Har vi råd med flyktingar och invandring? Har vi råd med samhället? kunde man lika väl fråga. Det är människor som fattas i samhällen i kris, inte pengar. Därför sjunker Italien ner i misär, därför är Polen ett stort invandrarland. Peo Hansen förklarar varför invandring och välfärd hänger ihop.
Den 4 juli i år rapporterade Financial Times att EU-kommissionen beslutat att inte försöka bötfälla Italien för dess brott mot EU:s budgetregler. I gengäld hade Rom lovat att skära i utgifterna med 7,6 miljarder euro för att, som det hette, krympa underskottet till 2,04 procent under innevarande år. Detta är naturligtvis nonsens. Ingen regering eller prognosmakare kan i förväg veta var budgetsaldot kommer hamna; det vet man först året därpå. Varför? Jo, bland annat för att ingen på förhand kan veta hur hushållen och företagen kommer att konsumera, investera och spara. Därmed kan ingen heller säga något exakt om hur mycket skatt som kommer att betalas in.
Kanske kommer någon ihåg den svenska flyktinghösten 2015? Då stod varningarna som spön i backen om ett ökat svenskt budgetunderskott - som om budgetunderskott, det vill säga nettosparande hos hushåll och företag, skulle vara något farligt. Tvärsäkert konstaterade Magdalena Andersson att utgifterna för att finansiera flyktingmottagandet skulle öka underskottet, och från Konjunkturinstitutet och Ekonomistyrningsverket hördes samma sak. Så här lät det till exempel i SVT den 23 november 2015: "Statens utgifter ökar kraftigt till följd av den stora flyktingvågen och nya satsningar i budgeten. Underskottet i statsfinanserna ökar därför, trots skattehöjningar, från 1,0 procent av BNP i år till 1,3 procent 2017, enligt Ekonomistyrningsverkets nya prognos."
När regeringen i april 2016 presenterade sin ekonomiska politik meddelade man att statens flyktingutgifter hade ökat underskottet och skulle fortsätta att göra så både 2016 och 2017. I Konjunkturinstitutets junirapport 2016 gjordes samma bedömning. Det blev precis tvärtom: 2015, 2016 och 2017 slutade samtliga med överskott. Flyktingutgifterna ökade aktiviteten och tillväxten i ekonomin, och därmed ökade också statens skatteintäkter. 2014 avsattes 12,6 miljarder till utgiftsområdet migration; 2016 avsattes 41,3 miljarder. Med lite rudimentär ekonomisk kunskap hade varken Magdalena Andersson, Ekonomistyrningsverkets eller Konjunkturinstitutet prognostiserat som de gjorde och gör; då hade de förstått att ökade statliga utgifter ofta leder till tillväxt, ökade skatteintäkter och ibland till överskott. Men framför allt hade de förstått att man inte på förhand kan veta var budgetsaldot ska hamna.
Med EU:s och enskilda länders regler om balans och överskott i statsbudgeten, eller "sunda statsfinanser", tappar politiken blicken för samhället. Regeringar strävar mot budgetbalans men frågar inte längre hur en balanserad och sund samhällsekonomi borde se ut. Resultatet blir att samhällsekonomin hela tiden tappar balansen - med hög arbetslöshet, ökad ojämlikhet, skenande privat skuldsättning och uteblivna offentliga investeringar som följd.
Esteban Ignacio Foto:Privat
Häri ligger också det fatala misstaget att inte göra skillnad mellan finansiella resurser och reella resurser. Vi hör ofta om de växande behoven i välfärden, inom skola, vård och omsorg, att det till exempel saknas 65 000 lärare, 45 000 sjuksköterskor och 15 000 undersköterskor och vårdbiträden. Men innan vi ens fått börja reflektera över detta reella resursproblem har Finansdepartementet och andra förvrängt det till att framstå som ett finansiellt resursproblem. Var ska vi hitta pengarna? Hur ska vi få råd att anställa fler?
Men detta är bara ett annat sätt att ställa den absurda frågan om vi har råd med samhället. Så klart har vi råd. Till skillnad från länderna i eurozonen eller länder med fasta växelkurser är Sverige ett monetärt suveränt land. Den svenska staten är därför inte inkomstberoende likt en kommun, ett hushåll eller ett privat företag. Medan de sistnämnda först måste få in pengarna (genom inkomster, lån eller, som i det kommunala fallet, genom skatt) måste den svenska staten först spendera pengarna innan den tar in skatt - en skatt som därför inte heller "finansierar" statens utgifter. Slopandet av den statliga värnskatten innebär alltså inte att "utrymmet" för välfärdssatsningar och investeringar krymper; slopandet av värnskatten innebär först och främst att ojämlikheten i samhället ökar.
Den ortodoxa eller neoklassiska ekonomiska vetenskapen, liksom Magdalena Andersson och samtliga riksdagspartier, vill förstås att vi ska se statens spenderande som i princip jämförbart med det privata hushållets. Precis som ett privat hushåll, säger man, är staten inkomstberoende och därför måste den rätta sig efter en "budgetbegränsning" (budget constraint). Om inte, riskerar staten att bli insolvent; den kan gå i konkurs. Men som ekonomerna inom den skolbildning som kallas Modern Monetary Theory visar, gäller inte detta för en stat som ger ut sin egen valuta samt tillämpar en flytande växelkurs - en så kallad fiat currency. Den svenska staten kan därför alltid betala alla finansiella fordringar denominerade i svenska kronor.
Om den svenska staten vill finansiera något i svenska kronor har den därför också alltid råd att göra det. Staten, om den vill, kan alltså tillhandahålla alla de finansiella resurserna som exempelvis kommunerna behöver i dag för att investera, eller för att anställa personal i skola och omsorg, eller för att klara av försörjningsstöd och flyktingintegration. Så hade vi med ett pennstreck sluppit dagens panikdebatter kring kommunernas pengabrist, framför allt den infekterade debatten om att flyktingmottagandet eller flyktingarna själva skulle vara orsaken till många kommuners finansiella kris.
I själva verket är det så att många kommuner fortfarande har åtskilliga statliga flyktingmiljoner kvar oanvända på sina balansräkningar. Som Dagens Samhälle (nr 30 2019) rapporterar har exempelvis SD-ledda Sölvesborg 35 flyktingmiljoner över, miljoner som samstyret av SD, M och KD nu gärna använder för andra ändamål - ingen jämmerdal här inte. I somras fick jag och en kollega tillfälle att intervjua företrädare för Finspångs kommun med drygt 20 000 invånare. Även här fanns det mycket pengar kvar från de statliga flyktingpengarna, hela 75 miljoner! Nu i höst intervjuade vi företrädare för Laxå kommun, med runt 5 700 invånare, och här hade man 30 miljoner kvar. Pengarna har för båda kommunerna inneburit att de till exempel kunnat bygga nya skolor och äldreboenden. Man har kunnat satsa i välfärden, och flyktingpengarna har också stärkt kommunernas likviditet, vilket ger förmånligare villkor när kommunen lånar. Med hjälp av flyktingpengarna har Laxå kommun dessutom snart gjort sig helt skuldfri.
Skulle staten så vilja hade den kunnat fortsätta att stötta kommunerna som de gjorde under det stora flyktingmottagandet. "Kommunernas resultat 2016 var ett av de starkaste någonsin." Så skriver Sveriges kommuner och landsting (SKL) i Ekonomirapporten från maj 2017. 281 av landets 290 kommuner gjorde överskott 2016, och de många statliga flyktingmiljarderna var naturligtvis huvudorsaken till det starka resultatet. Gnosjö kommun gick från ett underskott om 3,5 miljoner 2015 till ett överskott om 14,7 miljoner 2016. Hur gick det till? Gnosjös ekonomichef Else-Britt Annmo har svaret: "Till största delen är det bidrag från Migrationsverket som gör att vi får ett positivt resultat" (Värnamo Nyheter, 28 april 2017).
Kommuner ger inte ut den svenska kronan; de är inkomstberoende och mår därför väldigt bra av överskott. Men så bestämde sig regeringen för att strama åt och därför går många kommuner på knäna igen. Men, som sagt, vad flyktingkrisen visade var just detta: om staten vill kan den utan problem förse kommunerna med de finansiella resurserna som exempelvis kommunerna behöver för att fungera och finansiera sina uppdrag i välfärden.
Staten skulle också kunna finansiera anställningar åt alla arbetslösa, alltså de som i dag inte kommer in på den reguljära privata och offentliga arbetsmarknaden. Vi skulle kunna finansiera full sysselsättning. Till viss del gör staten redan detta. Ett exempel i den här riktningen är de statligt finansierade extratjänsterna, vilka är avsedda för långtidsarbetslösa och nyanlända. I slutet av förra året innehade drygt 19 000 personer extratjänster. Precis som när staten finansierar det kommunala flyktingmottagandet ger extratjänsterna kommunerna en möjlighet att ersätta surt förvärvade kommunala skattemedel med statliga medel. Förutom att viktiga arbeten kan utföras inom vård och omsorg, underhåll och utbildning - till avtalsenliga löner - innebär detta att kommunerna tjänar in försörjningsstöd samtidigt som skatteintäkterna och efterfrågan i den kommunala ekonomin ökar. Smart nog tillfaller nämligen skatteintäkterna från extratjänsterna de inkomstberoende kommunerna.
Har dessa 19 000 jobb inneburit någon risk för de svenska statsfinanserna? Frågan borde få alla att rodna. Men tänker vi staten som ett stort hushåll - a la Magdalena Andersson eller de vanliga ortodoxa ekonomerna - borde detta ju vara pengar i sjön. Pengar som vi uteslutande kallar "kostnader" eller "hitte-på-jobb". Men vad både statens flyktingmiljarder och de 19 000 jobben egentligen gjort är att skapa inkomster. Varje krona staten spenderar är ju per definition lika med en kronas inkomst i den icke-statliga sektorn. De 19 000 extratjänsterna är alltså lika med inkomster hos hushåll och kommuner, vilket i sin tur leder till ökad efterfrågan och sparande. Pengarna som staten spenderar måste ju hamna någonstans; de kan ju inte bara försvinna. Så, vad händer när svenska staten till exempel spenderar på flyktingintegration? Jo, pengarna dyker naturligtvis upp som inkomster i den icke-statliga sektorn. Detta är det som händer, och det enda som kan hända. Det borde vara lika apolitiskt som tyngdlagen. Kommunerna, företagen och hushållen får pengarna. Är det farligt? Riskabelt? Har det spätt på inflationen? Man rodnar igen.
För att kunna diskutera krisen i kommunerna, personalbristen i välfärden, flyktingintegration eller investeringar i järnvägen, måste vi därför förstå att det största problemet alltid först och främst består i en potentiell brist på reella resurser. För vad händer om de reella resurserna i form av arbetande människor inte nappar eller inte finns att tillgå? Med nuvarande finanspolitiska ramverk luras vi dock att tro att det är pengarna som är bristvaran och att staten därför alltid måste sträva efter finansiell balans och överskott. I stället för att satsa, förbättra arbetsmiljön och höja lönerna för att exempelvis försöka få fler att vilja arbeta inom förskola, skola, vård och omsorg sparar regeringen och strävar efter överskott. I kommunerna tvingas man därför skära ner. Man drar ner på äldreomsorgen, sparkar lärare och annan viktig skolpersonal, samtidigt som regeringen oroar sig för personalbristen i omsorgen, vården och skolan.
Utvandringsländer som Rumänien förlorar, invandringsländer som Sverige vinner. Foto: Jonathan ORourke/Alamy Stock Photo
Vi får därför aldrig chansen att utreda den verkliga framtidsfrågan: tänk om personalbristen i vård, skola och omsorg består trots att vi har råd att anställa, trots att vi har pengarna? I stället stannar allting upp vid ett falskt konstaterande om den "demografiska utmaningen": det är dyrt med många gamla och många unga. Och eftersom många barn och unga är flyktingar kostar det ännu mer pengar. Så resonerar politiker och nio av tio ekonomer i dag. Gamla och unga är kostsamma eftersom de kräver mer finansiella resurser än vårt finansiella ramverk - våra "sunda statsfinanser" - sägs klara av. Med sunda statsfinanser förvandlas statliga åtaganden enkom till finansiella kostnader; bristen på reella resurser förvanskas därför också till att enkom handla om knappa finansiella resurser. Men att ett land har många gamla, unga och flyktingar är ingen finansiell utmaning utan en reell utmaning, och för att anta utmaningen måste den finansiella balansmanin ge plats åt den sociala ingenjörskonsten.
Jag började med att hänvisa till en artikel ur Financial Times från den 4 juli i år. Samma dag publicerar tidningen ytterligare en artikel om läget i Italien. Här rapporteras om det rekordlåga barnafödandet samt att över en miljon italienare lämnat landet sedan 2011. Inget land i EU har en befolkning med en högre andel äldre, och bara Japan överträffar Italien globalt. Som står att läsa på annat håll blir situationen inte bättre av att andra EU-länder, främst Tyskland, dammsuger Italien på vårdpersonal. Detta för att möta de ökade behoven inom äldreomsorgen.
Läget i Italien visar på de förödande konsekvenserna av landets strävanden mot budgetbalans. Men givet Italiens höga statsskuld och budgetunderskott (mätt med EU:s regelverk) kan jag väl inte påstå att Italien praktiserar sunda statsfinanser? Jo, det är precis vad jag gör. Budgetsaldot som EU och nyhetsmedierna talar om är det sekundära underskottet och visar saldot efter att Italien betalt räntorna på statsskulden. Vill man däremot ha den sanna bilden av Italiens påstått "vidlyftiga" spenderande måste man titta på Italiens primära budgetsaldo, det som visar resultatet före ränteinbetalningarna. Gör vi det ser vi att Italien ända sedan 1990-talet varit det i särklass mest sunda statsfinanslandet i EU, mycket mer disciplinerat än självaste Tyskland eller Sverige. Med ett pyttelitet undantag för det värsta krisåret 2009 innehar Italien en unik svit av 26 raka år med primära budgetöverskott.
Detta betyder att den italienska staten under 26 raka år sugit ut mer i skatt ur ekonomin än man spenderat in i den. Resultatet av detta är en stagnerad ekonomi med kollapsad efterfrågan, skuldtyngda företag, sjuka banker och massarbetslöshet. De 26 "sunda" åren sammanfaller därför också med Italiens sämsta ekonomiska period sedan kriget. Detta är priset Italien fått betala för sina sunda statsfinanser och sitt EMU-medlemskap - att landet skrotade sin valutasuveränitet. Över 25 procent av Italiens unga (18-34 år) är i dag varken i arbete, utbildning eller praktik. Italien har helt enkelt inte råd med arbete (för att låna från Ernst Wigforss).
Det har aldrig fötts så få barn i det moderna Italiens historia som 2018. Samtidigt upplever Italien den största utvandringsvågen på flera årtionden. Likväl har landets politiker, inte minst den förre vice-premiärministern, Matteo Salvini, hela tiden hävdat att Italiens stora problem stavas för mycket invandring. Landet klarar nämligen inte av att ta hand om sina egna fattiga, och då har man inte råd att ta emot flyktingar. Fast ... ju färre migranter som kommer till Italien, desto svårare får landet att täcka arbetskraftsbehoven inom bland annat vården och äldreomsorgen. I stället har Salvini skrutit om att den minskande invandringen sparat pengar som har gjort det möjligt att anställa fler poliser som i sin tur kan se till att ännu färre migranter anländer.
Polen är ett annat EU-land som lider svårt av massutvandring. Den 4 juli prickar Financial Times in en liten rapport även om detta. Artikeln berättar om regeringens nya förslag om slopad inkomstskatt för polacker under 26. Varför? Jo, för att locka tillbaka alla unga som strömmat ut ur landet sedan Polens EU-inträde 2004. Läser man OECD:s skattning ser man att det bor runt 2,5 miljoner polacker i andra EU-länder, främst i Storbritannien och Tyskland. Premiärminister Mateusz Morawieckis appell till det polska parlamentet var tydlig: "Vi måste hitta ett sätt att locka tillbaka våra unga."
Men detta är inte den enda åtgärden Polens högerextrema regeringsparti Lag och rättvisa har vidtagit för att mildra massutvandringskrisen. Till skillnad från Italien har regeringen sedan några år tillbaka också öppnat landets östra gräns för EU:s i särklass största invandring. Ja, ni hörde rätt. Enligt den gängse mediebilden är ju Polen, tillsammans med Ungern och Danmark, EU:s mest invandringsfientliga land. Detta stämmer i retoriken, men inte i praktiken. Sedan 2014 kan så många som två miljoner ukrainare ha anlänt till Polen. Enligt OECD var Polen 2016 det OECD-land som tog in flest arbetskraftsinvandrare i absoluta tal: 670 000! USA kom tvåa med 660 000 medan Tyskland kom trea med 470 000.
Men nu är ju ukrainarna inte muslimer, för sådana skyr Polens regering som pesten. Det vet ju alla. Men då har man missat något väsentligt. De senaste åren har nämligen arbetskraftsinvandringen från Bangladesh, Indien, Nepal och Pakistan även den ökat. Ukrainarna räcker helt enkelt inte till. 2017 skrev det kristna Polen och det muslimska Bangladesh under ett samarbetsavtal för att öka arbetskraftsinvandringen från Bangladesh. Trots vissa medgivanden om att det finns ett invandringsbehov framhärdar Polens regering i sin invandrings- och muslimfientliga retorik. Men svekdebatten kring den förda politiken gror. Förra året anklagade till exempel det än mer högerextrema oppositionspartiet Nationella rörelsen regeringen för att i det tysta vara i färd med att ersätta polackerna med ukrainare och muslimer.
Utanför Polen är det dock tyst om landets status som EU:s största massinvandringsfäste. Det "epitetet" prenumererar Sverige i stället på, och hela Europa verkar veta vad det "kostat" oss. I såväl The Economists (17/11 2018) som The Guardians (10/9 2018) analyser av det svenska valet bekräftas detta. Enligt den förra har "allmosorna" till "353 000 flyktingar" "dränerat de offentliga finanserna". Enligt den senare har "163 000 migranter" satt ytterligare press på ett redan "hårt pressat välfärdssystem" som bland annat lider av "lärarbrist", "läkarbrist" och "långa operationsväntetider". Invandrarna förlänger alltså köerna i vården och personalen räcker inte till. I The Guardians skildring får trycket från invandrarna det svenska välfärdssystemet att rämna.
Att The Guardians Sverigekorrespondent skulle ha besökt ett svenskt sjukhus är för mycket begärt. Men kanske kunde korrespondenten ha bemödat sig om att ögna igenom lite statistik. Invandrarna belastar nämligen inte välfärden och de förlänger inte heller några vårdköer. I stället bär de upp välfärdssektorn, arbetar i den, kortar köerna och tar hand om de gamla. Enligt en färsk OECD-rapport ser vi att över 13 procent av sjuksköterskorna i Sverige är utlandsfödda, över 30 procent av läkarkåren i Sverige är utlandsfödd (en stor andel kommer från Irak), och av de som arbetar inom äldreomsorgen i dag är var fjärde utlandsfödd. Och hör och häpna, i en skrivelse om "Framtidens äldreomsorg" från förra året medger regeringen faktiskt följande: "Utan utlandsfödda kvinnor och män skulle äldreomsorgen få stora problem att klara sitt uppdrag." Likväl vårdar regeringen lögnen om att vi inte har råd att ta emot flyktingar. Men flyktingarna är ju samma reella resurser som regeringen säger att vår kommunala äldreomsorg i dag inte klarar sig utan. Rikard Larsson, som är socialdemokraternas representant i den pågående parlamentariska migrationsutredningen, uttryckte partiets utgångspunkt för utredningsarbetet så här: "Vår ingång är ju att vi behöver fortsatt också en migrationspolitik som är restriktiv och som gör att vi klarar av välfärdsuppdraget i kommunerna, som gör att vi klarar av integrationen." (Ekot 3 september 2019)
I höst har kommunerna och branchorganisationen Kost och näring larmat om en skriande brist på utbildad kökspersonal till kommunala verksamheter som skolor och äldreboenden. I mitten av 90-talet hade restaurang- och livsmedelsprogrammet på gymnasiet 8 000 förstahandssökande; i dag är siffran nere på 2 000. I en Ekosändning (12/8) bekräftade Hässleholms förvaltningschef Rolf Bengtsson krisläget: "att vi klarar detta i dag beror på att det finns vuxenutbildning som tillvaratar många av dem som är inflyttade från andra länder". Bland flyktingar och invandrare, förklarar Bengtsson, finns det nämligen "ett större intresse att utbilda sig i den här sektorn, så det är väl det som är vår räddning för närvarande".
Migrationen till Sverige och andra EU-länder bidrar med reella resurser i form av hårt arbetande människor, och listan på verksamheter som stöttas upp av detta arbete kan göras mycket längre. Likväl envisas politiker, medier och ekonomer med att framställa flyktingarna som en finansiell kostnad och börda.
Som alla vet talar politiker i de flesta EU-länder dessutom om migrationen som en muslimsk och afrikansk invasion. Just därför är det polska exemplet så talande, för här fortsätter regeringen att hetsa mot invandringshotet, samtidigt som den öppnat dörren för en sällan skådad massinvandring som nu också drar med sig ett växande antal muslimer. Lag och rättvisa må säga att muslimer bär på parasiter och använder Polens kyrkor som toaletter, men i en situation med skriande arbetskraftsbrist och massutvandring verkar verkligheten ha hunnit i kapp ideologin.
Polen har försökt lösa sin massutvandringskris med ökad invandring, och har lyckats ganska väl. Detta står i bjärt kontrast till hur situationen ser ut i andra EU-länder som drabbats av massutvandring. Ett av de allra värst drabbade är Rumänien, som sedan EU-inträdet 2007 fått se runt 3,6 miljoner människor lämna landet (ungefär 16 procent av befolkningen). Samtidigt är invandringen till Rumänien försumbar. Enligt FN är det bara Syrien som haft ett större utflöde mellan 2000 och 2015. Rumänien formligen töms på läkare och annan vårdpersonal samtidigt som de rika EU-länderna njuter av bytet. I november förra året tog därför Rumäniens finansminister Eugen Teodorovici bladet från munnen och föreslog att rumänernas rätt att jobba i ett annat EU-land skulle begränsas till fem år. Detta för att mildra den mångåriga utvandringskrisen. Ministern medgav att hans förslag innebar restriktioner. Men, tillade han, "vi måste få försöka slå vakt om någon slags social sammanhållning; vi kan inte bara fortsätta att göda Västeuropa medan resten av Europa lämnas åt sitt öde".
Utvandringsländer förlorar, invandringsländer vinner. Varför? Jo, därför att människor är reella resurser som inget land kan vara utan. I ett EU där samtliga länder har en åldrande befolkning har naturligtvis de med många barn, unga och arbetsföra bättre förutsättningar att ge omsorg åt sina äldre än de vars arbetsföra befolkning utvandrar. Men som sagt, vinnarna tar sig likafullt rätten att beskriva migrationen som ett hot och en finansiell börda.
I den svenska regeringens skrivelse om Framtidens äldreomsorg (som nämndes ovan) gömmer sig även följande passus: "Antalet personer i befolkningen i den mest arbetsaktiva åldern väntas öka från 5,7 miljoner år 2015 till 6,3 miljoner år 2035. Det är de utrikes födda som beräknas stå för hela ökningen av personer i yrkesaktiv ålder."
Här ser vi den verkliga konsekvensen av Sveriges relativt höga flyktinginvandring: Inget EU-land står bättre rustat än Sverige för att anta den demografiska utmaningen. Men det här är en realitet som Magdalena Andersson inte vill kännas vid. I hennes finanspolitiska ramverk räknas nämligen reella resurser inte som tillgångar, utan bara som finansiella bördor som riskerar de "sunda statsfinanserna". Detta förklarar också varför finansministern tror att hon rustar Sverige för framtiden genom att skära i äldreomsorgen, sänka kostnaderna för flyktingintegrationen och be de "kostnadskrävande" flyktingarna "söka sig till ett annat land". Detta är också ett skrämmande exempel på en politik som fullkomligt tappat balansen.
