Varför försvinner våra kronjuveler?
A world to build
New Paths toward Twenty-First Century Socialism
Marta Harnecker
Monthly Review Press. 2015
I SIN SENASTE bok delar sociologen Harnecker på ett lättbegripligt sätt med sig av sina observationer från den bolivarianska revolutionens försök att bygga socialism i Venezuela; det som framlidne presidenten Hugo Chávez beskrev som "socialism för det tjugonde århundradet". Harnecker presenterar också andra försök med alternativa vägar bort från kapitalismen i regionen, som exempelvis Bolivia och Ecuador. I Latinamerika inleddes de nyliberala experimenten på 1960-och 1970-talen, och där växte sig också konkret och synligt motstånd starkt allra först.
Nyckeln till framgång för socialistiska strömningar i Latinamerika har varit de gräsrotsorganisationer som vuxit fram i motstånd mot nyliberalismen. De har kunnat bereda väg för nya radikala partier att vinna val. De radikala partierna har efter valvinster släppt fram de sociala rörelserna och gett dem erkännande och autonomi; arbetarråd, urfolksråd, kvinnoråd osv. De sociala rörelserna har i sin tur återkopplat till partierna och hjälpt dem att stärka sin position mot "ärvda" institutioner och partier.
De traditionella arbetarorganisationerna, som drabbades hårt av den nyliberala politiken, var initialt frånvarande i försöken att skapa alternativ till nyliberalismen, men i vissa fall har de aktiverats när andra sociala rörelser stärk sina positioner. Harnecker föreslår att en kombination av representativ demokrati med radikala partier vid makten och varianter av deltagande eller direkt demokrati på alla nivåer (särskilt lokalt och regionalt) är kärnan i för övrigt landspecifika modeller. Hon avvisar vidare med bestämdhet hypotesen att socialism endast kan byggas i "avancerade" ekonomier, och menar att den beror på att läsning av Marx senare verk försummats.
Man behöver inte dela samtliga synpunkter för att fascineras av Harneckers observationer och resonemang. De som vill ha underlag till samtal om att bygga socialism bör rikta blicken mot Latinamerika och kanske inleda med denna bok.
Recensent: Daniel Hedlund
Det universella
Fronesis nr 48-49. 2014
DE SENASTE årtiondena har inneburit ett välbehövligt och viktigt uppsving för kvinnokamp, kamp mot rasism och etniskt förtryck och annan kamp som grundar sig i avgränsade gruppers intressen. Idealet är rättvis samexistens mellan olika grupper och identiteter. Tyvärr har det inte motsvarats av ett liknande uppsving för kampen mot klassförtrycket. Marxismen har knuffats åt sidan som en teori som grundar sig i säregna europeiska erfarenheter och som i sitt betonande av det ekonomiska tenderar att förneka betydelsen av kulturella och andra socialt konstruerade skillnader.
Tidskriften Fronesis temanummer om det universella ifrågasätter detta förkastande av marxismen, liksom den ibland berättigade, men oftare ytliga och grumliga kritik av universella teorier i allmänhet som ledsagat det. I stället vill redaktionen undersöka möjligheten av "en universalism som inte gör våld på det partikulära eller förnekar skillnaderna, utan i stället generaliserar och förstärker våra kamper och krav". Det gör man genom att djupdyka ner i erfarenheter och debatter från Indien, Mellanöstern och slavupproret på Haiti, där den frågan på olika vis har ställts på sin spets. Numret är en veritabel guldgruva. Högintressanta och i svensk debatt ofta okända texter (ofta för första gången i svensk översättning) avlöser varandra. Visst kan man kritisera innehållet i och urvalet av enskilda texter, men bara undantagsvis. Till detta kan läggas kunniga och upplysande inledningar till varje avsnitt. Således: ett helt nödvändigt inköp för var och en som intresserar sig för dessa frågor.
Recensent: Benny Andersson
Svenska förmögenheter
Göran Hägg
Lind & Co. 2013
"DE HAR MERA pengar", lär Ernest Hemingway lakoniskt ha föreslagit när han tillfrågades vad som skiljer rikt folk från oss andra.
Är detta det enda? I förstone tror man gärna att Hemingway missat något, i synnerhet efter att något försenat ha sträckläst Häggs bok. Fast i grund och botten hade han nog rätt: det är inte skitstövlar som gör pengar - det är pengar som gör skitstövlar av folk och som gör att de har råd att vara det.
Hägg skriver faktarikt och mycket underhållande men ändå systematiskt om hur 15-20 familjer i Sverige, från Wallenberg till Stenbeck, alltsedan 1800-talets byggt upp förmögenheter, i några fall i toppen även med internationella mått. Kamprads 450 miljarder är till exempel inte kattskit.
Med undantag för några perenna förmögenheter, som Wallenbergs, Johnssons, och Bonniers, har familjerna under ett till två sekler följt tregenerationsschemat: bygga upp, förvalta, förstöra. Rikt folk tycks faktiskt med mycket få undantag också skilja ut sig genom ett övermått av snikenhet och total hänsynslöshet.
Den som till skillnad från Hägg sätter tilltro till de biografier över våra största kapitalägare som är beställningsarbeten till företagsjubiléer och belyser magnaternas överlägsna begåvning, kreativitet och spiritualitet, riskerar dock att få sina illusioner krossade.
Men vissa anekdotiska ljusglimtar finner författaren: Adolf Lundin lyckades tidigt i karriären som oljeprospektör uppdaga en större fyndighet utanför Qatar - som han endast genom en större muta till emiren skulle kunna få utvinna. Lundins advokater avrådde bestämt från bestickning. Lundin överenskom - enligt eget skryt - i stället om ett vad med emiren och satsade en miljon dollar på att det dagen därpå skulle regna i Qatar. Föga förvånande vann emiren vadet och skänkte därpå koncessionen till Lundins bolag.
 Även om finanshusporträtten - troligen av juridiska skäl - tenderar att bli lite rundare i kanten ju mer vi närmar oss samtiden gäller omdömet: en bättre och mera roande populär svensk ekonomihistoria i fickformat har jag inte läst sedan C.H. Hermanssons De femton familjerna 1963.
Recensent: Hans Isaksson
Heavy radicals
The FBIs secret war on Americas Maoists - The Revolutionary Union/Revolutionary Communist Party 1968-1980
Aaron J. Leonard & Conor A. Gallagher
Zero Books. 2014
ETT SPÖKE gick genom världen - kommunismens spöke. Alla makter förband sig till en helig spökjakt. För femtio år sedan slöt världens ungdom upp bakom de indokinesiska folkens väpnade befrielsekamp, och en del utvecklades från anti-imperialister till marxist-leninister. Leonard och Gallagher skriver historien om en gren av den maoistiska vänstern i USA, Revolutionary Union, sedermera Revolutionary Communist Party, mellan 1968 och 1980.
Trots att organisationen aldrig omfattade mer än kanske 1Â 500 medlemmar och ett par tusen sympatisörer därtill, bevakades den intensivt. När FBI i senatsförhör skulle uppge hur omfattande övervakningen varit av en av rörelsens grundare, Leibel Bergman, blev svaret att enbart hans mapp upptog nära två hyllmeter. Inte bara avlyssningsband, utan till och med tv-kameror hade installerats i hans lägenhet. Rörelsen var från början infiltrerad, ända upp i den centrala ledningen.
Heavy Radicals är lika mycket en skildring av FBI:s metoder och övervakning som av rörelsens framväxt och fall. Polisens manövrerande var omfattande, men aldrig så våldsam och brutal som mot de samtida Svarta Pantrarna (under en period en av gruppens nära allierade). Organisationens centralism och säkerhetspolitik fick främst till följd att FBI hade en betydligt bättre uppfattning om rörelsens styrkor och svagheter än de egna medlemmarna, skriver Leonard och Gallagher. FBI:s ansträngningar till trots, var det till syvende og sidst rörelsens egna förtjänster och brister som fick den först att växa och sedan att falla.
Recensent: Magnus Göransson
Men hur som helst...
John Cleese
Översättning Marianne Mattson.
Forum. 2014
MONTY PYTHON har många i min generation växt upp med. Fyra mer eller mindre brittiska universitetsstuderade jämte en konstnärligt begåvad amerikan omskapade med lätt subversiv underton vår uppfattning av vad som är humor.
John Cleese är sannolikt den mest namnkunnige. Detta är, om jag räknat rätt, Cleeses tredje bok av självbiografiskt slag. Vi visste redan en hel del om hans hysteriska mamma, vänliga pappa, hans delvis undermåliga lärare, hans fyra äktenskap och upprepade psykoterapier.
Den nya boken rör 1) en ganska hemsk barndom och skoltid, 2) universitetsår och amatörskådespel, 3) arbetet med Frost och BBC fram till Monty Pythons bildande 1969, 4) en tillfällig återförening av gruppen på scen 2014. Plus ett avslöjande om en av livets höjdpunkter: att ligga i gröngräset och fantisera om hur Dick Cheney utsätts för skendränkning. Sådant förlåter en del, men inte allt!
För att fylla ut har Cleese bipackat tretton sidor tryckta sketchmanus - inte lika roliga som då det begav sig.
Tyvärr kan man säga detsamma som om hans två tidigare böcker: Den borde nog inte ha skrivits. Om den ändå skrivits, borde den inte utkommit. Och om den ändå gått till trycket, borde den inte ha översatts.
Recensent: Hans Isaksson
Folkhemmet tur och retur?
NYA PERSPEKTIV PÅ SVENSK SOCIALDEMOKRATI
Redaktör: Kjersti Bosdotter med flera
Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap. 2014
SAP FYLLDE 125 ÅR förra året. Det gick de flesta förbi, vilket säger en del om arbetarrörelsens förlorade hegemoni. Men Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och den utmärkta föreningen Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap sammanställde i alla fall en antologi. Ett dussin yrkeshistoriker sammanfattar några av sina viktigaste forskningsresultat om socialdemokratin. Bidragen är naturligtvis ojämna, men mycket är synnerligen läsvärt. Den som lägger samman Petra Paulis, Bengt Schüllerqvists och Kjell Östbergs artiklar får en tydlig bild av hur förändrad klassbas och därmed sammanhängande försvagning av klasståndpunkt och kollektiv ledarstil har förvandlat den gamla apparaten till något ganska kraftlöst.
Det riktiga fyndet är dock Örjan Appelquists analys av åren efter 1945. Han visar hur rörelserna på arbetsplatser och i massorganisationer driver fram reformerna, inte formuleringar i arbetarrörelsens efterkrigsprogram eller Wigforss och Möllers eventuella radikalism. Han visar också hur den amerikanska offensiven i Europa från och med 1947 är en viktig orsak till att reformismen inte kom längre. Lärdomen således för den som vill förändra världen: antiimperialism och massmobilisering!
Recensent: Olle Josephson
Ekomarxism - grundtexter
Rikard Warlenius (red.)
Tankekraft. 2014
DENNA VOLYM innehåller sex översatta texter av skribenter som betraktas som viktiga av den tankeströmning som i dag kallar sig ekologisk marxism, eller kortare ekomarxism. Tidsmässigt spänner de från 1980-tal till 2010. Redaktören Warlenius har skrivit en intressant introduktion där han sätter in de sex bidragen i en större debatt om marxismen och miljöfrågan. Inläggen representerar i varierande grad kritik av Marx och den klassiska marxismens behandling av miljöfrågorna, och försvar av framför allt Marx insatser vilka senare marxister låtit falla i glömska. Den första aspekten överväger hos det Warlenius kallar den första generationen ekomarxister, i boken representerade av James O'Connor, Ted Benton och Kate Soper, den senare aspekten hos den andra generationen, representerade av Paul Burkett och John Bellamy Foster med medförfattare.
Det senare synsättet övertygar inte, i vart fall inte i Burketts och Foster & Co:s tappning. Visst är det roligt att veta att Marx följde med och tog intryck av sin tids miljödebatt. Men när Foster (med Warlenius bifall) på fullt allvar lanserar "metabolisk reva" (metabolic rift) som ett värdefullt marxistiskt bidrag till dagens miljökamp tar man sig för pannan. Uttrycket innehåller inte ett uns mera än uttryck som "brutna kretslopp" som länge använts inom miljörörelse och miljöarbete för att beskriva bristen på återcirkulation av råvaror och näringsämnen i dagens samhälle.
Det intressantaste inlägget är O'Connors. Han analyserar konkret hur olika miljökriser tvingar fram en mera statsinterventionistisk och planerande kapitalism. Samtidigt känns det (temporärt?) passerat, eftersom nyliberalismens genombrott inneburit steg tillbaka på detta område.
I övrigt har kanske denna bok störst betydelse för att omvända de dogmatiska betongmarxister, för vilka argument kring vad profeten Marx verkligen sade väger tungt. Vilket möjligen i sin tur kan leda till att färre i miljörörelsen blir avskräckta av marxistiskt influerade rörelser. Tråkigt att en sådan bok ska behövas, i så fall.
Recensent: Ola Inghe
Varför försvinner våra kronjuveler?
Dikeskörningar i svensk industri
Lars Bern
Ekerlids förlag. 2014
UNDER DE SENASTE årtiondena har ett antal svenska storföretag "försvunnit" in i sammanslagningar som kontrolleras av utländska ägare: Asea, Astra, Pharmacia, Scania, Stora, Volvo, för att nämna några av de mesta kända. En följd av globaliseringen, enligt många. Men det kan inte stämma. 1970 hade Sverige och Schweiz ungefär lika många företag på listan över världens 500 största. I dag har Sverige kvar tre, Schweiz fjorton. Tyskland har också i stor utsträckning behållit och vidareutvecklat sina storföretag. Så vad har hänt? Mönstret beskrivs förtjänstfullt av tidigare företagsledaren (Incentive, Ångpanneföreningen) Lars Bern: ett välskött och ofta världsledande högteknologiskt svenskt storföretag säljs till ett betydligt mindre ledande och välskött utländskt. Klirr i kassan för ägarna. Förlorarna är företagen, som gått en medioker framtid till mötes, de anställda som gjorde de tidigare framgångarna möjliga och nu får se jobben försvinna. Och Sverige, som förutom jobben förlorar viktig teknisk och forskningsmässig kompetens.
Men lika upplysande som beskrivningarna av de enskilda haverierna, lika förvirrande är Berns försök till förklaringar. Ofta är det "såssarna" och ett företagsfientligt klimat (miljödebatten!) som får bära hundhuvudet. Ibland är det Peter Wallenbergs svaga hälsa och hat till sin far som sägs ha gjort honom till ett lätt offer för finansiella rådgivare utan erfarenhet av industri. Men ibland snuddar Bern vid de verkliga orsakerna: Att skattesystemet ändrats enligt anglosaxisk modell från att premiera investeringar och långsiktighet till att gynna utdelningar och kortsiktighet. Att de svenska lagarna för försäljning bara ser till aktieägarnas intressen och inte, som exempelvis de tyska, också innefattar samhällets och de anställdas intressen. Och sist men inte minst ägandet, som i Sverige är privat - med eller utan ansikte. Medan det i Tyskland ofta ligger i händerna på stiftelser, eller har ett starkt inslag av lokalt förankrade sparbanker, inte sällan kooperativa, som Sverige inte längre har någon motsvarighet till.
Lärdomen, som Lars Bern med sin bakgrund inte förmår se, är enkel. På den oreglerade marknaden regerar kortsiktighet och girighet. Gässen slaktas långt innan de utvecklat förmågan att lägga guldägg. Ska kapitalismen vara någorlunda rationell, måste kapitalisternas makt inskränkas.
Recensent: Benny Andersson
Entreprenörskap
KLASSFRED PÅ NYSPRÅK
Allt åt alla.
Stockholm. 2014
ALLT ÅT ALLA är en pigg och växande vänsterorganisation med både marxistiska och syndikalistiska rötter. Den utmärker sig bland annat genom att ge sig i kast med problemområden och organiseringsarbete som inte uppmärksammats av vänstergrupper med ursprung ur vänsterparti-, KFML- eller Fjärde internationalen-traditioner, som stadsutveckling ur klassperspektiv eller organisering av arbetande utanför fast anställning.
Allt åt allas Stockholmsorganisation har givit ut en broschyr om proletariatet med F-skattesedel: det nya entreprenörskapet. På sexton korta sidor går man igenom utvecklingen av begreppet entreprenör från ursprunget i Joseph Schumpeters analyser, över hyllningen av småföretagaren som borgerlighetens hjälte, till ett ideologiskt begrepp som understödjer upphävandet av de rättigheter och tryggheter som ännu återstår för arbetande med fast anställning.
Det är långtifrån en fullständig och avslutad analys som presenteras. Därtill är formatet otillräckligt. Men som introduktion till analys av pågående förändringarna av klassrelationerna på arbetsmarknaden är den utmärkt.
En sidoanmärkning mot broschyrens undertitel: Allt åt alla beskriver väl hur det nya entreprenörskapet, med Maud Olofssons ord, utvecklats för att arbetsmarknadens "ivriga bävrar" ska befria arbetsköpare från "hungriga fågelungar" (alltså en organiserad och stark arbetarklass). Varför tala om "klassfred" när det handlar om ett vapen i överhetens klasskrig?
Recensent: Magnus Göransson
