Hösten 1917 blev Finland självständigt för att snabbt kastas in i inbördeskrig. Den vita sidan leddes av Mannerheim, nationalhjälte under andra världskriget. Han var ingen övertygad anhängare av Finlands nationella oberoende, hävdar en ny biografi.
Gustaf Mannerheim (1867-1951) brukar betraktas som Finlands store statsman under 1900-talet, och detta trots att han var statsöverhuvud (riksföreståndare, president) i sammanlagt bara drygt två år. Han tillhörde inga finska regeringar och satt inte i riksdagen; hans enda parlamentariska insats tycks ha bestått i att han representerade sin ätt vid ett sammanträde på det finska riddarhuset, strax innan ståndslantdagen skulle gå i graven (1906). En stor del av sin yrkesverksamma tid, trettio år, tillbringade han i Ryssland - på gardesregementen i Petersburg, vid frontlinjer under rysk-japanska kriget och första världskriget - och som utsänd rysk spion i Asien.
Hans stora stund kom just när han fyllt femtio. Ryssland hade förlorat världskriget, lantdagen i storfurstendömet hade den 6 december 1917 förklarat Finland självständigt och när den ryske generallöjtnanten Gustaf Mannerheim återvände till sitt hemland, jäste där av oro. Ett stycke in på 1918 följde det röda upproret, i spåren på oktoberrevolutionen. Mannerheim hade som imperietrogen rysk undersåte inte gått och önskat sig en finsk frigörelse, och när han ställde sig i spetsen för de vita styrkorna under det blodiga inbördeskriget, var det primärt för att slå tillbaka den revolutionära flodvågen - i Finland, och naturligtvis hoppades han att detsamma skulle ske i Ryssland.
I sin Mannerheim-biografi understryker Henrik Meinander, innehavare av den svenskspråkiga lärostolen i historia vid Helsingfors universitet, med kraft att denne inte betraktade Finlands vunna självständighet som en "reell suveränitet". Även i sina memoarer är hans attityd till Finland "avmätt", säger Meinander. Mannerheim såg med betydande misstänksamhet på den militära hjälp som kom från tyskt håll på våren 1918, med reguljär trupp och nationellt vurmande finska jägarsoldater som hade utbildats i Tyskland, tsarrikets huvudfiende. Han var närmast ententsinnad, och Meinander skriver att han inte i första hand tänkte på "Finlands självständighet utan försökte utnyttja den tyska offensiven till Finska viken för att återupprätta det gamla Ryssland, där även Mannerheims inhemska kapitalistvänner hade stora intressen att bevaka". Så resonerar ingen utpräglad nationalist.
Han agerade med andra ord utifrån en tydlig klasståndpunkt. Aristokraten visste att prioritera och att leverera. Som krigare, inte som politiker, triumferade han i det kaos som världskriget hade skapat. Men han var ingalunda oomstridd - i vänsterns ögon framstod han som den kontrarevolutionära slaktaren, de finsksinnade i stat och armé misstrodde honom för att i själ och hjärta vara en kryptoryss som talade ryska och franska och engelska bättre än finska och hade svenska som modersmål. Under mellankrigstiden spelade han ingen framträdande roll i sitt lands offentliga liv, och i början av andra världskriget kom han på kant med de politiska ledarna i Finland, när han menade att de borde ha accepterat Sovjetunionens tämligen blygsamma krav på gränsjusteringar. Detta land hade legitima säkerhetsintressen inför en väntad konfrontation med Hitlertyskland, framför allt skyddet av Leningrad, och Finlands armé var heller inte rustad för stor strid. Så såg Mannerheim det. Men när vinterkriget kom, skyndade han till som överbefälhavare, en ställning som han något okonstitutionellt behöll även efter Moskvafreden den 10 mars 1940.
Meinander har en mycket skarp blick för de geostrategiska sammanhangen, och det anser han att även Mannerheim hade. Denne kavallerist var inte rädd för faror, men han hade absolut ingen förtjusning i äventyrspolitik. En liten stat måste lotsa mellan makterna. Mannerheim, utan att vara tyskvänlig, tillhörde dem som trodde på en tysk slutseger i andra världskriget, och efter att tidigt ha fått kännedom om de tyska planerna på ett anfall mot Sovjetunionen, vilka tog form redan under sommaren 1940, drog han slutsatsen att Finland knappast kunde stå neutralt i en sådan kraftmätning in på bara knutarna utan måste välja sida. Meinander ser honom som en av huvudarkitekterna bakom det finsk-tyska vapenbrödraskapet, och liksom han tidigare gjort avvisar han bestämt teserna om att Finland viljelöst drevs in i händelseförloppet ("drivvedsteorin") och att landet förde ett separatkrig. Tvärtom hade båda länderna koordinerat sina insatser, en allians var ingången men utan att det fanns ett skrivet avtal, tyska styrkor kom att ta striden mot sovjetarmén i norra Finland, landet blev en storimportör av tyska livsmedel, den finska armén försågs med omfattande vapenleveranser från Tyskland och medverkade till att belägringen av Leningrad blev hyggligt effektiv, med mellan 1,5 och 2 miljoner döda stadsbor - civila som soldater. Under fortsättningskriget förlorade Finland självt manskap och officerare i en omfattning som ingen hade kunnat föreställa sig; över sextontusen finnar gick åt bara under den katastrofala sommaren 1944. I finska läger dog sovjetiska krigsfångar som flugor. Redan i början av året 1944 insåg Mannerheim att Finlands sak - återerövring av Karelen efter förlusten i vinterkriget - var utsiktslös och yrkade på snara fredsförhandlingar med Moskva. Regeringsfolket satte sig emot. Först i september det året kunde ett vapenstillestånd ingås på mycket hårda villkor. Det såg nästan ut som en kapitulation, men Finland undgick i alla fall att bli ockuperat, om man bortser från att Karelen än en gång gick förlorat, att Petsamoområdet hölls av Sovjetunionen under världskrigets slutskede fram till Parisfreden 1947 och att Porkala beslagtogs på, som det skulle visa sig, tio års tid.
Det är en politisk biografi som Meinander har skrivit. Den bygger i all huvudsak på tidigare gjord forskning, men Meinander är en styv syntetiker och hans tolkningar är uppfriskande självständiga, framförda på klarspråk. Individen Mannerheim framträder i all sin glans och sitt tidvisa elände. Den unge baronen lär sig att leva på stor fot, utan att vara förmögen: han får gåvor, tar lån och gör skulder. Han har ett enormt karriärsug och även en längtan efter det ljuva livet. Meinander avstår klokt nog från att spekulera i kvinnoaffärer; det räcker bra med dem som är belagda. Den sedermera Marskalken av Finland var länge formidabel på hästryggen. Han tog varje dag en pilsner, ett par tre snapsar och några glas vin till maten, därefter en grogg, samt konsumerade också dagligen trenne cigarrer. Ändå tycks han länge ha hållit sig i god form, fram till dess fortsättningskriget gav honom magsår och andra krämpor. Hans sorti blev något snöplig: han åkte utomlands när krigsansvarighetslagen skulle signeras (det fick Paasikivi, statsministern, göra) och såg till att alla komprometterande dokument brändes, av honom själv och andra, inför de stundande processerna.
Den finske statsmannen tillhörde en internationell överklass som kände sig hemma nästan överallt. Han förälskade sig efter avgången som statschef 1946 i en rik syster till Jacob och Marcus Wallenberg; hon såg till att han kunde leva flott in i det sista och att han kunde diktera sina memoarer. Carl Gustaf Emil Mannerheim dog efter en operation på ett sjukhus i Luzanne. Vad man förstår korsade han aldrig Atlanten.
