Ordet maoism har förvandlats till skällsord och beteckning på politiska knäppgökar kring 1968. Men tänk om maoisterna tänkte förnuftigt? Lennart Rahm var aktiv i den rörelse som kallades maoistisk. Han minns hur han resonerade och har starka invändningar mot en sentida doktorsavhandling i ämnet.
När de kommunistiska rörelserna under 1900-talet analyseras är det alltid en punkt som återkommer. Den ska visa hur idiotiskt det var att tro på något annat än det liberala kapitalistiska alternativet. Varför såg de inte vad som skedde? Varför var de så blinda inför det som pågick? Hur kunde de lita på det som sades? Hur kunde de låta sig luras?
Det gäller också historikern Ingrid Wållgrens bok Mao i Sverige. Den svenska maoismen 1963-86 (2017). Bortsett från allt annat i boken som man kan ha synpunkter på, är detta huvudfrågan. Den diskvalificerar den tro på Kina som ett socialistiskt land under Maos tid som gjorde att vi skapade vår rörelse. Tesen utgår från att sanningen är den liberala utsiktspunktens, att den positionen är den enda godtagbara.
Utifrån ett dialektiskt synsätt är detta orimligt. Varje sak rymmer mer än en sida och medvetandet formas av sin tid, förutsättningar och vilja. För kapitalisten är maskinen en sak hen kan sätta i arbete för att producera ting och göra vinster, för arbetaren är maskinen något som bestämmer hens rörelser under arbetsdagen. Eller ta geväret: det kan tjäna den härskande klassen i att förtrycka eller slå ner ett uppror, men för de upproriska är det ett medel att nå frihet. Den bästa garantin för friheten, skriver Engels, är en arbetare med gevär.
Ett bra exempel på hur ett begrepp förvandlas beroende på hantering i den sociala och historiska miljön är de mänskliga rättigheterna, ömt omhuldade av liberaler. För den franska revolutionen var satsen "Människorna föds och förblir fria och jämlika..." en tes riktad mot aristokratin och dess privilegiesamhälle, där en människa ur underklassen inte sågs som likvärdig. För en liberal i dag betyder satsen att det nu hänger på individen att lyckas eftersom vi föds med samma förutsättningar. Konkurrensen börjar vid födseln. Individ före kollektiv. Alltid. Vad den kinesiska revolutionen än var för bourgeoisien, så var den något helt annorlunda för de koloniserade och för arbetarklassen, särskilt i tredje världen. Därför är liberalernas poler med "gott" och "ont" en meningslös uppdelning, tömd på allt politiskt innehåll.
Kulturrevolutionen Foto:thefrangrantharbour.com
Det sägs att besökarna i Maos Kina nöjde sig med de kulisser de visades. Vad betyder detta? Att de fick se mönsterjordbruk, mönsterfabriker etc., inte fattigdomen som självklart fanns kvar, det som krig och kolonialism lämnat efter sig, inget uppbyggligt. Är det upprörande? I Sverige fanns stora bostadsområden med utedass, kallvatten och vedeldning in på 60-talet. Var det de områdena en utländsk delegation skulle visas, eller var det Vällingby? Vad kineserna visade var: Hit är vi på väg. Så här ska det bli överallt. Det var samhällsriktningen. Precis så skulle socialdemokraterna ha sagt, med stolthet, när de nya områdena visades upp.
Samma stolthet kände de nyligen befriade länderna över att ha frigjort sig från kolonialismen, och befrielserörelserna när de förde kampen mot den gamla övermakten. Kinas betydelse för tredje världen, alltifrån konferensen i Bandung 1955, kan inte övervärderas. Kina var kraften, inkarnerad i Maos texter, i personen; Kina med sin storlek var en världsmakt som gjort revolution, som stod på befrielserörelsernas sida mot imperialistmakterna. De gjorde valet utifrån sin situation, som arbetarklassen gjort valet efter oktoberrevolutionen.
Även om vi är få, även om vi har en mäktig fiende, har vi Kina med oss - så tänkte vi. Kampen mot imperialismen förde också oss till Kina. Det stod på samma sida som det heroiskt kämpande Vietnam. Vår kommunism började där, i den tudelade värld där de rika länderna förde krig, inte alltid med vapen, mot de fattiga. Dessa omständigheter gav känslan åt oss att det var ett val vi skulle, behövde göra.
Wållgrens bok, som sägs ingå i ett forskningsprojekt kring "arvet efter 68", är gravt tendentiös. Om man vill ha en ärligare syn på "maoismen" i Sverige är Ann Hedéns bok Röd stjärna över Sverige (2008) ett mycket bättre verk. Wållgren har baserat sin bok på tre tidningar, intervjuat tre personer, varav en aldrig var med i KFML/SKP (det svenska "maoist"-partiet), och två lämnat allt kommunistiskt arbete. Analysen är schematisk och platt, men missar sällan att påpeka de orimligheter och förvillelser som dessvärre tilltog när vi anslöt till Deng Xiaopings politik från 1978, och när klasskampen avvecklades till förmån för en nationell enighet mot det krig vi ansåg att Sovjet helt säkert skulle utlösa.
Jag är inte stolt över allt jag sagt, allt jag gjort under partiåren. Vi kanske misstog oss på en massa saker, men vi misstog oss aldrig på kampen, på fienderna. De fanns där, de fanns här.
Det blir därför lite löjligt när Wållgren ifrågasätter att vi arbetade mot dålig arbetsmiljö i Sverige och inte, menar hon, granskade den i Kina. Visst hade det varit enklare om ingen kritiserade kapitalismen? Och varför skulle vi ge oss på det land vi såg som ett föredöme, om än långt efter Sverige i utvecklingen? Det verkar bakvänt. De var på väg åt rätt håll, utifrån den nivå de var på, med de medel de hade, det var beundransvärt. Vi gav dem stöd i det arbetet.
Överför det resonemanget till idag: Vi har ett omfattande barnarbete i Indien, Pakistan och andra länder. Gör det att svenska arbetare inte har rätt att ställa krav på sin arbetsmiljö? Massor av kvinnor lever under slavliknande förhållanden i shejkdömena, gör det att svenska städare och förskolepersonal inte har rätt att ha vettiga arbetsvillkor? För liberalen är de förstås privilegierade, som de strejkande i den franska storstrejken 1995 kallades då de faktiskt hade ett arbete. Eller "latmaskar" som Macron uttryckt sig - för det får han nu betala.
I Kina var barnarbetet utrotat, kvinnornas ställning kraftigt förbättrad, villkoren blev bättre; det var den politiska intentionen, det var synligt och rapporterades av besökarna.
Man måste också sätta in den så kallade "blindheten" i ett historiskt perspektiv och komma ihåg hur världen såg ut på den tiden. Vi hade i Europa i slutet av 60-talet tre fascistiska diktaturer, Grekland, Spanien och Portugal, där oppositionella regelmässigt torterades och avrättades. Sydamerika bestod av enbart militärdiktaturer, Sydostasien likaså; i Indonesien mördades uppåt en miljon kommunister av militären, och överallt hade USA sina fingrar med. Där härjade en uttalad rasism, svarta lynchades, vägrades rösträtt, stor fattigdom rådde, såväl i städerna som i vissa landsändar, alltmedan "det militärindustriella komplexet" växte sig gigantiskt. USA-imperialismen hade efterträtt det brittiska imperiet, och den som inte såg imperialismen i kriget i Vietnam hade bara politisk-ideologiska skäl till det. I Tyskland hade gamla nazister undgått allt klander då de blivit användbara gentemot den nya fienden. Frankrike var bara hjälpligt en demokrati, där valkretsar då och då drogs om för att missgynna kommunistpartiet. Vi hade ett stelnat baracksocialistiskt östblock utan hopp om någon förändring till det bättre. Terrorbalansen styrde den "fredliga samexistensen". 50-talets framgångsrika konsumtionssamhälle hade närmast fryst ner det politiska innehållet till förmån för framstegstanken, konkret i de nya bostadsområdena, i en ökad standard. U-länder, som de kallades, existerade knappt i medvetandet, de exploaterades hänsynslöst och gav goda vinster. Vad vi fann var att en annan värld var önskad, behövdes och höll på att skapas. Kina var exemplet. Det vi möjligen bortsåg ifrån där måste ställas emot vad vi såg i resten av världen. Den som inte såg det, såsom liberalen Gunnar Helén som mitt under massmordet i Indokina kallade USA för "världens mest löftesrika demokrati", var nog den som blundade mest.
För oss som var unga då kom den kinesiska kulturrevolutionen att få en enorm betydelse. Den uttryckte en ny form av socialism, en där folket gjorde upp med den grupp som försökte underminera bygget av det nya samhället. Där partiet attackerades. "Bombardera högkvarteret", skrev Mao. "Lägg er i statens affärer", uppmanade han rödgardisterna. Det liknade inte alls Sovjet där en ny partibaserad överklass styrde, där staten dominerade allt, mer intresserad av avspänning än att ge stöd till befrielserörelser. Maos teser om folkkriget inspirerade i tredje världen.
Maos grundläggande tes om "folket" lade fokus på politiken genom att bredda det politiska fältet av klasser, och gå utanför en strikt ekonomisk klassdefinition utifrån ställning i produktionen. Maos projekt låg i avskaffandet av motsättningen mellan manuellt och intellektuellt arbete, mellan stad och land. Vidare ville han lösa upp hela den borgerliga politik som var grundad i uppdelningen mellan dem som fått utbildning och kunskap och dem som inte fått det, de som styr och de som lyder, i grunden hela den representationspolitik som förutsätter en tydlig distinktion mellan aktiva och passiva.
Antropologen Emmanuel Terray ger sin bild av kulturrevolutionen:
"Jag var som många andra en brinnande anhängare - från Frankrike - av kulturrevolutionen. Men jag betraktar inte detta som en beklaglig ungdomssynd som det vore bättre att vara tyst om i dag, eller, å andra sidan, göra en braskande bekännelse om. Jag vet i dag, förstås, att den kulturrevolution vi drömde om och som inspirerade delar av vår politiska praktik, inte hade mycket gemensamt med den kulturrevolution som genomlevdes i Kina. Och ändå är jag inte redo att placera min tidigare beundran i kategorin av mental villfarelse [...] Faktum är att Maoistkinas symboliska kraft verkade i Europa vid slutet av 60-talet oberoende av den faktiska kinesiska verkligheten som sådan. 'Vår' kulturrevolution var mycket långt från den, men den hade de kollektiva representationernas tyngd och stadga som sociologin och antropologin studerat så länge [...] Denna 'demokratiska' eruption, oväntad men verklig, sammankopplades med en annan 'jämlikhets'-eruption. Intellektuella och kadrer blev tvungna att lyssna på och att ställa sig i massornas tjänst och - för att uppnå detta - dela deras levnadsvillkor. Kina upplevde också den särskilt djupa avgrund som separerade kadrerna från böndernas massa, något som är som en regel i alla tredje världen-länder: I det kinesiska fallet var den avgrunden än mer fördjupad genom den kumulativa effekten av konfuciansk kultur och kommunistisk kultur, den förra bekräftande överlägsenheten hos den utbildade klassen och de intellektuella, den senare den hos det upplysta avantgardet. Under dessa villkor, vem kunde tycka att ett program för att ge upprättelse åt föraktade sociala grupper var absurt eller kriminellt? Var det inte tvärtom beundransvärt i en värld överlag karaktäriserad av arrogans och förakt från de privilegierade, gentemot 'folket'? 'Barfotaläkarna', dessa sköterskor utbildade i hundratal eller de medicinstudenter som lämnade staden för landsbygden, utgjorde på något sätt paradigmet för denna jämlika och folkliga vilja..."(Le troisime jour du communisme, 1992, s.19-20).
Hur man i dag bedömer Maos tid och kulturrevolutionen baserar sig i hög grad på den bedömning efterträdaren Deng och de andra revanschisterna gjorde. De hade allt att vinna på att fördöma den tid då de själva var måltavlor. En historieskrivning som passade dem och den kapitalistiska värld som gärna såg sig som segrare över den kommunistiska idén, lika bra.
Och kan liberaler och borgare inte ta kål på kommunismen på annat sätt, så kommer siffrorna. Mao var en bödel, en av de värsta. Så låter det. En ond man. Annars brukar de minsann inte bli så upprörda över död i tredje världens länder, men när det gäller kommunistiska länder, räcker inte fingrarna till. Naturligtvis är upprördheten selektiv. Mike Davis skriver i Late Victorian Holocausts (2002): "Miljoner dog [...] De dog i den liberala kapitalismen guldålder, faktiskt blev många mördade [...] av det teologiska applicerandet av Smiths, Benthams och Mills heliga principer." Under hela perioden då indier svalt till döds i miljoner, gjorde brittiska Ostindiska kompaniet stora vinster på exporten. På Irland dog en dryg miljon i den hungersnöd som skapades av laissez-faire-liberalismen; handelsskeppen gick som förut från de irländska hamnarna. Jag kan dra fler exempel, men det är bara att läsa Le livre noir du capitalisme, ("Kapitalismens svarta bok", 1998) för att få en annan bild av omänskligheten. Det strukturella våldet, det som utförs av det kapitalistiska systemet varje dag, räknas inte in bland de förbrytelser liberalerna gärna anför: lemlästandet, förgiftningarna, de osäkra arbetsplatserna, de fattiga som tvingas utföra arbete för att överleva, under vidriga, livsfarliga villkor, självmorden, exponeringen för kemikalier med mera. Men profiterna hamnar där de ska.
Wållgrens bok ligger i linje med den självrättfärdigande historieskrivning som vill visa hur försöken att tänka, att skapa ett annat samhälle, blir till en lista av misslyckanden och avvikelser, allt för att ta modet ur den eller de som försöker något liknande. Låt oss till detta svara: "Lämna lektionerna åt dem som gör sig ett yrke på revolutionen och en räntabel affär på dess omöjlighet" (Révoltes Logiques 1975/1). Så ägnar vi andra oss åt att visa hur fel de har.
