Ett demokratiskt men fattigt Ukraina hotas av ett aggressivt Ryssland som annekterat Krim och startat inbördeskrig i landets östra del. Så enkelt brukar Ukrainakonflikten beskrivas. Den brittiske samhällsvetaren Richard Sakwa komplicerar bilden. USAs strävan efter global hegemoni får Ukraina att falla samman. Vi återger delar av ett kapitel i Sakwas bok Frontlinje Ukraina, nyligen utkommen på svenska (Karneval förlag).
En av de mest omstridda frågorna är Rysslands motiv och ambitioner i Ukrainakrisen. Politiken har förändrats och utvecklats som reaktion på de dramatiska händelserna. Ett antal väl förankrade åsikter - vissa skulle kalla dem myter - måste undersökas.
Att Ryssland motsatte sig Ukrainas associering med EU måste då ses mot bakgrund av den kamp som föregick det planerade undertecknandet av EU:s associeringsavtal, nämligen att Ryssland försökte anpassa Ukraina till Euroasiatiska ekonomiska unionen (EaEU), utan att nödvändigtvis tvinga landet att ansluta sig. Delvis var denna kampanj ett försök att tvinga EU att föra en verklig dialog om Ukrainas villkor i EU:s associeringsavtal, bland annat om säkerhetsfrågorna. Kampanjen genomfördes på ett typiskt hårdhänt och alienerande sätt, med förbud och bojkott tillsammans med en del våldsam retorik från Sergej Glaziev och andra, men några väsentliga frågor togs också upp. De två frihandelsområdenas kompatibilitet är en fråga som i lugn och ro borde och skulle kunna ha retts ut av teknokrater från båda sidor, men som i stället politiserades.
Vidare finns en grundläggande myt att Ryssland från första början försökte ta direkt kontroll över Ukraina snarare än att bara försöka påverka landets inriktning. Om detta verkligen hade varit målet så skulle ögonblicket efter fördrivandet av Janukovitj den 22 februari 2014 ha varit perfekt. De ukrainska militära reformerna mellan 2010 och 2012 resulterade i att de väpnade styrkorna befann sig i oordning, och ett ryskt ingripande till försvar av en legitimt vald president kunde ha fungerat som en samlande signal.
För det tredje finns det få tecken på att annekteringen av Krim och de efterföljande oroligheterna i öster och söder var en del av någon sedan länge etablerad plan för att avskilja "Novorossija" [östra Ukraina] från Ukraina. Ryssland sonderade och utnyttjade otvivelaktigt Ukrainas svaga punkter, men slutmålen var oklara. När Krim väl var taget fanns alla skäl att stanna upp, men rörelsen inom Ukraina för "federalisering" tog fart, och oron ökade för att en snäv form av monistisk nationalism skulle genomdrivas även i resten av landet. Man hade redan erfarenhet av Jusjtjenko-periodens aggressiva och inkompetenta ukrainisering efter den orangea revolutionen. Februariregimens inledande agerande ökade farhågorna - som intensifierades efter Odessamassakern den 2 maj - att en ännu mer militant regim skulle komma till makten.
Sanningen att säga var Ryssland inte alls någon utmanare. Landet var förvisso en besvärlig granne, en svår vän, retlig och ombytlig och med otaliga interna svårigheter och fruktansvärt osäker på sin plats i världen, men det var inte någon utmanare som på minsta sätt kunde jämföras med det wilhelminska riket 1914 eller Hitlers tredje rike 1939. Ryssland var en konservativ och defensiv makt, som var slav under en alltmer traditionalistisk inhemsk ideologi, men man utmanade definitivt inte den internationella rättens grundvalar. Faktum är att själva kärnan i dess nyrevisionism var det proklamerade försvaret av folkrätten, som man anser att västmakterna ständigt kränkte. När Putin framträdde i Direktlinje den 17 april vidhöllhan att Ryssland "aldrig hade haft för avsikt att annektera några territorier. [...] Tvärtom tänkte vi bygga våra relationer med Ukraina på dagens geopolitiska verklighet." Det var först när situationen förändrades som Ryska säkerhetsrådet gick med på att stödja Krims befolknings "självbestämmande". Putin menade att övertagandet av Krim inte hade varit "planerat eller förberett", men han erkände att "ryska militära styrkor [som var rekryterade] från de över 20 000 välbeväpnade soldater som var stationerade på Krim faktiskt stödde Krims självförsvarsstyrkor". Putin noterade också att förutom Sevastopolbasens strategiska betydelse fanns på Krim även "38 S-300 missilbärraketer, vapendepåer och ammunition. Det var absolut nödvändigt att förhindra varje möjlighet att någon skulle använda dessa vapen mot civila." Enligt Putins uppfattning var just detta vad som hänt i Ukraina: "Man kom till makten med hjälp av vapenmakt och författningsstridiga metoder."[...]
I mitten av maj 2014 såg det ut som om Ukraina stod på randen till kollaps. Vid den tidpunkten inträffade en tydlig skärpning i den ryska positionen, som vanligen tillskrivs sanktionerna men mer troligt beror på inhemska konflikter. Putin fördömde folkomröstningarna som hölls den 11 maj i Donetsk och Lugansk samtidigt som Ryssland drog tillbaka sina styrkor från den ukrainska gränsen. Därefter uttalade man, om än motvilligt, att presidentvalet den 25 maj var legitimt. Moskva hade en tydlig strategisk målsättning med att ta över Krim, men ett sådant motiv saknades för Donbas. [...]
I ett längre perspektiv har Rysslands strategiska mål varit anmärkningsvärt konsekventa ända sedan 1990-talet och definitivt sedan den orangea revolutionen. Målet var att behålla Ukraina utanför de västliga säkerhetsstrukturerna, framför allt Nato. Ryssland blev, åtminstone från 2008, mer misstänksamt mot EU:s utvidgning. Alla de nya EU-medlemmarna var också medlemmar i Nato och samtidigt fick associeringsavtalen en dunkel säkerhetsdimension. [...]
Därför kämpade Moskva länge och hårt för att övertyga EU och Ukraina om att ändra modellen för Det utvidgade Europa, och sedan under månaderna före november 2013 satte man in alla grova verktyg i sin arsenal för att övertyga Janukovitj att kliva tillbaka från avgrunden. Han framställs vanligtvis i västliga medier som "prorysk", men som jag tidigare har hävdat var Janukovitj varken prorysk eller proväst, utan en ganska degenererad företrädare för den byråkratisk-oligarkiska ordningen, huvudsakligen mån om utvidgning av sin personliga makt. Han fick stöd från Moskva, men hans personliga relationer med Putin var mycket dåliga. [...]
USA:s globala politik förblir i krig med sig själv. Å ena sidan är landet ärkeexponenten för en liberal handelsordning och med denna hela den liberala internationalismens vittförgrenade struktur. Detta är den vision för världsordningen som har dominerat sedan andra världskriget och som segrade i och med upplösningen av den främsta ideologiska konkurrenten, Sovjetunionen, 1989-91. Den är ett system baserat på konkurrenskraftiga och öppna ekonomier, stabila gränser, öppet hav, frihandel och sunda finanser.
Den är en modell för "globalisering" som de flesta länder i världen har accepterat, inklusive Ryssland och Kina, men med sina egna specifika invändningar. Detta system har fört fred och välstånd utan motstycke till stora delar av världen. USA har arbetat hårt för att utöka den ordningen - till exempel genom att stödja Rysslands anslutning till WTO, som slutligen uppnåddes i augusti 2012.
Å andra sidan förblir USA centrum i ett stort geopolitiskt kraftsystem, där dess ledaranspråk i dag utmanas av de så kallade uppåtstigande makterna. Vi har noterat en del av Brzezinskis tänkande, som är hänsynslöst realistiskt och geopolitiskt och inget har till övers för finesser som dialog och kompromisser om de inte tjänar atlanticismens sak. Ukraina skulle utgöra ett atlanticistiskt Europas östra ankare.
För såväl liberala universalister som geopolitiska realister erbjöd den ukrainska krisen 2013 en möjlighet att slutföra den orangea regeringens "oavslutade revolution" från 2004, ställa de mer försiktiga européerna åt sidan för att befästa USA:s hegemoni ("ledarskap") [...]
Då Obama kom till makten 2009 hade han föredragit Medvedev framför Putin. Putins återkomst till presidentposten 2012 försämrade deras personliga relationer, vilka ytterligare förvärrades av Snowden-affären. Ryssland å sin sida var förfärat över det "andra" USA:s obevekliga framträngande, med dess ideologi demokratismen, som inbegrep regimskifte genom subversiva politiska ingripanden, i stället för att låta den liberala internationalismens omvandlande kraft verka som sådan. Relationerna blev än mer ansträngda genom installationen av missilförsvarssystem i Östeuropa, knappt ett "raketkast" från Moskva, och Natos utvidgning, pådriven av militanta "nya Europa"-stater.Amerikansk dualism är uppenbar på den operativa nivån. Ukrainakrisen blottade en skiljelinje mellan vad F.B. Ali kallar "krigsfalangen" och "lösningsfalangen". [...]
I Europa försvagades läget för lösarna kraftigt genom MH17-katastrofen. Den europeiska krigsfalangen använde tragedin för att främja sina mål, däribland hejdlösa sanktioner. Medan den litauiska presidenten Dalia GrybauskaitÄ hävdade att "sanktionerna är nödvändiga, men kommer alltför sent och är otillräckliga" arbetade den tyske utrikesministern Frank-Walter Steinmeier outtröttligt för att dämpa gensvaret med argumentet "sanktioner är inte en politik, det är därför vi fortfarande behöver leta efter sätt att desarmera den politiska konflikten". Merkel försökte som vanligt föra pragmatisk politik inom ramen för inhemska politiska realiteter, men när krisen utvecklades förlorade den tyska politiken som helhet en del av sin självständighet och slöt upp bakom Washington. Merkel var ändå en av få europeiska ledare som fortsatte en dialog med Putin. Den avgående ordföranden för Europeiska kommissionen, José Manuel Barroso, hade uppmanat demonstranterna att "ha modet att gå ut och slåss" i december 2013, och förvärrade bara spänningarna hela tiden. [...]
Obama stod emot krigsfalangens extremism men hans "återhållsamhet" var i bästa fall relativ. Det var hans regering som uppmuntrade störtandet av en demokratiskt vald president, inledde ett ekonomiskt krig mot Ryssland och hindrade en fredlig lösning av inbördeskonflikten i Donbas - vilket i normalt språkbruk inte skulle klassas som exempel på "återhållsamhet", men för krigsfalangen var detta bara början. [...]
Ytterst handlade Ukrainakrisen om Rysslands vägran att underkasta sig atlanticistisk hegemoni och global dominans. Som jag tidigare hävdat var utmaningen begränsad och absolut inte avsedd som ett frontalangrepp. Rysslands nyrevisionism försökte förhandla fram en väg mellan klassiska föreställningar om suveränitet och stormaktsstatus och anpassning till normerna för en globaliserad värld och den globala maktbalansens realiteter. Denna balansgång misslyckades katastrofalt 2014. Rysslands nyrevisionism antog att det fanns utrymme där det kunde fortsätta sin "tysta uppgång" efter kinesisk modell; men Europa är inte Asien, och i stället har Ryssland hamnat i det atlantiska systemets frontlinje. USA, som räknade med att EU skulle kunna hålla ordning längs sina egna gränser, hade inlett "omorienteringen mot öst" för att konfrontera Kina. Men Ukrainakrisen fick USA att åter lägga om kurs för att med kraft sätta sig emot utmanaren vid gränsområdena i Europa.
Detta är emellertid inte ett andra kallt krig. Ryssland är varken en konsekvent ideologisk eller strategisk fiende. I stället har samarbetet fortsatt om Afghanistan - det Nordliga distributionsnätverket tvärs genom Ryssland fortsatte att kanalisera 40 procent av förnödenheter och personal till och från Afghanistan under hela Ukrainakrisen - och i Mellanöstern, och det har till och med funnits tecken på samarbete om Syrien inför hotet från Islamiska staten. Men den strukturella kalla freden är fortfarande olöst. -