Också i Sverige fanns det sovjeter 1917. I dag har vi glömt Arbetarnas landsråd, men upproren och proteströrelserna 1917-1918 drev fram 1919 års riksdagsbeslut om allmän rösträtt och åttatimmarsdag. Den socialdemokratiska partiledningen bromsade, vänstersocialisterna saknade strategi. Peter Sundborg berättar om den halva svenska revolutionen 1917.
Per Albin Hansson stora tal i riksdagen den 18 januari 1928 handlade inte bara om folkhemmet. Det handlade också om klasskampen. Men inte som en väg framåt, utan som avskräckande exempel. Per Albin ville ha samförståndslösningar på arbetsmarknaden. Han påpekade i talet att antalet strejker minskat under åren fram till 1928, och så ville han att det skulle fortsätta. Men om högern och liberalerna inte lyssnade på socialdemokraterna så skulle det "vara till förfång för den lugna utvecklingen. Motsättningarna skärpas i stället för att mildras och avlägsnas. Striden förbittras och förlänges. Kraft förnötes och värden förspillas i onödan".
Per Albin hotade de borgerliga politikerna med en skärpt klasskamp, vilket varken de eller han önskade. Han visste vad han talade om. Bara tio år tidigare hade han själv befunnit sig i stormens öga och upplevt ett klasskampsuppsving av sällan skådat slag. Per Albin stod inför 20 000 arbetare utanför riksdagshuset under en av de kritiska dagarna i april 1917. Massupproret hade precis börjat. Partiledningen var hårt trängd. Vad skulle Per Albin säga? I sitt tal tog han upp kravet på billigare livsmedel, bränsle och hyror, och han pläderade för en författningsrevision. Däremot sade han ingenting om kraven på högre löner, åttatimarsdag och nedskrivning av skatter. Per Albin var inte alltid enig med högern inom partiledningen, men han var lojal med Branting. Och Branting gick några dagar senare, tillsammans med de borgerliga partiledarna i riksdagen, ut med en maning till lugn. Hjalmar Branting var en av de tyngsta bromsklossarna under åren 1917-1918. Hans inställning var att upproret borde ledas in mot författningsfrågan och riksdagsvalet hösten 1917. Per Albin stod bakom sin partiledare.
Bakgrunden. Vid mitten av 1910-talet hade den svenska arbetarklassen skaffat sig omfattande erfarenheter av klasskampens olika delar. Kampen på arbetsplatserna hade utvecklats genom fackföreningarnas framväxt. Strejken var det viktigaste vapnet. Att många strejker slutade med arbetarnas seger bidrog troligen till att stärka de fackliga förtroendemännens position. Under 1880-talet var de socialistiska arbetarklubbarna viktiga forum för studier och diskussioner. 1889 bildades socialdemokratiska partiet. Till skillnad från arbetarklubbarna, som vilade på enskilt medlemskap, vilade partiet på kollektivt medlemskap. Grundorganisationerna var arbetarkommunerna, där representanter för ortens fackföreningar satt. Den här lösa, på facket vilande, organisationsformen var utan tvekan en av orsakerna till reformismens framväxt, om än inte en av de viktigaste.
Den hittillsvarande forskningen är överens om att reformismen slog igenom i det socialdemokratiska partiet under perioden 1911-1914. Det som karaktäriserade reformismen var bland annat den allt större oviljan att ta till utomparlamentariska kampmetoder, den allt snävare inriktningen på riksdagsarbete och orientering mot den fredliga vägen till socialism. Den under åren allt större socialdemokratiska riksdagsgruppen fick ett växande inflytande i partiet.
Men utvecklingen inom arbetarrörelsen var långt ifrån entydig. Det fanns många oppositionella röster, och det fanns tidvis en utbredd uppfattning om att en mer revolutionär politik var nödvändig för att nå framsteg. I rösträttsfrågan rådde delade meningar om vilken strategi som skulle användas. Många inom rörelsen var trötta på högerpartiets arbetarfientliga politik och på liberalernas kompromissande. Storstrejken 1902 visade att en mer offensiv utomparlamentarisk politik fortfarande hade stort inflytande. Det var dock först i och med att tidningen Stormklockan startades 1908 som oppositionen mot reformismen inom partiet fick en kraftfull samlingsplats. Den hittillsvarande forskningen kring Stormklockan är bristfällig, men den visar i alla fall att tidningen betydelse var stor. I framför allt två frågor gick Stormklockan till storms mot partiledningen: inställningen till militären och samarbetet med liberalerna. Den stora striden mellan arbetare och arbetsgivare 1909 hade också betydelse för utvecklingen under 1917-1918. Arbetarklassens nederlag betydde rimligtvis att storstrejksvapnet var ifrågasatt.
Hungerupproret. Kriget var den viktigaste orsaken till den försämrade livsmedelssituationen under slutet av 1916 och början av 1917. Men regeringen gjorde ingenting för att hindra spekulation i säd och export av kött. Statsmakternas låt gå-politik förvärrade utan tvekan situationen. Livsmedelsransoneringen sattes in för sent och var otillräcklig. Regeringen bestod av en koalition av den gamla ämbetsmannahögern och det framväxande näringslivets ledande bourgeoisie. Statsminister var Hjalmar Hammarskjöld och utrikesminister K.A. Wallenberg. Trots liberalernas och socialdemokraternas växande inflytande var högerns position stark. Och den försvagades knappast av att den lierade sig med den allt starkare näringslivsbourgeoisien.
Under världskrigets första år fanns det inte mycket som talade för att arbetarrörelsen skulle kunna flytta fram sina positioner, snarare tvärtom. Ända sedan början av 1900-talet hade högern fört en hård antisocialistisk politik. Vid en del riksdagsval var kampen mot socialismen högerpartiets i stort sett enda viktiga fråga. Liberalerna hade vikit ner sig och kompromissat med högern. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen, med Hjalmar Branting i spetsen, hade blivit allt mer försiktig och utvecklat en samarbetskultur. Vid första världskriget utbrott hade Hjalmar Branting omedelbart lojalt ställt sig bakom den reaktionära högerregeringen.
I de många böcker och artiklar som skrivits om hungerupproret framgår det att både den socialdemokratiska partiledningen och den oppositionella vänstern togs på sängen. Omfattningen och kraften i upproret var helt oväntade. Varken partiledningen eller vänstern hade en genomtänkt strategi. Hungeraktionerna startade i mitten av april 1917 och pågick till i början av juni samma år. De förekom över hela landet, men var mest omfattande i storstäderna. Orsakerna var de höga livsmedelspriserna och bristen på bröd, mjöl, mjölk och potatis. Handlare uppsöktes och bönder som misstänktes gömma undan livsmedel inspekterades. Demonstrationer genomfördes. Arbetarna och arbetarhustrurna samlades i hundratal, ibland i tusental. Hungeraktionerna var, med tanke på omständigheterna, ganska bra organiserade, även om händelseutvecklingen kunde vara mycket dramatisk. Men ingenting tyder på att aktionerna var planerade eller att de var en del av en politisk strategi. Åtminstone inte under större delen av upprorsperioden. Det var först mot slutet som den socialdemokratiska vänstern planerade och genomförde massaktioner. Antalet strejker i Sverige ökade dramatiskt under april och maj 1917. Året efter, 1918, ökade antalet strejker med ytterligare en tredjedel. Det främsta kravet i strejkerna var högre löner. Men även kravet på åttatimmarsdag fördes ofta fram.
Just under slutet av april och början av maj 1917 var situationen mycket kritisk för det socialdemokratiska partiet. Man hade inte lyckats leda in upprorsrörelsen på en mer försiktig, reformistisk väg. På de stora massmötena på mellan 10 000 och 20 000 arbetare hade partiledningen inte lyckats ta initiativet från vänsterledarna. Ett tag uppstod det också en viss revolutionär stämning inom fackföreningsrörelsen. 30 fackföreningar skickade i början av maj 1917 resolutioner till LO med olika innehåll. Av dessa talade 15 om konflikt, strejk eller generalstrejk. Det som räddade det socialdemokratiska partiet från att helt sättas åt sidan var knappast dess eget agerande, utan snarare vänstern svaghet. Det socialdemokratiska vänsterpartiet var ett splittrat parti, med en stark vänsterhumanistisk falang under ledning av Carl Lindhagen vid sidan av den revolutionära falangen bestående av bland andra Zeth Höglund, Fredrik Ström, Karl Kilbom och C.N. Carlesson. Vänstern lyckades aldrig ta ledningen över massaktionerna.
En våg av militärdemonstrationer sköljde över Sverige under april och maj 1917. Stormklockan hade ända sedan starten 1908 uppmanat till agitation i kasernerna. Tidningen hade lyft fram arbetarnas och soldaternas gemensamma intressen av att motarbeta militarismen och hindra att vapen sätts in mot strejkande arbetare. Detta arbete hade uppenbarligen burit frukt. Soldaternas aktioner tog sig olika uttryck; ibland tågade de i samlad tropp till ett socialistmöte, ibland deltog de i demonstrationer. Matstrejker var inte ovanliga. Soldaterna visade sin också solidaritet med de civila hungerdemonstrationerna. I Stockholm bildades föreningen Soldater och Arbetare. Förenings konstituerades vid ett möte där ett hundratal militärer var närvarande. Så småningom bildades ett förbund och tidningen Frihetsflamman gavs ut i två nummer under 1917 och fyra nummer under 1918. När nyheten om att en borgerlig skyddskår skulle bildades läckte ut, gick vänstertidningarna ut med uppmaningar om att bilda Röda garden. Men ingenting av vad som hittills framkommit tyder på att några sådana verkligen bildades.
Rådsrörelsen. Lika väl som det finns stora luckor i forskningen kring den socialdemokratiska vänstern och Stormklockan saknas det forskning om rådsrörelsen. Till viss del beror det på att källmaterialet är magert, men det som finns är inte tillräckligt undersökt. Vid Socialdemokratiska vänsterpartiets första kongress i maj 1917 togs i alla fall ett uttalande där arbetarna uppmanades att bilda lokala arbetarråd som skulle ta ledningen i massaktionerna. Omkring 40 lokala arbetarråd bildades. Så småningom bildade vänsterpartiet tillsammans med syndikalisterna Arbetarnas landsråd som antog ett eget program. Carl Göran Andrae skriver i sin bok Revolt eller reform (1998) att landsrådet kom "att utöva en inte obetydlig inverkan på opinionen inom arbetarrörelsen" till skillnad från socialdemokraternas Arbetarekommitté "som ju hade till sin främsta uppgift att bevaka partigränserna och att avstänga vänstern från allt inflytande på den stora fackliga organisationen".
Landsrådet var mycket aktivt under perioden maj 1917 till i början på 1918. I december 1917 lades ett manifest fram som samlade upp arbetarnas viktigaste krav. Förutom punkterna som handlade om livsmedelsförsörjningen tog man upp kraven på högre lön, åttatimmarsdag, expropriering av spekulationsvinster och militärövningarnas inställande. Målet var att genom en social revolution störta bourgeoisien och inför en socialistisk samhällsordning. Genom möten och massdemonstrationer skulle arbetarråden ute i landet samla arbetarna bakom kraven. Men enligt Carl Göran Andrae misslyckades rådsrörelsen. Av den planerade nya massrörelsen blev det ingenting. Orsaken kan dels ha varit att socialdemokraterna efter riksdagsvalet 1917 nu satt i regeringsställning tillsammans med liberalerna och därmed innehade en helt annan maktposition än tidigare, dels att landsrådets och vänsterns "äventyrspolitik" bekämpades av fackförbundsledningen.
Bourgeoisiens motattack. I sitt svar på arbetarnas aktioner tog samhället till sitt kraftigaste redskap: den väpnade våldsapparaten. Militär kallades in för att återställa lugn och ordning. Att sätta in militär mot arbetarnas aktioner var ingenting nytt. Ända sedan Sundsvallsstrejken 1879 hade våldsapparaten använts vid åtskilliga strejker runt om i landet. Militären och dess användning var en av de viktigaste frågorna för den socialdemokratiska vänstern, och det berodde inte minst på hur den begagnades mot "den inre fienden".
Den svenska överheten var långt mer oroad för en revolution än vad som kanske framkom i de samtida tidnings- och riksdagsdebatterna. Det visar sig i dagboksanteckningar och brev. I oktober 1918 skrev högerledaren och senare statsministern, Ernst Trygger, i sin dagbok: "Skulle proletärrevolutionen vinna seger, är det slut med gamla Sverige och dess kultur, dess framtid och dess välstånd." Ledarna inom svenskt näringsliv var djupt oroade av hotet om en storstrejk och en revolution som kunde ifrågasätta äganderätten i banker och storindustrier. Tidigare statsministern Hjalmar Hammarskjöld skrev i en notering om ett samtal han haft med kung Gustav V i slutet av november 1918 att denne "var fullt öfvertygad, att revolutionen hängt på ett hår för 14 dagar sedan". Om det inte hade varit för Branting "skulle republiken ha utropats d. 15 nov. på morgonen". Konungen hade packat sitt bagage och varit beredd att omedelbart lämna slottet i Stockholm. I riksdagsdebatten var Ernst Trygger mer självsäker än i sin ensamhet med dagboken. Han sade i en replik till socialdemokraten Gustav Möller: "Finns det folk som vill genomdrifva sina fordringar med revolution, så kan det ju finnas folk som komma att hindra revolutionen." Troligen menade han de nationellt sinnade bönderna som ställt upp för högern i bondetåget 1914.
"Ett program för en svensk massaktion." Det mest långtgående politiska programmet var utan tvekan det manifest som togs av vänstern 10 november 1918. Manifestet krävde en socialistisk republik stödd på arbetar-, soldat- och bonderåd över hela landet. Industrin skulle ställas under arbetarnas kontroll och bolagens, godsens och statens jord skulle ställas under republikens kontroll till statarnas, torparnas, drängarnas, bondsönernas och skogsarbetarnas disposition. Allmän rösträtt, löneförhöjningar och åttatimmarsdag var också en del av kraven. Vänstern hade nu lyckas samla sig till en lista på dagskrav som hade en djup och bred förankring inom arbetarklassen. Till dessa dagskrav hade man lagt kravet på en socialistisk republik. Men en viktig uppmaning saknades, och den gällde arbetarnas beväpning. Saken hade diskuterats, bland annat i Stormklockan. Till och med fackförbundsledarna insåg att en allt mer militant kamp från arbetarnas sida skulle kunna komma att besvaras med militära medel. Som argument mot en storstrejk sade Transportarbetareförbundets ordförande, Charles Lindley, vid ett internt socialdemokratiska möte i maj 1917: "vi har inga vapen, en revolt kommer att blodigt slås ned."
Några dagar efter att manifestet publicerats inledde vänstern en dialog med det socialdemokratiska partiet om samarbete. Det fanns vissa inom socialdemokratin som inte var helt avvisande. Per Albin Hansson var till exempel för kravet på att förvandla andra kammaren till en nationalförsamling. Men en majoritet, med Hjalmar Branting i spetsen, var helt emot ett samarbete med vänstern och därmed var saken avgjord. Det blev inget samarbete.
Massaktionerna var långt ifrån över, även om de nu var planerade och välorganiserade. Strejkrörelsen pågick för fullt. Vänstern drog igång en omfattande verksamhet med möten, demonstrationer och debatter. Även socialdemokraterna ordnade massor av möten över hela landet. På några platser kom det igång ett lokalt samarbete mellan vänstern och socialdemokraterna. Så småningom ebbade även denna andra våg av massaktioner ut.
Demokratins genombrott. Kampen för allmän rösträtt hade förts av arbetarrörelsen i decennier. I arbetarrörelsens barndom var riksdagen helt i händerna på en liten samhällelig elit. Beroende på storleken på förmögenheten kunde en enda person ha massor av röster. Även bolag hade röster. I början av rösträttskampen samarbetade socialdemokraterna med liberalerna men dessa visade sig allt eftersom tiden gick mer och mer benägna att vika ner sig för högern. Kravet på allmän rösträtt var centralt även under åren 1917 och 1918. Så småningom genomfördes också demokratin i Sverige.
Demokratins genombrott och införandet av åttatimmarsdagen var de viktigaste kraven arbetarklassen fick igenom efter klasskampsuppsvinget. Genom massaktioner och påtryckning på såväl lokala som centrala myndigheter lyckades man också förbättra organiseringen av livsmedelskrisen. Arbetarna skulle ha kunnat uppnå mycket mer om inte den socialdemokratiska ledningen uppträtt som en starkt bromsande kraft. Vänstern var inte tillräckligt stark för att ta över initiativet. Vänstern saknade också en genomarbetad politisk strategi och en mer djupgående analys av situationen i Sverige.
En del författare som skrivit om perioden 1917-1918 menar att den svenska arbetarklassen stod inför ett val, revolution eller reformism, och den valde reformismen. Så ser också den etablerade historieskrivningen ut. Men det är allt för trångsynt. Paradoxalt nog, reformismen är ju närmast klasskampens motsats, så vilar de reformistiska framstegen i stor utsträckning just på klasskampen. Jag kan ta som exempel ett område som jag väl känner till, bostadspolitiken. År 1917 tvingades högerregeringen införa hyresstopp. En mycket viktig reform för arbetarna. 1917 startade också de första hyresgästföreningarna i Stockholm. I hyresgäströrelsen samarbetade socialdemokrater och kommunister. Vissa perioder och i vissa städer dominerade kommunisternas mer militanta kamp för bra och billiga bostäder. Det välfärdsbygge som startade i slutet av 1940-talet och som gav Sverige en världsunik bostadsstandard var inte i första hand ett resultat av en reformistisk socialdemokratisk politik. Den var främst ett resultat av hyresgäströrelsens långvariga och tidvis militanta kamp. Den bostadspolitik som genomfördes under efterkrigstiden formulerades första gången av Sverige kommunistiska parti 1936.
När det revolutionära klasskampsuppsvinget ebbat ut följde en period av kontrarevolution under början av 1920-talet. Den dåliga konjunkturen med åtföljande arbetslöshet utnyttjades av arbetsgivarna till att pressa ner lönerna. Som främsta vapen använde man lockouter. Utvecklingen kulminerade 1925 när SAF utfärdade en storlockout som omfattade 130 000 arbetare. Lönesänkningarna låg på mellan 10 och 50 procent. Några år senare, 1928, antog den liberala regeringen den, av socialdemokraterna förberedda, så kallade antistrejklagen som illegaliserade en del av arbetarnas stridsåtgärder.
Men erfarenheter arbetarklassen fick under 1917 och 1918 tog den med sig in i 1920- och 1930-talen. Motåtgärderna var många: strejker, demonstrationer, massmöten, skrivelser till LO-ledningen. De problem Per Albin Hansson hade med klasskampen 1928 skulle inte försvinna, trots att socialdemokraterna hade en övertygande majoritet av arbetarna bakom sig i sin reformistiska politik. Under stora delar av 1920-talet var kommunisterna upptagna med interna stridigheter och splittringar. Detta spelade socialdemokraterna i händerna. Men kampen på arbetsplatserna fortsatte, hyresgäströrelsen utvecklades, kulturkampen fick ett uppsving och kampen för sociala reformer gick vidare.
