I augusti avled Samir Amin, egyptisk-fransk samhällsvetare och i årtionden en centralgestalt i den internationella antiimperialistiska rörelsen. Amin har gjort sig känd för sina teorier om den ojämna utvecklingen mellan länder i kapitalismens centrum och periferi. Han lanserade begreppet avlänkning som strategi för folk som domineras av imperialismen. Vi publicerar här en av Amins allra sista texter, daterad till augusti 2018: en maning att bygga en ny international för arbetare och förtryckta folk.
Under de senaste 30 åren har världen genomgått en extrem centralisering av makt. Några tusen gigantiska företag och några hundratal finansinstitut har bildat karteller och reducerat nationella och globala produktionssystem till underleverantörer. De finansiella oligarkierna lägger beslag på växande andelar av vinsterna från arbetet och från de företag som producerar av monopolräntor för de härskande kapitalen.
Efter att ha tämjt både högerns och vänsterns politiska partier, fackföreningarna och det så kallade civila samhället kan dessa oligarkier utöva oinskränkt politisk makt. Deras underlydande massmedier tillhandahåller den desinformation som är nödvändig för att avpolitisera den allmänheten. Politiken ter sig i realiteten som ett enpartisystem. En representativ demokrati utan meningsfulla alternativ förlorar sin legitimitet.
Denna sena kapitalism svarar mot kriterierna för "totalitarism". Det är ännu så länge en "mjuk" totalitarism, men den är alltid redo att förlita sig på extremt våld så snart offren - den stora massan av folk och arbetare - börjar göra uppror. Alla förändringar som är en del av denna så kallade modernisering måste ses i detta ljus. Det gäller både de stora ekologiska utmaningarna (särskilt klimatförändringarna) vilka kapitalismen är oförmögen att lösa, och de vetenskapliga och tekniska innovationer som strikt underordnas monopolens krav på finansiell avkastning.
Förhärligandet av den fria marknaden står i skarp kontrast mot verkligheten. Underdåniga medier hävdar att marknaden garanterar frihet och välfärd, men i själva verket slits samhället i stycken av oligarkiernas våldsamma konflikter och de förödande följderna av deras styre.
Den moderna kapitalismen följer samma imperialistiska logik som den följt sedan begynnelsen (kolonialismen på 1800-talet var en form av globalisering). Vår tids globalisering" är inget annat än en ny form av imperialistisk globalisering. Själva termen globalisering , så ofta använd utan definition, döljer ett viktigt faktum: de systematiska strategier som tillämpas av de historiska imperialistmakterna, det vill säga USA, de väst- och centraleuropeiska staterna och Japan, vilka jag kallar Triaden. De fortsätter att plundra det globala Syd på resurser och exploaterar dess arbetskraft med hjälp av utlokaliseringar och kedjor av underleverantörer. De avser att behålla sina historiska privilegier och försöker förhindra alla andra nationer från att frigöra sig från sin ställning som dominerade periferier.
Det förra århundradets historia var historien om hur folken i världssystemets periferier reste sig. De deltog i en socialistisk avlänkning eller i mer begränsade former av nationell befrielse. Historien har - för tillfället - vänt blad. Men den återkolonisering som pågår är bräcklig och saknar varje form av legitimitet.
Triadens imperialistmakter har därför organiserat ett system för kollektiv militär kontroll av hela planeten, lett av USA. Medlemskap i Nato, som är oupplösligt förenat med konstruktionen av Europa och med Japans militarisering, svarar mot behoven för denna nya kollektiva imperialism som ersatt de nationella imperialismer som tidigare befann sig i permanent och våldsam konflikt med varandra.
Människor i en by i Andhra Pradesh i Indien. De imperialistiska staterna tänker inte tillåta något land i periferin - stort eller litet - att befria sig. Bild: Mikael Nyberg.
Under dessa omständigheter måste byggandet av en internationell front för arbetarna och folken i världen vara huvuduppgiften i kampen mot den imperialistiska kapitalismen.
Svagheterna i motståndet är bara allt för uppenbara:
1. Motståndet är extremt splittrat, såväl på lokal som global nivå. Stridsfrågorna är alltid specifika och avgränsade geografiskt och innehållsligt, oavsett om de avser miljö, kvinnors rättigheter, social välfärd eller annat. De få strider som organiserats på nationell eller internationell nivå har inte förmått tvinga fram någon förändring av makthavarnas politik. Många av dessa frågor har i stället sugits upp i systemet och främjat illusionen att det är möjligt att reformera det.
Samtidigt har den allmänna poletariseringsprocessen skjutit fart. I kapitalismens kärnländer har i stort sett alla invånare reducerats till lönearbetare som är tvungna att sälja sin arbetskraft. I delar av Syd har industrialiseringen skapat arbetarproletariat och lönearbetande medelklasser, medan bönderna fullt ut integrerats i marknadssystemet. De härskande har emellertid lyckats splittra detta gigantiska proletariat i fraktioner som ofta står i konflikt med varandra. Denna svaghet måste övervinnas.
2. Folken i Triaden (USA, Väst- och Centraleuropa och Japan) har övergett den internationella antiimperialistiska solidariteten. På sin höjd är den ersatt av "humanitära" kampanjer och "bistånd" som kontrolleras av monopolkapitalen. Nu omfattar därför de politiska krafter i Europa som ärvde vänsterns traditioner den imperialistiska visionen om globalisering.
3. En ny högerideologi har fått stöd bland folket.
I Nord har det övergripande målet för antikapitalistisk klasskamp övergivits, eller reducerats till mycket ofullkomliga uttryck. I dess ställe har kommit en "delaktighetskultur" eller kommunitarism, som skiljer försvaret av enskilda rättigheter från den antikapitalistiska kampen.
I en del länder i Syd har den tradition som förenade anti-imperialistisk kamp med krav på sociala framsteg ersatts av religiösa eller pseudo-etiska, reaktionära, bakåtblickande illusioner. I andra länder i Syd har den framgångsrika ekonomiska tillväxten under de senaste decennierna skapat illusioner om att det är möjligt att skapa en egen "utvecklad" nationell kapitalism, som kan tilltvinga sig en aktiv roll i formandet av globaliseringen.
Makten som den nutida imperialismens oligarkier utövar kan te sig orubblig och evig i Triadländerna och till och med på global nivå. Den allmänna opinionen omhuldar dess förklädnad som "marknadsdemokrati" och föredrar den framför dess gamla motståndare - socialismen - som alltid med motbjudande benämningar utmålas som en kriminell, nationalistisk eller totalitär autokrati.
Men systemet är inte hållbart, av flera skäl:
1. Nutida kapitalism framställs som innovativ och flexibel, öppen för kritik och reformer. En del tror sig kunna rädda kapitalismen genom att få stopp på finansmaktens okontrollerade framfart och den permanenta åtstramningspolitiken. Sådana förhoppningar är emellertid fåfänga, eftersom den pågående utvecklingen tjänar Triadens oligarker - de enda som räknas. Den garanterar fortsatt förmögenhetstillväxt trots den ekonomiska stagnation den leder till i deras egna länder.
2. Det europeiska delsystemet, EU, är en integrerad del av den imperialistiska globaliseringen. Det tog form i en reaktionär anda som var anti-socialistisk, pro-imperialistisk och underordnad USA:s militära kommando. Inom EU utövar Tyskland sitt herravälde, särskilt inom eurozonen och i Östeuropa som annekterats så som Latinamerika annekterats av USA. "Det tyska Europa" tjänar den tyska oligarkins nationella intressen, arrogant framhävda som vi såg i den grekiska krisen. Detta Europa är inte livskraftigt och implosionen har redan börjat.
3. Den stagnerade tillväxten i Triaden står i kontrast till tillväxten i de regioner i Syd som har kunnat dra nytta av globaliseringen. Det vore förhastat att tro att kapitalismen lever och frodas, även om tyngdpunkten flyttats från de gamla västländerna vid Atlanten till Syd, särskilt Asien. Det är mer sannolikt att motståndet mot denna förflyttning kommer att bli alltmer våldsamt, inklusive militär aggression. De imperialistiska staterna har inte för avsikt att tillåta något land i periferin - stort eller litet - att befria sig från dominansen.
4. Ytterligare ett skäl till att det kapitalistiska systemet inte är livskraftigt är den ekologiska förödelse som följer med systemets expansion.
Vi befinner oss i "kapitalismens höst" utan någon "folkets vår" och socialism i sikte. Möjligheten att genomgripande reformera kapitalismen i dess nuvarande stadium är en illusion. Det finns inget annat alternativ än att förnya den internationella radikala vänstern till en kraft som förmår genomföra - och inte bara föreställa sig - socialistiska framsteg. I stället för att försöka avskaffa kapitalismens kriser, gäller det att avskaffa kapitalismen.
Vi kan, som ett första antagande, inte räkna med att folken i Triadens länder, särskilt inte i Europa, ska kunna frigöra sig från sin tilltro till det imperialistiska systemet. Systemets offer är oförmögna att föreställa sig en väg bort från den som ritats upp inom det europeiska projektets ramar. Det måste rivas ned innan det kan återskapas med en annan vision. Erfarenheterna från Syriza, Podemos och La France Insoumise, liksom vacklan hos Die Linke och andra, visar att utmaningen är omfattande och komplex. Anklagelserna om nationalism hos dem som är kritiska mot Europa håller inte. Det europeiska projektet framstår allt tydligare som den tyska borgerliga nationalismens projekt.
Det finns ingen annan väg framåt, vare sig i Europa eller någon annanstans, än att skapa nationella, folkliga och demokratiska projekt (inte borgerliga, tvärtom anti-borgerliga) som kan påbörja avlänkningen från den imperialistiska globaliseringen. Det är nödvändigt att avskaffa den extrema koncentration av makt och rikedom som är förenad med detta system.
Men om utvecklingen fortsätter som nu är det troligt att 1900-talet upprepar sig: framsteg sker endast i systemets periferier. Dessa framsteg förblir bräckliga, liksom det förra århundradets och av samma skäl: den permanenta krigföring som de imperialistiska makterna utsätter dessa länder för, ofta underlättad av den folkliga motståndarens egna begränsningar och misstag.
Alternativet är arbetarnas och folkens internationalism. Det skulle bereda väg för den fortsatta mänskliga utveckling som är möjlig och nödvändig.
En tänkbar sådan väg vore "civilisationens förfall". I det fallet finns ingen kraft som leder utvecklingen, utan vägen följer de behov som läget för stunden föder. Men i vår epok, med de maktmedel som finns för ekologisk och militär förstörelse och makthavarnas benägenhet att använda dem, är risken stor - som redan Marx påpekade på sin tid - att striderna föröder alla de krafter som ställs mot varandra.
En bättre väg vore ett upplyst, organiserat och gemensamt ingripande från arbetarna och folken i världen.
En ny International för arbetarna och världens folk måste vara huvudmålet för alla som är övertygade om det imperialistiska kapitalistiska systemets brutala natur. Det är en mycket ansvarsfull uppgift, och det kommer att ta åtskilliga år innan den ger något resultat. För egen del har jag följande förslag:
1. Målet måste vara en organisation och inte bara en "rörelse", en international som inte bara är ett diskussionsforum. Vi bör analysera otillräckligheten i den ännu rådande uppfattningen att "rörelserna" bör vara horisontella och avogt inställda till så kallade vertikala organisationer, vilka till sin natur påstås vara antidemokratiska. Organisationen är i själva verket ett resultat av aktioner som ofrånkomligen skapar "ledare". De kan sträva efter att dominera och till och med manipulera rörelserna. Men det är också möjligt att undvika denna fara med hjälp av genomtänkta stadgar och bestämmelser. Detta måste diskuteras.
2. Erfarenheterna från tidigare arbetarinternationaler måste studeras, inte för att "välja rätt modell", utan för att utarbeta den mest lämpade formen för nuvarande förhållanden.
3. En inbjudan bör sändas till ett stort antal kämpande partier och organisationer. En kommitté behöver inrättas för att sätta i gång projektet.
