Här är bästa språkpolitiken.
Sverige har många språk. Ofrånkomligen uppstår hierarkier mellan språken. De kan förstärka och befästa klassklyftor. Hur ser den språkpolitik ut som gynnar språklig och social jämlikhet?
Experiment 1: Gå in på lärarrummet på en vanlig svensk grundskola och leta rätt på svensk- och engelsklärare. Lätt gjort. De har en viktig ställning, och vad de säger om elever och skoldagar lyssnar man på. Leta sedan efter lärarna i franska, tyska och spanska. Inte så svårt det heller, men de är mer marginella. Fråga därefter om lärarna i modersmål som arabiska, persiska och somaliska. De är inte där.
Experiment 2: Räkna upp tio nya engelska lånord i svenskan! Jättelätt: tagga, dissa, faila - you name it. Räkna upp tio nya lånord från finskan. Över 200 000 svenskar har finska som modersmål, men det går inte. Också över 200 000 har arabiskt modersmål. Räkna upp tio nya lånord från arabiskan! I bästa fall kommer du på jalla, keff och något till, men sen blir det stopp.
Detta är nu inget att förfasa sig över. I ett samhälle med flera språk uppstår ofrånkomligen hierarkier. Finska och arabiska är utpräglade arbetarklasspråk i Sverige (inte i Finland och Egypten, naturligtvis), medan samhället styrs på svenska och engelska. Högprestigespråk påverkar lågprestigespråk, inte vice versa.
Hierarkierna är ofrånkomliga, men får de härja fritt fördjupas klassklyftor och social splittring. Varje land med flera språk - och det är nästan alla länder numera - behöver därför en språkpolitik. Några galna alternativ måste avfärdas.
Det första är enspråkighet: ett enda gemensamt språk ska räcka för alla medborgare och för samhället. Det var franska revolutionens språkpolitik, och ställde till bekymmer redan då; i dag är den verklighetsfrämmande.
Det andra kan kallas reglerad fåspråkighet. Lagstiftning, skola, rättsväsende, medier med flera ger utrymme och stöd för ett eller ett par nationalspråk, engelska och ytterligare något internationellt språk samt en handfull officiellt erkända minoritetsspråk. (I Sverige finska, samiska, meänkieli, romani och jiddisch.) Andra språk reduceras till medborgarnas fritidsintresse - för svenskt vidkommande modersmålen för kanske 1,5 miljoner svenskar. Detta är en vanlig europeisk modell. Inget fel med officiella minoritetsspråk, men inte sällan tjänar de som flerspråkighetsalibi. Se vad vi gör för tyskan i södra Jylland! kan danska politiker säga. Katalanska i Katalonien, javisst, men vilka språkliga rättigheter har de nordafrikanska gästarbetarna i Barcelona?
Också fåspråkighetsmodellen är i viss mån verklighetsfrämmande. Grundtanken är att språk talas mer eller mindre för evigt på samma ställe. För att ett språk ska erkännas som minoritetsspråk enligt den europeiska minoritetsspråkskonventionen måste det ha talats i landet "av hävd", det vill säga minst ca 150 år eller tre, fyra infödda generationer. Men lika väl som de flesta svenska samer bor i Stockholm och Göteborg, så är kurdiska ett språk i Sverige, och via nätet kan jag använda min romani när som helst med vem som helst i världen.
Sovjetisk språkpolitik:
DEN RYSKA revolutionens språkpolitik var motsatsen till den franska revolutionens. Den innebar en gigantisk satsning. Folkens fängelse var krossat, nu skulle alla Sovjetunionens folk delta i folkstyret på sina modersmål. Det fanns omkring 150 stycken, och många av dem endast som talspråk. Ett väldigt arbete vidtog med att skapa skriftspråk (vilket alfabete skulle väljas?), beskriva och standardisera böjningssystem och grammatik och att alfabetisera skriftlösa folk. På 1930-talet nedtonades mångspråkigheten, till fördel för ryskan som gemensamt språk. Några språk hade nog för få talare för att bära upp ett samhälle. Men några av de största språken vid sidan av ryska, som vitryskan, sågs som separatistiska hot och förföljdes. Inför krigsfaran slog politiken om till nationell samling på storrysk grund.
En tredje linje är den fria flerspråkigheten - i engelskspråkig debatt benämns den translanguaging eller polylanguaging, oklara begrepp med skiftande innebörd. Till synes är den raka motsatsen till de två andra modellerna: låt alla använda alla sina språkliga resurser så mycket de vill och kan, låt språken blandas, och försök inte styra och avgränsa den mångspråkighet som är mänsklighetens stora rikedom. Ja, det kan ibland vara ett praktiskt förhållningssätt på jobbet eller god pedagogik i mångspråkiga klassrum. Men som allmän språkpolitik är det nyliberalism i vänsterkläder. Renodlad translanguaging släpper hierarkiernas härjningar fria.
Språkpolitiken måste därför ta form någonstans i skärningspunkterna mellan linje 2 och 3. Hörnstenar är vad som kan kallas språkliga rättigheter för varje medborgare: att använda och utveckla sitt (eller sina) modersmål, att kunna hävda sig på ett gemensamt samhällsbärande språk (svenskan för Sveriges del), att lära sig tillräckligt av ett eller flera internationella språk.
Allmänt sett håller här svensk språkpolitik god standard. I språklagen från 2009 formuleras rättigheterna någorlunda tydligt. Men det finns många förnuftiga lagar, som tryckfrihetsförordningen eller socialtjänstlagen. Kampen gäller praktiken i konkreta stridsfrågor. Låt mig nämna fyra av de viktigaste.
Den första är förhållandet mellan svenska och engelska. Det handlar inte om engelska lånord - de står för ungefär 1 procent av orden i en vanlig dagstidning och är ofta användbara. Nej, konflikten gäller hela verksamheter som bedrivs helt eller nästan helt på engelska. De har ofta hög status: affärsjuridik, storföretagsledning, forskning. Cirka 85 procent av alla vetenskapliga publikationer vid svenska universitet är på engelska; i datavetenskap eller fysik 99 procent, i historia 45 procent, för att ta några ytterpunkter. Termer, liksom text- och meningsbyggnadsmönster, utvecklas inte på svenska inom flera vetenskaper. Hur går det då för folkbildning och kvalificerad samhällsdebatt? Vad begriper psykologen av svenska familjeproblem om hen bara läst engelskspråkig kurslitteratur, och vem skriver framtidens gymnasieläroböcker i fysik?
Engelskan är också undervisningsspråk för 2-4 procent av eleverna i grundskola och gymnasium (statistisk saknas). De följer svensk läroplan, har svenska som modersmål och mestadels svenska lärare, men undervisas på engelska. Intervjuer med elever, lärare, skolledare och föräldrar visar att eleverna inte söker sig till undervisningsformen av intresse för engelska. Men de har uppfattat att programmen har hög status, och att snälla medelkassbarn flockas dit. Eleverna presterar sämre utifrån sina förutsättningar än motsvarande elever med undervisning på svenska, enligt den begränsade forskning som finns. Inte konstigt, eftersom de inte får använda sitt starkaste språk, svenskan, fullt ut. Minns Engelska skolans trixande med nationella prov och betyg, och begrunda engelskans funktion som redskap för klassegregation!
I de här fallen är det svenskan som pressas tillbaka av högstatusengelskan. Det krävs lagar, förordningar och opinion för att ge svenskan utrymme, ibland i stället för, men oftare vid sidan av engelskan.
I andra fall blir svenskan verktyget för att hålla underordnade samhällsklasser på plats. Ett mycket tydligt exempel är rätten till undervisning på, i och om modersmålet för dem med annat modersmål än svenska. Forskningen ger entydigt besked om att sådan undervisning ger bättre kunskaper och skolframgång i alla ämnen, också i det samhällsbärande majoritetsspråket. Det gäller såväl spansktalande barn i USA, med cirka hälften av skolgången på spanska, som somaliska barn i Sverige med bara 1-2 timmar somaliska i veckan.
Fransk språkpolitik:
DEN FRANSKA revolutionens språkpolitik var motsatsen till den ryska revolutionens. Revolutionärerna ville samla det franska folket kring nationen och därmed ett gemensamt språk, franskan. Abbé Grégoire, slaverimotståndare och religionsfrihetens konstruktör, genomförde kanske historiens första stora språksociologiska enkät och konstaterade att bara en minoritet fransmän talade franska. Resten använde provencalska, bretonska, flamländska, katalanska, gascognska och en massa dialekter. De skulle utrotas. Grégoire i sin slutrapport 1794: "Språkets enhet är en oupplöslig del av revolutionen. Om vi någonsin ska utrota vidskepelsen och föra människan närmare sanningen, utveckla begåvningen och uppmuntra dygden, förena alla medborgare i en nationell helhet, förenkla den politiska apparaten och få den att fungera smidigt, så måste vi ha ett gemensamt språk." Än i dag bär Frankrike spår av denna politik. Det är ett av de få länder som endast signerat, inte ratificerat, den europeiska minoritetsspråkskonventionen.
Förklaringen är i princip den samma som i fallet med engelskan. Ett välutvecklat förstaspråk gynnar inlärningen av ett andraspråk, liksom det andra främmande språket är lättare att lära sig än det första. Bristen på modersmålslärare, skolledningars ovilja att ordna modersmålsundervisning och ämnets allmänt låga status är alltså i bästa fall ett uttryck för okunskap. Men en bättre karaktäristik är strukturell rasism. Flerspråkiga arbetarklassbarnen trycks ned med dåliga språkkunskaper och kanske förakt för sitt eget språk.
Bild: Robert Nyberg
Mönstret går igen i en tredje fråga: ska invandrare avkrävas kunskaper i svenska för svenskt medborgarskap? Ska man till och med ha särskilda språktest? Självklart behöver invandrare goda kunskaper i svenska, och självklart ska de erbjudas omfattande undervisning. (Att den bästa språkinlärningen sker på arbetsplatserna är fel; de studier som gjorts visar att arbetsplatspraktik gynnar svenskinlärning först om den rymmer arbetsuppgifter med mycket språkanvändning och är kombinerad med regelrätt undervisning.) Så sker också, och få låter bli att delta. Medborgarkrav är något annat. Länder med särskilda språkkrav och språktest kan inte uppvisa vare sig bättre eller sämre integration än dem utan.
Förenklat finns tre modeller för språktest för medborgarskap. Den danska innebär att fordringarna sätts så högt att språkkravets främsta funktion blir att förvägra invandrare medborgerliga rättigheter. Den norska modellen innebär rätt och plikt till 650 timmars undervisning, men utan krav på en speciell nivå. USA:s modell är den symboliska. Den som söker medborgarskap ska kunna ett femtiotal mycket vanliga ord, som man får en lista på i förväg, (why, come, here), namnen Abraham Lincoln och George Washington samt namnen på sex sekulära amerikanska helgdagar. Man bekräftar symboliskt tillhörigheten till amerikanska värden och till engelska som gemensamt språk.
Så många talar våra största språk:
TILL SKILLNAD från många andra länder har Sverige ingen officiell statistik över talare av olika modersmål. Det finns rimliga motiv: En del vill inte uppge sitt modersmål av befogad registreringsrädsla (romer!). Många andra kan faktiskt inte svara på frågan: pappa talar arabiska, mamma finska och själv är jag nog bäst på svenska, fast vi bodde i Frankrike när jag var liten - vad är då mitt modersmål? Inte desto mindre behövs statistik. Språkvetaren Mikael Parkvalls Sveriges språk i siffror (2015) erbjuder kvalificerade skattningar. Sveriges tjugo största språk är i tur och ordning svenska 8 000 000, finska inklusive meänkieli 200 000, arabiska 200 000, bosniska-serbiska-kroatiska 130 000, kurdiska 85 000, polska, spanska, persiska, tyska vardera ca 75 000, danska, norska, engelska, somaliska, arameiska (syrianska) vardera 50-60 000, turkiska 45 000, albanska 40 000, thailändska och ryska vardera 30 000, och ungerska ca 24 000.
Den norska eller amerikanska modellen, så olika de än är, vore i och för sig inte en politisk katastrof. I båda fallen förefaller dock språkkravets främsta uppgift vara att exponera invandrarnas språkliga underordning.
En fjärde språkpolitisk slagpåse är annorlunda: Rinkebysvenskan, förortssvenskan, miljonsvenskan, multietnisk svenska - eller vad man nu, beroende på politiska sympatier, vill kalla det. Det handlar alltså om en svenska som ovanligt nog är starkt påverkad av språk med lägre prestige. Orsaken är givetvis omvända statusförhållanden i proletära områden där många har annat modersmål än svenska. Därav den starka laddningen i all debatt om denna sociolekt. Somliga hör den bara som bristande språkförmåga - och förtränger att de flesta talarna kan växla till standardsvenska, som vilken dialekttalare som helst. Andra romantiserar den som uttryck för den mångspråkiga ungdomens skaparkraft; det skulle vara något mycket rikare och genuinare än det torftiga standardspråket.
Tagga ner! vill man säga till båda parter. Tänk om vi kunde höra denna sociolekt med samma lugn som vi hör värmländska eller västerbottniska. Ett spännande vardagsspråk med många intressanta särdrag, javisst. Men inte någon ersättare för det standardspråk i tal och framför allt skrift som var och en behöver vara säker på för att hävda sig i det svenska samhället.
Men vi taggar inte ner. Språkstriderna kommer att följa oss lika länge som klasstriderna. Gemensamt för de fyra exemplen är som synes hur olika språk eller varianter av språk tilldelas olika status. Därmed kan de användas för att befästa, fördjupa eller i bästa fall utjämna ojämlikheten mellan samhällsklasserna. En demokratisk språkpolitik måste därför slåss för svenskans utrymme gentemot engelskan, för invandrar- och minoritetsspråkens utrymme gentemot svenskan, för sociolekters (och dialekters) plats vid sidan av standardspråk. Vem får använda vilket språk var?
