Vårens litteraturstrid på kultursidorna gällde för eller mot autofiktion. En skendebatt. En roman må handla om författaren själv eller andra. Men när möter läsaren det som får oss att förstå grunderna för klassamhället: den arbetande människan, just som arbetande och människa? Clartés Magnus Nilsson intervjuar arbetarförfattaren Maria Hamberg. "Det är ju knappt någon som vet vad arbetande människor gör!
I Maria Hambergs senaste roman - Allt under himmelens fäste (2018) - möter vi Ingvar, en man som levt hela livet med sina föräldrar och nu blivit ensam. Ensammast i världen faktiskt. Och för honom är världen liten: den består av en lägenhet i en stockholmsförort, arbetet på ett industrilager och minnena av en barndom på landsbygden i Norrland. Men en dag träffar han en ung tjej som står och fryser utanför huset där han bor. Och mötet får honom att börja fundera över sitt liv, och rent av att sträcka ut en hand.
Maria Hamberg Foto:Jan-Åke Eriksson
Hamberg är arbetarförfattare. Som sådan har hon bland annat på ett mycket förtjänstfullt sätt skildrat industriarbete och klassamhälle i romaner och noveller. I Allt under himmelens fäste är dessa motiv dock inte huvudsaker. Men medan nästan alla huvudpersoner i romaner, tv-serier och filmer tycks vara evighetslediga och ha all tid i världen att ägna åt sina äventyr, är Ingvar arbetare. Och det innebär bland annat att han måste pallra sig iväg till sin arbetsplats varje dag. Denna förankring i ett konkret socialt sammanhang skapar realism. Och eftersom grundhistorien i Allt under himmelens fäste är romantisk bidrar den till att skapa stark litterär dynamik.
Detta litterära recept är Hamberg ganska ensam om. För inte ens inom arbetarlitteraturen ges själva arbetet alltid den centrala ställning det har i hennes författarskap. Vad har hon själv att säga om arbete och arbetande människor som litterärt motiv?
Recensenter och litteraturvetare har uppmärksammat att du hör till de ganska få författare som beskriver konkret arbete. Varför skildrar du arbete?
- Jag tror att det beror på att jag alltid måst använda hela kroppen medan jag arbetat. Att lyfta, slita och dra, böja sig i de mest obekväma positioner, sträcka sig efter det man knappt når, eller balansera uppe på en smal plattform med svetshjälmen över skallen så att man inget ser och veta att minsta rörelse kan betyda ett fall rakt ner i betongen. Kroppen är till hundra procent aktiverad i arbetet, hjärnan självklart påkopplad, det är inte många arbetsmoment i världen som utförs utan att hjärnan är med (även om det finns rätt många politiker och makthavare som tror det...). Men jag tror att den som har ett kroppsligt arbete är mer medveten om HELA kroppen, och när jag sedan började skriva för att berätta om livet innanför stämpelklockor och fabriksgrindar gjorde jag det utifrån min samlade erfarenhet. Alltså inte bara vad jag tänkt, men också vad jag känt. Det var mera en självklarhet än en uttalad tanke.
Vilka litterära svårigheter innebär det att skriva om just arbete?
- Som med allt skrivande, att kunna krypa in i kroppen och utifrån dess inre känslor skriva fram de olika saker och rörelser som gjordes. Kan ofta tycka att jag gör mig omständlig och tjatig, men kommer liksom inte undan detta beskrivande. Det är ju knappt någon som vet vad arbetande människor gör!
Har du några särskilda arbetsskildrande förebilder?
- Jag har inte tänkt på det, men Folke Fridells skildringar från textilindustrin drabbade mig rätt hårt. Hur pojken som springer under trådarna för att knyta ihop dem som brustit, medan han vet att han inte får sticka upp skallen för då kan han göra sig riktigt, riktigt illa. Och jag minns en diskussion jag hade med Kjell Johansson på Brunnsvik för länge sedan. Han menade att människorna var det viktigaste att skildra, vilket jag förstås höll med om. Men om man samtidigt inte gjorde och berättade likt Folke Fridell om hur tillvaron för dessa människor ser ut, konkret så att läsaren kan känna det, då blir skildringen inte fullständig. Detta var medan jag fortfarande skrev noveller och fick enstaka av dem publicerade i fackförbundspressen. Jag minns att jag förvånade mig själv genom att mopsa mig mot en etablerad och aktad författare, men tyckte att det var nödvändigt. Och jag visste att jag var en av dem som skulle kunna, jag visste ju hur det kändes i musklerna när man arbetat hela dagen med samma upprepade moment. Och vad det gör med skallen och humöret.
Varför tycker du att det är viktigt att skildra världen ur arbetande människors synvinkel?
- Alla människor, både vuxna och barn, behöver bekräftelse på att de är sedda för att förstå sitt egenvärde. Därför är det viktigt att alla människors tillvaro och verklighet blir skildrad och gestaltad i olika konstnärliga former, film, teater, litteratur, musik. Jag har ett favoritcitat av Helmer Grundström om att det finns oskildrade landskap och att denna frånvaro av konstnärliga framställningar är en större brist än människorna själva vet om. Så är det verkligen. Om man befinner sig hela arbetsveckan inne i en sjukhuskulvert eller mellan skyhöga hyllor i ett fönsterlöst lager, i en tillvaro sedd av ingen - då är det lätt att tro att man är betydelselös. Det viktigaste man som författare kan åstadkomma med skildringar från den typen av osynliga världar är att de som befolkar dem förstår att de finns! Att de spelar roll. Men att inbilla sig att litteraturen kan förändra världen, att den kan påverka den härskande klassen att "bli snällare" - det tror jag inte på. För den typen av förändring krävs andra krafter, även om några av de individer som ingår i en omvälvande kamp kan ha läst böcker och sett filmer med arbetande människor i huvudrollerna. -
