Ungern och EU

Ungerns premiärminister Viktor Orbán är känd som en auktoritär nationalist och motståndare till liberalism och invandring. Mindre känt är att han använder sin makt till att förse tyskt kapital med billig arbetskraft.

Den 12 december förra året bröt demonstrationer ut på Budapests gator sedan det ungerska parlamentet - där Fideszregeringen har absolut majoritet - röstat för tre lagar, som oppositionspartierna anser vara olagliga. Det gällde en övertidslag, som snabbt kom att kallas "slavlagen", centraliseringen av domstolarnas nomineringsprocedur samt några utbildningspolitiska tilläggslagar som tillåter privatisering av statliga universitet. Efter den 12 december kom fokus i demonstrationsvågen att riktas mot "slavlagen", som gör det möjligt för företagen att årligen ta ut 400 timmars övertid av de arbetande (tidigare var gränsen 250 timmar per år) och dröja med betalningen i tre år. Fackföreningarna har protesterat eftersom lagen tillåter företag att förhandla om övertiden med anställda individuellt utan fackets medverkan.

Premiärministern gick ut offentligt och försvarade reformerna. Han förklarade att arbetare som tidigare sökt arbete med övertid utomlands, nu skulle kunna dra nytta av lagen och arbeta i Ungern. Statliga medier och högt uppsatta regeringstjänstemän fördömde demonstrationerna; de ansågs störa julförberedelserna, vara "okristna" och fientliga mot den kristna läran. Men en enkät visar att 85 procent av den arbetande befolkningen är emot övertidslagen.

Förändringen av arbetsrätten är ett led i en serie arbetsmarknadsreformer som genomförts sedan regeringen kom till makten 2010. Att öka flexibiliteten i arbetslivet har, oberoende av vilken regering som suttit vid makten, varit en trend i Ungern sedan 1990. Det gemensamma för de liberala, socialistiska och ultrakonservativa regeringarna har varit ivern att tillfredsställa de multinationella företagen, i synnerhet de tyska biltillverkarna, och få dem att investera i landet. De olika slagen av nyliberala arbetsmarknadsreformer efter 1990 ifrågasattes tidigare inte i större utsträckning, eftersom Ungern hade mycket hög arbetslöshet och ett stort överskott på arbetskraft - ett arv efter 1990-talets ekonomiska chockterapi.

Den ekonomiska krisen 2008 drabbade Ungern särskilt hårt i jämförelse med länder på liknande utvecklingsnivå. Krisen och den därpå följande kollapsen för den liberal-socialistiska regeringen ledde till en jordskredsseger för det konservativa partiet Fidesz. Efter att ha fått absolut majoritet 2010 inledde Fidesz ett program för "återindustrialisering". I själva verket är denna reindustrialisering politiskt fikonspråk för en omfattande utlokalisering från Västeuropa av standardiserad tillverkningsindustri med låga vinstutsikter till låglöneekonomier i geografiskt närliggande områden. När det gäller Central- och Östeuropa, särskilt Visegradländerna, domineras processen av den tyska bilindustrin, som kom att utsättas för mycket hård press efter krisen 2008 och var tvungen att anpassa sig till nya ekonomiska förutsättningar i världen. Ungern är inte det enda och mest utsatta landet för den tyska bilindustrins omlokaliseringsstrategi i regionen, men Ungern har varit det land som sett till landets BNP gett de högsta subventionerna i syfte att uppmuntra omlokaliseringen. Tre stora biltillverkare, VW-gruppen Audi i Györ, Mercedes-Benz i Kecskemet och BMWs nya fabrik i Debrecen har gått i bräschen. Beroendet av exporten till Tyskland har nått historiska höjder i hela regionen. Uppskattningsvis 120 000 människor är direkt sysselsatta i bilindustrin i Ungern, och ungefär samma antal arbetar i underleverantörssektorn.

Subventioner till exportindustrin är mycket viktiga för Orbánregimen, och de utgör en organisk del av vad liberala kommentatorer kallar den "illiberala" regimen. Fidesz vann valet 2010 med löfte om en avkolonisering av ekonomin; en motberättelse till det postsocialistiska decenniets nyliberala hegemoni. Vad som i den politiska retoriken beskrevs som Ungerns ekonomiska intresse, betydde, när det gäller den ekonomiska politiken, ett omfattande program för statsstödd tillväxt av det nationella kapitalet. Men regimen kan bara bredda utrymmet för det nationella kapitalet inom de objektiva ramar som gäller för integration i världsmarknaden. Subventioner av utländska direktinvesteringar i exportindustrin hjälper till att hålla betalningsbalansen i balans, medan det i icke handelsberoende sektorer där statlig politik kan påverka villkoren (som banker, telekommunikation och transporter) sker en stark omfördelning av egendom till det nya oligarkiska nationella kapitalet. Regeringen har i sina kampanjer satt återindustrialiseringens jobbskapande i förgrunden för att legitimera en antivälfärdspolitik; den övergång från välfärdsstat ("welfare state") till arbetspliktssamhälle ("workfare society") som Orbán omhuldar.

Som ett led i återindustrialiseringen främjade Fideszregeringen den tyska industrins intressen. Viktiga politiska ramverk stöptes om för att underlätta relokaliseringen till Ungern. Det sträckte sig mycket längre än till direkta subventioner av multinationella företag genom skattesänkningar och avdragsmöjligheter. Industriella lobbygrupper har med hjälp av Ungerns industri- och handelskammare varit direkt involverade i utformningen av politiken och hjälpt till med att skriva många av de lagförslag som syftat till att reformera nyckelområden såsom utbildning, skatter och arbetsmarknad. Sedan 2010 har företrädare för den tyska industrin varit med och utformat förändringar av den ungerska arbetsrätten.

En protestdemonstration i Budapest. Taket för övertid har sträckts ut till 400 timmar per år - och ersättningen kan dröja i tre år. Bild: Matyas Benyik.

- Skatter: Ungern har den lägsta bolagsskatten av alla medlemsstater i EU. Den officiella bolagsskatten är 9 procent men den verkliga som företagen betalar efter olika avdrag, är bara 7,2 procent. De trettio största multinationella bolagen, främst tyska tillverkningsföretag, betalar i praktiken bara 3,6 procent.

- Utbildning: Den tyska handelskammaren inbjöds att hjälpa till med utformningen av bärande delar av utbildningsreformen. Med bistånd av ungerska politiker introducerades en blåkopia av det tyska lärlingssystemet. Samtidigt sänktes skolplikten från 18 till 16 år. Resultatet har blivit att unga människor från fattiga familjer tvingas tillbringa skolåren i en yrkesskola och börja arbeta i industrin tidigt. Dessa ungdomar utbildas av företag som är med i yrkesskoleprogrammet vilket underlättar för företagen att anpassa yrkesfärdigheterna för den egna produktionen. Eftersom mycket av den tyska tillverkning som förlagts till Ungern är starkt standardiserad, efterfrågar företagen arbetare med låg eller enklare yrkesutbildning. Därför behöver eleverna inte tillbringa så mycket tid i den allmänna skolan. Efter några veckor eller månader har de fått de färdigheter som räcker för fabriksarbete. Utbildningssociologer fruktar att den korta skolgången parad med lärlingssystemet kan bli en fälla för unga människor. De riskerar att fastna i fabriksarbete hela livet utan utsikter till andra arbeten.

Eleverna är inte direkt anställda. Företagen behöver därför inte ge dem gällande lön eller erbjuda dem fast jobb. Lärlingssystemet har kort sagt utformats av den tyska industrilobbyn och dess ungerska allierade för att förse den pågående reindustrialiseringen av Europas periferi med en billig, specialtränad och flexibel arbetskraft, så ung som lagen tillåter.

Att Central European University, ett av de internationellt erkända universiteten i Ungern, tvingades ut ur landet, var laddat med ideologiska förtecken men bara toppen på isberget i utbildningsreformerna. Ungerska statliga universitet har tvingats reducera sin kapacitet, lägga ner fakulteter och har i vissa fall privatiserats. Studenternas frustration i de större städerna har länge varit grogrunden för protester mot effekterna för hela utbildningssystemet av regeringens återindustrialiseringspolitik.

- Arbetsrätt: Regleringen av arbetsvillkoren är det andra viktiga politikområde i den ungerska återindustrialiseringen där tysk industriell merkantilism kombineras med ungersk statsmakt. Den första förändringen av arbetsrätten såg dagens ljus inte långt efter att Fidesz hade kommit till makten. Syftet var att locka tyskt kapital med så flexibla arbetsvillkor som möjligt. Flera studier har visat att den nya lagen från 2012 kraftigt försvagade fackföreningarna och ökade företagsledningarnas makt. "Slavlagen" är ett direkt led i denna långa trend av flexibilisering och avreglering. Men den övergripande reformen 2012 var vändpunkten. En rätt för de enskilda företagen att friare disponera den maximala årsarbetstiden skulle hjälpa dem att anpassa sig till hektiska perioder. Reformen gjorde det möjligt att tvinga fram övertidsarbete när efterfrågan ligger på topp och tvinga arbetare ut i icke betalt eller underbetalt arbete när efterfrågan är låg. Följden har blivit att arbetsinkomsterna sjunkit. Att antalet övertidstimmar nu utsträcks till 400 per år är ett sätt att förbereda för en kommande lågkonjunktur. Det tvingar ju inte bara fram övertidsarbete i den nuvarande högkonjunkturen utan gör det också möjligt för företagen att friställa arbetare eller göra dem arbetslösa under en längre period när konjunkturen vänder. Enligt den nya lagstiftningen kan företagen välja att betala ut övertidsersättningen när arbetarna är friställda. Det underlättar också för utlandsägda företag att utnyttja svängningar i växelkursen.

Flexibiliteten har vidare pressat ner lönesystemet i ett läge där grundlönen är låg och proportionen av olika prestationsbaserade tillägg hög (till exempel övertidsersättningar). Därigenom har det blivit lönsamt att dramatiskt öka förekomsten av olika former av osäkra anställningar som bemannings- och visstidsjobb. Antalet bemanningsanställda fördubblades mellan 2012 och 2014. Det är inte förvånande: när produktionsenheterna sjunker djupare ner i utbudskedjan - den som nu snabbt omlokaliseras till Östeuropa - blir anställningsvillkoren också sämre. Företagen tjänar dubbelt på systemet: de kan dra fördel av anställningsvillkoren i sina östeuropeiska fabriker och samtidigt använda dem som verktyg för att framtvinga eftergifter från de starkare fackföreningarna i Tyskland, där omlokaliseringen också fått svåra följder för industriarbetarna.

Ytterligare en följd av reformerna är att den ungerska arbetsmarknaden har blivit mycket fragmentiserad. Å ena sidan stiger efterfrågan på industriarbetare snabbt som en följd av uppgången i konjunkturen och den massiva omlokaliseringen till landet. Å andra sidan är den strukturella arbetslösheten, som beror på krisen i världsekonomin, fortfarande mycket hög, och den är koncentrerad till de fattigare östra regionerna av Ungern. För denna del av arbetskraften har Fideszregeringen vidtagit en annan disciplinär åtgärd, det så kallade offentliga "workfare"-initiativet.

Fidesz program för offentliga arbeten har ersatt tidigare arbetslöshetsersättningar med en modell där bidrag delas ut i utbyte mot obligatorisk samhällstjänst. Arbetslösa har inte automatiskt rätt att delta i detta program: det är upp till lokala myndigheter (vilka domineras av Fidesz över hela landet) att "bjuda in" folk i programmet. Detta system, kontrollerat av inrikesministeriet, är ett utslag av en långsiktig trend i den postsocialistiska politiken i riktning mot ökat myndighetsgodtycke. "Workfare"-programmet som Fidesz nu fullbordat, initierades av den liberal-socialistiska regeringen före 2010.

När arbetslösheten var som högst efter krisen 2008, var omkring 5 procent av den aktiva ungerska arbetskraften sysselsatt i programmet för offentliga arbeten. Även om programmet kritiserades av den liberala eliten för slöseri med pengar, blev det populärt bland berörda människor, särskilt i områden där generationer varit dömda att stå utanför den reguljära arbetsmarknaden. Programmet var också populärt hos medelklassen i landsorten som ogillat den tidigare politiken med omfördelning till de fattigaste skikten; en frustration som blev grogrunden för det extrema Jobbikpartiets framgångsrika antiromska kampanj 2008 till 2010.

Denna nya "workfare"-regim fick mycket omdiskuterade följder för de lokala sociala relationerna. I många delar av landet hamnade majoriteten av lokalbefolkningen i ett nytt framväxande beskyddarsystem mellan å ena sidan arbetsgivarna, det vill säga lokala myndigheter i händerna på lokala eliter, och å andra sidan människorna i de offentliga arbetspliktprogrammen.

Tyska bolag har deltagit i omstöpningen av arbetsrätten i Ungern. Bild:Handyman/pixabay.com

I detta system blev borgmästarna själva mer beroende av centrala anslag för de offentliga arbetsprogrammen eftersom tillgången till fonderna stärker olika politiska och personliga band. I små byar skapade det en mycket personlig och gammaldags patron-klient-relation. Den liberala pressen kallade det feodalism.

Runt 2016 ändrades konjunkturcykeln, och två decenniers överskott på arbetskraft förvandlades plötsligt till brist på arbetskraft. Å ena sidan gav den intensifierade återindustrialiseringen upphov till ett ökat behov av lågutbildade arbetare och arbetare med enklare yrkesutbildning. Å andra sidan kunde ungerska arbetare, utsatta för ökande ekonomisk press på hemmaplan, tack vare EU:s fria rörlighet söka bättre villkor utomlands. På grund av den hårda behandlingen på hemmaplan, åtminstone sedan 2012, sökte en del arbetare bättre arbetsvillkor inte bara i Västeuropa utan även i grannländer som Slovakien och Tjeckien. Omkring 600 000 beräknas ha lämnat landet under de senaste åren. Majoriteten av dem är inte bara välutbildade arbetare, för vilka det alltid funnits stor efterfrågan i Västeuropa, utan även stora mängder arbetare med sämre utbildning har gett sig av.

Brist på arbetskraft har blivit ett så akut problem för industrin, också för de tyska biltillverkarna, att de har utövat påtryckningar på Fideszregeringen att ingripa. Tidiga försök riktade sig emot arbetare inom det offentliga. Regeringen tillkännagav också att man ämnade minska antalet tjänstemän inom administrationen för att tvinga dessa ut på arbetsmarknaden. Åtgärderna visade sig otillräckliga.

I detta läge beslöt regeringen att ingripa betydligt radikalare i arbetsvillkoren för att gynna industrin. Men eftersom arbetskraftsbristen beror på det nya strukturella läget för den ungerska ekonomin och den tyska bilindustrin i den globala ekonomin, är det inte så enkelt att lösa frågan. Ungerns politiska kris fortsätter.

Ilskan över "slavlagen" delas av en stor majoritet av befolkningen, men hur man ska ge konkret uttryck för denna indignation är en annan fråga. Den parlamentariska oppositionen, inklämd i symbolpolitik på grund av Fidesz starka politiska makt på olika nivåer, använde sin återstående organisationsförmåga till att propagera för demonstrationer och ge spridning åt demonstranternas krav. Men oppositionen vände också allmänhetens blickar mot olika oppositionspartier och försök att ena dessa partier, en återvändsgränd som varje uppsving för protesterna hamnat i sedan 2010. Det resulterade i att uppmärksamheten minskade när det gällde "slavlagen", de arbetare som berörs av den och fackföreningsrörelsen som spelat en viktig roll för att skapa medvetenhet om konfliktens vidare strukturella dimensioner. I det postsocialistiska Ungern tenderar de politiska partierna att i opposition förena sig med arbetarnas krav för att därefter fortsätta flexibiliseringstrenden när de kommit till makten.

Det nya i dagens demonstrationer är att studenter och arbetare för första gången solidariskt ställer upp för varandra. Studenter som demonstrerade för sin sak uttryckte solidaritet med arbetarna. En ny vänstermediesajt (Merce.hu) bevakade kraftfullt demonstrationerna utifrån ett arbetar- och fackföreningsperspektiv.

Den politiska konflikt som uppstod kring "slavlagen" var en följd av den kraft med vilken den nya lokala auktoritära regimen tryckt ner samhället för att tjäna det internationella kapitalet. Västvärldens politiska kommentatorer tenderar att måla upp Ungern som ett exotiskt fall av extrem inhemsk illiberalism. Vi ser i stället denna regim som ett utslag av hur destruktiva och disciplinära drag i den nuvarande kapitalistiska krisen tar över i lokalsamhället i regioner som inte kan exportera sin kris någon annanstans. Eftersom den ekonomiska krisen i världen tvingade tysk industri att organisera om sig och lösgöra sig från Sydeuropa, försöker nya auktoritära regimer i Östeuropa utveckla ekonomisk-politiska allianser med Tyskland och omskapa europeisk politik för sina egna syften. Klämd mellan sina egna ambitioner och den tyska industrins behov, och pressad av högkonjunkturen och bristen på arbetskraft, kom Fideszregeringen på en något mer innovativ lösning än att använda sin auktoritära makt fullt ut och framtvinga ett flexiblare och hårdare utnyttjande av arbetskraften. Detta trappade upp den klasskonflikt som regimen vilar på och omvandlade den delvis till en politisk kris. Vreden över "slavlagen" markerar ett läge där arbetarfrågan rests i den allmänna politiska debatten i en omfattning som inte skådats sedan regimskiftet 1989. Kampen mot "slavlagen" skapar koalitioner och organisationsmöjligheter som kan bli betydelsefulla i framtiden. Men den kraft som utvecklats i motståndet mot lagen kommer att möta tyngden och trögheten i ett kollapsande världssystem.