Våga gå emot strömmen Hugo Torstensson
De lata grekerna Mikael Nyberg
Nödhjälp - till bankerna Hugo Torstensson
Soldater till Irak Olle Josephson
Irland kämpar Hugo Torstensson
Våga gå emot strömmen
Enligt en opinionsundersökning i januari i år är Enhedslisten numera Köpenhamns största parti. Det ska bli mycket intressant att se om detta står sig i folketingsvalet senare i år.
I kommunvalet 2013 i Köpenhamn, som mycket väl kan vara Europas rödaste huvudstad, gick vänsterpartiet Enhedslisten starkt framåt. Partiet blev näst störst i hela huvudstaden med 20 procent av rösterna och allra störst i vissa stadsdelar som Nörrebro med 27 procent.
Enhedslisten är ett parti till vänster om Vänsterpartiets motsvarighet, Socialistisk Folkeparti.
En av de frågor som partiet prioriterar är att Danmark ska lämna EU och man stödjer aktivt det tvärpolitiska Folkebevaegelsen mod EU. Dessutom är Enhedslisten i teori och praktik kompromisslöst antikapitalistiskt.
Enhedslisten är också ett uttalat antirasistiskt parti. De danska socialdemokraterna lanserade nyligen en kampanj med budskapet att asylreglerna ska stramas åt och att högre krav ska ställas på invandrare. Ett av budskapen i kampanjen, som syftar till att vinna röster från det rasistiska Dansk Folkeparti, är att "Kommer du till Danmark ska du arbeta".
"Paroller som Dansk Folkeparti för tio år sedan provocerade med har nu trängt sig ända in i den socialdemokratiska mittfåran. Mardrömmen om en söndertriangulerande socialdemokrati som vänt ut och in på sig själv är verklighet", konstaterar Daniel Mathisen på Dagens Arena.
Enhedslistens svar på socialdemokraternas främlingsfientliga förvalskampanj var att det är en god idé att ge fler flyktingar och invandrare en chans på arbetsmarknaden - men bara om det handlar om riktiga jobb och att danska kollektivavtal tillämpas för att undvika social dumpning.
- Vi ska vinna valet på att komma med solidariska svar på de stora utmaningar vi står inför. Inte på att konkurrera med högern om att vara mest hårdhänt mot flyktingar och invandrare, säger Enhedslistans gruppledare i Folketinget.
Hugo Torstensson
Världskriget
I maj firar vi att det var 70 år sedan Hitlerfascismen besegrades av en bred antifascistisk front mellan kapitalistiska stater som England och USA och det Sovjetunionen som åtminstone påstod sig vara, och i de flestas ögon också var, socialistiskt. Den franske historikern och akademiledamoten Maurice Agulhon brukade för sina studenter förklara inställningen hos den tidens kämpande liberaler med att Stalinregimen åtminstone åberopade sig på universella teorier om allas lika värde. Därför var den ett mindre ont. För dagens svenska liberala ideologer, vars politiska företrädare kastar lååånga blickar mot SDs stigande opinionssiffror, verkar inställningen till universella teorier och människovärde ha förlorat sin betydelse som det yttersta kriteriet för att skilja mellan ont och gott i politiken.
När Aftonbladets kulturredaktör skrev som det var, att Sovjetunionens soldater och folk gjorde det mesta av jobbet när fascismen besegrades, utsattes hon för ett drev från liberalismens vakthundar på Expressens kultursida. En var, så här i efterhand, inte ens säker på att det var bra att Hitler förlorade. Hellre Hitler än Stalin då?
En annan ville inte ta ställning, utan föredrog högdraget att reservera sitt ställningstagande till förmån för "de små människorna". Tankarna går till den "humanistiske" engelske historikern i Nordahl Griegs 30-talsroman Ännu är världen ung. Hans flammande entusiasm för Sovjetstaten falnar efter en tids vistelse på plats och sedan han bevittnat stalinismens framfart i Spanien. Han tillbringar det andra världskrigets upptakt i sin trädgård i Oxford. Vattnande sina blommor, oförmögen att ta ställning för annat än att värna det lilla och nära.
Som väl var förlorade inte alla på 1930- och 40-talet förmågan att ta ställning. Dessa människor, vars handlingar vi också har att tacka för att fascismen kunde besegras, ges också ett porträtt i Nordahl Griegs bok: den svenske ingenjören som reste hem illusionslös efter att i Sovjet ha bevittnat 30-talets utrensningar. Ansatt av svenska journalister som vädrade blod och oupphörligen frågade vad han ansåg om Stalin, svarade han till slut: "Stalin? Jag älskar Stalin!"
Benny Andersson
De lata grekerna
EU-projektet skulle ena Europa, utjämna skillnader mellan länderna och få tillväxten att skjuta fart. En visionär eurovänster föreställde sig att EU och dess valutaunion skulle bli en motvikt mot det ansiktslösa finanskapitalet.
Det blev inte riktigt så. Det blev snarare som i Sverige efter avregleringarna på 1980-talet: först svindlande affärer och en konjunktur i spinn, sedan finanskris, massarbetslöshet och depression.
I Sverige fick välfärdsanordningarna och den utsorterade arbetskraften skulden för krisen. Ingen ledarskribent på Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet hade något att invända mot de statliga miljarderna till bankerna och deras direktörer. Tvärtom, ledarskribenten Nils-Eric Sandberg förklarade i Dagens Nyheter att det var kortsynt att tänka på statsfinanserna i detta sammanhang. Bankstödet var ju bara en "omflyttning mellan olika konton" i nationalräkenskaperna. Med de så kallade bidragstagarna var det annorlunda. De sjuka och arbetslösa ruinerade landet med sina anspråk, hette det.
Peter Wallenberg, som nyligen med kungliga tårar och allmänna hedersbetygelser lades i graven, såg i de arbetslösa samma lättingar som han tyckt sig möta under sina år bland "svartingarna" i Afrika. "A-kassan är den största fallskärmen vi har i landet och den borde vi avskaffa", förklarade han vid Investors stämma 1998. "Att avskaffa a-kassan vore ett bra sätt att få fram engagemang hos folk för att skaffa en ny utkomst."
Nu hemsöks Europa av de lata grekerna. "Striden gäller inte bara pengar", skriver Richard Swartz i DN (30 januari). Det handlar om moral. Grekerna kommer med "snyfthistorier" medan de lever gott på bekostnad av skattebetalare i andra länder. Europa har ställt upp för dem, men de förmår inte ens tacka för hjälpen.
Siffrorna är undanstoppade i de exklusiva tidningar redaktörerna själva läser. Vart tog nödlånen som omvärlden så generöst ställde till Greklands förfogande 2010 till 2014 vägen? 11 procent hamnade i grekiska statens händer. Resten av pengarna försvann lika kvickt som de flöt in. De gick åt till att rädda utländska banker och finansinstitutioner ur knipan.
Var fjärde grek, hälften av de unga, är utan arbete. Den inhemska konsumtionen av varor och tjänster har pressats ner med "åtminstone 40 procent", påpekar Martin Wolf i Financial Times.
Men den systematiska dumhetens förfäktare vill inte höra snyfthistorier. De skriver om moral medan finanskapitalet segrar sig ner i depression och europeiskt sönderfall.
Mikael Nyberg
Nödhjälp - till bankerna
Från Aftonbladet till Svenska Dagbladet påstås att de 240 miljarder euro som Grekland beviljats (som lån som ska återbetalas med ränta) har varit en "räddningsinsats" för det grekiska folket. Der Spiegel noterar: "Profitörerna på pengahjälpen har varit privata investerare som innehar statsskuldspapper, i huvudsak banker, försäkringsbolag och fonder."
Hugo Torstensson
TTIP
Vi som har undertecknat detta brev är djupt oroade över den påverkan EU:s föreslagna frihandelsavtal med USA (TTIP) och Kanada (CETA) skulle kunna ha på demokratin, arbetares och konsumenters rättigheter, samt på miljön och vår livsmedelsstandard. Med detta brev riktar vi oss till Socialdemokraterna.
Vi vill speciellt uttrycka vårt avståndstagande från en tvistlösningsmekanism (ISDS) som skulle tillåta utländska investerare att kräva miljontals euro i kompensation i skiljedomstolar där allmänheten endast har mycket begränsad insyn. Investerare skulle kunna yrka på ersättning då nationella regeringar på demokratisk väg stiftar nya lagar till skydd för sina medborgares hälsa och för miljön, om dessa minskar företagens förväntade vinster."
Så skriver Clarté i ett uttalande den 17 mars i år, tillsammans med bland annat Jordens vänner, Klimataktion, Alternativ stad och Latinamerikagrupperna. Hela uttalandet kan läsas på clarte.nu
Clarteförbundet
Nato
I höstas kom antologin Bevara alliansfriheten (Celanders förlag), ett debattinlägg mot planer på svensk Natoanslutning. Många tunga namn deltog (Rolf Ekeus, Hans Blix, Ingvar Carlsson med flera). Vi anmälde kort i Clarté 14/4. Men publikationer med större upplaga anmälde oftast inte alls.
Utgivarnas syfte var att få igång en nödvändig diskussion. De lyckades därför samla ihop pengar till en helsidesannons för boken i Dagens Nyheter. Dags för MacCarthy! Författaren Thomas Engström kommenterade i Svenska Dagbladet den 4 april: "Det är sedan länge känt att Sovjetunionen sponsrade många av de västeuropeiska fredsrörelserna under kalla krigets sista årtionden. [...] Man behöver inte vara paranoid för att undra hur detta lilla förlag hade råd att köpa en helsidesannons för boken i Dagens Nyheter."
Ja, ja. Det är sedan länge känt att stora delar av det härskande skiktet vill lotsa in Sverige i Nato, trots stark folklig motvilja. Man behöver inte varav paranoid för att undra hur detta lilla skikt ska gå till väga för att tysta alla ansatser till bred Natodebatt.
Boken rekommenderas på det varmaste. Nej till Natomedlemskap!
Olle Josephson
Nekrofili
I franska alperna miste 150 människor nyligen livet, uppenbarligen på grund av att en melankoliskt deprimerad pilot hade beslutat sig för att begå ett utvidgat självmord. Därefter har en god del av de flesta nyhetssändningarna i radio och tv och 4-8 sidor av rikstidningarna grundligt och utdraget uppmärksammat händelsen, utan att vi haft så mycket glädje därav att det skulle uppväga förlusten av information om till exempel andra, potentiellt undvikbara eller åtgärdbara katastrofer som samtidigt trängts bort.
Tacka vet jag gamla Pravda som av princip helt avstod från att försöka tillfredsställa det omättliga sug efter detaljerade nekrofila reportage som förutsättes finnas.
Albert Engström är vanligtvis inte min idol, men ibland hade hans Koling sina poänger:
"Kolingen strosar, som van-ligt lagom nykter, förbi ett bygge. En byggarbetare hade just fallit huvudstupa ner från taket fem våningar högt och ligger stendöd som en trasa i en blodpöl på trottoaren. En större skara nyfikna har redan samlats omkring liket.
Kolingen försöker inte tränga sig fram, men frågar högt: 'Va e´re frågan om?' och får sanningsenligt svaret att en man fallit ner och slagit ihjäl sig.
'Jaha. Kommer det några fler?'
'Nää.'
'Men vad står ni då här och fluktar efter!' "
Hans Isaksson
Fredsillusioner
La grande illusion från 1937 är kanske den mest kända så kallade antikrigsfilmen någonsin. Titeln hämtades från en mycket spridd broschyr, Den stora illusionen från 1911 av Sir Ralph Norman Angell (1872-1967). Angell var en engelsk föreläsare, journalist, författare och riksdagsledamot för Labourpartiet. Han var medlem i rådet för Royal Institute of International Affairs, blev ledare för Världskommittén mot kriget och fascismen, ledamot i verkställande utskottet för Nationernas Förbund med mera.
Angell meddelade i förordet till fjärde upplagan av Den stora illusionen att ett större krig numera var en omöjlighet. Detta på grund av man levde i globaliseringens tidsålder, då alla länder var sammanflätade, i synnerhet ekonomiskt. Förutom handelsförbindelserna fanns starka internationella nätverk, såväl inom kommunikationer som inom finansvärlden, varför ett storkrig vore både dumt och meningslöst. Även om den tyska militären skulle vilja mäta sig med den engelska så funnes det ingen inrättning som inte skulle lida svåra skador om det skedde.
Därför skulle det inte att bryta ut något krig, eftersom "den samlade tyska finansvärlden kommer att använda sitt inflytande gentemot den tyska regeringen för att förhindra en situation som skulle innebära slutet för den tyska handeln". Så skrev Angell 1913.
Han adlades 1931 och belönades med Nobels fredspris 1933, samma år som Hitler kom till makten.
Hans Isaksson
Soldater till Irak
Wallström, vår utrikesminister, har hudflängts av Sveriges hungrigaste profitjägare för några sanningens ord om Saudiarabien. Det kan hon ta med ro.
Men varför tiger nästan alla om den svenska Irakpolitiken? Där finns betydligt mer att kritisera. Vi saxar från ett brev till Wallström från ett seminarium i Iraksolidaritets regi i Stockholm den 26 mars:
"Under 2014 blev ytterligare 2,1 miljoner irakier flyktingar i sitt eget land, däribland mer än 900Â 000 som har sökt skydd i den kurdiska regionen i Irak. Det uppskattas att minst 75Â 000 människoliv har gått till spillo i Irak under 2014. Nästan 2 000 har dött av flygbombningsattacker under de senaste sex månaderna. Samtidigt har bara en bråkdel av de resurser som behövs av UNHCR och WHO för deras arbete under 2015 kunnat samlas in. I detta katastrofala läge diskuteras att använda svenska resurser för militära ändamål i Irak! Det är de humanitära insatserna som måste prioriteras. [...]
Detta är inte ett FN-uppdrag. Det är en del av en USA-ledd koalition av främst NATO-länder för att stoppa den brutala framfarten från IS-terroristerna i Irak och grannlandet Syrien. Att denna utveckling möjliggjorts av USA:s olagliga invasion 2003 och upplösning av Iraks nationella armé förbigås av total tystnad. IS begår bestialiska brott! Men det gör även de olika milisgrupperna och de irakiska trupperna som deltar i striderna och som försöker återta territorium. [...]
Iraksolidaritet anser att Sverige istället bör verka på två fronter. För det första bör alla diplomatiska kanaler användas för att övertyga de olika makthavarna i Irak att bara en nationell försoning utan religiösa eller etniska grunder i längden kan försvara Iraks oberoende och suveränitet. [...] Den andra inriktningen av Sveriges Irakpolitik bör vara en kraftig satsning på humanitärt bistånd främst till UNHCR och WHO."
Skrota planerna på svenska soldater till Irak!
Olle Josephson
Irland kämpar
Den irländska Alliansen mot åtstramningar (AAA) växte fram ur kampanjen mot den så kallade hushållsskatten, en skatt som inte infördes av sociala skäl utan för att regeringen ska betala landets statsskuld. Bara en tredjedel, drygt 600 000 av nästan två miljoner skattskyldiga, betalade in skatten på 100 euro, knappt 1 000 kronor.
Alliansen spelade en nyckelroll i den kampanjen, liksom i att initiera We Won't Pay-kampanjen mot vattenavgifter, och den är fast besluten att bekämpa alla orättvisa åtstramningsskatter, nedskärningar i viktiga offentliga tjänster och attacker på arbetarklassen och andra befolkningsgrupper. Sedan alliansen bildades 2013, har man vunnit 14 stadsfullmäktigeledamöter i Dublin, Cork and Limerick, och i två framgångsrika extraval erövrat platser i parlamentet.
Alliansen mot åtstramningar vill bygga en kraftfull rörelse för att ge människor ett kämpande vänsteralternativ till etablissemangets partier. Dit räknar AAA även det irländska vänsterpartiet Sinn Fein, som man menar vägrar att på allvar bekämpa åtstramningspolitiken i allmänhet och stödja We Won't Pay-kampanjen mot vattenavgifter i synnerhet. Sinn Fein är i dag största parti i opinionsmätningarna. I den senaste mätningen som publicerades den 28 mars får partiet 24 procent av rösterna.
Hugo Torstensson
