Nobelpriset i litteratur för 2019 tilldelades den österrikiske författaren Peter Handke. Valet av pristagare har följts av en orkan av fördömanden. Handke hade hyllat den serbiske ledaren Slobodan Milosevic, han hade prisat en folkmördare, har det sagts. Jag har inte tillräckliga kunskaper för att veta vad Handke sagt och inte sagt, skrivit och inte skrivit under åren.
I en intervju med den tyske journalisten Peter Kemmel, publicerad i tyska Die Zeit den 25 april 2019 (den kan enkelt läsas i dansk översättning) berör Handke kortfattat Jugoslavien. Kemmel frågar om hans tal vid Milosevics begravning inte innebar att han gjorde sig själv omöjlig. (På danska och på fotbollsspråk "Du holdt en tale ved graven til Milosevic. Var du klar over at du skjöv deg selv utover sidelinjen?")
Handke svarar koncist:
- Nej, nej. Jag sa att Milosevic är inte Hitler. Han var en tragisk figur. Han kunde inte göra något annat än fel. Man kan inte kräva av Milosevic att han ska uppträda som Balkans Gandhi. Han, en bankman som hade jobbat i New York.
Jag lämnar med detta debatten om Peter Handkes moral för att i stället reflektera över den debatt som följt efter beskedet den 10 oktober om Nobelpriset. Utgångspunkten har nästan genomgående varit att Slobodan Milosevic och det serbiska folket mer eller mindre ensamt bar ansvaret för de jugoslaviska sönderfallskrigen, alltså en ond man, som i den tidens debatt ofta jämfördes med Hitler, liksom senare Iraks Saddam Hussain, Libyens Muammar al-Gaddafi med flera. Och än värre, "ett ont folk", serberna.
Peter Handke Foto:Wild + Team Agentur - UNI Salzburg, CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons
Självfallet var det inte så enkelt. Krigen var inte svartvita uppgörelser mellan onda och goda - även om de bosniska muslimerna drabbades värst, där massakern i Srebrenica står som en unik kuslig händelse.
Under åren 1991-95 reste jag återkommande till många delar av det krigshärjade Jugoslavien, skrev fyra böcker om konflikter och krig (en handlade om krigspropaganda, Mediernas krig i forna Jugoslavien, 1993) och fick en djup sympati för de drabbade sydslaviska folken och deras kultur.Â
Jag är fortfarande bedrövad över den bild som svenska medier och västmedier gav av krigen, där man grovt förenklade bilden av det som skedde.
I intervjun i Die Zeit sa Handke vidare:
- Jag talade inte för Serbien. Jag frågade bara varför Tyskland och Österrike genast, som i forna tider, allierade sig med Kroatien. Alltid samma fiender och förbundna. Kroatien erkändes omedelbart - utan att man tänkte igenom det.
Så var det ju. Inte bara Tyskland, Österrike - och USA - stödde Kroatien (som ju länge var en del av Österrike-Ungern till kejsardömets sönderfall med första världskriget). I förlängningen är det Kroatien och Slovenen som blivit EU-länder och gynnats ekonomiskt medan övriga ex-Jugoslavien diskriminerats.
Om EU tagit fredsbyggandet på allvar borde man verkat för att alla de nya stater som uppstod ur det sönderfallande Jugoslavien snarast fått EU-medlemskap.
Också i Sverige var det under 90-talet oacceptabelt att föra fram sådana tankar som de jag nämner här. Då var man anhängare av "kålsuparteorin", hette det, eller än värre "folkmordsförnekare".
I tidskriften Ordfront publicerades 2003 en artikel av tidningens redaktör Björn Eklund med en motbild av Jugoslavienkrigen. I en kulturartikel i Dagens Nyheter hette det därefter i en kommentar att Ordfront "förnekade folkmord" och var "vänsterfascistiskt".
Fler artiklar följde, många artiklar, alla variationer på samma tema. Många skrev genmälen, också jag själv, alla refuserades. Författaren Erik Wijk lade efter en tid ut de refuserade texterna på en hemsida. De publicerades också i bokform med Björn Eklund och Erik Wijk som redaktörer, Pudelns kärna. En bok om Ordfrontfejden, och med inlägg av skribenter som Noam Chomsky, Maria-Pia Boethius, Björn Kumm, Eva Moberg, Åsa Linderborg, Carl-Henning Wijkmark, Carl-Göran Ekerwald, Lasse Berg, Carl Henrik Svenstedt och många, många fler.
Efter den infekterade debatten la många medier locket på all Balkandebatt. Bilden av vad som egentligen skedde under de jugoslaviska sönderfallskrigen stelnade till klichéer.
Frågorna som borde ha ställts formulerades aldrig: Var det verkligen etniska krig? Skar vanliga jugoslaver halsen av sina grannar? Vad innebar Natos folkrättsstridiga bombningar först av Bosnien och senare av Kosovo/Serbien (det som kallades "humanitära bomber"!!)? Vad innebar vapenexporten till de olika krigsherrarna? I Sverige bildades ju till EU-valet 1995 ett parti enbart för detta val, Sarajevolistan, som ville arbeta för att FN:s vapenembargo till Bosnien skulle hävas, av många kända opinionsbildare som Maciej Zaremba, Jesus Alcala, Wilhelm Agrell och Bibi Andersson.
När nu ordstrider återkommit över samma skyttegravar som den gången, utifrån Nobelpriset till Handke, tänker jag att det sannerligen är hög tid att fördjupa vår syn på de ohyggliga krig som på 90-talet slet sönder det som en gång varit Jugoslavien.