Jag läser Patrik Lundbergs text om sin mamma (Expressen 14 april) och funderar på hur mycket politiken betyder i våra liv. Ta till exempel min svåger. Han föddes som statarunge 1931, året innan Socialdemokraterna kom till makten, en socialdemokrati som var betydligt radikalare än Vänsterpartiet i dag. När han som 14-åring klev ut i arbetslivet avskaffades statarsystemet. Han arbetade på skofabrik, som vaktmästare på en idrottsplats och som arbetare på den kyrkogård där han nu vilar sedan några år. När han dog bodde han i egen villa utan skulder och hade väggarna fulla av konst.
De stora försämringarna i samhället som började på 1980-talet hann aldrig i fatt honom.
Bild: Robert Nyberg
Therborn skriver i sin bok Kapitalet, överheten och alla vi andra (2018) om den chock han fick när han efter många år utomlands återvände till Sverige som han lämnat 1981. När han lämnade var "ojämlikheten som minst i Sveriges historia, då jämställdhetsreformer, gemensamma skolor, löntagarrättigheter och förslag om ekonomisk demokrati och det goda arbetet pekade framåt mot ett minskat fåvälde grundat på rikedom och makt".
Jag tänker på 68 som handlade om mycket mer än vad som hände just 1968. Det handlade om alla vi som växte upp efter andra världskriget och fick se samhället bli bättre och bättre. Vi som flyttade från kalla dragiga lägenheter med dass på gården till ljusa lägenheter med centralvärme och badrum. Alla vi som slapp att söka oss ut som dräng eller piga vid 14 års ålder, för att som min pappa bo i ett litet rum ovanför stallet, där det kunde bli så kallt på vintern att det blev is i tillbringaren med tvättvatten. Alla vi som fick chansen till gymnasium och universitet trots att vi inte kom från överklassen. Mina föräldrar och deras sammanlagt sjutton syskon fick bara sex-sju år i skola oavsett hur bra betyg de hade. Världen blev bättre inför våra ögon. Vi blev uppfostrade att tro på alla människors lika värde och att det var vår uppgift att göra världen ännu bättre
När jag läser den sista meningen en gång till, slås jag av att tron på alla människors lika värde och att det var vår uppgift att göra världen ännu bättre, skulle kunna kallas "svenska värderingar". De var så självklara när jag växte upp. Det var värderingar som inte bara genomsyrade den arbetarklassmiljö där jag befann mig. En bekant från överklassen berättade hur arg Electrolux vd Hans Werthén var på de värderingarna. Här skickade han folk till Brasilien för att ta hand om fabriken där och så betedde de sig som om de vore världsförbättrare!
På 1970-talet började Werthén och likasinnade direktörer bygga upp en ideologisk motattack med tankesmedjor med mera. Den fick fullt genomslag på 1980-talet. "Satsa på dig själv" trumpetades det ut på stora affischer och annonser. "Sköt dig själv och skit i andra", var vänsterns hånfulla beskrivning av den kampanjen. Så mycket mer hördes inte från vänsterkanten. Den stora vågen av samhällskritisk, reformvänlig litteratur från 1960- och 1970-talet var slut. I stället kom en nyliberal offensiv. 1982 lade Lindbeckkommissionen, som den borgerliga regeringen (1976-1982) tillsatt, fram sitt förslag. Den kom fram till att demokratin var ett problem och att de statliga regleringarna för den offentliga sektorns tjänsteproduktion hindrade konkurrens och därmed, enligt Lindbeck, effektiviteten. Han kallade större delen av medborgarna för särintressen, medan banker och exportföretag sades stå för samhällsintresset.
Bild: Robert Nyberg
Då började den nyliberala nermonteringen av välfärden. Bankerna avreglerades 1985 (novemberrevolutionen) och valutahandeln 1989. Två år senare, 1991, knöt S-regeringen kronan till ett system av fasta växelkurser som EU hade som förberedelse för euron. Tillsammans med jättestora devalveringar skapade det en ekonomisk kris som togs som intäkt för en rad politiska förändringar som skedde snabbt utan större diskussion och som sammantaget ledde till ett systemskifte. Arbetslösheten som 1990 låg på 1,6 procent, steg kraftigt och har sedan dess legat långt över den låga nivå som före dess var riktmärke. Full sysselsättning som Socialdemokraterna haft som ledmotiv sedan 1930-talet talades det inte längre om. Konjunkturinstitutet menar nu att jämviktsarbetslösheten, som är den nedre gräns som de tycker att arbetslösheten ska ligga på, är kring 7 procent. De politiska besluten betyder mycket för hur våra liv blir. Mycket mer än vad vi som isolerade individer kan påverka. Därför borde vi diskutera mer om hur våra livsvillkor påverkas av politiken, och gå samman för att påverka.
