Ekonomisk utveckling i fattiga länder i Syd minskar inte utvandringen, tvärtom. Det ligger i kapitalismen som system att människor måste flytta. Inför de närmaste årtiondenas stora folkomflyttningar måste vi förstå de grundläggande mekanismerna. Den mobila reservarmén av arbetare är en av vinstproduktionens viktigaste förutsättningar. Det började redan på 1400- och 1500-talet.
Inom den reformistiska svenska arbetarrörelsen pratar man inte gärna om den svenska imperialismen. I stället har man ofta framställt Sverige som ett humanistiskt undantag och berättat om gångna tiders radikala inslag inom svensk (= socialdemokratisk = Palme) utrikespolitik. Verkligheten är inte lika trevlig. I artikeln "Utsugning på entreprenad" i Clarté 4/2018 beskriver Peter Sundborg på ett utmärkt sätt den brutala utsugning av arbetare i Syd som svenska kapitalister och svenska storbolag alltmer bygger sina rikedomar på.
Men Sundborgs beskrivning bör kompletteras. Den utelämnar en av kapitalismens och imperialismens allra viktigaste förutsättningar - skapandet av en arbetarklass som inte har annat val, om den vill överleva, än att sälja sig till det pris kapitalisterna är villiga att betala.
Sundborg pekar på den starka urbaniseringen och den enorma arbetslösheten som förutsättningar för kapitalets superexploatering av arbetskraften i Syd. Men dessa företeelser har inte kommit till av en slump. De är ett resultat av en process av våldsam klasskamp som Marx benämnde kapitalets ursprungliga ackumulation. Han ansåg den vara en förutsättning både för kapitalismens historiska uppkomst och för dess vidare spridning över världen. Våldets och statens nödvändiga roll i denna process är kanske det tydligaste exemplet på den övergripande tesen i artiklarna om imperialismen i Clarté 4/18 - att staten och det statligt sanktionerade våldet krävs för att skapa och vidmakthålla de politiska och klassmässiga förutsättningarna för kapitalismen.
Redan kapitalismens första framträdande på den engelska landsbygden under 14- och 1500-talet skapade stora grupper egendomslösa, som inte hade annat val än att sälja sin arbetskraft. Genom hot och våld vräkte överklassen sina arrendebönder och tilltvingade sig med statens benägna bistånd allmänningarna, så att det blev omöjligt att försörja sig på småjordbruk. Den liberala berättelsen att kapitalismen utvecklades utan tvång, därför att handeln ökade, städerna växte och alla fick det bättre, är en saga utan täckning i verkligheten. Arbete för lön var och uppfattades för det mesta som ett långt sämre och osäkrare alternativ än tillvaron som tributpliktig bonde med rättigheter till den egna jorden och möjligheter till livsmedelsförsörjning. Därför krävdes det våld och statligt sanktionerat tvång för att skapa den egendomslösa arbetarklass som är en av kapitalismens viktigaste förutsättningar.
Men alla fick inte arbete i de nya kapitalistiska verksamheterna. Stora grupper blev över och skapade en reservarmé av lösdrivare som utgjorde en möjlig fara för den nya ordningen. Reservarmén hanterades genom att spärras in i arbetshus eller tvångsdeporteras som skuldslavar till den nya världen på andra sidan haven. Det vill säga genom migration. Industrialiseringen och den fortsatta kapitalistiska rationaliseringen av lantbruket skapade stora inhemska migrationsvågor från land till stad. Båda migrationsprocesserna upprepades i andra länder, när de långt senare genomgick en liknande kapitalistisk utveckling. Migrationsvågorna till den nya världen tjänade som social säkerhetsventil för den framväxande kapitalismen i Europa.
I Tyskland försökte man först hantera det så kallade befolkningsöverskottet genom sociala reformer. Men när det blev för dyrt och adelns jordinnehav omöjliggjorde en jordreform, satsade också den tyska överklassen på imperialistisk expansion mot de glesbefolkade vidderna i öster. Dit skulle den tyska "överskottsbefolkningen" exporteras.
Efterkrigstidens klasskompromisser ledde till en reglerad kapitalism i den rika delen av världen. Politikens mål var att förena kapitalismens profitkrav med full sysselsättning, ökande välfärd och minskade klasskillnader. När denna balansgång inte längre var möjlig och vinsterna hotades, gick borgarklassen till motattack med statsmakten som sitt viktigaste vapen. Nyliberalismens idéer om den oreglerade marknadskapitalismens förtjänster utgör den ideologiska överbyggnaden på denna motattack. Men det var den borgerliga staten som bröt arbetarklassens motstånd mot utvecklingen och införde de nya lagar och regler som öppnade vägen för marknadens fria spel. Thatcherregeringen krossade de brittiska gruvarbetarnas motstånd i mitten på 1980-talet, och Reagan gjorde samma sak med de amerikanska flygledarna. Dessa två nederlag tippade över balansen i klasskampen till borgarklassens fördel i de båda länder som skulle komma att gå i spetsen för den nyliberala offensivens globala spridning.
Nyliberalismens globala genombrott spred den ursprungliga ackumulationen till länderna i Syd. Den gjorde visserligen sitt inträde där redan i slutet av 1800-talet, när miljontals indiska småbönder tvingades in i en tillvaro som lantarbetare och bomullsodlande arrendatorer. Men nu generaliserades processen över hela den södra delen av världen. Därigenom skapades den egendomslösa arbetarklass som var och är en förutsättning för utlokaliseringen av industri från den rika världen. Det var än en gång statens, närmare bestämt den amerikanska nationalstatens, järnnäve som krossade motståndet mot dessa förändringar och banade vägen för marknadskrafternas fria spel. Den politiska motoffensiven började i Latinamerika med Chilekuppen 1973 och fortsatte med militärkupper i Argentina och Brasilien. Syftet var att krossa de trevande försöken till en oberoende ekonomisk utveckling som, med vissa avbrott, pågått i dessa länder ända sedan det andra världskriget.
Den amerikanska riksbankschefen Paul Volkers räntechock 1979 satte effektivt punkt för alla försök att åstadkomma en oberoende utveckling i Syd. De flesta länderna där var djupt skuldsatta. Några hade lånat till ambitiösa industrialiseringsprojekt, på samma sätt som Sverige lånade till sin industriella take-off i slutet av 1800-talet. Andra hade lånat till rustningar. Men oavsett skälen till skuldsättningen ställdes de nu inför mångdubblade räntebördor och hade inget annat val än att acceptera Washingtons och Världsbankens villkor för fortsatta lån.
Migranter skördar kål i Ohio, USA. De papperslösa, invandrare utan rättigheter, betalar sig bäst. Bild: Bob Jagendorf. CC BY-NC 2.0
Avregleringar, frihandel och sociala nedskärningar var slagorden för dagen. De länder som slog in på en sådan politik utlovades en lysande framtid. Verkligheten blev mer prosaisk. Miljontals småbönder och småföretagare förlorade sin försörjning. Mellan 1980 och 2017 ökade den globala arbetarklassen från cirka 1,9 till 3,5 miljarder människor (samtidigt som den totala befolkningen ökade från 4,3 till 7,4 miljarder). Den ekonomiska utvecklingen blev allt mer ojämn; vissa sektorer och landsdelar utvecklades medan andra släpade efter och lämnades åt sitt öde. Arbetslösheten ökade språngartat och stora befolkningsgrupper föll ner i fattigdomens avgrund. Följden av denna nutida ursprungliga ackumulation i Syd är densamma som för dess europeiska föregångare - några får jobb som arbetare till låga löner och vedervärdiga villkor. Andra tvingas emigrera. Till storstäderna i det egna landet och till utlandet. På 1980-talet var de största städerna i världen fortfarande metropoler i den första världen som New York, London och Tokyo. I dag är de megastäder i Syd som Lagos, Kinshasa, Delhi, Dhakka och Karachi. Svårigheterna att finna arbete i dessa snabbt växande slumstäder har fått sociologen Mike Davis att tala om "slumplaneten". De ökande strömmarna av migranter till de rika länderna i Nord är en annan följd av denna utveckling.
Frihandelsavtalet mellan Mexiko och USA, som slöts 1992, är ett tydligt exempel. Det såldes in som ett sätt att skapa fler arbeten åt mexikaner och reducera utvandringen till USA. President Carlos Salinas de Gortari lovade: "Mexikaner kommer inte att behöva emigrera norrut och söka arbeten ... de kommer att kunna hitta dem i Mexiko." Resultatet blev det omvända. Visserligen utlokaliserades en del tillverkning från USA till mexikanska maquiladoras med låga löner och extrema arbetsförhållanden. Men låglönejobben som skapades där vägde lätt i jämförelse med den tsunami av förödelse som drabbade det mexikanska lantbruket.
Så snart tullarna försvunnit översvämmades Mexiko av billig majs, som producerats av statligt subventionerade, högproduktiva amerikanska storjordbruk. Miljontals mexikanska småbönder förlorade sin försörjning och tvingades bege sig till städerna i en mestadels fåfäng jakt på arbete. Antalet illegala mexikanska immigranter i USA ökade med 144 procent på knappa tio år, från 4,8 miljoner 1993 till 11,7 miljoner 2002. Också den inhemska migrationen ökade kraftigt. Mexico City växte språngartat och har i dag mer än tio miljoner invånare.
Det här är förklaringen till ett fenomen som förbryllat många av vår tids migrationsforskare. Ekonomisk utveckling tycks inte minska utvandringen, utan öka den. Ekonomerna Michael Clemens och Hannah Postel noterar att mellan 1960 och 2010 ökade utvandringen från 67 av de 71 länder som tog klivet upp från låginkomst- till medelinkomstländer. Befolkningen i de fattigaste länderna utvandrar bara i liten utsträckning, de har inte pengar nog att ge sig i väg. Men det är inte befolkningsökningen i sig som leder till ökad utvandring, utan en kapitalistisk utvecklingsmodell som berövar miljoner försörjning och framtidsutsikter.
I en prisbelönt bok som kom ut i februari förra året förutspår journalisten Stephen Smith en massutvandring från Afrika till Europa under de kommande trettio åren. Prognosen tycks vara grundad i solida fakta. FN beräknar att Afrikas befolkning kommer att öka från 1,7 miljarder (2017) till 2,5 miljarder 2050 och 4,4 miljarder 2100. Samtidigt kommer ekonomierna att fortsätta utvecklas, och fler människor får medel att ge sig iväg utomlands. Smith hävdar att det kommer att leda till massutvandring, och att 20 till 25 procent av Europas befolkning kommer att ha afrikanskt ursprung om 30 år (jämfört med 1,5-2 procent år 2015). Frankrikes president Macron kallade boken "en perfekt beskrivning av Afrikas demografiska tidsinställda bomb". Filosofen Alain Finkelkraut berömde Smith för att ha krossat en av vår tids mest spridda neoklassiska ekonomiska myter, att ekonomisk utveckling i fattiga länder leder till minskad utvandring. Enligt Finkelkraut är slutsatsen att Europa skjuter sig självt i foten genom att ge utvecklingshjälp och bistånd till Afrika. Andra forskare har ifrågasatt Smiths prognoser och hävdar att Afrikas befolkning fortfarande kommer att vara alltför fattig för att massutvandra till Europa år 2050. Större delen av migrationen kommer att hålla sig inom det egna landet, eller inom Afrika. Men kritikerna ifrågasätter inte grundtesen, att befolkningsökning och ekonomisk utveckling förr eller senare leder till massutvandring.
Problemet med hela denna diskussion är att den vilar på myten om den enda vägen. Parterna utgår från en utvecklingsmodell där frihandel, privatiseringar, flexibla arbetsmarknader och maximering av "komparativa fördelar" i syfte att dra till sig utländska investeringar ses som naturgivna och omöjliga att rucka på. Prognoserna förutsätter bland annat att EU:s frihandelsavtal med Afrika fortsätter att gälla, och för evigt tillåts bestämma framtidsutsikterna för miljoner afrikanska småjordbrukare och småföretagare. Att ansluta sig till och sprida spådomarna om en naturgiven massutvandring från Afrika och andra delar av Syd är att ge upp alla tankar på kamp för ett alternativ till den nyliberala kapitalismen.
Lite mer förvånande är det kanske att en nyfrälst "nationell vänster" ansluter sig till detta uppgivna försvar av kapitalismen. Den nationalistiska "vänster"populismen brukar hävda att det nyliberala "globala finanskapitalet" ligger bakom massinvandringen och förespråkar de öppna gränsernas politik. Det är ett märkligt påstående som medvetet blundar för att alla kapitalistiskt styrda stater i dag förespråkar stängda gränser och skärpt invandringspolitik. Orsaken behöver man knappast vara ett geni för att förstå - kriminalisering av invandrare skapar ett underproletariat som bidrar till att pressa löner och villkor i de rika invandringsländerna. Massutvandring från Syd skulle dessutom tvinga fram höjda löner och därmed hota profiterna i den tillverkningsindustri samma globaliserade kapitalister har förlagt till Syd. Sanningen är att stängda gränser idag möjliggör det globala kapitalets allt hårdare exploatering både i Syd och i Nord. En win - win situation.
Bara ett brott med den kapitalistiska utvecklingen i Syd kan radikalt minska strömmarna av migranter till de rika länderna. På samma sätt krävs ett slut på den nyliberala svångremspolitiken i de rika länderna för att stora befolkningsgrupper där ska sluta betrakta migranter som konkurrenter om en krympande kaka. I det långa loppet är det bara en socialistisk samhällsordning och en allsidig utveckling både i Nord och i Syd, som kan göra massmigrationen onödig och/eller oproblematisk. Men att ta upp kampen för dessa mål borde inte avskräcka människor som säger sig stå till vänster.
