Populism (med illusioner)

Populism är ett modeord i tiden. Högerpopulister som SD, Fremskrittspartiet, UKIP och Le Pens parti har gått framåt i Västeuropa. I östra Europa har de erövrat regeringsmakten i bland annat Ungern. Även Donald Trump är en högerpopulist. Samtidigt har också en del vänsterpopulistiska politiska rörelser rönt framgång. Podemos i Spanien och Syriza i Grekland är två exempel.

Vad är då populism? Det är inte är helt lätt att definiera. Något förenklat kan man säga att populister hävdar att det finns en elit som står mot folket. För högerpopulister består eliten av de politiskt korrekta som förtrycker folket, till exempel genom att påbjuda antirasism, feminism och rättigheter för HBTQ-människor över folks huvuden. Vänsterpopulismen sätter i stället fokus på ekonomiska maktförhållanden och ställer en liten ekonomisk elit gentemot folket. Vänsterpopulismens främsta teoretiker har varit Chantal Mouffe och hennes framlidne make Ernesto Laclau. Det är också Chantal Mouffe som Åsa Linderborg och Göran Greider lutar sig mot i sin Populistiska manifestet (Natur och Kultur 2018). Mouffe hävdar att socialdemokratin gått vilse, och därmed har vi hamnat i ett läge där de politiska institutionerna inte längre svarar på folkets krav och missnöje. Denna kris kan endast lösas av vänsterpopulistiskt uppsving. Mouffe hävdar också att demokratin är en konfliktyta där antagonistiska grupper kämpar för hegemonisk kontroll över politiken. Demokrati handlar inte, menar Mouffe, om att nå konsensus utan att etablera ett "vi" mot "dem". Detta har högern, enligt Mouffe, sedan länge begripit.

Linderborgs och Greiders bok är alltså ett försök att slå fast ett antal teser, närmare bestämt 151, som utgångspunkt för en vänsterpopulistisk rörelse. Många av de konkreta politiska förslagen är lätta att instämma i. Dock finns det en del tankar som är tveksamma.

Linderborg och Greider hävdar att högerpopulismen har vunnit mark som en reaktion på nyliberalismens hegemoni och den därmed sammanhängande urholkningen av den parlamentariska demokratin. I takt med att i synnerhet de olika socialdemokratiska partierna i västvärlden gått högerut och lämnat sin bas i sticket så har det lämnat fältet öppet för högerpopulister som SD i Sverige, Danskt folkeparti, UKIP och Donald Trump. Teorin är att de som tidigare röstade på socialdemokratiska partier (eller Demokraterna i USA) nu i desperation har vänt sig till högerpopulister. Detta är dock en sanning med modifikation. Den genomsnittlige Trump-väljaren var en vit, rik man med låg utbildning. I Sverige har Institutet för framtidsstudier undersökt SD-väljare som tidigare röstat på socialdemokraterna. De visar sig i ekonomiska frågor i allt väsentligt ha traditionella högervärderingar: skatterna är för höga, offentliga sektorn är för stor. Anledningen till att de inte har röstat på Moderaterna är att de har sett dem som ett parti för "eliten". SD, med sin populistiska framtoning, är ett högerparti för folk som inte har gått på universitet.

I en intressant polemik med Chantal Mouffe hävdar den franske sociologen Eric Fassin att högerpopulisternas väljarbas präglas av förbittring. Väljarbasen för till exempel Marine Le Pen består i hög grad av relativt ekonomiskt välbeställda som dock saknar kulturellt kapital och därför hatar både den bildade, liberala elit som prålar med sina humanistiska värderingar och de marginaliserade grupper som åtminstone på ytan får mer stöd än de själva får av den liberala eliten. Hatet tar sig ofta uttryck i våldsamma, känslostyrda utbrott mot invandrare, feminister och intellektuella. I Sverige är det inte ovanligt att högerpopulisternas stormtrupper på nätet hävdar att de gått i Livets Hårda Skola och närmast prålar med sin obildning och sitt undermåliga skriftspråk. Mycket litet tyder således på att dessa går vinna för någon slags vänsterpolitik.

Hos Linderborg och Greider finns en nostalgi över forna tiders socialdemokrati som i längden blir rätt påfrestande. "Socialdemokratin var på ett plan en väldig retorisk händelse, den var ett språk som vidgade horisonter och vågade tala i den stora majoritetens namn, mot den ekonomiska eliten. Inom den övre medelklassen - med Olof Palme som främsta exempel - ryckte människor till inför det orimliga i de egna privilegierna när de mättes med den måttstock som en ursprunglig populism levererade." De får något salvelsefullt i tilltalet och längtar tillbaka till en heroisk socialdemokrati som tog strid mot storfinansen. Ja, tänk om det vore 1973 igen! Sanningen är att socialdemokratin i huvudsak ägnade sig åt att administrera den svenska kapitalismen. Det hindrade inte att en rad viktiga reformer genomfördes som låg arbetarklassens intresse, som semester, pension, barnomsorg med mera. Någon vilja att lägga " bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning i hela folkets händer" (som det stod i SAPs partiprogram fram till partikongressen 2001) visade man sällan upp.

Linderborg och Greider är naiva i sitt förhållande till socialdemokratin. För dem blir socialdemokratins utveckling obegriplig: "De kvardröjande resterna av en ursprunglig vänsterpopulism håller ihop partiet och ger det, mot alla odds, makten att regera. Det är en gåta att socialdemokratins ledning inte förstår det!"

Svaret på Linderborgs och Greiders gåta är att det handlar om en strukturell dumhet, som leder till det socialdemokratiska toppskiktet helt saknar förmågan att ens föra en försiktigt reformistisk politik. På senare år har gränserna mellan socialdemokratins toppskikt och näringslivets direktörsskikt blivit suddigt. Många forna socialdemokratiska toppar är i dag välbetalda direktörer inom näringslivet. Thomas Östros gick från riksdagsbänken till att bli vd för Svenska Bankföreningen, Niklas Nordström var under en period delägare i pr-byrån Prime, Göran Persson blev pr-konsult åt JKL och hans konkurrent om partiledarposten, Jan Nygren, blev vice vd för SAAB.

Den kanske mest sannolika utgången av höstens val är en borgerlig regering med mer eller mindre öppet stöd av SD. Det kommer att innebära en aggressiv attack på arbetarrörelsen och vad som är kvar av välfärdsstat. Dessutom finns det skäl att anta att rasisterna kommer få vind i seglen. Socialdemokraterna har under den tidiga valrörelsen framför allt försökt att anpassa sig till högerpopulisternas budskap, till exempel när Magdalena Andersson i en DN- intervju den 28 maj drog en linje mellan barnfattigdom och flyktingmottagande. Detta uttalande visar på hur djupt den intellektuella rötan gått i SAPs ledning. Tyvärr är inte Vänsterpartiet pålitligt; inte minst på utrikespolitikens område har man visat en alltför mjuk ryggrad. Initiativet som en del gräsrötter drev inför V:s senast kongress om att lämna det finanspolitiska ramverket hade om det vunnit gehör stärkt V:s roll som ett trovärdigt alternativ till vänster om SAP. De småpartier som i övrigt finns på den vänstra kanten är alldeles för små och obetydliga för att kunna göra något avtryck.

Vad som krävs återuppbyggnaden av en socialistisk arbetarrörelse bortanför de partiapparater som nu finns. Denna rörelse måste vara inriktad både på den dagsaktuella kampen och på att revolutionärt omgestalta Sverige. En hel del av de teser som Linderborg och Greider driver bör en sådan rörelse ta över.