Unga märker orden

I Sydafrika demonstrerar studenterna för bättre studiemedel, mindre engelska och antikoloniala namn på byggnader och institutioner. Radikala gymnasister i Stockholm är noga med att säga hen och med vem som har rätt att tala förortsslang. Det kan tyckas långt mellan slagfälten, men likheterna är stora.

Den här terminen har det inte skjutits gummikulor på University of the Witwatersrands campusområde i centrala Johannesburg. När undervisningsperioden startade, var det osäkert om höstens våldsamma protester skulle fortsätta. Det lugnade ner sig. Studenterna som fyllde campusområdet tycktes mer intresserade av att återförenas med sina kursare än av att demonstrera. Men framför universitetets aula stod kravallfordon parkerade, för att markera polisens närvaro och beredskap att slå ner eventuella protester.

Studentprotester har pågått under en längre tid i hela Sydafrika. De blev mer intensiva under hösten, och situationen blev alltmer våldsam då Witwatersrand beslöt att använda privata vaktbolag för att hindra dem. När det endast ledde till att de eskalerade försökte kravallpolis skingra demonstranterna. Studenter skadades, och situationen blev ohållbar på flera universitet i Sydafrika. Vissa beslöt att stänga helt medan andra, som Witwatersrand, försökte fortsätta undervisningen som vanligt trots att tårgas användes på campusområdet.

Det mest centrala kravet från de protesterande studenterna är sänkta studieavgifter för att tillgängliggöra högre utbildning för större delar av befolkningen. Men studenterna kräver också att högre utbildning i större utsträckning ska tala till deras erfarenheter som unga svarta i Sydafrika. De ifrågasätter en eurocentrisk undervisning där till exempel Shakespeare får oproportionerligt stor plats i litteraturvetenskap, eller där enbart europeisk social teori används för att sätta ord på och beskriva deras verklighet.

Avkolonisering av högre utbildning är ett samlingsbegrepp för dessa krav. Här ryms också språkpolitiska frågor. På universiteten i Sydafrika används främst engelska som lingua franca (gemensamt språk), eller i vissa fall boerspråket afrikaans. De afrikanska språkens låga status inom högre utbildning kan förstås som en produkt av landets koloniala historia. Det är ett konkret exempel på att koloniala strukturer lever kvar även efter apartheids fall. Många svarta studenter har engelska som andra eller tredje språk, och engelskans dominans på universiteten bidrar till att göra högre utbildning mindre tillgänglig för landets svarta majoritet. Som ett svar på studenternas protester har Witwatersrand lovat att påskynda arbetet med att isizulu och sesotho får större utrymme parallellt med engelskan. Det kvarstår dock att se om något händer i praktiken.

Användningen av isizulu och sesotho på Witwatersrand är en aspekt av språklig avkolonisering, och kraven på ett flerspråkigt campus är ett exempel på hur de unga aktivisterna förstår språkbruk som politiskt. Samtidigt handlar inte inkluderande språkanvändning enbart om vilka språk som syns och hörs utan självklart också om vad som sägs och skrivs. Språklig avkolonisering innebär också krav på att Witwatersrand ska byta namn på byggnader och platser på campus. Universitetet har instiftat en "institutional renaming committee" och byggnader har döpts om efter aktivister i kampen mot apartheid som Robert Sobukwe eller Solomon Mahlangu. I arbetet med att skapa ett mer inkluderande universitet har även könsneutrala toaletter införts på flera ställen på universitetet.

Detta kan tyckas vara tomma gester, men i Sydafrika med sin historia av kolonialt förtryck är det inte konstigt att det uppfattas som provocerande att vägar, byggnader och platser fortfarande är uppkallade efter några av historiens mest namnkunniga rasister och kolonisatörer. I själva verket var en kampanj för att riva statyn av Cecil Rhodes vid University of Cape Town ett centralt krav när de landsomfattande studentprotesterna med krav på avkolonisering började.

Sydafrika har sin unika historia, och de unga sydafrikaner som nu kämpar för avkolonisering gör det utifrån sina förutsättningar. Det är självklart vanskligt att dra paralleller till en svensk politisk kontext. Samtidigt tycker jag mig se likheter mellan de sydafrikanska studenternas aktivism och det politiska samtalet bland unga i Sverige idag.

Som doktorand i barn- och ungdomsvetenskap med ett avhandlingsprojekt om gymnasisters föreställningar och attityder till språk och språkbruk har jag tillbringat sex månader tillsammans med elever på ett innerstadsgymnasium i Stockholm. Där mötte jag politiskt aktiva ungdomar som insiktsfullt diskuterade frågor om språkbruk i Sverige i dag. De resonerade kring hur grupper i samhället inkluderas eller exkluderas från olika arenor beroende på vilka språkliga resurser de har och vilka föreställningar som finns kring språkliga stilar, till exempel det som brukar kallas förortsslang eller Rinkebysvenska. Elever protesterade mot att andra elever använde "förortsslangen" för att skämtsamt gestalta stereotypa förortskaraktärer, och såg det som ett exempel på kulturell appropriering. När innerstadens ungdomar pratar "förortsslang" förstås det som något häftigt och kul, menade de. Men när ytterstadens icke-vita ungdomar använder samma språk är det hotfullt och störande. Eleverna pratade om språkanvändning som en del i en större politisk process, där språkliga hierarkier och föreställningar om olika stilar och deras talare får reella konsekvenser för dem i deras vardag. Många strävade också efter att använda ett inkluderande språkbruk. De var noga med att använda pronomenet hen när de talade om någon som inte definierade sig inom ett binärt könssystem. Flera valdeen som generiskt pronomen i stället för man. Men samtidigt som dessa ungdomar strävade efter att vara inkluderande i sitt språkbruk fanns också en potentiellt exkluderande effekt. Alla elever hade inte samma språkliga medvetenhet eller de språkliga resurser som krävdes för att följa språknormerna på skolan.

Här finns en likhet i formen för aktivism bland de sydafrikanska studenterna och hos de gymnasister jag mött i Sverige. Unga radikala i både Sydafrika och Sverige tillskriver politiska och ideologiska dimensioner av språk och språkbruk stor vikt. Det finns en medvetenhet om att olika språk och språkliga stilar värderas olika, vilket betyder att talares röster värderas olika. Men det som kanske framför allt utmärker många unga politiska aktivister är en betoning av det diskursiva, det vill säga en betoning på hur språkbruk producerar de ideologier genom vilka vi förstår vår omvärld. Många ger språket en betydelse som kan tyckas främmande för de som bygger sina politiska analyser på materialistiska förklaringsmodeller. Här tror jag skiljelinjen inte går mellan olika geografiska platser, som Sydafrika och Sverige, utan snarare mellan olika generationer och hur deras politiska analyser påverkats av stora paradigmskiften inom humaniora och samhällsvetenskap.

De politiska teorier som unga möter under sin universitetsutbildning har i hög grad påverkats av det paradigmskifte som kallats "den språkliga vändningen". Samlingsnamnet klumpar ihop många olika vetenskapliga utvecklingslinjer. Men mycket kortfattat och förenklat har den språkliga vändningen medfört en språksyn där språk inte längre förstås som något neutralt som kan användas för att enbart återspegla en materiell värld, eller idéer för den delen. I stället hävdas att det inte finns något sådant som ett naturligt och neutralt språkbruk; relationen mellan språk, ideologi och det materiella är inte riktigt så rättfram. Språk förstås inte bara som ett medium för idéer, ideologier och föreställningar utan som en arena där dessa skapas och reproduceras. Ord som elvamannaplan och tjänsteman är då inte enbart återspegling av att endast män spelar fotboll eller jobbar inom förvaltning, utan de reproducerar också föreställningar om vem som är fotbollsspelare och tjänsteman. Föreställningarna får reella konsekvenser för dem som försöker bryta mot invanda mönster.

Ytterligare en likhet mellan de sydafrikanska studenternas aktivism och de svenska gymnasister jag samtalat med är att många anlägger ett intersektionellt perspektiv. Det har också varit framträdande inom samhällsvetenskap och humaniora det senaste decenniet. Klass som analytisk kategori förstås i relation till kategorier som kön och ras/etnicitet. Det finns fler maktordningar som samspelar med varandra, och alla ojämlikheter och orättvisor går inte att reducera till en fråga om enbart klass och produktionsförhållanden.

Dessa perspektivskiften kom till uttryck på University of the Witwatersrand där den breda studentrörelsen inte enbart krävde fri utbildning utan även förändringar för att ge svarta studenter, likväl som HBTQ-personer, möjlighet att känna sig hemma och trygga i universitetsmiljön. Det är samma perspektivskiften som framträder när mina unga informanter diskuterar vikten av att använda könsneutrala pronomen eller hur föreställningar om förortsslangen påverkar unga icke-vita i deras vardag. Vetenskapliga paradigmskiften tar sig uttryck i ungas politiska aktivism.

Även i framtiden kommer de paradigm som råder på universiteten att få genomslag i ungas aktivism och påverka dess former och fokus. Gränserna för språkets makt, relationerna mellan det diskursiva och det materiella och vilken analytisk vikt som bör läggas på andra kategorier än klass, kommer givetvis fortsätta att diskuteras i seminarierummen. Vill vi sia om framtidens unga aktivism, kan det vara värdefullt att se på vilka vetenskapliga strömningar som nu får utrymme på universiteten. Och där tycks pendeln nu svänga tillbaka mot ett större intresse för det materiella och kroppsliga. Hur det sen översätts till konkret politisk aktivism bland unga återstår att se.