Demokrati för första klass

För inte så länge sedan verkade parlamentarism och allmän rösträtt i kombination med en välfärdsstat och växande privat konsumtion vara en tillfredsställande klasskompromiss. Den fyllde behovet av långsiktig stabilitet och legitimitet i de ekonomiskt högst utvecklade länderna i Europa och norra Amerika. Men idag knakar det i fogarna. Hoten mot den bestående ordningen kommer inte, som förr, från en växande socialistisk arbetsrörelse, utan från instabila och oförutsägbara rörelser på högerkanten.

"2017 var ett dåligt år för demokratin" inleder den amerikanske politiske filosofen Jason Brennansin bok Efter demokratin (Timbro 2017). Han exemplifierar med Brexit, Trumps seger i USAs presidentval och extremhögerns framgångar i Europa. Den svenske introduktören, den konservative debattören Roland Poirier Martinsson fyller i sitt förord på med att "den liberala demokratin och den konservativa populismen är i färd med att misslyckas med uppdraget att styra staten med kompetens under folkets vilja.[...] Den liberala demokratin som effektivt och stabilt statsskick tycks hänga på en skör tråd."

För Brennan är den svaga länken i det politiska styret den allmänna rösträtten. Både samhället och medborgarna själva far illa av att en del väljare tillåts delta i allmänna val. För den skull vill inte Brennan döma ut demokratierna som sådana, för de "...är bättre än icke-demokratier på att skydda ekonomiska och medborgerliga rättigheter och [...] tenderar att vara rikare." Brennan föreslår i stället ett styre av de kunniga, en epistokrati. Det fåtal som har förmågan att tänka vetenskapligt och rationellt om politik, ska ha rösträtt i kombination med ett expertstyre med rätt att lägga in veto mot skadliga eller destruktiva beslut. Eller företrädare utses rentav med lotten, ur den utvalda skaran, som i gamla Aten.

Halva Brennans bok ägnas åt argument för att människor i grupp kan ta dåliga beslut: Väljare är okunniga. De drivs inte av väl övervägda åsikter eller av kunskap i sakfrågor. De är lätta att manipulera, faller för grupptryck eller är rabiata anhängare av det ena eller andra partiet och kan inte ta argument. Väljare använder sin röst egoistiskt, för att skada sina fiender i stället för att rösta för samhällets bästa.

Bild: Robert Nyberg.

Var och en som deltagit i gemensamma beslut i organisationer, föreningar och sammanslutningar kan säkert instämma i att beslut inte alltid blir bra. Men Brennan, som gärna hämtar sina exempel från de mest skilda fält, gör halt i sina resonemang vid väljarkåren. Samma brister häftar ju vid gemensamma beslut i styrelserum, universitetsfakulteter, i yrkesverksamheter, ja, till och med i socialistiska tidningsredaktioner. Vore det, till exempel, inte ett gott skäl för att ge fackföreningar insyn och röst i direktionsrummen, så att inte egoistiska och kortsynta ägarintressen går före samhällets och planetens bästa?

Brennan diskuterar inte gärna fackföreningar, arbetarrörelse eller klass. Men den politiska kunskap han saknar i breda väljarlager är "starkt korrelerad med [...] slutförd college-utbildning [...] att befinna sig i den övre halvan av inkomststegarna eller högre". Och den har "starkt negativ korrelation med [...] att vara svart [...] eller med att vara kvinna". Så kanske Brennan inte är obekant med klassfördelning i alla fall?

Kan socialister ändå lära av Brennans kritik? Ja, det menar jag. Några lärdomar:

Ta inte rösträtten för given! Brennan framställer rösträtten som fallen från skyarna, utan rötter i historien och klasskampen. Men rösträtt gavs inte medborgarna av de styrande. Den vanns genom att socialister och liberaler tog strid. Det tog generationer, från 1880-talets mitt till 1945, innan den sista ekonomiska inskränkningen av rösträtten (för personer med socialbidrag) försvann.

Organisera! Brennan visar i sin bok hur lite en enskild röst väger i ett val. Löntagare utan egendom och ekonomisk makt kan inte hävda sig i en liberal demokrati utan sammanhållning och organisation

Frigör den politiska fantasin! Varje härskande klass brottas med frågan hur makten över ekonomi och produktion ska föras över till politisk makt. Brennan visar att vår överhet trots allt har fantasi att tänka i nya banor. Vi måste vara lika nytänkande. Hur ska vi utöva politisk makt när den väl erövrats? Hur ska grundlagar och styrelseformer se ut?

Gå bortom den politiska makten! Arbetarrörelsen bygger sin makt på sammanhållning och organisation, men hur ska den föras över till politisk och ekonomisk makt? Vi har erfarenheter från reformistiska samhällsbyggen, från 20-talets sovjeter, jugoslaviskt självbestämmande, kooperativa och syndikalistiska rörelser, ja till och med från tidiga Meidnerska löntagarfonder. Vad lär vi - och hur tar vi nya tag?