Etnopluralister och identitärer i Europa ser i Indiens premiärminister Narendra Modi ett föredöme. Hans parti BJP och massrörelsen RSS söker förvandla landet till en stat blott och bart för hinduer. Muslimer lynchas på öppen gata. B. Sivaraman ock Kumudini Pati rapporterar för Clarté om en fascism med indiska förtecken.
Det nya året började med chockvågor genom det indiska samhället. Vid en presskonferens den 12 januari förklarade fyra av de fem mest erfarna domarna vid landets Högsta domstol att rättsväsendets oberoende - och därmed själva demokratin - är i fara i Indien. Chefsdomaren, handplockad av premiärminister Narendra Modi, fördelar politiskt grannlaga mål till domare han valt ut för deras vilja att fogligt följa regeringens intressen. De fyra seniordomarna hade samma dag grälat med chefsdomaren om en sådan politisk manipulering av ett synnerligen känsligt mål: mordet på en domare som utredde ett mordfall där Amit Shah, ordförande i Modis parti BJP, tillhörde de misstänkta.
Många observatörer ser utvecklingen som ett uttryck för den öppet nyfascistiska vändning Indien tagit sen Modi och hinduhögerpartiet BJP vann egen majoritet i valet 2014 och tog över regeringsmakten. Men högeruppsvinget i Indien handlar inte bara om valframgångar, och BJP är inget vanligt parlamentariskt högerparti. Partiet är en utlöpare av Rashtriya Swayamsevak Sang, RSS, De nationella Frivilligkårerna, ett gigantiskt hydraliknande monster med många ansikten och fler än hundra anslutna organisationer. RSS och alla dess sidoorgan - kända som Sangh Parivar och klädda i saffransgult, hinduismens färg - påstår sig ha 35 miljoner medlemmar! Det är ursprunget till den nyfascism som regerar Indien idag.
Hinduhögern i Indien har gemensamma drag med olika högerextrema rörelser i Europa och med fenomenet Trump, men det finns några väsentliga skillnader. Hinduhögern har inte uppstått med den globala nya högern. Den har funnits i decennier. Men det återstår ännu för rörelsen att stabilisera och befästa sin ställning. Det slutgiltiga målet är att avskaffa den sekulära staten och bilda en konfessionell hindustat, Hindu Rashtra, men man gömmer sig fortfarande delvis bakom den liberala demokratins täckmantel.
Framför allt är det en fascism med indiska särdrag. Liksom 1930-talets europeiska fascism uppvisar den ett Janusansikte - främjande av storföretagens intressen kombineras med hänsynslös offensiv mot den liberala demokratin. År efter år gynnas indiska företag av 100 till 120 miljarder dollar i skattelättnader. Under parollen Make in India (Tillverka i Indien) har Modi rullat tillbaka restriktionerna för utländska investeringar i landet. Regeringen lättar miljökraven utan minsta hänsyn till framtida generationer, och bestämmelser som gett arbetare ett visst minimalt skydd har ändrats eller skrotats.
Till skillnad från den ekonomiska nationalism som bär Trumps eller Brexits märke finns inga spår av äkta ekonomisk nationalism i RSS-BJP:s ultranationalism. Modi har gett efter för krav från USA att stärka skyddet för utländska företags patent, upphovsrätter och varumärken, och nu tycks han tillmötesgå Trump med nedskärningar av det statliga stödet till jordbruket, trots att många bönder tar livet av sig i förtvivlan över utvecklingen.
Festen för storföretagen går hand i hand med auktoritära angrepp på politiska friheter. Misshagliga domare och framstående aktivister som Gauri Lankesh, en välkänd journalist som var centralpunkten i folkliga initiativ i delstaten Karnataka i södra Indien, har mördats, och för att kväsa det så kallade civilsamhället har regeringen påbörjat en häxjakt på olika frivilligorganisationer.
20 000 NGO-er har fått sina licenser indragna. Den federala säkerhetstjänsten och den federala skattemyndigheten släpps lös mot regionala oppositionsledare för att pressa dem till tystnad.
Till detta kommer en ideologisk och kulturell offensiv mot landets minoriteter. Eftersom kon är en gudinna i hinduortodoxin är ätande av nötkött tabu för Sangh Parivar. BJP-ledda delstatsregeringar stiftar lagar mot koslakt, och i många delstater där RSS-BJP är starka finns lokala våldsverkare och medborgargarden, uppmuntrade och finansierade av BJP. Det kommer stadigt rapporter om hur sådana gäng förföljt och dödat muslimer och daliter som arbetat med transporter av nötboskap. (Daliterna, som förr kallades kastlösa, befinner sig längst ner i kasthierarkin och äter nötkött.)
På liknande sätt har organisationer knutna till RSS attackerat den lilla kristna minoriteten. De som konverterat till kristendomen, ofta människor från lägre kaster som försöker undkomma det hinduiska kastsystemets tyranni, tvingas återvända till hinduismen under gevärshot.
Som moralpoliser attackerar RSS-gäng unga kvinnor som fritt umgåtts med unga män eller klätt sig i korta kjolar och jeans. Muslimska unga män som förälskat sig i hinduiska kvinnor och gift sig med dem kallas "kärleksjihadister" - de påstås vara ute efter att reducera hinduerna till en minoritet. Paren skiljs åt med våld och ofta dödas den muslimske mannen. Det kommer stadigt rapporter om hundratals sådana fall, särskilt i delstater där RSS är starka som Madhya Pradesh, Rajastan och Uttar Pradesh.
Dessutom har RSS byggt upp ett starkt kravallmaskineri som hetsar hinduer att gå till angrepp mot sina muslimska grannar. I västra Uttar Pradesh, landets största delstat, drevs tiotusentals muslimer i flera hundra bostadsområden från sina hem 2016. Upploppen anstiftades för att polarisera befolkningen inför lokalvalet.
Hindufascismen är liksom sina historiska föregångare ett massfenomen. Vad som skulle vara udda händelser i "normala" tider har blivit vardagsmat. BJP och dess allierade styr i 21 av Indiens 29 delstater. Med stor skicklighet kombinerar partiet lagliga och olagliga aktiviteter. Statsorganen penetreras systematiskt och underställs rörelsens hegemoni. Regeringsmakten, vunnen genom valframgångar, samordnas med den lagstiftande makten, den makt de statliga institutionerna utövar och ligistgängens och medborgargardenas herravälde på gatan. Men vid sidan av det folkliga motståndet har RSS och Modi börjat stöta på visst motstånd också från delar av makteliten inom den indiska statsapparaten.
RSS försöker skyla över splittringen mellan kasterna i namn av hinduisk enighet, men den alltmer omfattande kasthierarki som följer med dess strävan att återupprätta de högsta kasternas herravälde är hindufascismens akilleshäl. Trots fysiska attacker och repression revolterar inte bara daliter och stamfolk utan också mellankaster, som mestadels är knutna till jordbruket. Den pluralistiska traditionen är därtill för stark för att RSS ska kunna påtvinga landet sitt monolitiska, högkastdominerade hinduvälde.
I sin sociala förankring uppvisar den indiska fascismen vissa nya drag. Klassisk fascism hade sitt starkaste stöd i den traditionella medelklassen, men den indiska fascismen litar i större utsträckning till den växande nya medelklassen. Detta skikt utgörs, lite löst definierat, av grupper som lyckats klättra upp i medelklassen men fortfarande har en osäker ställning och lätt kan knuffas tillbaka i en ekonomisk nedgång. Förutom detta stöd slår hindufascismen också an i underordnade skikt som identifierar sig med Modi och har honom som ikon. Modi började själv som tepojke på gatan men är idag en slumdog trillionaire i rupier räknat.
Men de nya mellanskikten är inte bara otrygga i sin sociala ställning; de är också ombytliga politiskt och kan vända sig mot Modi lika snabbt som de gjorde honom till sin ikon.
Enligt gängse teori är fascismen en följd av en djup kapitalistisk kris. Men krisen i Indien är inte av detta slag. Visserligen har den indiska ekonomin varit i nedförsbacke de fyra senaste åren, och Modi och hans regering har inte kunnat vända tillbakagången. Men Kongresspartiet skapade innan dess en väldig bubbelekonomi med hjälp av en massiv kreditexpansion. Varje vidare ökning av de offentliga investeringarna i infrastrukturen med hjälp av lånade pengar förbättrar därför bara marginellt tillväxten. De privata företagens upplåning nådde också svindlande höjder. Följden har blivit att de statliga indiska bankerna nu sitter med skulder på mellan 250 och 300 miljarder dollar. Dessa skulder ska läggas till övriga offentliga skulder och bäddar i det fördolda för en statsskuldkris av stora mått.
En miljon nya unga människor strömmar varje månad ut på arbetsmarknaden för att söka arbete. Men under de tre första åren med Modi tillkom knappt en miljon nya arbeten. Trots RSS ansträngningar att med sitt destruktiva gruppvåld avleda de arbetslösas frustration, växer vreden bland de unga. Jämte böndernas nöd blir det en huvudfråga i de kommande nationella valen.
Under förespegling att bekämpa den svarta marknaden har Modi genomfört en huvudlös penningreform. 86 procent av pengarna som cirkulerade gjordes värdelösa över en natt när alla 500- och 1000-rupiersedlar drogs in. Han har också genomfört en vettlös och illa planerad introduktion av en landsomfattande mervärdeskatt. Reformerna har slagit ut hundratusentals småföretag och ställt miljontals människor utan arbete och inkomst.
Monopoliseringen och kartellbildandet inom telekomindustrin, pådriven av magnaten Mukesh Ambani, har lett till nedläggning av några stora telekomföretag och arbetslöshet för många av deras återförsäljare. De senaste fem årens e-handelsbubbla har brustit och gjort tusentals människor arbetslösa, och många fabriksarbetare hos Foxconn och Nokia har förlorat jobben till följd av nyckfulla styrelsebeslut.
Indien slog sig för bröstet och ansåg sig vara en kommande IT-supermakt, men en kombination av strukturella och cykliska kriser i Indiens IT-sektor har lett till att fler än hundratusen anställda förlorat sina jobb bara i Bangalore och Hyderabad.
Den redan höga arbetslösheten och de dystra utsikterna framöver gör det omöjligt att suga upp landsbygdens befolkningsöverskott, vilket fördjupar jordbrukskrisen ytterligare.
Inget land i världen har hittills smärtfritt klarat övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle, och Indien är inget undantag. 85 procent av Indiens bönder äger mindre än två hektar jord. Det har blivit så svårt att leva av jordbruket att många bönder dragit på sig stora skulder. En våg av självmord sveper genom många delstater.
Jordbrukskrisen är i grunden en följd av ett ohållbart småjordbruk utlämnat åt kapitalismens förödande marknadskrafter. Bara en stark, folkligt förankrad stat som utmanar marknadskrafterna och som ger stöd till ett ekologiskt och hållbart småjordbruk med en livsstil i samklang med naturen kan få ett slut på de indiska böndernas självmord. Men bourgeoisiens ledare har idag inget intresse av en sådan utveckling.
Landets ekonomi hålls i ett strupgrepp av det inhemska finanskapitalet - i allians med det globala. Fyra av landets fem största banker är idag utlandsägda privata banker. Varje storföretag har sin egen snabbt växande finansavdelning, och några hundra stora kapitalförvaltningsbolag kontrollerar stora delar av Indiens industri, handel och finanssektor. Deras samlade omsättning uppgår till ofattbara belopp. När grunden i ekonomin ännu står och vacklar, är det då inte så konstigt att den indiska aktiemarknaden fortfarande stiger till astronomiska höjder i klass med bitcoinvansinnet. Indien väntar - på nästa finansiella härdsmälta.
Kriserna som ger bränsle åt de fascistiska tendenserna i Indien är således mångfacetterade och i vissa avseenden säregna. Kriserna skapar i förlängningen också svåra påfrestningar för Sangh Parivar och BJP. Modi är oförmögen att hitta en snabb utväg. I brist på offentliga medel har nästan alla hans högljutt lanserade flaggskepp gått i stå - till exempel byggandet av 200 smarta städer, ett planerat höghastighetståg för 120 miljarder dollar i hans hemstat Gujarat och ett Start Up India-projekt för att med statliga subventioner få 10 000 nya teknikföretag att växa fram.
Med ett omfattande militärindustriellt komplex och ställningen som världens största vapenimportör frodas militarismen i landet. Det har också skett ett tydligt skifte i utrikespolitiken under Modi. Trots att Indien har sökt medlemskap i det så kallade Shanghaisamarbetet mellan Kina, Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan, Tadjikistan och Uzbekistan, har Modi närmat sig USA strategiskt genom att bli medlem av QUAD, samarbetet mellan USA, Japan och Australien för att begränsa Kinas inflytande. Redan 2005 började Indien föra samtal med USA om ett gemensamt missilförsvar.
Det är inte heller en slump att spänningen vid gränsen mot Kina har tilltagit. Dagens hindunationalism vilar helt och hållet på islamofobi, och Indiens utrikespolitik handlar därför i grunden om Pakistan. Under de senaste fyra åren har den militära kraftmätningen längs eldupphörlinjen efter det indisk-pakistanska kriget 1971 oupphörligen växlat mellan kallt och hett. Ett krig mellan två kärnvapenmakter i Sydasien eller ett begränsat krig mellan Kina och Indien är otänkbart, men Indiens ockupation av Kashmir och de följande periodiska massupproren kan få konflikten att flamma upp när som helst. Det kan få oförutsägbara följder och leda till en kedja av händelser som får allt att gå överstyr. Till och med media tillstår att trots bilden av Modi som en jetset-globetrotter har han inte uppnått någonting på det utrikespolitiska området.
RSS-medlemmar marscherar med bambukäppen - ett vapen mot fienden.
Det är inte heller konstigt att vinden har börjat vända på hemmaplan. Visserligen vann BJP nyligen majoritet i två små delstater i nordost, men i valet i Modis hemstat Gujarat tappade BJP mark, och i nio fyllnadsval spridda över det hinduiska kärnområdet erövrade BJP inte en enda parlamentsplats. Det regerande partiet i en stor delstat som Andhra Pradesh ser skriften på väggen och har frigjort sig från en koalition med BJP. Andra allierade har också börjat bli bångstyriga.
Parlamentsval är planerade till 2019. Det står klart för alla att BJP inte kommer att kunna uppvisa samma goda resultat som i valet 2014, än mindre förbättra det.
Kan fascismen så lätt motas ut med hjälp av valurnorna? Har fruktan för den växande hindufascismen varit överdriven?
Fascismens förankring i Indien kan inte bedömas bara utifrån skiftande valresultat. När Modis parti blev det första på 30 år att få egen majoritet i parlamentet 2014, hoppades många av etablissemangets debattörer att utvecklingen mot multipolaritet och polycentrism i den indiska politiken skulle vara över. Det var den inte. Men krisen är mer en legitimitetskris för de styrande än en fråga om platser i parlamentet. Om en man som Modi, som satt vid makten i delstaten Gujarat när fler än 3000 muslimer mördades, kunde bli landets premiärminister, kan den indiska demokratin inte längre göra anspråk på att vila på en moralisk grund.
Det en gång så mäktiga Kongresspartiet regerar nu bara i tre av Indiens 29 delstater. Som en följd av motståndet mot de för tillfället styrande växer partiet naturligtvis i opposition, men som bäst blir det inte mer än ett parti bland andra i ett koppel av regionala aktörer. 20 oppositionspartier var inbjudna till ett möte med Kongresspartiets ledare Sonja Gandhi i mars. Man talade om att gå samman i en gemensam opposition. Men som det härskande etablissemangets två främsta företrädare är Kongresspartiet och BJP märkliga sängkamrater. Kongresspartiet var med premiärminister Manmohan Sing arkitekten bakom de nyliberala reformerna. Ett decennium av sådana reformer var själva upphovet till Modis framgång och den fascistiska vändning han gått i spetsen för. De senaste fyra årens erfarenheter visar att de båda partierna till och med samarbetar i vissa frågor. En del iakttagare menar också att det finns ett oskrivet gentlemens agreement mellan dem om att inte gå för hårt åt varandra. När Rahul Gandhi framträdde på ett stort Kongresspartimöte i mars 2018, förklarade han att han skulle riva ner muren mellan partiet och massorna, men han gjorde ingen som helst självkritik för den nyliberala politik som partiet fört och som skapat muren.
Indisk politik kännetecknas inte längre av en tvekamp mellan BJP och Kongresspartiet, där övriga tvingas sluta upp bakom den ena eller den andra. Det kommer att vara svårt för Kongresspartiet att göra anspråk på ledarrollen för den samlade opposition mot BJP som börjar ta form.
De så kallade regionala partierna har sin förankring i olika delstater, höjer sig sällan över denna horisont och saknar sammanhängande program för en federalism riktad mot centralstyret i Delhi. Medan Kongresspartiet likt leoparden har svårt att tvätta bort sina nyliberala fläckar, är de regionala partierna alltför närsynt provinsiella.
Vänstern, som kom till makten i Kerala 1957, har ännu Kerala som sin sista utpost. Men på det nationella planet är den alltför marginaliserad för att utgöra en huvudkraft. Det en gång så mäktiga socialdemokratiska partiet (CPI/M) är en blek skugga av sitt förgångna. Det är idag, som om det vore den enda frågan, delat mellan de som vill förena sig med Kongresspartiet i en allomfattande oppositionsallians och de som vill stå utanför. Dipanka Bhattachanja, ledaren för CPI(ML), ett av Indiens mindre kommunistpartier, påpekar mycket riktigt att debatten kretsar kring en falsk frågeställning. Frågan på dagordningen är i stället hur man ska skapa den bredast möjliga antifascistiska front, en front som samlar kämpande grupper bland daliter, lägre kaster, stamfolk, nationella minoriteter, kvinnor, aktiva i civilsamhället och så vidare. I det sammanhanget kan man hålla dörren öppen för ett minimalt samarbete med Kongresspartiet i enskilda frågor och i vissa val, där det är nödvändigt och genomförbart.
Det är sannolikt att de kommande valen temporärt kan hejda hindufascismen i Indien eller åtminstone sätta käppar i hjulet för framfarten. Men även om BJP misslyckas med att skaffa sig en majoritet i de stundande valen, kan fascismen likt katten räkna med minst nio liv.
