I en något sliten Volvo är jag på väg mot min högstadieskola, jag är 15 år och pappa skjutsar mig innan han ska vidare mot sitt arbetarjobb på Telia.
Jag gick i en högstadieskola där barnen från de övre klasskikten hade betydligt enklare skolgång än barnen från arbetarklasshem. Att vara tonåring är aldrig enkelt, men att växa upp och vara tonåring i en familj där ekonomin inte sätter hinder för varken resor, bildning, böcker eller bra betyg och chanser till en trygg framtid blir helt klart enklare. Jag minns min högstadietid som en period där betygen inte betydde lika mycket som att lyssna på Sex Pistols och vara arg på borgare. För min bästa vän från en "finare" familj var det tvärtom, all energi låg inte på att bekämpa kapitalismen utan på att prestera i skolan. En gång fick hon pengar av sina föräldrar för att hon skulle få högsta betyg. Kontrasterna mellan våra liv blev större, och under skoltiden tappade vi så småningom kontakten helt.
De ekonomiska förutsättningarna sätter stämpeln tidigt för hur enkelt vi får det i våra studier. Vi läser om hur klassamhället är skadligt som helhet, det är en självklarhet. Men det borde pratas betydligt mer om hur det formar en människa redan från unga år. Det sker genom en kombination av de högre klasskiktens prestationspress och de förutsättningar som skolan erbjuder.
Jag är väl medveten om hur arbetarklassen ofta svartmålas, och beskrivs som meningslös och obildad. Det är inte mitt syfte, men att tala om hur klassamhället skapar klyftor i samhället och i skolan kan bara vara nyttigt. Jag växte själv upp i en arbetarfamilj där föräldrarna hade gott om litteratur och intellekt.
Ja, att klassamhället utsätter oss för problem är givet. Vi hinner knappt sätta vår fot på jorden innan vår klass formar oss som människor. Inte bara skolan är problemet. Det som sker tidigt färgar oss också som människor och sedan som vuxna. Jag vet inte hur många gånger jag känt mig som i ett främmande land när jag träffar människor från ett annat klasskikt än mitt eget. Oftast försöker jag spela med, men ibland är det omöjligt. Det är uppenbart hur arbetarklassen hela tiden måste rätta sig och anpassa sig. Ändå fortsätter samhället att propagera att vi ska gå hand i hand med kapitalismen, samhällets klyftor fortsätter att öka, och ännu en arbetare får slåss för sin framtid.
