Vad bör ett ekosocialistiskt alternativ innebära? Genom att analysera hindren mot en övergång från fossil till förnybar energi kan vi få svar på den frågan. Rikard Warlenius, lektor i humanekologi vid Göteborgs universitet, fortsätter debatten om energi och klimat från föregående nummer av Clarté.
Vikten av texter som David Schwarzmanns (se Clarté 3/2018) är att en global omställning till en fossilfri ekonomi framstår som fullt möjlig och på sätt och vis ganska enkel. Trots de invändningar som restes av von Knorring och Hornborg i samma nummer kan vi nog konstatera att en fossilfri energi- och transportinfrastruktur ligger "inom den globala ekonomins tekniska kapacitet", för att citera Schwarzmann. Det krävs inga mirakulösa tekniska genombrott, inte jättelång tid eller ens astronomiska belopp för att klara av en energiomställning. Tekniken finns, liksom produktionsanläggningarna. Det gäller bara att använda dem rätt. Även om de investeringar som krävs är stora i absoluta tal är de som andel av världsekonomin inga fantasisummor: Schwarzmann nämner 1-2 procent av det globala BNP. Det är i paritet med försvarskostnaderna och en investeringsnivå som inte skulle behöva leda till varken global kris eller ekonomisk nedgång. Kanske skulle en "global grön ny giv" tvärtom kunna stimulera fram en långvarig högkonjunktur i klassisk, keynesiansk mening, en ny "gyllene era" liknande efterkrigstidens.
Men om alla tekniker finns, frågar sig Hornborg, "varför tillämpas den inte? Varför har de grandiosa planerna på [exempelvis] gigantiska solkraftsanläggningar i Sahara inte förverkligats?"
Den frågan, menar jag, handlar inte främst om teknik. Som von Knorring påpekar finns problem med att basera moderna energisystem på väderberoende energislag. Vattenkraft och kanske även kärnkraft behövs för att skapa stabilitet i elsystemet, åtminstone tills den lagringskapacitet och storskalighet som Schwarzmann efterlyser är utbyggd. Men det är mer en fråga om kostnad än kunnande. Energi kan lagras som vatten i dammar, genom att spjälka vatten till vätgas eller i batterier, men det är dyra metoder med betydande energiförluster. Fossila bränslen är däremot stabila, energitäta och transporterbara och därför billigare - men bara så länge samhälleliga kostnader för bland annat klimatförändring externaliseras.
Så om Schwarzmanns vision om en grandios utbyggnad av förnybar energi är tekniskt och ekonomiskt möjlig, vilka är då de återstående hindren? Jag har i en annan artikel - ARenewable Energy Transition: Capitalist Barriers, Socialist Enticements (Warlenius 2015) - antagit att de svåraste hindren snarare är relaterade till den politiska och sociala sfären: till kapitalismen, om man så vill.
Dessa hinder är av flera slag. Att det fortfarande finns en skillnad i kostnader mellan fossil och förnybar energi är ett problem för ett vinstbaserat ekonomiskt system som dessutom bygger på att samhälleliga kostnader orsakade i privat produktion externaliseras. Ett annat uppenbart övergångsproblem är de miljarder och åter miljarder som har plöjts ner i den fossilinfrastruktur som redan finns på plats och fortfarande expanderar: gruvor, oljefält, pipelines, raffinaderier, tankbåtar, kraftverk, mackar, flygplan och flygplatser, motorvägar, bilar och så vidare, vilkas värde antingen skulle devalveras eller helt upphöra vid en snabb övergång till en fossilfri ekonomi. Lägg till detta fossilkapitalets immateriella värden i form av affärsmodeller och varumärken.
Vi vet redan att fossilkapitalet försvarar sina investeringar med näbbar och klor. Det är vad som händer när Exxon och bröderna Koch finansierar klimatförnekare, när norska staten utmålar norsk olja som klimatsmart, när SAS överdriver klimatnyttan av biobränslen i flyget, eller när oljebolag finansierar dödspatruller i Sudan eller Nigeria.
Samtidigt är kapitalismen ett dynamiskt system som periodvis går igenom djupa kriser och massiv kapitalförstörelse bara för att komma ut ännu starkare på andra sidan. Det finns därför anledning att tro att kapitalet kan överleva även en utfasning av en så betydande sektor som fossila bränslen. Vi ska inte underskatta omställningens konvulsioner, men också inse att om investeringar i vindkraftverk blir mer lönsamma än i oljeriggar kommer kapitalet osentimentalt att skifta fokus.
Men om stigberoendet som följer av redan gjorda investeringar delvis upphävs av de återkommande krisernas kreativa förstörelse, finns andra inneboende drag i kapitalismen som har tillämpning på klimatkrisen. I den nämnda texten redogör jag för fyra hinder kopplade till omställningen till förnybar energi.
Den första är Lauderdale-paradoxen, uppkallad efter ekonomen Earl Lauderdale, som 1804 noterade skillnaden mellan offentlig och privat rikedom, nämligen att den sistnämnda förutsätter brist. Medan ett överflöd av resurser - såsom vatten och frisk luft - ökar den offentliga rikedomen, kan det omöjligt generera privata vinster. För att tjäna pengar krävs varor, och för varuförsäljning krävs en bristsituation. För att kunna sälja buteljerat vatten på stan krävs, exempelvis, att inte lika gott vatten tillhandahålls i publika fontäner.
Bild:pixabay.com
Lauderdaleparadoxen relevans för en energiomställning rör själva källan. Medan de flesta av dagens energikällor är beroende av bränslen (olja, gas, kol, uran, biomassa) som existerar i begränsad mängd och har blivit varor som utvinns, förädlas och säljs, flödar de flesta förnybara energikällor från i praktiken outtömliga källor (sol, vind och vatten) som är svåra att inhägna och sälja. Bränslen levererar en flod av privata vinster till en hel kedja av företag. I ett förnybart energisystem är profiten nästan enbart beroende av själva anläggningens produktion och installation; väl på plats levererar solcellen eller vindturbinen el nästan gratis i 25 år eller mer. Utifrån ett offentligt perspektiv är det fantastiskt, men utifrån ett företagsekonomiskt perspektiv ett problem.
Hur Lauderdale-paradoxen påverkar utbyggnaden av förnybar energi är inte ett särskilt välutforskat område. Men det har till exempel forskats om hur solkraft - som började utvecklas för över 100 år sedan - har motarbetats av bland annat kolindustrin, eller hur energibolag i dag motarbetar utbyggnad av vindkraft som hotar deras vinstnivåer genom bland annat lobbying om begränsningar eller beskattningar. Här kan en social förklaring dölja sig bakom det som von Knorring beskriver som ett rent tekniskt problem, nämligen att energibolagen inte tolererar att förnybar energi får dominera ett lands energisystem.
Det andra hindret kallade jag för "attraktionskraften hos spatio-temporala fixar". Kapitalackumulation handlar i hög grad om att kunna använda energi när och där det är som mest fördelaktigt, vilket i princip betyder där arbetskraftskostnaderna är som lägst. Globaliseringen är i hög grad en beteckning på det nutida kapitalets supermobilitet, som möjliggjordes genom att kapitalismen en gång i tiden skiftade från förnybar till fossil energi.
Andreas Malm beskriver i sin pionjärstudie Fossil Capital (2014, se Clarté 1/2017) hur textilindustrin i norra England var i hög grad ett landsbygdsfenomen, driven av flodernas flödande rörelseenergi. När arbetarklassen började organisera sig, driva upp sina löner och kräva reglerade arbetstider uppstod ett behov av att kunna utnyttja den billiga arbetskraftsreserv som fanns i städerna, vilket försvårade användning av platsbunden vattenkraft. Arbetstidsregleringen passade även dåligt ihop med vattendragens oregelbundenhet, där perioder av starka strömmar kan följas av ebb. Trots att vattenkraft fortfarande var billigare än ångmaskiner, sett till energileverans per krona, var fördelarna så stora att övergången till ånga och kol gick relativt snabbt under 1820-talet.
Därmed kunde kapitalet befria sig från de begränsningar som vattenkraftens absoluta rum och konkreta tid lade på ackumulationen. Tack vare att de fossila bränslena är transportabla kan kapitalet operera var det vill. Ett nytt beroende av platsbunden, förnybar energi skulle därför hota denna frihet, eftersom det inte är självklart att tillgång till billig arbetskraft och politisk stabilitet sammanfaller i rummet med rik tillgång på sol-, vind- och vattenkraft till låg kostnad.
Frågan är då om ett modernt, förnybart energisystem kan leverera samma frihet för ett globaliserat kapital som fossila bränslen kan? Det är fortfarande något av en öppen fråga. Jag har gjort ett teknikoptimistiskt grundantagande. Men för kapitalet räcker det inte att en teknik ska finnas tillgänglig och vara bättre för miljön för att den också ska tas i bruk. Den ska först och främst vara den totalt sett mest kostnadseffektiva. Utan kraftfulla ingripanden från reglerande politiska instanser är det osannolikt att helt förnybara energisystem kommer att kunna konkurrera med fossilbaserade inom den tidsrymd för omställning som klimatforskarna ger oss.
En ofta utpekad fördel med förnybar energi är dess decentralistiska natur. Ofta ges en idylliserad bild av ett energisystem där hushållen själva producerar sin el och delar med sig till grannskapet via smarta nät. Ibland utmålas detta som kärnan i en helt ny samhällstyp: en mer platt, inkluderande och social ekonomi i kontrast till det centraliserade och hierarkiska samhälle som fossilenergin skapat. Det låter som mumma för många, men knappast för storföretag och regeringar med internationella maktambitioner. För dem är energidecentralisering ett hot snarare än ett löfte, helt enkelt eftersom energi är makt. Häri ligger det tredje sociala hindret för en övergång till förnybar energi.
Belägg saknas inte. Forskning (till exempel Gonzalez 2012) visar hur den lovande solkraften aktivt missgynnades av USA:s regering och ekonomiska elit redan på 1950-talet, som i stället gav kraftfullt stöd till kärnkraft och fossila bränslen. Globala maktambitioner var en viktig del av förklaringen. Det är knappast heller tänkbart att Rysslands eller Saudiarabiens obstruktioner i FN:s klimatförhandlingar skulle vara frikopplade från de geopolitiska (utöver ekonomiska) maktpositioner deras olja och gas har gett dem.
Det fjärde och sista hindret kallade jag, med ett lån från Naomi Klein, för dålig tajmning. Det handlar inte så mycket om kapitalismens "eviga" särdrag som om dess nuvarande, nyliberala, fas. Klimatförändring är ett kollektivt problem som kräver kollektiva åtgärder, menar Klein, men uppträder just när "ett ideologiskt krig förs mot själva idén om en kollektiv sfär". Nyliberalismen har skapat flera strukturella hinder mot en lösning av klimatkrisen. Exempelvis har storföretagens makt vuxit enormt, samtidigt som statliga regleringar har blivit ett fult ord och politiska institutioner nedmonterats.
Flera har jämfört Montrealprotokollet från 1987, som med hjälp av överenskomna regelverk relativt effektivt ledde till en utfasning av de gaser som skadar ozonskiktet, med det i högre grad marknadsinriktade Kyotoprotokollet från 1997, som knappast alls har påverkat utsläppen av växthusgaser. Ett annat spännande exempel på hur miljönyttan av regleringar skiljer sig från marknadsbaserade åtgärder gäller Sverige. Effekten av klimatpolitiska åtgärder och utsläpp av växthusgaser mäts ofta inte längre tillbaka än till 1990, då FN:s klimatpanels första rapport publicerades. Därför är det relativt okänt att Sveriges utsläpp av koldioxid kulminerade redan 1970 och minskade med över 30 procent fram till 1990. Den omställningen motiverades av oro över oljeberoendet, inte klimatförändringarna, men det förhindrade inte att de åtgärder som rullades ut var synnerligen effektiva även ur klimatperspektiv. Utbyggnaden av kärnkraften spelade stor roll, men därutöver användes en hel arsenal av åtgärder: energisparkampanjer, energiskatt, storskalig utbyggnad av fjärrvärme, ändrade byggnormer, krav på kommunal energiplanering, och ekonomiskt stöd till isolering av bostäder och förbättring av värme- och ventilationssystem med mera (Jewert 2012).
Födelseåret för Sveriges egentliga klimatpolitik kan förslagsvis sättas till 1991, då koldioxidskatten infördes i samband med den stora skattereformen. Den anses vitt och brett ha varit en framgång - inte minst ekonomer gillar den - men vi kan ändå konstatera att utsläppen minskade betydligt raskare 1970-1990 än under den följande 20-årsperioden. 1990-2011 minskade utsläppen bara med nio procent. I hur hög grad det kan förklaras med övergången från en huvudsakligen statsdirigerad energipolitik till en mer marknadsorienterad, nyliberal klimatpolitik är en viktig fråga att forska vidare om - men det är rimligt att anta att den spelar roll.
Jag hävdar inte att de sociala hinder som har diskuterats här är oöverstigliga under kapitalismen (men jag är mer pessimistisk till om det är möjligt under avreglerad, nyliberal kapitalism). Den industriella revolutionen ägde rum med hjälp av vind och vatten - ånga och kol kom först senare. Det kan inte uteslutas att även en modern, storskalig kapitalism kan återgå till flödande energikällor. Men den sammanlagda tyngden av olika typer av hinder har hittills hållit tillbaka en sådan utveckling. Låt oss därför avslutningsvis fundera över hur ett annat ekonomiskt system skulle kunna förhålla sig till dessa hinder. Jag väljer, i likhet med Schwarzman, att kalla detta andra för en ekosocialistisk ekonomi.
Under ekosocialistiska förhållanden kan Lauderdale-paradoxen vändas från hinder till hjälp. Om ren och tillgänglig energi blir en angelägenhet för hela samhället, inte privata företag, är överflödet av sol och vind en fördel framför de fossila bränslenas knapphet; en kostnadsreduktion i stället för ett hot mot vinstnivån.
Under ekosocialismen blir de förnybara energislagens plats- och tidsbundenhet irrelevant. Varje definition av socialism innehåller något slags arbetarkontroll över produktionsmedlen, vilket är motsatsen till kapitalets oinskränkta makt att bestämma om, hur och var vad ska produceras. Dagens brutala konkurrens mellan arbetargrupper kan ersättas av produktion bunden till specifika platser och specifika arbetargrupper. Återigen kan energiintensiv produktion helt naturligt förläggas till platser som är naturligt energirika.
Tyvärr tyder inte så mycket på att dagens fossilkapitalism, baserad på en militariserad, ojämlik, odemokratisk, hierarkisk och våldsam världsordning, är på väg att falla samman av interna motsättningar. Ska den förändras i tid för att rädda kvar planeten i beboeligt skick måste den utmanas politiskt. Om detta känns omöjligt kanske det kan kännas trösterikt att tänka på ekosocialism som ett system där decentraliserad och förnybar energi kan utveckla sin fulla potential. Dess utveckling hämmas i dag främst av kapitalism och imperialism, inte av tekniska eller naturliga begränsningar.
Att kringgå de hinder som uppkommit på grund av dålig tajmning är heller ingen svårighet för en ekosocialism, så länge den är stark nog att genomdriva regleringar och bygga upp politiska institutioner som kringränner dagens ohämmade storföretagsmakt och frihandelsideologi. Så, genom att identifiera och sedan invertera de drag hos fossilkapitalismen som upprätthåller klimatförstörelsen, kan vi också få syn på en ny samhällsordning, en ekosocialistisk.
Litteratur
- Gonzalez, George A (2012): Energy and Empire. The Politics of Nuclear and Solar Power in the United States. Albany: The State University of New York Press.
- Malm, Andreas (2014): Fossil Capital. The Rise of Steam-Power in the British Cotton Industry, c. 1825-1848, and the Roots of Global Warming. Lund: Human Ecology Division, Lund University.
- Klein, Naomi (2014): "This Changes Everything" , The Nation.
- Jewert, Jenny (2012): Svensk klimatpolitik. Erfarenheter och lärdomar. Stockholm: Global Utmaning.
- Warlenius, Rikard (2015): "A renewable energy transition: capitalist barriers, socialist enticements", i Borgnäs, Kajsa, Teppo Eskelinen, Johanna Perkiö & Rikard Warlenius: The Politics of Ecosocialism. Transforming Welfare. London: Routledge
[Originalrubrik:"Ekosocialism i vår tid?"]