Alliansen talar om enklare regler, de rödgröna om investeringsbidrag för nya hyresrätter. Men vem återupprättar allmännyttan? Vem angriper riskkapitalet på bostadsmarknaden?
Den nuvarande regeringens bostadspolitiska käpphäst är investeringsbidragen till de byggherrar som vill bygga hyresbostäder med rimliga hyror. Detta tillsammans med ett paket av andra bostadsstöd framställs av både finans- och bostadsministern som den kraftfulla sociala bostadspolitik som Sverige så desperat behöver. Högerideologer kallar hånfullt bidragen för "symbolpolitik" och "meningslösa subventioner". Vad är i så fall inte räntebidragen, kan man förvisso undra. Inom fastighetsbranschen tycks folks inställning variera. Det är ju trots allt en subvention till just dem. De som efter bankerna redan tjänar mest på dagens bostadsmarknad. Så inte kan de väl vara alltför besvikna.
Alla utom regeringen tycks hur som helst på det klara med hur förhållandevis uddlösa dessa bidrag faktiskt blir på en avreglerad bostadsmarknad. De flesta byggherrar har hittills avstått bidraget och fortsätter spotta ut bostadsrätter eller hyresrätter med höga presumtionshyror (avtalade  hyror för nyproducerade bostadslägenheter som är högre än vad bruksvärdesreglerna tillåter). Särskilt i Stockholm, där rimliga hyresrätter behövs som mest, är det mer lönsamt att strunta i dessa bidrag. Som en följd av detta lättade regeringen kravet på hyresnivån. Udden på satsningen blev därmed än mer trubbig.
Något fler, något billigare hyresrätter kommer att byggas till följd av bidragen. Kanske kommer de framför allt, får vi hoppas, gynna mindre byggare med lägre vinstkrav och mindre investeringskapital. Detta skulle i sin tur kunna öka konkurrensen något. De mest kritiska rösterna från näringslivet kommer föga förvånande från de riktiga byggjättarna, som cheferna för Veidekke och NCC.
Problemet är inte dessa begränsade insatser. Problemet är att lika hög svansföring som Peter Eriksson och Magdalena Andersson har när det kommer till investeringsbidragen för hyreslägenheter, lika tystlåtna är de om den större helheten. Om det som högern är väl så medveten om när den fnyser åt regeringens förslag. Om den nya bostadsmarknadens villkor så som den radikalt omdanades av regeringarna Bildt, Persson och Reinfeldt och om hur allmännyttan under deras tid vid makten förpassades till historien.
Det är elefanten i rummet som vi måste bemöta om vi ska rå på utvecklingen.
Förr var morötterna för billiga och bra hyreslägenheter långt fler. Och ramverken var tydliga. Staten gav fördelaktiga lån och räntevillkor för de som ville bygga hyresrätter, vilket gynnade inte minst allmännyttan. Till skillnad från i dag gällde inom allmännyttan också principen om självkostnadstäckning utan vinst. Vidare hade allmännyttan en minst lika viktig, hyresnormerande roll som dämpade vinstuttagen på den övriga hyresmarknaden. Möjligheten för privata byggherrar att ta ut vinst fanns, men inte alls i samma utsträckning som nu. Styrmedlen och reglerna höll de internationella riskkapitalisterna i schack. De som vi nu ser breder ut sig på den svenska hyresmarknaden. Med andra ord fanns ett helhetsgrepp om bostadspolitiken som den nuvarande regeringen fullständigt saknar.
I Västerås har kommunen, ledd av socialdemokrater i koalition, valt att sälja ut 750 allmännyttiga hyreslägenheter till D. Carnegie. Ett riskkapitalbolag vars affärsidé är att missköta sina hus, chockhöja hyror efter renoveringar och - framför allt - kortsiktigt trissa upp fastighetspriserna rejält. Flera minns säkert också banken i samma koncern som kraschade hösten 2008 efter sin vårdslösa och brottsliga kreditgivning. Ett seriöst alternativ till allmännyttan? Knappast.
Regeringen säger inte ett knyst om riskkapitalisterna på bostadsmarknaden. Att sätta stopp för vinstjakten gäller tydligen överhuvudtaget inte på detta välfärdsområde. När det kommer till byggandet ser vi även där att det nyliberala experimentet varit ett enda stort misslyckande. Trots de nya bidragen fortsätter marknaden att spotta ut främst bostadsrätter och dyra hyresrätter. I brist på demokratisk kontroll, motkrav och reglering byggs inte alls efter samhällets behov.
Bild: Robert Nyberg.
Snart är det val och befolkningen anser att bostadspolitiken bör vara en viktig valfråga. Men det gör knappast majoriteten av våra politiker. Stefan Attefall förklarar med skärpa varför. "För att en valfråga ska bli het måste det finnas tydliga alternativ mot varandra. Men inga regeringsalternativ har en genomtänkt idé om hur man ska lösa bostadsfrågan. Konflikten mellan vänster och höger stannar därför kring marginella symbolfrågor, som exempelvis investeringsbidraget för byggande av hyresrätter." Högern är som sig bör ganska tillfreds med hur bostadsmarknaden fungerar. Regeringen vågar sig inte på annat än minimala insatser.
Vänstern måste vara klar över att allt som liknar en socialistisk bostadspolitik kräver kraftiga reformer. Främst måste det finansiella riskkapitalet och bankerna ställas under reglering och kontroll. Allmännyttan måste återges sin forna status och position på bostadsmarknaden, inte minst i storstäderna. Kooperativa byggföreningar måste stöttas och ges möjlighet att växa. Och byggsektorns kraftiga klimatpåverkan måste fram i ljuset. Den måste följas upp och straffas med beskattning eller förbud i alla led. Av en miljöpartistisk bostadsminister och en rödgrön regering bör man sannerligen förvänta sig mer.
