på dem.

Känslan av att vi gått in i en exceptionell period förstärks av att så kallade säkerhetsexperter som John McCain, Interpolchefen Jürgen Stock och förre CIA-chefen Leon Panetta får göra talrika framträdanden i mainstreammedier.

McCain har sagt att endast amerikanska marktrupper i Irak och Syrien för att bekämpa Isis kan hejda vågen av terrorism i väst. Stock har krävt att man slår till mot misstänkta terrorister innan "de slår till mot oss" och Panetta har hävdat att terroristattackerna nu har nått "en mycket farligare fas" som kräver samordnad övervakning och samordnat agerande från amerikanska och europeiska säkerhetsstyrkor. Han har varnat för att Isis och al-Qaida "är involverade i betydligt mer aggressiva ansträngningar för att ta till våld inte bara i Europa, utan också emot USA i sinom tid".

Hur mycket som är verklighet och hur mycket som är fantasier vad gäller vilande terroristceller återstår att se. Men ett verkligt hot är hur invandrare behandlas i Europa, en behandling som, för att använda Panettas ord, har kommit in i en mycket farligare fas.

Västeuropeiska regeringar har i sina officiella reaktioner på händelserna i Paris i huvudsak talat om inkludering och integration av invandrare och muslimer. Som den tyska förbundskanslern Angela Merkel sa i ett tal inför en demonstration till stöd för muslimer: "Islam är en del av Tyskland ... Jag är kansler för alla tyskar. Det innefattar alla som bor här permanent, oavsett bakgrund eller ursprung." Eller som den tyske presidenten senare sa under demonstrationen: "Vi är alla Tyskland."

Men trots dessa ord om inkludering fruktar invandrare över hela kontinenten att den verkliga lösningen som lockar alltfler vita européer, är den som föreslagits av den ungerske premiärministern Viktor Orban. Han sade rakt ut: "Vi borde inte tycka att ekonomisk invandring gör någon nytta, för den leder bara till problem och hot mot det europeiska folket. Därför måste invandringen stoppas. Det är den ungerska hållningen." Ironiskt nog sade Orban detta efter att ha deltagit i "enhetsdemonstrationen" i Paris, med tusentals muslimska invandrare, under slagordet Je suis Charlie.

Även om denna utveckling har berört många europeiska länder, så har Frankrike blivit epicentret för kontinentens kamp kring migrationsfrågor. I Frankrike bor mer än fyra miljoner muslimska invandrare, det största antalet i Europa. Och i Frankrike har invandringsmotståndarna en särskilt kraftfull talesperson i Marine Le Pen, ledare för det högerextrema partiet Nationella Fronten.

I en debattartikel som publicerades i New York Times krävde Le Pen inte bara en minskad invandring utan också att "jihadister skulle fråntas sitt franska medborgarskap", ett förslag som många invandrare antog inte bara gällde aktiva jihadister. Dessutom har Le Pens Nationella Fronten vind i seglen. I valet till EU-parlamentet i maj 2014 fick man 26 procent av rösterna, eller 4,1 miljoner röster. Ett resultat som den franske premiärministern Manuel Valls beskrev som "en chock, en jordbävning".

Och Le Pens inflytande kommer sannolikt att förbli stort; opinionsmätningarna förutspår att hon vinner den första omgången av det franska presidentvalet 2017.

Situationen som ledde till attacken på Charlie Hebdo har varit på gång länge, och hade man åtgärdat den tidigare hade man kunnat undvika en del av skadorna.

För ett decennium sedan skakades les banlieues, de miserabla franska förorterna, av stora kravaller. Upploppen 2005 varade 20 nätter och ledde till att 9 000 bilar brann upp; 80 skolor och många småföretag förstördes. Det förde upp till ytan både för Frankrike och världen hur desperat situationen var för invandrare i förorterna, och den vrede som ungdomarna kände där. Som Mary Dejevsky skrev i The Independent, upploppen gav oss en glimt av det "Frankrike som är strandsatt mellan stad och land, instängt bakom fula betongväggar, inlåsta i ruttnande höghus ... det Frankrike som har misslyckats".

Det var i dessa banlieues som männen bakom attentatet mot Charlie Hebdo - bröderna Cherif och Said Kouachi - föddes, växte upp och arbetade.

Utvecklingen kunde ha blivit annorlunda. Upploppen kunde ha tagits som ett tillfälle för att verkligen integrera grupper som kallas franska men som saknar de möjligheter som andra fransmän har. Men under de gångna tio åren har mycket lite gjorts för att snabba på invandrarnas integration och förbättra deras levnadsvillkor.

Ett av skälen till motviljan mot reformer var, paradoxalt nog, rotat i den franska revolutionen. En fransk invandringsexpert har konstaterat: "Vår inställning till integration, grundad på idén att alla är jämlika, är en del av problemet. Tanken att vi är jämlika är fiktion. Etniska minoriteter blir tillsagda att de inte existerar."

Den franska officiella ideologin är så stark vad gäller att bortse från skillnader att regeringen inte tillåter religiösa eller etniska skillnader att synas i statistiken. Som Guy Arnold förklarar i sin bok Migration: Changing the World (2011), så är följden av dessa ideologiska skygglappar "ett samhälle av föregivet jämlika franska medborgare fullt av motvilja, som har växt upp i hjärtat av Frankrikes huvudstad under olika regeringar, som varit blinda och helt enkelt inte velat veta".

Sättet att behandla invandrare har ytterligare komplicerats av ett annat arv från den franska revolutionen - den grundläggande principen om laïcité, sekularism. Kyrka och stat har alltid varit strikt åtskilda i Frankrike. På senare år har detta förhållningsätt gränsat till intolerans, med förödande effekt på relationen mellan muslimer och det dominerande samhället.

Åberopande idén om laïcité fick en rörelse som hade stöd från vänster till höger igenom ett förbud mot hijab, en halsduk som täcker huvudet och brösten, i offentliga skolor. 2011 kom ytterligare en lag, återigen med stöd från hela det politiska spektrat, som förbjöd att man dolde sitt ansikte på offentlig plats. Den lagen förbjöd i praktiken två plagg som traditionellt bärs av muslimska kvinnor: niqab, en slöja som täcker hela ansiktet, och burkan, ett plagg som täcker kroppen från topp till tå.

En del experter hävdar att det inte var så mycket de ideologiska föreställningarna om laïcité som doktrinära ideologer och politiker som av egenintresse lät frågan löpa amok. Samma opinionsbildare hade kunnat vädja till det sunda förnuftet och toleransen och tillåtit dessa vanliga klädesplagg bland muslimska kvinnor bli del av en variationsrik modescen, som i Storbritannien eller USA.

Ett tredje skäl bakom frånvaron av reformer var den självgoda övertygelsen bland teknokrater att den franska integrationsmodellen i stort sett fungerade, och att kravallerna bara 2005 var ett litet gupp i vägen.

Enligt Francois Dubet innebär den franska modellen "en migrationsprocess som består av tre distinkta faser som skall leda till skapandet av 'ett utmärkt franskt folk'. Den första fasen kännetecknas av ekonomisk integration i sektorer som är till för invandrare och karaktäriseras av brutal exploatering. Den andra fasen präglas av politiskt aktivitet genom fackföreningar och politiska partier. Den tredje fasen innebär kulturell integrering och sammansmältande med den enhetliga franska nationen, där ursprungskulturen helt och hållet stannar i den privata sfären."

Vad teknokraterna inte ville inse var att mekanismerna som upprätthöll modellen hade brutit ihop på 1990-talet. Nyliberalismens grepp innebar att det kapitalistiska systemet hade förlorat förmågan att generera de medel- eller lågkvalificerade jobb till ungdomar, som för tidigare invandrargenerationer varit vägen in till integration med arbetarklassen. Ungdomsarbetslösheten nådde 40 procent i många förorter. Utan fasta anställningar saknade invandrarungdomar basen för att integreras i fackföreningar, politiska partier och kulturinstitutioner.

Ideologisk blindhet för ojämlikhet, politiskt inkompetent hantering av slöjfrågan och teknokratiskt misslyckande att inse att nyliberalismen hade förstört den ekonomiska stegen till integration ledde till att myndigheter alltmer tog till repressiva åtgärder för att få bukt med "invandrarproblemet". Polisens närvaro i förorterna ökade kraftigt och inriktades på att kontrollera unga män, samtidigt som man ökade deportationerna.

När Nicolas Sarkozy kom till makten som president 2007, blev deportationer det viktigaste redskapet i hanteringen av invandrare. När hans inrikesminister fick fria händer deporterades 32 912 invandrare 2011, en ökning med 17 procent jämfört med föregående år. Ministern, Claude Guéant, använde sig ofta av explosiv antiinvandrings- och antimuslimsk retorik. Han associerade muslimska invandrare med brottslighet och droger och hävdade att muslimska böneutrop på gatan ledde till att "fransmän inte längre kände sig hemma".

Under 2012 års valkampanj blev hets mot muslimer och invandrare det sätt på vilket Sarkozy försökte, utan framgång, att erövra en del av Marine Le Pens högerinriktade väljarbas för att se till att Francois Hollande inte vann presidentvalet.

En märkbart frånvarande aktör som viktig kraft i att forma integrationspolitiken var vänstern.

Det beror på att den till stora delar marginaliserat sig själv. Socialisterna köpte i det stora hela den teknokratiska integrationsmodellen, medan kommunistpartiet växlade mellan fientlighet mot och ett motvilligt accepterande av invandrare. Kommunisterna förstod inte hur kapitalismen skapade nya lager av marginaliserade arbetare, utan höll sig i det stora hela till att representera, tjäna och skydda sin traditionella arbetarklassbas. Kommunistpartiet var till en början invandrarfientligt, partiledningen röstade för att begränsa invandringen 1980, och i de kommuner som styrdes av partiet motsatte man sig att invandrare fick tillgång till allmännyttans bostäder. I dag, trots att partiet stödjer legaliseringen av papperslösa invandrare, är invandrarna och kommunisterna misstänksamma mot varandra.

Det innebär inte att den militanta vänstern aldrig gjorde några försök att organisera invandrare. Små maoistgrupper försökte mobilisera dem under 1970- och 80-talet. Men när Sovjetunionen och det socialistiska projektet kollapsade så drog sig många progressiva aktivister undan från försöken att arbeta med oorganiserade delar av arbetarklassen, som de såg som misslyckade i försöken till förändring.

Under tiden blev andra före detta aktivister fackföreningsbyråkrater. En del aktivister anslöt sig till den medelklassbaserade anitglobaliseringsrörelsen. Somliga av de mest lovande progressiva intellektuella, som till exempel den nu hyllade Alain Badiou, lämnade politiken (han hade grundat den marxist-leninistiska franska fackföreningen som hade försökt organisera invandrare och göra dem till klassmedvetna arbetare) för filosofin.

Under det senaste decenniet har i synnerhet en fråga försvagat de redan bräckliga banden mellan vänstern och muslimska invandrare. Alla sektorer kan ena sig mot rasism och islamofobi, men en försvagande debatt om hijab splittrade leden. En del såg dess användande på offentlig plats som ett brott mot laïcité, medan andra försvarade kvinnans rätt att bära plagget.

Medan den klassbaserade politiken förstenades så kom etniska, kulturella, nationella och rasifierade teman att dominera den offentliga debatten både i och utanför de invandrartäta förorterna. För ungdomarna i förorterna hade vänsterns frånvaro svåra följder. Som Dubet skrev "Den traditionella bilden av en vänsteraktivist som stödjer folkets kollektiva protester försvinner och ersätts alltmer av en religiös figur som förkroppsligar den alternativa vägen för ett värdigt och moraliskt liv i en stad 'utanför den verkliga världen' i en tillvaro skyddad från ett samhälle som uppfattas vara orent".

När man läser om deras liv kan man inte undgå känslan att under andra omständigheter hade Cherif och Said Kouachi varit perfekta att rekrytera till en progressiv rörelse. Men då det inte finns någon hos den sekulära vänstern som kunde ge riktning åt deras känslor av orättvisa och deras idealism, kom andra att fylla det vakuumet.

I Cherifs fall var det Farid Benyettou, en djupt religiös muslim av algerisk härkomst, som outtröttligt ledde diskussionsgrupper med unga män öppna för intryck. Han uppmuntrade dem att gå med i Jihad, och skapade enligt en undersökning "en pipeline för unga franska muslimer" för resor till Abu Musab al-Zarqawis al-Qaida-nätverk i Irak.

Resten är, som man säger, historia.

Det verkliga hotet i Frankrike, och mer allmänt i Europa, är inte fantasierna om tusen sovande jihadistceller som står redo att åsamka förödelse. Det verkliga hotet är polisstatens förföljelser av invandrargrupper. Dessa förföljelser har stöd av väsentliga delar av majoritetsbefolkningen som högerkrafterna har mobiliserat.

Dessa krafter har blivit mer sofistikerade i sina sätt att popularisera sitt reaktionära projekt. I den debattartikel som Marine Le Pen publicerade i New York Times åberopade hon den liberala ikonen Albert Camus och använde en republikansk retorik: "Vi fransmän är djupt fästa vid vår laïcité, vår suveränitet, vårt oberoende, våra värderingar. Världen vet att när Frankrike attackeras, så lider friheten ett nederlag ... Vårt lands namn, Frankrike, klingar fortfarande av frihet."

En del kommentatorer har tolkat denna nya stil som en rörelse "in i mainstream". De har fel. Det är extremism maskerad som sekulär republikansk retorik. Man kan inte undgå att lägga märke till det självförtroende med vilket nu Le Pen talar med Väst. Det är självförtroendet hos den som bara är några steg från makten.

Är Le Pens och liknande extrema högerledares uppstigande oundvikligt?

I Frankrike som i hela Europa har förhållandet mellan majoritetssamhället och invandrarna varit en historia av missade chanser, svaga initiativ och dåligt ledarskap. Det finns också en abdikation. En viktig aktör - den organiserade vänstern - som spelade en roll för integrationen av och förbättringarna för tidigare förtryckta och exploaterade grupper, har lämnat scenen och lämnat fältet fritt för rasister och religiösa fundamentalister.

En sekulär vänster skulle kunna överbrygga motsättningarna mellan grupperna genom att - bortom de verkliga skillnaderna mellan religioner, kulturer och etnicitet - hävda det primära gemensamma intresset för arbetare som exploateras och splittras av en aggressiv nyliberal kapitalism. Att samla alla kring ett samhällsomvandlande jämlikhetsprojekt är fortfarande Europas bästa försvar mot de överhängande hoten. Huruvida den europeiska vänstern är mäktig denna utmaning är dock en annan fråga.