En kolonial myt härjar än i dag: imperialismen drar med sig åtskilligt elände men lovar ändå framsteg för länder som Afghanistan, Irak och Libyen. Myten odlas också historiskt. Dumheter! Läs på! Mathias
Cederholm presenterar en kioskvältare om Indien.
Shashi Tharoor, en indisk politiker och ex-diplomat (nära att bli FN:s generalsekreterare 2006) blev 2015 inbjuden till Oxford för att hålla ett tal över ämnet "Storbritannien är skyldigt sina forna kolonier skadestånd". Den inspelade videon blev viral. Tharoor skrev därefter en bok om den brittiska kolonialismen i Indien, första upplagan fick titeln An Era of Darkness. Den blev succé. Nya upplagor har tryckts, nu med titeln Inglorious empire.
Tharoor tar sin utgångspunkt i att det fortfarande utkommer apologier för den brittiska kolonialismen. Den påstås ha varit "i huvudsak bra", och ha efterlämnat välsignelser i form av järnvägar, "good governance", parlamentarism, det engelska världsspråket, en fri press. Och cricketen. 59 procent av brittisk allmänhet anser att imperiet är något att vara stolt över. 49 procent anser att de före detta kolonierna fick det bättre genom imperiet, och bara 15 procent att de skulle ha fått det bättre utan. Tharoor pläderade för att Storbritannien borde betala ett skadestånd på 1 pund för varje år Indien varit en koloni. Det är erkännandet, moralfrågan, han är ute efter.
Först och främst behandlar boken den ekonomiska utplundringen och dess förödande konsekvenser. Britterna etablerade ett flerskiktat system av resursutvinnning som fick Indien att falla från närmare en fjärdedel av världsekonomin kring 1700, till tre procent av den 1947. Landet kastades från centrum till periferi. En hänsynslös beskattning sattes under sent 1700-tal på plats i Ostindiska kompaniets områden, med våldsam hårdhänthet. Stora befolkningsgrupper flydde och lämnade sina marker därhän. Detta varvades efter hand med systematisk avindustrialisering och dumpande av brittiska industrivaror på landet. Exempelvis skeppsfarten monterades stegvis och systematiskt ner, från själva handeln till det avancerade skeppsbyggandet. I slutändan förstördes nästan alla industriella strukturer i Indien. Kvarvarande produktion av till exempl te och jute, och därmed exportinkomsterna, föll i brittiska investerares händer. Landet ruraliserades med en omfattande inre migration, och ett ruralt fattigslaveri bredde ut sig med massiva jordöverföringar och nya former av arrendatorskontrakt, ofta byggda på skuldsättning. Andra pressades att i miljontal ge sig iväg som kontraktstjänare i form av plantagearbetare i andra kolonier. Inom administrationen innehades högre, välavlönade poster av britter, och de ägnade sig gärna åt privat plundring. Efter 20 år av tjänst reste de hem med en rejält tilltagen pension på indiska skattebetalares bekostnad, och en välfylld pengasäck. Bakom sig lämnade de ett enormt land alltmer tömt på resurser.
35 miljoner indier, kanske fler, dog i massvälter som britternas utsugning av landet framkallade. Bild: Willoughby Wallace Hooper, picture dated 1876-78, CC BY-SA 4.0, Wikimedia Commons
Utplundring och repression ledde till väldig blodspillan och lidande. Men inget kan jämföras med de enorma svältkatastrofer som det brittiska styret medförde. Regionala torkor var inget nytt i landet, men kolonialpolitiken som prioriterade livsmedelsexport till hemlandet och motarbetade lokal lagerhållning och hjälpåtgärder medförde en lång rad förödande massvälter, från 1770-talet till den sista i Bengalen 1943. Antalet döda ska ha varit kring 35 miljoner, antagligen ännu fler. Så fort britterna lämnade landet upphörde dessa massvälter.
Apologeterna påstår gärna att det var britterna som skapade Indien som en politisk enhet. Tharoor protesterar. Han argumenterar rimligt för att Indien faktiskt under lång tid hade alternerat mellan processer av centralisering och decentralisering. Man kan anta att en centraliseringsfas hade kunnat ske igen, om inte britterna hade intervenerat under svaghetsperioden på 1700-talet. Tharoor hävdar att britterna faktiskt söndrade landet, eftersom de medvetet använde indiernas uppdelning i muslimer och hinduer för att söndra och härska. I synnerhet med de tilltagande nationalistiska strömningarna inpå 1900-talet började kolonialadministrationen aktivt stödja särorganisation av muslimer, för att bygga upp konkurrerande strukturer till det framväxande Kongresspartiet. Det var förvisso hindudominerat men eftersträvade en allmänindisk samling. Med en rad manipulationer, bland annat införandet av ett sektinriktat valsystem när rösträtten stegvis byggdes ut, odlades en sekteristisk partikultur fram, som enligt Tharoor tog udden av den politiska organisering från vänster till höger som höll på att utvecklas. Manövrerandet pågick in i det sista och bör ses som en avgörande förklaring till det blodiga skeendet omedelbart efter självständigheten när Pakistan bröt sig ur det indiska nationsprojektet.
Massvälten i Indien. Bild: Getty Center, Wikimedia Commons
Tharoor framhåller att det brittiska införandet av press, utbildning, parlamentarism och annat oupphörligen följdes av kolonialmaktens begränsningar och manipulationer. Censuren var mycket hård, utbildningen svag, och utbildade indier var länge systematiskt uteslutna från de flesta positioner. Landet hade tidigare haft en komplex väv av administrativa strukturer, från bynivå upp till härskarna. Det finns ingen anledning att romantisera dessa hierarkiska organisationer, men de hade kapacitet att lösa konflikter, att organisera åtminstone en del infrastruktur och att upprätthålla samhället under orostider. Britterna slog sönder det mesta. En oerhörd makt åvilade ett par tusen tjänstemän i förvaltningen under 1800-talet, som skulle styra över närmare 300 miljoner människor. En 24-åring kunde få närmast allt förvaltningsansvar över ett distrikt på en miljon människor. Det sociala avståndet mellan kolonisatör och koloniserad blev alltmer extremt; britterna umgicks efter hand bara med varandra, och rasismen grasserade. En egendomlig uppvisningskultur byggdes upp, med kostsamma festligheter där de nya herrarna visade sig för det underkuvade folket som samtidigt beordrades att klä sig i traditionell dräkt. Över huvud taget tillämpade britterna en egenartad nostalgism på indierna. Även det blev ett maktmedel. Omtalat är hur man förstärkte och reifierade kastsystemet, i nära samarbete med brahmingruppen som fick ett tolkningsföreträde vad gällde traditionerna och därmed tilläts att radikalt vidga sitt samhällsinflytande. Kasttillhörigheten blev rigid, allmänrådande på ett helt nytt vis, och ytterligare ett verktyg för att söndra och härska. Det är bara ett exempel på den indelnings- och kategoriseringsiver som på olika vis söndrade det indiska samhället. En återkommande slutsats är att indierna högst troligt hade kunnat införa olika moderniserande reformer på egen hand, och därmed undkommit en lång rad skevheter som uppkom i och med kolonialmaktens dubbla agendor. En hel del av skevheterna lever kvar idag. Det öppnar naturligtvis för en befogad kritik mot det system som rått i Indien efter kolonialtiden för att inte ha förmått ta itu med arvet på ett mer genomgripande vis.
Tharoors bok är tesdrivande och skriven för lekmän, och undviker därmed ofta fördjupningar och komplicerande perspektiv. Ändå är den inte tunn. Det finns helt enkelt mycket att ta upp. Inte ens järnvägarna klarar sig undan genomgången. För att vara en anklagelseakt är den snarast gedigen, grundad i såväl äldre som nyare forskning. Den vinner på att den visar på de många dimensionerna i det koloniala systemet. Den levandegör med många samtida citat, inte minst från britter inom kolonialadministrationen (ja, även Churchill kommer till sin rätt här), citat som ofta är hisnande i sin grad av rasism, cynism, brutal marknadstro och liknande.
Kolonialismen romantiserades - och romantiseras än idag. Här reklam för en utställning i London 1924. Bild: Matt Kieffer, flickr.com
Magsura kommentarer har gått ut på att lämna det förflutna därhän och fokusera på samtidens problem. Snarare är det av yttersta vikt att belysa kolonialismen som system. Både för att varna vår egen tid för liknande dominansstrukturer, och för att förstå vilket komplicerat institutionellt arv indierna haft att hantera.
Att Inglorious empire väckt sådan uppståndelse och hittat stora skaror av läsare i Indien är glädjande. Men det är i Storbritannien och övriga västländer den borde ha sin verkliga läsekrets. Niall Ferguson och andra imperievurmare skulle tvingas att läsa den. Högt, inför en publik av indier och brittiska ungdomar.
Inglorious empire
What the British did to India
Shashi Tharoor
Scribe 2016
