Systemets monopol i fara Astrid Nyberg
Företagarnas drottning Hans Isaksson
Vanskligt rättesnöre Mikael Nyberg
Utlandsspionage Olle Josephson
Rekord-Magdalena Daniel Cederqvist
Trump och globalismen Mikael Nyberg
Flyktingkostnader Olle Josephson
Systemets monopol i fara
På senare tid har alltfler röster på högerkanten höjts för att vi borde avskaffa Systembolagets alkoholmonopol. Riksdagen röstade i början av maj också igenom ett utskottsinitiativ om att tillåta så kallad gårdsförsäljning. Problemet är bara att det man i dagligt tal tänker på som gårdsförsäljning, typ att svenska lantbrukare får dryga ut sin inkomst genom småskalig tillverkning och/eller försäljning av alkoholhaltiga drycker, inte är en heltäckande definition av begreppet.
En följd av EU-medlemskapet är att det vanligtvis ska råda fri konkurrens och rörlighet av varor och tjänster i hela unionen. Det är därför inte tillåtet att missgynna exempelvis utländska producenter och tillverkare. När det gäller det svenska alkoholmonopolet har EU (för närvarande) inga invändningar, då det går att motivera med folkhälsoskäl. Men tillåter vi gårdsförsäljning av alkohol, är vi tvungna att öppna upp marknaden helt, då dispensen som Systembolaget har bygger på att inga andra aktörer får verka på den svenska alkoholmarknaden.
Systembolaget i Trångsund på 1960-talet. Tummas det på monopolet kan EU tvinga fram fri alkoholförsäljning. Bild: UtCon Collection/Alamy Stock Photo
Det går som bekant inte att både äta kakan och ha den kvar. Till den falang som älskar den fria marknaden över allt annat och menar att den inskränkning av valfriheten som Systembolaget utgör är barbari, kan jag varmt rekommendera Systembolagets alkoholrapport från i fjol. Då valet står mellan att slippa 1400 extra alkoholrelaterade dödsfall per år och att få köpa starköl på snabbköpet, kan jag tycka att till och med liberaler borde kunna välja rätt.
Astrid Nyberg
Företagarnas drottning
Att Allianspolitiker till stor del agerar som lobbyister för kapitalet är så självklart att det känns genant att nämna det. Var stode Almega i sin kamp för välfärdskapitalets icke-dispositiva rätt till obegränsade profiter utan samarbetet med M och L - och med en mera försagd femtekolonn inom SAP? Eller SAAB och Bofors utan moderata och S-ministrars idoga marknadsföring av mordredskap? Hur mycket SD kunde räkna in efter sin plötsliga upptäckt att partiet i grund och botten tyckte likadant som Alliansen är en partihemlighet, som kanske kommer ut vid nästa partisplittring.
Att riksdagsledamöter och ministrar inte främst representerar sina väljare, utan också försäkrar sig om att ha mycket intima relationer med det så kallade näringslivet är väl bekant. Detta förhållande behöver inte alltid utlösas av äkta och ren kärlek till den ena eller andra grenen av den kapitalistiska företagsamheten. Det är ibland ett utslag av privatekonomisk framtidsplanering, för den händelse att något går snett vid nästa allmänna val och tillsättningar av ministrar.
Annie Lööf.
Annie Lööfs kärlek till kapitalet (smått som stort) är dock inget resonemangsäktenskap. Det är lika äkta som hennes avsky för arbetarrörelsen. Att Ayn Randlärjungen Lööf skulle gå mot stjärnorna stod klart för mig redan då hon hette Johansson och från sin småföretagarkommun var nyvald till riksdagen. Hon deklarerade då att det för hennes del inte längre skulle bli några besök på "arbetsplatser". "Nej, bara på företag!" underströk hon.
Det finns en vulgärföreställning om att politiker ständigt har farstun full av lobbyister som försöker övertyga dem om sina närings(livs)riktiga koncept. I Annies fall behöver lobbyisterna i varje fall inte röra en fena. Detta framgår av hennes eget instagram från Nacka Strandsmässan i våras där hon var på plats tillsammans med näpen, lika rödlätt, tvåårig dotter Ester och lät sig informeras av "Hela Sveriges Öl- och whiskeydrottning", Marianne Wallberg. Hon fick reda på att det finns 346 bryggerier i Sverige och över 10Â 000 anställda över hela landet. "Vi pratade om bättre förutsättningar för export, för de småskaliga bryggerierna att sälja sina produkter på Systembolaget, hur vi ska underlätta för gårdsförsäljning. För jobben i hela landet." Dagen före hade Annie, med eller utan dotter, på samma mässa satt sig in i svenska korvfabrikörers akuta problem.
Låt oss gissa hur C:s förslag kommer att lyda det närmaste året! Nykterister, vegetarianer och andra hälsofreaks - släng er i väggen!
Hans Isaksson
Vanskligt rättesnöre
Vi måste ta människors oro på allvar. Så låter det lite varstans numera. Hur klokt är rådet?
Sedan 11 september 2001 har i genomsnitt 9 amerikaner per år strukit med i terrordåd utförda av anhängare till IS, al-Qaida och liknande grupperingar. Det kan jämföras med de i genomsnitt 21 liv som varje år släcks ut när småbarn leker med skjutvapen i USA, de 69 medborgare som tas av daga av gräsklippare, de 737 som trillar ur sängen så olyckligt att de avlider och de 11Â 737 amerikaner som skjuts ihjäl av landsmän.
Andelen muslimer i USA är 1 procent. Den allmänna föreställningen är att de utgör 17 procent och snart kommer att utgöra nästan en fjärdedel av befolkningen. Faktafelet är förknippat med en känsla av fara som statsledningen underblåser för att vinna stöd för militär upprustning och krigsföretag.
Det ser inte mycket bättre ut i Europa. Sverige hade 2016 4,6 procent muslimer. 2020 beräknas siffran vara 6,5 procent. I det allmänna medvetandet tycks vi gå från 17 till 27 procent muslimer.
Lenin skrev vid förra sekelskiftet: "Arbetarklassen dras spontant till socialismen, men den borgerliga ideologin, som är mera spridd (och ständigt återuppstår i de mest olikartade former), är likväl den som spontant mest tränger sig på arbetaren."
Det är värt att begrunda. Människor är inte dumma, men det korttänkta har ofta starka intressen som talar för sig.
Mikael Nyberg
Utlandsspionage
Funderar du på att skriva en tidningsartikel om USA:s vapenhandel? Eller göra en dokumentär om hur Sverige lobbade sig in i FN:s säkerhetsråd? Akta dig, du kan bli utlandsspion!
Någonstans i Regeringskansliet pågår nu uppföljningen av den statliga utredningen Förstärkt skydd för uppgifter av betydelse för ett internationellt samarbete för fred och säkerhet som Sverige deltar i (SOU 2017:70). Den föreslog i höstas att det skulle bli brottsligt med rapportering som skadar Sveriges relationer till andra länder och Sveriges egen säkerhet.
Den nya brottsrubriceringen utlandsspionage skulle införas, också i grundlagar som Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen. Uppdrag Gransknings reportage om Edward Snowden 2013 eller Sveriges Radios reportage om Sveriges vapenproduktion i Saudiarabien 2012 skulle bli brottsliga.
S-ledningen säkrar den svenska modellen
Bild: Robert Nyberg.
Remissvaren blev blandade. Många myndigheter tillstyrkte. Representanter för medierna avstyrkte. Justitiekanslern har varit mycket kritisk.
Vad som kommer att ske med lagförslaget vet vi inte. Valrörelsen verkar inte röra frågan. Yttrande- och tryckfrihet hör till de allra mest grundläggande demokratiska fri- och rättigheterna. Varje angrepp måste slås tillbaka.
Olle Josephson
Rekord-Magdalena
Just när man inte trodde att den socialdemokratiska partiledningen kunde sjunka lägre kom Magdalena Andersson med ett nytt bottenrekord. I DN den 28/5 kunde man läsa följande:" Sverige ska inte ta emot fler människor än vi klarar av. Vi vill inte ha ett samhälle med ökade klyftor, särskilt gäller detta i fråga om barnen som får sina framtida livschanser begränsade. Det märks tydligt när bostäderna inte räcker till, utan vi får ökad trångboddhet, liksom när skolorna har svårt att klara sin uppgift"
Inte ett ord om att allmännyttan sålts ut och att den sociala bostadspolitiken avskaffats. Inte ett ord om friskolesystemet som urholkar grundskolans jämlikhet. Istället skylla på flyktingar och underblåsa den rasism som finns i landet. Fy fan!
Daniel Cederqvist
Triangulering
Tre månader före valet har SAP förlorat var fjärde sympatisör i sina försök att efterlikna Sverigedemokraternas vinnande koncept. Att moderaterna för ett år sedan förlorade ännu fler när man närmade sig det nödtorftigt parfymerade rasistpartiet tog man ingen varning av.
Stefan Löfvén och Magdalena Anderson, och till och med en och annan vänstertänkare, tycks ha köpt den borgerliga propagandan om att arbetarklassen måste ge upp en ökad välfärd på grund av migrationen. När många socialdemokrater förespråkar en offensiv, ideologisk hållning i välfärdsfrågor väljer Löfven att triangulera med SD.
... och alliansfriheten. Bild: Robert Nyberg.
SD har kvar sin grundläggande drivkraft: kamp mot arbetarrörelse och socialism under utnyttjande av rasistiska fördomar bland folket.
Partiet "normaliseras" för var dag. Den som lever på en öde ö med en gorilla som enda sällskap ser efterhand alltfler försonande drag hos bekantskapen.
Om jag vore statsminister och ville förverkliga en ungersk eller polsk utveckling i Sverige skulle jag bete mig som SAP:s ledning. Allt som behövs är en brand i Riksdagshuset.
Hans Isaksson
Trump och globalismen
America First är Donald Trumps valspråk. Liberaler som gör anspråk på att tala för världssamfundet förfasar sig. På andra håll har den nye presidenten tvärtom välkomnats som en kämpe för det nationella mot en globalism företrädd av pk-elit, liberalt etablissemang och rotlöst finanskapital.
Trätan mellan de två lägren är ett gytter av falska föreställningar.
De största kapitalen svävar inte som kosmopoliter omkring i en värld utan gränser. De har aldrig kapat banden till sina stater. För att säkra sig de positioner på världsmarknaden som ger monopolvinster behöver de statsmakt i ryggen.
USA:s utrikespolitik har alltid satt det egna kapitalintresset främst. Trump sade i Amerikas namn upp avtalet med Iran, Hillary Clinton drev i världssamfundets namn på kriget mot Libyen. I båda fallen handlade det om att främja underliggande strategiska intressen.
Motsättningarna i Washington rör bästa sättet att främja dessa intressen. Olika kapitalgrupperingar har olika prioriteringar, och det finns ingen rät linje mellan vinstkalkyler och politik. Inom spannet som intresset anger finns stort utrymme för felsteg, personliga nycker och rena dumheter. Trump är inte ensam om det.
Han är inte heller ensam om att stuka företrädare för allierade stormakter. Richard Nixon chockade Västeuropas och Japans ledare 1971 genom att kapa dollarns koppling till guldet och införa höga tullar. När George W Bush beordrade det militära angreppet mot Afghanistan, tackade han nej till att göra kriget till en Nato-operation. USA behöver allierade men ska inte låta sig bindas av allianser, hade Richard Haas, tidigare rådgivare till försvarsminister Colin Powell, förklarat.
Vid sidan om de individuella egenheterna är Donald Trumps politik ett uttryck för den relativa försvagning av USA:s kapitalism som fortgått sedan 1960-talet. Förskjutningar av styrkeförhållandena mellan stormakterna skapar nya förkastningar och skärningslinjer.
Då är det säkrast att hålla sig undan. Den svenska statsledningen spelar ett farligt spel när den kurtiserar presidenten i Vita Huset och gör det svenska försvaret till en legohär i Pentagons följe.
Mikael Nyberg
Flyktingkostnader
Nationalekonomen Joakim Ruist teg i tolv sekunder i Aktuellt den 31 maj, och genast jublade de främlingsfientliga sajterna: här är mannen som visat att en flykting kostar 74 000 kronor om året och drar ned byxorna på PK-journalister i Aktuellt.
De har knappast givit sig tid att läsa Ruists ESO-rapport Tid för integration (2018:3, Finansdepartementet). Ruist hävdar att integrationen - mätt som sysselsättningsgrad - går långsamt, men inte långsammare än för tjugo år sedan. Eter 15-20 år har cirka 75 procent av alla vuxna flyktingar arbete, trots att så kallade enkla jobb i tillverkningsindustrin försvunnit. I dag arbetar de flesta i omsorgen.
Bild: Robert Nyberg.
Och visst, han skriver också att "osäkerheten i beräkningarna är stor", men att man kan anta att en genomsnittlig flykting i genomsnitt kostar det offentliga ca 74 000 kronor per år under sitt liv.
Om detta är två saker att säga. För det första, som LO-ekonomen Sandro Scocco påpekade, att flyktingarna arbetar i - samhällsnödvändiga - låglönebranscher och därför betalar relativt lite skatt. Tankefiguren innebär att generaldirektörer, avdelningschefer och finansmäklare är de verkligt nyttiga medborgarna, och det vore bra om samhället bara bestod av dem.
För det andra att det nog finns andra som också kan uppvisa ett negativt saldo på dödsbädden: funktionshindrade, utförsäkrade - för att inte tala om offentliganställda nationalekonomer som finansieras av våra skattepengar. Varför skulle solidariteten göra halt just vid flyktingar?
Olle Josephson
Backlash
Redan när de första svenska #metoo-uppropen började publiceras hösten 2017, höjdes varnande röster för en backlash. Tar sig kvinnor utrymme på det sättet, så kommer bestraffningar efteråt. I vår har också hatet på sociala medier kompletterats med de första angreppen i den offentliga debatten.
Tre drag är gemensammas för de inlägg som publicerats. Det första är att den solidariska blicken flyttas från de mångas vittnesmål om övergrepp till de som stått för maktutövande och förtryck. Som de fått lida!
Det andra är att genom väl uppövat tunnelseende reducera området från maktutövningen i stort som smått till det rent sexuella.
Det tredje är att byta ämne, från maktutövandets mekanismer till frågan om ifall det eller det övergreppet håller för fällande domar för våldtäkt. Naturligtvis gör de inte det, med få undantag.
Bild: surdumihail, CC0, via Wikimedia Commons
I alla samhällen som vilar på hierarkier och maktutövning, så är maktutövandets mekanismer väl skyddade bakom Salomes sju slöjor; tillräckligt synliga för att alla ska vara medvetna om dem, tillräckligt dolda för att inte kunna väcka anstöt. Hur lätt väger inte de tusentals som näpsats och utsatts för maktövergrepp mot en enda upphöjd persons fall från makt och välmående?
Många historieböcker fördömer
revolutionens terror
Och räknar med stigande fasa
antalet galgar och bödelskärror
Men hur mäter man slavarbete
och svält
Den terror som är konstant
Bara den oförutsedda döden är
tillräckligt intressant
("Makten och friheten", Slowfox. Blå tåget.)
Magnus Göransson
Replik
I sin recension av antologin Working-Class Literature(s) i Clarté 1/18 hävdar Per-Olof Mattsson att mitt bidrag polemiserar mot hans "analys av hur den svenska arbetarlitteraturen konstruerades som en del av nationallitteraturen", men att denna polemik möjligen bygger på att vi skulle tala förbi varandra.
Jag håller med Mattson om det senare. Jag har ofta framhållit att man bör ta på största allvar hans idéer om att arbetarförfattarnas framgångar måste relateras till att Sverige är en ung kapitalistisk nation utan starka borgerliga traditioner.
Däremot håller jag inte med Mattsson när han hävdar att den "arbetarlitterära traditionen i Sverige konstruerades [...] av Richard Steffen", som 1921 inkluderade några arbetarförfattare i en antologi som skulle användas i skolan, och därmed utlöste vår första "fejd" om proletärdiktningen.
Traditioner är aldrig färdigskapade.Bara några år senare kunde exempelvis Sven Stolpe på fullt allvar hävda att bara akademiker kunde skriva litteratur värd namnet.
Stolpe fick mothugg, både av några av proletärförfattarna själva och av socialistiska litteraturkritiker som på 1930-talet argumenterade för att det var arbetarlitteraturen som utgjorde huvudströmningen i den svenska litteraturen.
Därefter har kampen fortsatt. Under 1980-talet var det många som påstod att arbetarförfattare var andra rangens författare. Att arbetarlitteraturen på senare år fått ett rejält uppsving är resultatet av att den åsikten inte ficks stå oemotsagd.
Arbetarlitteraturen är politiskt värdefull, inte minst eftersom den kan bidra till att sätta klasspolitik på dagordningen. Men utan kamp försvinner den. Och det tror jag att Mattsson och jag är eniga om.
Magnus Nilsson
