Den svenska arbetarlitteraturen står stark i dag. Den intar en avantgardeposition i det politiska tänkandet genom sin förståelse av klass och klasspolitik. Det hävdar Magnus Nilsson i en nyutkommen bok. Men underskattar han inte individualistiska tendenser: var finns klassolidariteten hos Kristian Lundberg? Och vad menar han egentligen med överdeterminering?

Svensk arbetarlitteratur hade sin guldålder på 1930- och 40-talen, men har en stark tradition både bakåt till förra sekelskiftet och framåt till dagens pågående uppsving. Guldåldern kallas så, eftersom arbetarlitteraturen då fick officiellt erkännande med numera kanoniserade författare som Moberg, Fridegård, Moa Martinson, Eyvind Johnson och Harry Martinson. De båda sistnämnda belönades som bekant med nobelpriset 1974, men hade då sedan länge övergivit de arbetarlitterära motiven. Också internationellt har svensk arbetarlitteratur uppmärksammats som unik. Ingen annanstans ingår arbetarlitteratur på samma självklara sätt i den litterära kanon.

Ny forskning om svensk arbetarlitteratur är vi dock inte bortskämda med i dag. Detta trots den våg av arbetarlitteratur som brutit fram sedan mitten av 1990-talet och det offentliga intresse för denna litteratur som följt. Lars Furulands och Johan Svedjedals Svensk arbetarlitteratur (2006) var en efterlängtad och användbar historisk översikt, men en kombination av historiska, teoretiska och estetiska perspektiv har länge saknats. Stig-Lennart Godins Klassmedvetandet i tidig svensk arbetarlitteratur (1994) gjorde en värdefull insats på sitt område. Nu finns också Magnus Nilssons Literature and Class. Aesthetical-Political Strategies in Modern Swedish Working-Class Literature från 2014. Boken innehåller en teoretisk diskussion av begreppet arbetarlitteratur liksom också av själva klassbegreppet, tillsammans med en både historisk och estetisk översikt över den svenska arbetarlitterära traditionen, med tyngdpunkt i moderna och samtida verk. Den flerfaldiga ansatsen är välkommen.

Författarens övergripande syfte är att utveckla en marxistisk litteraturkritik med begreppet klass i centrum. Den konkreta uppgiften är att analysera de estetisk-politiska strategier som svensk arbetarlitteratur använder för att kritisera klassorättvisor. Det första kapitlet behandlar därför det teoretiska förhållandet mellan arbetarlitteratur och klass - till skillnad från genus och etnicitet, som annars är vanliga perspektiv idag även när det gäller arbetarlitteratur. Nilsson diskuterar fenomen som klass, kultur och litteratur och inför grundläggande begrepp för den kommande analysen. Därefter följer två historiska kapitel om framställningen av klass i arbetarlitteraturen från 1930-talet och framåt. Nilsson uppmärksammar särskilt ideologiska aspekter av uppbyggnaden av "folkhemmet" och den ökande kritiken av den reformistiska socialdemokratins klassutjämnande roll. I det sammanhanget studeras relationen till litterära trender som realism och modernism hos exempelvis Ivar Lo-Johansson, Folke Fridell och Kurt Salomonson. I analysen av 1960- och 70-talets dokumentaristiska arbetarlitteratur - särskilt Göran Palms LM-böcker (1972, 1974) - ligger tonvikten vid estetiska aspekter som rörelsen bort från fiktion och realism. Kapitel fyra ägnas framställningen av klass i samtida svensk arbetarlitteratur och hur denna påverkats av sovjetsystemets kollaps och globaliseringen. Här diskuteras framför allt Kristian Lundbergs omskrivna Yarden (2009) om bemanningsarbete, etnicitet och klassmedvetande. Nilsson jämför gärna med västtysk arbetarlitteratur, som Günter Wallraffs Ganz unten (1985). I jämförelsen aktualiseras förlusten av en proletär politisk talposition i samband med att klassernas existens förnekas, fackföreningarna bedriver klassamarbete och arbetarklassen upphört att fungera som kollektiv. Inom svensk arbetarlitteratur med dess starka tradition har dock talpositionen aldrig utplånats, menar Nilsson. Han hävdar att dagens arbetarlitteratur ger uttryck för dess icke blott litterära utan även politiska kraft (s. 151f.).

Resultatet av textanalyserna visar arbetarlitterära förändringar som även innefattar själva fenomenet arbetarklass. Det tidigare industrisamhällets kroppsarbetare och andra "blåskjortor" har i det postindustriella samhället till stor del övergått till handel, vård och andra delar av tjänstesektorn, och dessa senare grupper dominerar i den nyare arbetarlitteraturen (s. 156). Detta medför andra perspektiv som ger ny förståelse av relationen mellan klass och samhälle, enligt Nilsson. Dagens arbetarlitteratur för också samman klass med samhälleliga identiteter som exempelvis etnicitet och genus och ger därmed inblick i globaliseringens mångkulturella samhälle. Dessa nya perspektiv medför också experiment med andra konstnärliga tekniker än den klassiska arbetarlitteraturens episka realism. Arbetarlitteraturen framstår i det perspektivet som ett klasspolitiskt avantgarde, skriver Nilsson (s. 158).

Sammantaget ger boken mycken och tänkvärd kunskap. Den överflödar av stimulerande idéer och oväntade perspektiv. Inte minst givande är den teoretiska och estetiska diskussionen. Den är bokens mest nyskapande insats, men aktualiserar också frågor och problem som jag gärna vill ventilera. Jag har ibland avvikande syn på de diskuterade texterna och den arbetarlitterära traditionen.

Det på många sätt intressanta teorikapitlet bereder särskilda svårigheter. Nilsson beskriver sitt perspektiv som marxistiskt, men bygger närmast på postmarxistiska litteraturforskare som Stephen A. Resnick och Richard D. Wolff. Från dem hämtar han begreppet överdeterminering som ett redskap för kommande analyser. (Termen härrör från den marxistiske filosofen Louis Althusser (1919-1990), som i sin tur hämtat den från Freud.) Nilssons definition är inte helt genomskinlig. Överdeterminering sägs innebära att exempelvis kulturella processer och de former dessa antar ses som det samlade resultatet av andra sociala processer, samtidigt som de själva påverkar dem (s. 15). Det betyder, som jag tolkar det, en ömsesidig - dialektisk - påverkan mellan olika skeenden: kulturella, sociala, politiska, ekonomiska och andra. Hur olika processer skall viktas i ett visst historiskt moment eller vilka som är styrande på sikt framgår dock inte riktigt, och det ser jag som ett problem med Nilssons teoribygge. Det tycks mig innefatta en rundgång som överbetonar dialektiken på bekostnad av materialismen.

Klassiskt marxistiskt sett är ju ekonomiska och andra materiella faktorer bestämmande på sikt (om än inte i varje moment), liksom klasstillhörighet bestäms av förhållandet till produktionen av mervärde och makten över detta. Denna så kallade historiska materialism är förstås dialektisk men har ibland tolkats mekaniskt, så det är klokt att framhäva dialektiken. Men den dialektiska rundgång som begreppet överdeterminering i Nilssons tappning tycks tendera mot är förvirrande.

Ett konkret exempel: att Ivar Lo-Johanssons kritik av statarsystemet och åldringsvården i romaner och essäer på 1940-50-talen bidrog till politiska förändringar är ett faktum, men frågan är om det inflytandet varit möjligt utan de samhällsekonomiska betingelser som det moderna industrisamhället, högkonjunkturen efter kriget och den framväxande så kallade välfärdsstaten vid denna tid redan hade skapat. Frågan är också om inte dessa förändringar kunde ha kommit Lo-Johansson förutan, om än vid en senare tidpunkt. Därmed vill jag inte förringa Lo-Johanssons insats, utan bara placera in den i ett samhällsekonomiskt politiskt sammanhang. Så till exempel visade sig statsystemet mindre lönsamt när industrialiseringen nått efterkrigsperiodens relativt höga nivå, även på landsbygden, och många statare flyttade dessutom till städerna i hopp om fabriksarbete. Det socialdemokratiska regeringsinnehavet och dess efterkrigsprogram medförde som bekant en djupgående och långsiktig omstrukturering på såväl det fackliga som socialpolitiska området, vilket öppnade möjligheter även för åldringsvården. Nu fanns det ekonomiskt utrymme för att satsa på de idéer om människovärde och jämlik frihet åt alla som efterkrigsprogrammet förde fram - åtminstone ett tag. Ändå dröjde förbättringarna eftersom de nya ideologierna måste strida med de gamla. Det fanns alltså en ideologisk eftersläpning, och i det läget kunde Lo-Johansson med sin då etablerade författarauktoritet göra en insats. Min poäng är alltså att Nilssons och hans auktorers begrepp om överdeterminering som ömsesidig påverkan mellan kulturella, sociala och ekonomiska processer är mycket abstrakt. Det förklarar inte så mycket av förhållandet mellan litteratur, klass och samhälle som åtminstone jag skulle önska.

Ändå finner jag resonemangen tänkvärda. Alla samhälleliga företeelser beskrivs hos Nilsson som (överdeterminerade) processer. Det innefattar både historiska och sociala förändringsperspektiv. Klass definieras som en ekonomisk process, nämligen att skapa respektive tillgodogöra sig mervärde (s. 15). Kultur är processer för produktion och spridning av mening. Arbetarlitteratur definieras som en process för den kulturella produktionen av klass. Förhållandet mellan klass och kultur beskrivs som överdeterminerat av flera processer. För att klasstrukturer skall kunna existera och överleva krävs inte bara vissa ekonomiska strukturer utan också ett kulturellt sammanhang som ger gynnsamma betingelser, även om de kompliceras av kulturella motkrafter i klasskampens tecken. Ett klassamhälle präglas därför av ett motsägelsefullt - överdeterminerat - kultursammanhang, som öppnar för en kamp mellan kulturer. Kulturella processer bidrar alltså aktivt till skapandet av den sociala helheten. Häri inbegrips klassprocesserna, samtidigt som de skapas av andra processer som bidrar till helheten (s.16). Men här aktualiseras likafullt rundgången.

Ett annat viktigt teoretiskt bidrag är Nilssons principiella distinktion mellan å ena sidan klass och å andra sidan identitetspolitiska fenomen som genus och etnicitet. Redan på bokens första sida betonas att klass inte är en identitet eller subjektsposition, utan en socioekonomisk relation eller process. Men identiteter samverkar med klassprocesser, vilket inom arbetarklassen skapar de problem som exempelvis Susanna Alakoski skildrar i sin självbiografiska Svinalängorna. Jag är här enig om analysen, men kan tycka att klassperspektivet tonas ner i Alakoskis bok och flera andra av dagens självbiografiska romaner. Att de utspelas inom arbetarklassen hindrar inte att perspektivet är mer individuellt och personligt än klassmässigt, dessutom med tonvikt vid alkoholproblematik och/eller etnicitet och feministiska frågor.

Dagens intresse för "life-writing" även inom arbetarlitteraturen aktualiserar frågan om det självbiografiska skrivandets roll i arbetarlitterär tradition överhuvud. Hos Nilsson väcks frågan speciellt i avsnittet om Kristian Lundbergs självbiografiska Yarden. Nilsson betonar textens starka klassmedvetande. Det yttrar sig på två plan: dels i skildringen av berättarjagets pågående mödor och lidanden som enda infödd svensk bemanningsarbetare bland idel utlandsfödda, dels i minnena av en proletär barndom, märkt av social utslagning och en ensamstående psykiskt sjuk mamma. Dessa båda plan korsas ständigt i texten och präglas av intensiv självreflexion. Så långt är jag med i analysen. Men jag är tveksam till Yardens klassperspektiv. Må vara att reflexionen oftast handlar om berättarjagets rötter i arbetarklassen och i så måtto ger uttryck för ett starkt klass-medvetande. Men perspektivet är ändå individualistiskt eller åtminstone individuellt; någon klass-solidaritet kan jag inte finna. Förvisso finner romanens Kristian en och annan vän bland arbetskamraterna. Men också vännerna är individer i betydelsen avskurna från klassgemenskap. Även detta kan Kristian reflektera över: att bemanningsarbetet splittrar klassen i individer. Men därmed framstår han än mer som ensam individ.

Ännu oftare handlar reflexionen emellertid om det arbetarlitterära skrivandets mödor och lidanden; det är alltså fråga om meta-reflexion, och Yarden artar sig i så måtto till en meta-roman - säkert till mången litteraturforskares förtjusning. Därmed markeras verkets ställning som litteratur, men det betyder också att "litteraturheten" tenderar att dominera över de proletära inslagen. Vad blir då kvar av det specifikt arbetarlitterära?

Men jämför med exempelvis Maria Hamberg, som arbetar med fiktion i en realistisk tradition som berikats med egna grepp. Hennes Drömfabriken (2010) utspelas bland montörer på en bilfabrik. Det är en kollektivroman med en nog så komplex "litterär" komposition: fokus växlar mellan individer och kollektiv, och kollektivet framträder genom skildringen av individernas relationer till varandra både i arbetet och privat. Samtidigt är det arbetet och dess konsekvenser som präglar individernas liv på alla plan. Klassolidariteten är central, men också motsättningar mellan olika grupper inom arbetarkollektivet. På så vis framträder ett samhälle i miniatyr, som speglar det omgivande samhället men också är dynamiskt och kanske - för att tala med Nilsson - överdeterminerat.

Samtidigt är också min kritik av de tendenser som Nilsson framhäver problematisk: den myckna reflexionen, det individuella perspektivet och det essäistiskt poetiska språket utgör, som Nilsson påpekar, ett nytt inslag i arbetarlitteraturen. Arbetarlitteratur är inte statisk utan överdeterminerad av en rad kulturella och samhälleliga processer. Förnyelse måste därför välkomnas eller åtminstone accepteras. Men hur långt? Den klassiska arbetarlitteraturen från 30- och 40-talen utmärks av just självbiografiskt skrivande, men det utvecklades med få undantag inom en realistisk tradition av rakt berättande. Även dessa verk kan lätt uppfattas som individualistiska och egocentriska, i några fall (Ivar Lo-Johansson) präglade av dåligt samvete för den klassresa som skildras och görs. De skiljer sig starkt från den första generationens arbetarprosa på 1910-talet, som ofta var kollektivskildringar, behandlade arbetet och byggde på personlig erfarenhet men sällan eller aldrig var öppet självbiografiska (till exempel verk av Dan Andersson, Martin Koch, Gustav Hedenvind-Eriksson, Maria Sandel eller Karl Östman). Det självbiografiska aktualiserades när bygget av folkhemmet startade och arbetarlitterärt skrivande kunde bli en väg till offentligt erkännande.

Likafullt ser jag mer utpräglat egocentriska och självbespeglande tendenser i dagens självbiografiska arbetarlitteratur än i guldålderslitteraturen. Min gissning är att den förskjutningen inte bara vittnar om ett försök till litterär förnyelse och en väg bort från enkel socialrealism, utan också om inflytande från den pågående trenden med "life-writing". Den trenden ser jag i sin tur som ett uttryck för den individualism och narcissism som präglar vår nyliberala tid, då var och en måste sälja sig själv till högstbjudande i varje tillgängligt medium. Här kunde man nog tala om överdeterminerade processer i flera led. Mot den bakgrunden är jag inte lika positiv till den nu dominerande arbetarlitterära processen som Magnus Nilsson. Men jag hoppas förstås att jag har fel. Jag hoppas det visar sig i kommande omläsningar av boken. Den bör läsas och omläsas av många.