Ska man tala med nazister?
Mikael Löfgren (red.)Nätverkstan 2017
MIKAEL LÖFGREN och Nätverkstan har sammanställt så gott som samtliga debattinlägg i diskussionen om Bokmässans beslut att inte porta Nya Tider. Initiativet är föredömligt. Varje argument som förs fram dissekeras in i minsta detalj, ifrågasätts, återupprepas, utvecklas, uppstår i nya former, för att till sist bevaras eller förkastas.
Bokstavligen sida vid sida samlas yttrandefrihetsfundamentalister (som inte kan se något problem med att ge det fria ordets fiender fullt spelutrymme), med författare som Johannes Anyuru, som på sin bara kropp - och varje dag i sin själ - känt av när rasister iscensätter det de inte bara talar om. Voltaire (felciterad men dock) ställs mot Sartre. Här ges utrymme åt Vávra Suk och Sanna Hill från Nya Tider att försöka slå blå dunster i ögonen på läsaren, bara för att några sidor senare låta Mathias Wåg plocka sönder deras text. Ultraliberaler som Lena Andersson (som verkar befinna sig utanför såväl tid som rum) kommer till tals likaväl som kämpande liberaler som Advokatsamfundets Anne Ramberg. Bokmässans (numera före detta) vd Maria Källsson försöker framställa sig som spjutspetsen för det öppna samtalet, men låter det inte ens framskymta att mässans raison d'être är att tjäna pengar och inget annat. Framför allt finns här mängder av goda argument för att inte delta på samma scen som rasister, och lika många utmärkta argument för att trots allt göra det. Jag kan inte annat än känna respekt för dem som på detta sätt kämpat med sin vånda, oavsett vilka beslut de till syvende och sist fattade.
Ska man tala med nazister?
Efter att ha plöjt bokens 418 sidor drar åtminstone jag en slutsats: Så bra av Athena Farrokzhad och alla de andra 138 författarna att ta initiativet till att bojkotta mässan, och samma sak av Leopard och ETC på förlagssidan. Hade inte det skett hade vi aldrig fått till stånd denna debatt - inte med utan mot rasister och fascister. Och inte heller den massmobilisering mot NRM i Göteborg 30 september som fullständigt marginaliserade dem och stärkte det anti-fascistiska och demokratiska motståndet. Det blev inte ett skyttegravskrig om yttrandefrihetens vara eller inte vara, utan en kraftfull manifestation för att försvara demokratin. Som Anne Ramberg skriver i ett av bokens viktigaste inlägg: "Yttrandefriheten, som tillkommer alla, är inte en ursäkt för det civila samhället att inte ta avstånd och sakligt argumentera för varför antisemitism och rasism inte är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Tvärtom, yttrandefriheten kan ses inte bara som en rättighet, utan likväl som en skyldighet att utnyttjas till försvar för de demokratiska rättigheterna. [Â ] Moraliska frågor ska som huvudregel inte lösas genom lagstiftning. De ska i stället avgöras av medborgarna om inte mycket starka skäl talar häremot. Men detta kräver att vi inte bekvämt gömmer oss bakom neutralitetens dimridåer, särskilt inte i tider när själva grundvalen för det demokratiska samhället utsätts för stark press."
Recensent: Dan Israel
Jakobs stege
Ljudmila Ulitskaja
Översättning Hans Björkegren
Ersatz 2017
JAKOBS STEGE är en släktkrönika som pågår under på dagen etthundra år, 1911-2011. Den inleds i det förrevolutionära ryska riket, den övermognar snabbt i det postbolsjevikiska Sovjetunionen och upplöses i ett identitetslöst Ryssland utan framtid. Man befinner sig i ett kosmopolitiskt Kiev och Odessa, i den socialistiska ingenjörskonstens Moskva, i förvisningsorter under den outhärdligt långa Stalin-epoken, i ett New York där individer från Brezjnev-tiden blir antingen avsigkomna eller uppburna, medaljerade.
Ljudmila Ulitskajas roman är ett epos som uppenbarligen till stor del bygger på faktuellt material. Litet trendigt ruckar hon på berättelsens kronologi, vilket har fördelen att en del episoder och reflektioner hinner sjunka in i medvetandet innan de får sin mer eller mindre logiska fortsättning. De flesta personerna i denna bok sjunker socialt och existentiellt och förlorar egentligen allt utom sin mänskliga värdighet. Ändå tär de fruktansvärt på varandra, är utstuderat elaka.
De brokiga miljöerna är hämtade från den ryska intelligentian, ofta med starka judiska inslag, vars medlemmar oförklarligt överlever, men ibland inte, under "socialismen i ett land", en regim med höggradig vardagsbrutalitet. Här finner man en begåvningsreserv som bara alltför ofta förnedras och utplånas av den nya ordningens nitiska upprätthållare. Läsaren kan inte undgå att fundera över vilka energier det socialistiska samhällsexperimentet gick miste om på detta oförståndiga vis. Inget anständigt politiskt system kan kräva lojalitet och hängivenhet av alla sina undersåtar under varje tid på dygnet. Hade socialismen verkligen förtärts av litet mer lekfullhet, excentricitet, av liknöjdhet eller rentav protest?
Författaren avkodar på ett avväpnande sätt de intellektuella nätverken som anpassade sig eller gick under i den proletärt-byråkratiska sovjetstaten. Liksom i Det gröna tältet (på svenska 2015) formar där konsten, musiken, litteraturen, liksom ett slags enklavnärvaro under trycket av ständiga diktat från högre makter; i Jakobs stege är såväl avantgardisk teater som avancerad vetenskap sammanhållande element. En skenbar social rationalitet utmanas av egensinne, djärvhet, dårskap, för det mesta i det helt lilla formatet. En människas öde är förvisso oundvikligt, men ingenting i hennes liv är ofrånkomligt, tycks Ulitskaja vilja säga.
Även om hennes berättelser inte befinner sig på samma höga plan som Tolstojs, Grossmans, Solzjenitsyns, har Ulitskaja i sitt skrivande ett fast grepp om både samtid och förfluten tid. Det är stor litteratur, i Nobelprisklass.
Den svenska utgåvan av Jakobs stege är emellertid bristfällig i vissa hänseenden. Översättaren har slarvat, förlagsredaktören har sovit, korrekturläsningen är otillräcklig och den avslutande kommentardelen ett hafsverk. En andra upplaga kräver revision.
Recensent: Anders Björnsson
Remembering Che
My life with Che Guevara. The story of a great legend and a great love
Aleida March
Ocean Press 2016
ALEIDA VAR på 1950-talet en ung kvinna i tjugoårsåldern från Santa Clara i Kuba, som sökte sig till motståndsrörelsen mot Batistas diktatur. I bergen lärde hon känna Che Guevara, som redan i trettioårsåldern var en omtalad revolutionär. De blev så småningom ett par, fyra barn föddes tätt, och det revolutionära arbetet, som de båda utförde efter störtandet av Batista, tog nästan all deras tid. Aleida och Ches liv tillsammans blev inte långt. För Che fanns det inget val mellan familjeliv och revolution. Che Guevara blev redan i unga år marxist, och Aleida berättar i sin minnesbok hur hon av Che lärde sig ett annat sätt att tänka. Che var en kopiös läsare. Han läste trots allt arbete i stort sett en bok om dagen. Under vistelsen i Kongo fanns på hans lista de grekiska antika klassikerna liksom Dante, Shakespeare, Racine, Goethe, Dostojevskij. Don Quixote var hans ständige följeslagare, Pablo Neruda hans favoritpoet.
Jag köpte och läste minnesboken på en resa i Kuba. Det är intressant att ta del av Ches tankar om den nödvändiga förändringen av Kuba från 1960-talet med det nutida Kuba inför ögonen. Che förordade tidigt nödvändigheten av Kubas industrialisering efter revolutionen 1959; valet av en annan väg än sockret som monokultur. Idag spelar sockret en undanskymd roll i den kubanska ekonomin, men mycket återstår när det gäller industrialiseringen som delvis hindras av den amerikanska blockaden.
Remembering Che
Efter revolutionen på Kuba och brytningen med USA ställdes Kuba inför liknande problem som det unga Sovjetunionen efter revolutionen 1917. Inga andra revolutioner följde i Latinamerika. Che Guevaras kamp i Bolivia var ett försök som sannolikt var dömt att misslyckas från början. Han avrättades där brutalt för femtio år sedan.
Aleidas minnesbok om maken och legenden Che Guevara är både gripande och lärorik. Det är svårt att göra revolution och lyckas, vilket kubanerna gjorde. Det är ännu svårare att föra revolutionen vidare i dagens imperialistiska värld. Kuba förtjänar allt vårt stöd.
Recensent: Malena Rydberg
Tidningshuset som gud glömde
Manus: Gertrud Larsson. Regi: Michaela Granberg
Göteborgs stadsteater
2015 TILLSATTE Göteborgs-Posten Alicia Teodorescu som politisk chefredaktör. Hon hade tidigare lyckats med konststycket att bli utköpt från högertidningen Barometern eftersom hon ansågs alltför reaktionär. Man markerade därmed att GP satte punkt för en 90-årig mer eller mindre liberal journalistik - och tog kamp för en koalition mellan moderater och högerextremister inför nästa val.
Om allt detta berättar Gertrud Larsson i sin högst sevärda, fartfyllda och lärorika fars som i höstas gick i två månader för fulla hus på Göteborgs stadsteater. Smålandsposten (M) ville helst sätta stopp redan efter premiären.
Dramaturgen och komikern Gertrud Larsson gör teater i Brechts och Fos anda - närmare folket och alltid mycket rolig. Om hennes kvaliteter vittnar allt skäll och allt politiskt motstånd hon genom åren mött från folk runt de kulturella köttgrytorna. Fast såväl Henning Mankellpris och Ibsenpris har hon likväl redan hunnit få.
Måtte hon fortsätta i samma stil!
Recensent: Hans Isaksson
Verandarevolutionären
Kjell Eriksson
Ordfront förlag 2017
KJELL ERIKSSONS senaste bok öppnar som en berättelse av Joseph Conrad, eller kanske Graham Greene? Två européer i karibisk exil vegeterar på en veranda med varsin gin och tonic. Båda har lämnat sina liv och misslyckanden bakom sig för gott - tror de. En svensk före detta vänsterman och en brittisk åldrad plantageägare och anti-kommunist ställs tillsammans inför en ruttnande regim och en framväxande revolt. Händelserna tvingar fram ställningstaganden och handlingar som inte går att förena med livet på verandan. Eriksson skriver samman spänning och existensiella val i en berättelse som fängslar läsaren.
Verandarevolutionären
Recensent: Magnus Göransson
Uppdrag Bildt
Björn Häger
Norstedts förlag. 2017
NÄR MAN LÄSER Björn Hägers biografi om Carl Bildt faller man lätt för frestelsen att jämföra Bildt med en annan flitig överklasspojke från Östermalm, Olof Palme. De båda hatade varandra under de femton år de samtidigt var politiskt verksamma. Båda stod åtminstone tidvis i underrättelseväsendets tjänst - CIA, SAF:s UB för Bildt, IB för Palme. Deras skilda öden säger en del om hur den svenska eliten belönar sina begåvningar - Bildt är idag en på blodspengar rik man och en våt överklassdröm som högerledare.Â
Häger hindrades från att intervjua den eljest långt ifrån journalistskygge huvudpersonen, men tillräckligt mycket återstår som får en att förundras över Bildts livsgärning:
1. Bildts raketstart och snabba karriär inom den svenska högern redan från senpuberteten.
2. Hans förmåga att överleva eller blockera merparten av massmedierna upprepade försök att gå på djupet med hans internationella roll som informatör i USA:s tjänst eller lobbyist för USA:s illegala interventioner i Mellanöstern, Balkan och Östeuropa. Det har renderat honom lönande positioner inom USA:s rustningsindustri med mera.
3. Hans "upptäckt" av hotande ubåtar i svenska vatten som omsider visade sig var en myt, och som än idag ligger till grund för förnyad russofobi och Nato-fili.
4. Hans lukrativa drängtjänst i Lundinbolagens blodiga tjänst i Sudan och Somalia och Vostok Nafta.
5. Att han ändå 2006 blev utnämnd till svensk utrikesminister - i en bättre värld och tid hade han dömts för internationell gangsterism.
6. Att han, trots att gästspelet som regeringschef från 1991-1994 var en osedvanlig katastrof för landet, tidvis åtnjutit en tragiskt bred popularitet bland allmänheten och av många svenskar hålls för en internationell auktoritet.
Uppdrag Bildt
Hägers bok framhåller framför allt som förklaring hans maniska flit, hans personliga egenheter och hans förmåga att handskas med mediefolk.
Bildt är för kritikerna lika hal och svår att knäcka som en älgfluga. Kanske är orsaken att man först måste knäcka den "djupa regim" i vårt land som han verkar tillhöra - oavsett vem som regerar i Rosenbad. Till skillnad från Olof Palme.
Recensent: Hans Isaksson
Då var det 1917
Arbetarnas kulturhistoriska sällskap
Stockholm 2017
I DENNA ÅRSBOK från Arbetarnas kulturhistoriska sälllskap (Gå med!) har 14 skribenter bidragit med 18 artiklar om Sverige det stora upprorsåret 1917. Perspektivet är ofta underifrån; sex av artiklarna handlar om olika hungerupplopp och strejker. I ett särskilt bidrag diskuterar Håkan Blomqvist de många arbetarråden. De reste aldrig på allvar frågan om en ny samhällsordning utan var mer försvarsorganisationer under livsmedelsbristen, menar Blomqvist. Därför tynade de också bort ganska fort.
Mer av ledarperspektiv finns det i Kjell Östbergs genomgång av hur socialdemokratin åren kring 1917 kom att välja reformismen. Olle Svenning visar Brantings tydliga avståndstagande från den revolutionära vägen i ställningstagandena till ryska revolutionen, finska inbördeskriget och revolutionsförsöken i Tyskland.
Ja, detta bara som exempel på den goda läsning man hittar i boken.
Recensent: Olle Josephson
