Klassanalys med Katalys

Tack, Göran Therborn, för en välbehövlig bok om det svenska klassamhället! Men hur är det på arbetplatserna, och ska man skilja på industri- och finanskapitalister? Erik Bohman har ett par frågor.

Häromåret tog den fackliga tankesmedjan Katalys initiativet till projektet Klass i Sverige. Projektet leddes av Göran Therborn, representant för den "nya vänstern" när det begav sig, och en av få internationellt uppmärksammade svenska marxister. Tanken var att kartlägga det samtida svenska klassamhället i en serie rapporter, och sätta frågan om klass på den politiska dagordningen. Tjugotalet rapporter har publicerats och ett antal föreläsningar och paneldebatter har arrangerats.

I augusti släpptes så boken Kapitalet, överheten och alla vi andra, där Therborn i en personligt hållen, populär framställning av projektets resultat försöker besvara frågan: Hur ser egentligen det svenska klassamhället ut 2018, och hur hamnade vi här? Han skissar upp konturerna av vad han kallar en nyliberal "motreformation" i den svenska samhällsutvecklingen från åttiotalet, via nittiotalskris, pensionsuppgörelser och avregleringar till dagens skenande ojämlikhet. Therborn menar att den nyliberala vändningen radikalt bröt med en lång, sakta lunkande utveckling mot ständigt ökad jämlikhet. Den spårar han hela vägen tilbaka till ståndsriksdagens upplösning på 1860-talet, men den tog fart på allvar med allmän rösträtt, arbetarrörelsens genombrott och den socialdemokratiska välfärdsstaten.

Therborn pekar ut två nyliberala nyckelreformer: avregleringen av finansmarknaden och öppnandet av den offentliga sektorn för välfärdskapitalister. Båda tecknas mot bakgrund av större förändringar i kapitalismen, där automatisering och en postindustriell ekonomi antas spela nyckelroller. Privatiseringar och applicerande av new public management i offentlig sektor har inneburit en massiv omfördelning av resurser från det allmänna till de rikaste, en attack på anställdas villkor och en förvandling av den politiska sfären som sådan. Med exempel ur de senaste åren korruptionsaffärer och den fria rörligheten mellan politik och näringsliv tecknar Therborn bilden av en ny politisk överhet. Den berikar sig obekymrat på det gemensammas bekostnad och hjälper tjänstvilligt företag med upphandlingar och lönsamma konsultuppdrag. Här finner han en av förklaringarna till att vi bor i ett land där en stabil majoritet väljare vänder sig emot vinster i välfärden och en än stabilare majoritet riksdagsledamöter försvarar dem med näbbar och klor. Den andra reformen, avregleringen av finansmarknaden, ska ha medfört den "finansifiering" som inte bara har tvingat in arbetarklassen utan också industrikapitalet under finanskapitalets kortsiktiga profithunger.

Boken är en utmärkt faktasamling. Den ger oss siffror över hur rikedomen och den åtföljande fattigdomen har koncentrerats respektive brett ut sig i Sverige. Till en del som en konsekvens av kapitalistisk ackumulation, men också som en följd av en politik där den generella välfärdens omfördelning av resurser ersatts med skattesänkningar för de som har mest. Såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar har medverkat till en ekonomisk politik som har förvandlat Sverige till ett drivhus för miljardärer - och utblottade.

Ett av de mer intressanta avsnitten rör det svenska samhällets klassammansättning - en slags uppdatering av Therborns studie Om klasserna i Sverige 1930-1970 (1973) utifrån statistiskt material framtaget inom ramen för Klass i Sverige. Här får vi en sociologisk översikt över de olika svenska samhällsklasserna med aktuella siffror, och ett inlägg i diskussionen om arbetarklassens och "mellanskiktens" förändrade numerärer och sammansättning. Therborn noterar industriarbetarnas minskade numerär (ett av huvudargumenten för tesen om postindustrialisering), men framförallt för han en diskussion om de lägre tjänstemännens proletarisering, och vad det innebär för politik och samhälle. Inte minst intressant är bilden av ett splittrat tjänstemannakollektiv, där en del har vunnit och en annan förlorat på den nyliberala politiken.

Det går att göra en del invändningar mot bokens upplägg och betoningar. För det första framstår det lite som att Sverige utvecklats i ett tomrum. Så bestäms inte den svenska "postindustriella" utvecklingen av landets plats i en globala arbetsdelning - där industriarbetarklassen trots allt är större än under någon tidigare historisk epok. Det går igen i diskussionen om finansifiering och privatiseringar. Det inflytande internationella aktörer som till exempel EU har haft på lössläppt finansmarknad och avregleringar diskuteras knappt, till men för argumentationen.

Jacob Wallenberg - fågel eller fisk? Bild:VisbyStar, CC BY-SA 4.0, Wikimedia Commons

För det andra ställs industrikapitalister och finanskapitalister mot varandra på ett märkligt sätt. De förra framställs som långsiktiga, planerande och de senare som impulsstyrda, cyniska festprissar. Nog finns det avgörande skillnader mellan dagens börsnoterade företag och aktieägare som kräver avsättning på stört å ena sidan och brukspatroner eller mer långsiktiga kapitalister å den andra. Men här hade en analys av orsakerna till finansifieringen varit intressantare än att beskriva personlighetstyper. Handlar det om fallande profitkvoter? Att produktiviteten planat ut? Att det är mer lönsamt att attackera lönekostnader än att genomföra rationaliseringar? Och går det över huvud taget att särskilja finans- och industrikapital som distinkta kapital i dagens era av skuldfinansierad konsumtion och Volvobanker?

För det tredje: Therborns skildring av klassamhället utgår från ojämlikhet och fördelningspolitik, från resultat snarare än orsaker. Så finns till exempel ingen djupare diskussion om den maktförskjutning på arbetsplatserna som är av avgörande betydelse för nyliberalismens triumftåg. Därmed inte sagt att dimensionen är helt frånvarande - Therborn identifierar tre "p:n" som maktfaktorer för att vända den politiska utvecklingen: prekariatet, proletariatet och professionerna. Alltså ungefär de osäkert anställda, de fackligt organiserade LO-arbetarna och de mänskoorienterade professionerna bland de lägre tjänstemännen. Tre grupper som inte har gynnats av de senaste decenniernas politiska och ekonomiska utveckling, och vilkas livsbetingelser hotas av en tilltagande automatisering.

Invändningarna till trots: En bok kan inte vara allt för alla, och en författare måste prioritera vad hen vill säga. Det är inte minst sant för en bok som försöker rikta sig till en publik utanför marxismens närmast sörjande. Och som sådan är den en bra, vederhäftig skildring av ett samhälle som slits itu av ekonomiska klyftor men febrilt pratar om allt annat mellan himmel och jord.