Våld och övergrepp mot civila har präglat höstens statskupp och eskalerande kris i Bolivia. Demonstranter har massakrerats av polis och militär, företrädare för socialistpartiet MAS har hotats och utsatts för våld, och anhängare till den kristna fundamentalisthöger som försöker ta makten i landet har vid upprepade tillfällen bränt Wiphalan, den andinska ursprungsbefolkningens tusenåriga flagga. Jeanine Anez, som utropade sig till president efter Evo Morales flykt till Mexico, representerar partiet MDS som fick fyra procent av rösterna i höstens val. Det finns stora frågetecken kring hennes legitimitet som president, och Anez är även vida uppmärksammad för rasistiska uttalanden om landets ursprungsbefolkning som hon bland annat kallat "sataniska". Insvuren med handen på en enorm Bibel, i en tydlig markering mot Morales som under sin presidenttid ersatte kristen maktsymbolik med andinsk genom att lyfta fram gudinnan Pachamama, har Anez låtit införa straffrihet vid våldsanvändning för landets väpnade styrkor och uttalat hot mot utländska journalister som bevakar händelseutvecklingen.
De i mitt tycke mest emblematiska bilderna från höstens händelser i Bolivia föreställer dock varken Morales eller Anez utan kommer från småstaden Vinto. Där attackerades den socialistiska borgmästaren Patricia Arce av en folkmassa i början av november. Arce släpades barfota längst gatorna av maskerade män, som även klippte av borgmästarens hår och täckte henne i röd färg innan de tvingade henne att skriva under en avskedsansökan. Det finns ett slående rituellt inslag i förnedringen av Arce: att klippa av en kvinnas hår är en mångtusenårig bestraffningsmetod, omnämnd redan i första korintierbrevet : "...om en kvinna uppträder barhuvad kan hon lika gärna ha håret avklippt" (Kor 4, Bibel 2000). Tvångsklippning användes som straff för äktenskapsbrott under medeltiden, men praktiserades även i Europa i samband med andra världskriget. Tyska kvinnor som anklagades för att ha sexuella relationer med icke-arier straffades med tvångsrakning i Tredje riket, och spanska falangister rakade huvudet på republikanska kvinnor under inbördeskriget. Det mest berömda exemplet i modern tid är rakningarna av franska kvinnor som förekom i stor skala i samband med krigsslutet. Historikern Anthony Beevor har skildrat hur dessa kvinnor, som anklagades för att ha "kollaborerat horisontellt" med tyskarna, fick sina huvuden rakade i stad efter stad i samband med att Frankrike befriades. Dessa femmes tondues paraderades ofta genom samhället på en kärra eller liknande, täckta i tjära eller med hakkors målade i ansiktet. Enligt Beevor var förövarna många gånger manliga kollaboratörer som försökte avleda uppmärksamhet från de egna gärningarna, men tvångsrakningar utfördes även av medlemmar av franska motståndsrörelsen.
Falangisterna rakade håret av kvinnor under spanska inbördeskriget. Foto:Album/Alamy Stock Photo
Oavsett om våldet mot Arce var planerat eller spontant är det som synes djupt laddat. Det är svårt att tolka det som inträffade på annat vis än som ett symboliskt försök att sätta en socialistisk kvinna i maktposition på plats och därmed manifestera återupprättandet av en patriarkal, kristen ordning. Det är knappast en slump att en av den bolivianska högerns främsta protestledare Luis Fernando Camacho av sina anhängare kallas "el macho". Hatet mot kvinnor och socialister som kommer till uttryck i behandlingen av Arce är dock inget unikt för Bolivia. Det genljuder i alla samtidens fascistiska rörelser, som förenas i sin djupa misogyni. Förnedringsritualen blir en slags hälsning eller varning till de kvinnor i världen som vågar överskrida traditionens gränser: det här skulle vi göra mot er alla om vi bara kunde.
