Regeringen har stoppat Försäkringskassans nya tvåårsomprövningar av personig assistans enligt LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade). Protesterna mot de indragna stöden blev för starka. Hans Hallerfors kommenterar en politik som tappat fästet.
Det blev under våren och sommaren alltmer uppenbart att S/MP-regeringen och den ansvariga ministern, Åsa Regnér, genom sitt oskickliga agerande har hamnat i konflikt med funktionshinderrörelsen. På ett år har man spelat bort mycket av den goodwill som arbetarrörelsen skaffade sig under senare delen av 1900-talet när framträdande ideologer som Bengt Lindqvist och Rolf Utberg kopplade funktionshindrades rättigheter till arbetarrörelsens rättviseideal.
Hur kunde det bli så?
Bristande kunskap kan förklara en del. Men vill man hitta en rimligare förklaring på detta haveri måste man gå längre tillbaka i tiden än den nuvarande regeringens oskicklighet.
Stödet till personer med intellektuell funktionsnedsättning hade under senare delen av 1900-talet genomgått en exempellös total omvälvning. Institutionerna avvecklades och nya integrerade boendeformer etablerades. Det fanns en stolthet och ett engagemang kring denna utveckling som är svår att föreställa sig idag. Hela omvandlingen skedde i offentlig regi och med de små privatägda delarna av "omsorgen" som ständiga bakåtsträvare. Rättighetslagstiftningen blev verklighet i och med 1985 års omsorgslag. Genom LSS-lagen 1994 blev också personlig assistans en sådan rättighet och personkretsen utökades till att gälla alla med svåra och varaktiga funktionsnedsättningar. LSS-lagstiftningen blev på många sätt kulmen på välfärdsstatens framväxt och samhällets växande sociala ambitioner.
Samtidigt låg LSS också, genom sin starka tonvikt på individuella rättigheter, på decentralisering av stödet (kommunaliseringen) och genom att den öppnade för privata alternativ, väl i linje med en ny individualistisk tidsanda.
Bild: Robert Nyberg
Denna utveckling i samhället som helhet förde med sig att Socialdemokraterna i stort sett kapitulerade för de krafter som lanserade föreställningar om det privata näringslivets överlägsna effektivitet. Vi fick beställar- och utförarenheter, vi fick tokigheter som Lean-production i gruppbostäder, och den så kallade New Public Management (NPM) lovade stora förbättringar i den offentliga sektorn. Genom privatisering av verksamheterna skulle dessa bli både bättre och billigare samtidigt som valfriheten för den enskilde skulle öka. Men de löftena höll inte.
Den personliga assistansen, som nästan helt kom att dominera synen på LSS, blev en stor frihetsreform som förändrade livet till det bättre för många människor. Men den blev också, vilket inte är någon hemlighet, en kassako för de firmor och privatpersoner som såg möjligheterna. Som till exempel Michael Fahlander och Ibrahim Kadra i Örebro som med sitt bolag Assistansia på bara några år blev mångmiljonärer genom oblyg marknadsföring, rena penningbidrag till dem som anlitade Assistansia och avancerad skatteplanering för att undvika skatt. Riskkapitalbolagen vädrade storvinster och dammsög "marknaden" efter lönsamma objekt. Assistansia såldes till Argan Capital (ett riskkapitalbolag baserat i ett skatteparadis) för dryga miljarden och kallades nu Humana.
Mångmiljonvinsterna inom assistansverksamheten stack i ögonen, liksom avslöjanden om assistansfusk. Inte heller övriga LSS-verksamheter, som berör betydligt fler personer, gynnades av de nya vindarna. Genom den decentralisering som kommunaliseringen innebar fick man nya huvudmän som i det stora hela saknade intresse för att utveckla verksamheterna. Utbildningsnivån hos personalen sjönk och bristande tillit till personalens kompetens skapade behov av ökad kontroll och nya styr- och rapporteringssystem som tog alltmer tid från verksamheterna. Privatiseringarna ledde varken till bättre kvalitet eller billigare omsorg. Däremot till sämre arbetsvillkor för personalen. Utvecklingen stannade av.
På ett sätt har väl funktionshinderrörelsen sin del i denna utveckling. Med den personliga assistansen fick man makt, men med den makten följde ett ansvar som man inte ville inse. Och trots att assistansen under 20 år stadigt ökade vad gäller antalet användare och timmar per person, så gick man armkrok med assistansbolagen och beskrev verkligheten som präglad av indragningar och nedskärningar. Tills det slutligen blev så.
Det är här arbetarrörelsen står nu. På 90-talet började man lämpa ideologin över bord. Valfrihet, privatiseringar och marknadslösningar, ersatte den samhälleliga solidaritet och det rättviseideal som tidigare präglat utbyggnaden av den offentliga verksamheten. Därav också den handfallenhet som man nu visar. Eftersom man inte vågar utmana de allt starkare kapitalintressena inom vården så riktar man in sig på enskilda individer. Eftersom man inte har en grundmurad medborgarkänsla trevar man efter "kunder" som inte finns. Och blir förvånad när man ställs till ansvar för de nedskärningar som nu drabbar hårt. Det är ett sorgligt skådespel.
