Med Brasiliens nye president kan Latinamerikas rosa våg sägas ha nått vägs ände. Progressiva regeringar gjorde misstaget att lita till höga råvarupriser. Men det finns trots allt utsikter att reorganisera arbetarklassen.
Hur kunde Jair Bolsonaro bli Brasiliens president? Den marxistiske ekonomen och bloggaren Michael Roberts har sett närmare på Bolsonaros väg till makten. Roberts pekar på att Brasiliens ekonomi drabbades extra hårt av konjunkturnedgången 2008. Priserna på de viktigaste exportvarorna, mat och energi, föll kraftigt. Arbetslösheten steg upp till 14 procent och har legat däromkring sedan dess. Den brasilianska arbetarklassen har i allt högre grad tappat tron på Lulas arbetarparti, även om Lulas personliga popularitet är fortsatt hög. Hade han inte fängslats för korruption, på mycket tveksamma grunder, hade han sannolikt blivit vald till president.
De systematiska problemen i Brasiliens ekonomi är mycket stora. Tillväxten är stagnerande. Den brasilianska staten är svårt skuldsatt, och statsskuldens andel av BNP är högst av alla utvecklingsländers. Brasilien är ett av de mest ojämlika länderna i världen vad gäller förmögenhetsfördelning. Det beror bland annat på ett skatteuttag där de rika betalar liten eller ingen skatt alls, medan den största skattebördan ligger på de fattigare befolkningslagren via momsskatter. Brasiliens största problem, enligt Roberts, är den låga profitkvoten. I princip har den oavbrutet sjunkit sedan 1960-talet.
Redan före Bolsonaro hade den brasilianska härskande klassen slagit in på en auktoritär nyliberal väg. Den föregående presidenten, Michel Temer, tog makten via en parlamentarisk statskupp mot Lulas efterträdare Dilma Rousseff. Han satte igång systematiska nedskärningar av välfärdsprogram, vilket snabbt ledde till att hans popularitet bland befolkningen sjönk som en sten. Bolsonaro steg fram och fick omgående stöd av den brasilianska kapitalistklassen, efter att något ha polerat sina uttalanden om homosexuella, och av den snabbt växande evangeliska väckelsekyrkan. Finansminister i Bolsonaros regering är den Chicagoutbildade Paulo Guedes, en av grundarna av Brasiliens största investeringsbank. Han kommer att fullfölja Michel Temers moratorium på ökningar av de offentliga utgifterna, samt göra den brasilianska riksbanken oberoende och låta det brasilianska statliga oljebolaget, Petrobras, sätta marknadspriser på bränsle. Dessutom vill han reformera pensionssystemet, det vill säga sänka pensionerna för de fattigaste, samt sätta ett stopp för "statens privilegier och slöseri". Målet är förstås att se till att en större del av kakan går till den brasilianska överklassen, medan de fattiga får det allt sämre. Detta kommer dock inte, menar Roberts, att leda till en minskad offentlig skuldsättning eftersom både tillväxt och skatteintäkter är för låga.
Över hälften av brassarna lever på en inkomst som är mindre än 560 real per månad, omkring 250 svenska kronor. Roberts hävdar att för att kunna halvera denna fattigdom krävs en fyrdubbling av produktiviteten i den brasilianska ekonomin. Någon sådan är inte i sikte. I stället kommer nedskärningarna att leda till ökade sociala spänningar utan att få fart på ekonomin. Till saken hör att världsekonomin är på väg in i en recession.
Bolsonaros makttillträde markerar på många sätt ett slut på "den rosa vågen" som fyllde många inom vänstern, även utanför Latinamerika, med hopp.
Vad var den rosa vågen? I en essä i den amerikanska marxistiska tidskriften Catalyst (2018/2) gör sociologen René Rojas en analys av dess bakgrund, framgångar och tillkortakommanden. Han börjar med perioden från den kubanska revolutionen till militärkupperna i Sydamerika och inbördeskrigen i Centralamerika under 1970-80-talen. Perioden präglades av en statligt ledd industrialisering med hjälp av importsubstitution i länder som Chile, Argentina och Brasilien. Denna snabba industrialisering ledde också till att ett stridbart och klassmedvetet proletariat utvecklades. De sydamerikanska eliterna svarade med en nyliberal omstrukturering av ekonomin, och militärdiktaturerna krossade arbetarrörelsen.
Vid millennieskiftet skakades dock det politiska landskapet om rejält i Sydamerika. Då kom den så kallade rosa vågen. Den nyliberala omstruktureringarna hade fått närmast katastrofala sociala konsekvenser. I Argentina ökade arbetslösheten under 1990-talets fem första år från 6 till 12 procent, år 2000 låg den på 15 procent. I Venezuela var arbetslösheten permanent över 10 procent decenniet innan Hugo Chavez valdes till president. Till detta ska läggas att stora delar av arbetskraften befann sig inom den informella sektorn och var beroende av tillfälliga anställningar, till exempel omkring två femtedelar i Argentina.
Venezuela är kanske det land som mest förknippas med den rosa vågen. Valet av Hugo Chavez 1998 var på många sätt startskottet. Chavizmens rötter finns i det uppror mot nyliberalismen som inträffade 1989 i Venezuela, Carazco. Upproret krossades med stor brutalitet. Många av de lägre officerarna fann att de varit delaktiga i något motbjudande, och snart samlades de kring Hugo Chavez. Chavez försökte först ta makten i en militärkupp 1992, men när denna misslyckades ändrade chavisternas strategi och byggde i stället en politisk rörelse som ledde till valsegern 1998. Rörelsens bas fanns främst hos de marginaliserade inom den informella ekonomiska sektorn.
Chavez politiska överlevnad byggde på att hans sympatisörers politiska makt konsoliderades och att de fick gehör för sina alltmer radikala krav. Den bolivaranska socialismen, som Chavez och hans anhängare började kalla processen i mitten på förra decenniet, byggde på två pelare. Den första var de sociala välfärdsprogram, misiones, som infördes. Dessa innebar bland annat allmän och gratis sjukvård, gratis högre utbildning och subventionerad mat. Detta finansierades av inkomsterna från oljan. Den andra pelaren var en demokratisering av de politiska institutionerna. Chavez skapade två politiska organisationer, dels ett enat socialistparti, PSUV, dels lokala råd. Dessa organisationer var hybrider, med inslag av både gräsrotsmobilisering och toppstyrning.
Beroendet av oljeprisets fluktuationer var förstås ett avgörande problem för den bolivaranska revolutionen. När oljepriserna föll 2009 och 2015 blev det nödvändigt att skära ned i välfärdsprogrammen. Dessutom blev de politiska organ som skapats för att vitalisera demokratin alltmer toppstyrda. När sedan ekonomin kraschade 2015 fick det till följd att de som befann sig i den informella sektorn drabbades värst. Bara oppositionens splittring håller Chavez efterträdare, Maduro, kvar vid presidentämbetet.
I Argentina kollapsade ekonomin i december 2001, protesterna lamslog Buenos Aires och tvingade presidenten att avgå och fly landet. Protesterna fortsatte, och inte mindre än tre interimpresidenter avsattes inom loppet av några veckor. Basen för dessa proteströrelser var arbetslösa som slagit sig samman i mindre städer i Argentina och uppfört vägblockader som stod kvar tills de fick arbetslöshetsunderstöd. Reaktionen från myndigheterna blev att lokalt införa hjälpplaner för de arbetslösa, med förhoppningen att detta skulle stävja upprorsviljan. Effekten blev den rakt motsatta. Rörelsen, som kallades piqueteros, spred sig över Argentina och till slut in i storstäderna. Den nyliberala regimen kollapsade under det folkliga trycket.
Peronismen i Argentina har alltid haft en höger- och vänsterflygel. Partiets vänsterflygel kom nu till makten i form av Nestor Kirchner. För att tillmötesgå de protesterande infördes ett statligt arbetslöshetsunderstöd som administrerades av de arbetslösas organisationer. Detta, tillsammans med en del andra sociala reformer, avmobiliserade piqueteros. Dessutom började råvarupriserna att stiga, framför allt på soja. Det gav staten ännu mer resurser att fördela på sociala reformer, och de sociala transfereringarna ökade med omkring 50 procent per capita under denna period. Arbetslösheten hade halverats 2006. 2009 infördes ett barnbidrag för de allra fattigaste familjerna; det omfattade 2013 två miljoner familjer. Välfärdsprogrammen kom över lag att innebära en passivisering av radikala folkrörelser, och ledande skikt sögs in i de peronistiska nätverken.
När Nestor Kirchner avled 2010 efterträddes han av sin hustru som därefter vann en jordskredsseger i valet 2011. Den lugnare politiska situationen och den ekonomiska tillväxten innebar dock att högerperonismen kunde börja konsolidera sina positioner på lokal nivå. I valet 2015 vann högerperonisten Macri presidentposten. Samtidigt började råvarupriserna på soja att falla, vilket slog hårt mot den argentinska ekonomin.
Vad drar då Rojas för slutsatser om den rosa vågen? Hur skall vi se på dess resultat? Vilka vägar leder framåt för Sydamerikas arbetarklass och fattiga? Den relativt enade sydamerikanska arbetarklass som var ett resultat av efterkrigstidens ambitiösa industrialiseringsprogram, förvandlades av senare decenniers nyliberala ackumulationsmodell, med därtill hörande politiska förtryck, till en upprorisk men fragmenterad massa. Detta ledde, enligt Rojas, till att den rosa vågens regeringar kom att sakna verktygen för att befria sig från export- och råvaruberoendet. För att tillfredsställa sin bas, det fattiga prekariatet i storstäderna, använde man överskottet från råvaruexporten till välfärdsprogram, men man gjorde inte något allvarligt försök att göra sig av med sitt beroende av den kapitalistiska världsmarknaden. När sedan råvarupriserna föll, minskade möjligheterna att finansiera välfärdsprogrammen och försvagade eller fällde de "rosa" regeringarna. På plussidan finns det faktum att dessa regeringar lyfte många ur den värsta fattigdomen och gav förbättrade möjligheter till sjukvård och utbildning för breda befolkningslager. En del av de reformer som genomfördes under den rosa vågen kommer att bli svåra att riva ner för den latinamerikanska högern.
En svaghet i Rojas analys är att konsekvenserna av USA-imperialismen förblir osynliga. Inte minst Venezuela har utsatts för såväl öppen som mer dold inblandning i de inre angelägenheterna.
Rojas menar att det trots allt finns hopp för Sydamerikas vänster i framtiden. Den rosa vågen har trots sina tillkortakommanden löst upp basen för den grymma och totalitära marknadsortodoxi som härskade över kontinenten, hävdar Rojas. Han pekar på en rad revolter och rörelser som gör motstånd mot kapitalismens härjningar, med punktvisa framgångar. Den stora utmaningen för vänstern blir att organisera en fragmentiserad arbetarklass, där majoriteten har osäkra och informella anställningar. Arbetarklassen i Sydamerika måste både åter organiseras och mobiliseras, något som försvåras av det sätt på vilket den nyliberala kapitalismen är organiserad.
Litteratur
Michael Roberts: "Brazil's Tropical Trump." 29 oktober 2018.
René Rojas: "The Latin American Left's Shifting Tides." I: Catalyst. Vol 2. Nummer 2. Sommaren 2018.
[Originalrubrik:"Bakslaget kan vändas"]