I januariöverenskommelsen ingår en uppgörelse med centern och liberalerna om en lagändring som medför "tydligt utökade undantag från turordningsreglerna" i Lagen om anställningsskydd (LAS). Det innebär ett direkt angrepp på fackföreningsrörelsen. Ytterligare undantag från turordningsreglerna, oavsett hur omfattande, slår direkt mot den fackliga organisationens möjlighet att försvara sina medlemmar.
När företag vill göra avvikelser från turordningsreglerna handlar det ofta i praktiken om att det vill göra sig av med äldre anställda, ofta trotjänare, de som blivit slitna/skadade, eller de som anses besvärliga på något sätt, till exempel fackliga aktivister och personer som vet sin rätt och håller på den.
I övertalighetsförhandlingar är turordningsreglerna det enda verksamma lagstöd som en fackförening har för att försvara medlemmarna mot godtycklighet. Dagens lag är förhandlingsbar, och den fackliga organisationen kan gå med på avsteg från reglerna i utbyte mot eftergifter från arbetsgivaren. Genom att hävda "först in, sist ut" kan den fackliga organisationen också avvisa dåliga bud, fördyra uppsägningar, och få arbetsgivaren att söka andra lösningar.
Undantag från turordningsreglerna leder till en maktförskjutning, inte bara i förhandlingsrummet, utan även på våra arbetsplatser. När arbetsgivaren får makten att bestämma själv skapas otrygghet bland de anställda. När ingen kan vara säker på att få behålla sin anställning vågar arbetskamraterna inte längre hålla på sin rätt. Detta skapar tysta arbetsplatser och leder till minskat fackligt engagemang.
Företagen har länge prövat sig fram, inte minst lokalt. Nu ska försvagningen av anställningsskyddet stadfästas. Bild: Robert Nyberg.
Att förhandla fram kompromisser som försvagar fackföreningsrörelsen är att gå över en gräns. Försvagade turordningsregler kan inte kompenseras med "utökade möjligheter till livslångt lärande" eller förbättrad a-kassa. Sådant hjälper inte i kampen för trygghet i förhållande till det ökade trycket på våra arbetsplatser (som orsakar stressjukdomar, olyckor och utslagning).
Att regeringen nu hotar med lagstiftning, men samtidigt säger sig vara beredd att ge företräde åt en överenskommelse mellan parterna, är ett resultat av ett socialdemokratiskt krav i förhandlingen. Genom att ge parterna företräde och låta dem själva göra upp om hur försämringen ska genomföras vill man tvinga fram en lösning som facken själva bär upp. På det sättet kan man skjuta över ansvaret och samtidigt effektivt desarmera det motstånd som annars kan vara att vänta. I den meningen blir LO ett disciplineringsverktyg över fackföreningsrörelsen.
Vi som är engagerade i gräsrotsorganisationerna måste nu sätta press på våra förbund och tydliggöra för förbundsledningarna att de inte har våra mandat att godta förhandlingslösningar som innebär en försvagad förhandlingsposition. I stället för ytterligare kompromisser som försvagar den fackliga styrkan med argument om "det mindre onda" borde förbunden verka för en kraftfull mobilisering av medlemmarna för att ta kampen mot klåfingriga politiker som angriper oss.
Tillsammans borde vi inleda en kampanj på arbetsplatserna till försvar för de fackliga rättigheterna som tydligt åskådliggör hur detta är kopplat till allas trygghet och arbetsmiljö. Det skulle kunna utgöra grunden för en kraftfull mobilisering för en politisk strejk, med syftet att sätta press på varje regering som försöker försvaga turordningsreglerna. -
