Visst vore det enklare om folk som asylsökande eller tiggare inte funnes!
Men de finns tyvärr, och utanför ICA påminner de oss om läget i omvärlden. Även om vissa typer försöker ifrågasätta deras behov av stöd och skydd, så anser de flesta svenskar att behovet föreligger.
Nyligen hävdade Åsa Regnér (S), barn-, äldre- och jämställdhetsminister, och Martin Valfridsson (M), nationell samordnare för utsatta EU-medborgare, i en debattartikel att det är bättre att skänka pengar till hjälporganisationer än direkt till tiggare utanför ICA.
Självfallet vore det bättre.
Det vill säga bättre - kanske inte för dem som sitter utanför ICA. Inte heller, kanske, för romerna i Rumänien och Bulgarien eller deras familjer. Tidskriften Faktums förre redaktör hävdar därnerifrån att tiggarnas pengar redan tycks ha fått märkbar positiv effekt på de orter dit de sänt hem dem. Men för det officiella Sverige, dess själv- och Europabild, vore det mycket bättre om tiggarna inte syntes utanför ICA. Dessutom kan det vara dåligt för detaljhandeln.
Bild: Robert Nyberg (ur boken Guldfeber, Karneval 2012).
Men visst är välgörenhet skräp, oavsett om den sker via pappmugg eller postgirotalong. Något sådant säger dock inte ministern eller den moderate samordnaren. Ej heller belägger de att folk som lägger pengar i pappmuggar därigenom undandrar välgörenhetsorganisationerna medel, ty troligen är det samma folk som skänker i båda fall. Mycket talar tvärtom för att allmänhetens offervilja inte skulle vara lika stor om inte ICA-tiggarna hade påmint oss om lägets allvar.
Regnér och Valfridsson tycker ändå att det är bättre att vi hjälper folk "på plats", det vill säga så långt bort som möjligt. Eller "i närområdet" för att citera en Sd-formulering. Budskapet är identiskt: "Kom för fan inte hit och utgör en sanitär olägenhet!"
Regnér och Valfridsson vill inte ha tiggeriförbud. Man säger i stället generöst att vi själva får avgöra om arbetslösa EU-invånare ska utnyttja sin rätt till rörlighet och finna det lönt att komma hit. Ty visst handlar tiggeriet och det så kallade flyktingeländet i Europa om brist på lönarbete och därmed på bröd. Och om att Europas arbetande folk ännu inte vågar slåss för att ersätta kapitalismen med en socialistisk planekonomi.
Ministern och hennes kumpan verkar inte ha någon lösning, utöver privat välgörenhet och avhysningar. Senare har inrikesminister Ygeman och justitieminister Johansson i princip förordat liknande icke-recept. Ingen ifrågasätter de styrandes problem. Inte heller vi andra har någon enkel lösning, tillräckligt kortsiktig för att passa regering och samordnare. Men det minsta man kan begära är att de håller käft med råden till allmänheten. Deras enda effekt är att spä på den högervind som alltför länge blåst över Europa.
