Arbetsgivarna tillämpar klassisk arbetarrörelsestrategi: pressa fram lokala eftergifter, säkra dem i kollektivavtal, så småningom i lagtext. Så har de begränsat strejkrätten, underminerat LAS, och snart står nog arbetstiden på tur. Vad kan vi sätta emot? Erik Bohman intervjuar Frances Tuuloskorpi.
Det verkar som om den svenska modellen knakar i fogarna. Förra året inskränktes strejkrätten. Nu är det anställningstryggheten som hotas. Samtidigt: den svenska modellen har svajat länge, och det börjar bli lite tröttsamt att dödförklara den med jämna mellanrum. Clarté har talat med Frances Tuuloskorpi för att sätta spelet runt LAS i sitt sammanhang. Tuuloskorpi kan se tillbaka på ett mer än fyra decennier långt fackligt engagemang. I många år var hon klubbordförande på brödfabriken Stockholmsbagarn, men har också organiserat sig med arbetskamrater i "visstidsträsket". Hon är dessutom redaktör för antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen.
I en av dina sista texter från 2019, "Det är rumpan på tåget vi ser", placerar du angreppet mot LAS i ett längre historiskt sammanhang. Skulle du vilja återge de breda dragen i ditt resonemang?
Vill man förstå den pågående striden om Lagen om anställningsskydd måste man utgå från de många, många undantag som har förhandlats fram, eller i tysthet accepterats, lokalt under de senaste årtiondena. Regeringsutredningar och centrala förhandlingar kommer inte som en blixt från klar himmel, utan är det sista steget i en utveckling som har pågått i åratal på arbetsplatserna. Det är det jag menar med "rumpan på tåget". Man får inte tro att det är nu försämringen kommer.
Kraven på fler undantag från lagens turordningsregler kommer eftersom vi inte har hållit på de turordningsregler som finns. Svårare är det inte. Det började på arbetsplatserna. Vill man sia om vad som kommer hända i lag och avtal under de kommande åren är det mot arbetsplatserna man ska vända blicken.
Frances Tuuloskorpi.
Att det har blivit vanligt att acceptera undantag från turordningsreglerna vid uppsägningar försvagar den fackliga sammanhållningen. Om man märker att det inte alltid är de som har jobbat längst som blir kvar vid en nedskärning, och att chefen får bestämma över vilka som blir kvar, så kan det framstå som viktigare att hålla sig väl med arbetsledare än med arbetskamraterna och facket. För då får man kanske stanna vid en nedskärning, oavsett var man står i listan. Och omvänt: är man besvärlig så kanske man ryker, medan någon under en på listan blir kvar. Därför låter man bli att tjata alltför mycket om det där övertidstillägget man borde fått eller den där arbetsmiljörisken som man vet om.
Det viktiga med turordning är att alla ska kunna vara säkra på att uppsägningar inte sker godtyckligt. Att de som jobbar vet vilka regler som gäller och att facken håller på reglerna. Vår klubb på Stockholmsbagarn hade turordningslistorna tillgängliga. Vi tog bort personnummer och sånt, men man kunde alltid se hur man låg till.
Öppna listor gör det mycket svårare att strunta i turordningen. Om facket förhandlar fram några undantag, då måste det vara såna man kan stå för inför arbetskamrater och medlemmar. Om alla vet hur listan ser ut kan man inte gömma undan undantagen. Och tvärtom: har man inte en öppen turordningslista blir det mycket lättare, och mer lockande, för facket att gå med på arbetsgivarnas byteshandel.
En sak som ofta glöms när man snackar turordning är att det inte bara handlar om individens rätt och fackens inflytande. Det handlar också om att försvara ett rimligt tempo på arbetsplatserna. Om cheferna får rensa bort dom som är slitna och behålla dom som fortfarande kan göra 110 procent - var ska det sluta då? Tempot är ju redan för högt.
Hos oss på Bagarn tog vi upp arbetsgivarens önskemål om undantag från turordningen på våra medlemsmöten. Och folk röstade nej. Det är konstigt att så många fackligt förtroendevalda tycker att de har rätt att deala om sånt här utan att fråga medlemmarna.
Men varför har man gått med på en massa undantag? Och varför går fackliga ledare med på att sätta sig i förhandlingar om försämringar av LAS?
Det hänger ihop med något som alla har väldigt svårt att acceptera, och det är att fackledningar har ingen egen makt. Det som är bra i lagar och avtal har kommit till tack vare en stark arbetarrörelse, och att de reglerna bevakas är ett skydd för oss alla. Men nu ser vi regelverket försvagas bit för bit. Det speglar styrkeförhållandena i arbetslivet. Vore våra förbundsledningar lite modigare skulle de säga som det är: "vi har ingen makt, men vi kan byteshandla." Det bästa de kan göra är att inte sälja ut för mycket. Det beror på att vi är alldeles för svaga på arbetsplatserna. Förr fanns det en säkerhetsspärr i förhandlingarna. Arbetsgivarna visste: även om vi skulle lyckas få facket att acceptera den här försämringen, så kommer våra anställda aldrig att göra det.
Klarar vi inte av att sätta gränser på arbetsplatserna så blir varje avtalsförhandling samma sak. Facket kräver högre lön och andra förbättringar. Arbetsgivarna säger nej. Ibland blir det lite skrammel med strejkvapnet. Oftast blir man ändå överens i en sista hetsig förhandlingsrunda. Och resultatet, också oftast: Lite högre lön åt arbetarna, lite mer flexibilitet åt arbetsgivarna.
Det pågår en ständig urholkning på våra arbetsplatser. Nu är det som finns kvar av turordningsregler och annat anställningsskydd i fara. Nästa stora fråga blir kanske arbetstidsreglerna. Där händer det saker på arbetsplatserna nu. Det blir allt vanligare att man inte håller på rätten till rast och paus fast den är lagstadgad. "Vi hinner inte ens ta rast!" Och se på hur övertid hanteras på många ställen: Facken får skadestånd för övertid som går över den tillåtna. Arbetsgivarna betalar varje år, och normaliserar ett övertidsuttag över lagens eller avtalets gränser. Skadestånden krymper, och till sist vill cheferna inte betala alls för det längre. Samma sak med ökad flexibilitet i scheman, där många fack har sålt eller tappat mycket. Det rycks i semesterreglerna... Sen kommer fler uppluckringar av arbetstidsregler att komma in i avtalen. Arbetsgivarna är strateger. När det har blivit tillräckligt vanligt med lättnader i arbetstidsreglerna vill de inte betala för det längre, då vill de säkra sin nya position och göra den till normaltillståndet.
Så först på arbetsplatser, sen i lagar och avtal. Du brukar kalla det för en bergsklättrarstrategi?
Ja. Arbetsgivarna bedriver en systematisk klasskamp. De vet att de måste hålla ett tryck mot befintliga regler och mot vad som anses rimligt. Pressa, kliva en bit över gränsen. De koordinerar sig och testar vad de kan få igenom på enskilda arbetsplatser. Sen på fler, sen "säkrar" de sina framsteg genom att få det inskrivet i centrala avtal, i vissa fall i lagar. När en försämring slås fast i avtal eller lag, då drabbas även de arbetsplatser/förbundsområden som dittills har lyckats hålla stånd mot försämringarna.
Och sen klättrar de vidare, driver nya frågor. De försöker hitta lättnader i regelverk, sätt att göra arbetskraften billigare och effektivare, och när de har lyckats med det så vill de säkra "förbättringarna" och hitta ytterligare lättnader. Det drivs de till både i privat sektor och offentlig sektor. I den förra på jakt efter högre vinster och för att kunna värja sig mot konkurrens, och i den senare för att kunna minska utgifter och för att anpassa sig till en lägre budget - i förlängningen för att fixa lägre skatter för de rika.
Vi kan ta exemplet med hyvling. Det började jag få mejl om för kanske tio år sen från arbetsplatser där chefen sa: Antingen går ni ner i tid, eller så måste vi sparka Eva. Och på flera håll gick man med på det, för att vara lojala med Eva. Det var testballonger för det som sen har skett i större skala. Det är den ena sidan. Den andra sidan är att lokala klubbar på flera håll faktiskt tagit strid mot hyvlingarna, och vunnit. De har pressat tillbaka. De erfarenheterna skulle man kunnat lyfta fram och sprida. Jag vill understryka det, nu när jag pratar om det dåliga läget. Folk är bra, möjligheterna är bra, vi behöver en strategi som också är bra.
'Kraven på fler undantag från lagens turordningsregler kommer eftersom vi inte har hållit på de turordningsregler som finns', säger Frances Tuuloskorpi. Bild: Robert Nyberg.
Arbetsgivarnas strategi är egentligen samma som arbetarrörelsen en gång i tiden använde. Man kämpade för förbättringar ute på arbetsplatserna, sen säkrade man det i kollektivavtal i branscher, och ibland i lagtexter. Förbättringarna slogs fast, och blev utgångspunkt för nästa vända av strider (och förhandlingar) med arbetsgivarna. Och i samband med det såg man till att förbättringarna som kanske inte hade gällt alla men många arbetsplatser också blev gällande på de arbetsplatser eller branscher där man inte hade lyckats kämpa sig till dom. Och när man hade säkrat det, så fortsatte man klättra, fortsatte man kämpa för ytterligare förbättringar.
Så arbetsgivarsidan har en långsiktig strategi, medan arbetarrörelsens olika delar flaxar runt och reagerar på ständigt nya försämringar. Hur ändrar vi på det? Hur skulle en bergsklättrarstrategi för fackföreningsrörelsen eller, vilket inte är riktigt samma sak, för arbetarklassen se ut? Du har föreslagit en utgångspunkt i artikeln "Två normala saker".
Ja, jag har tänkt på två saker som många berättar om från sina arbetsplatser.
Det ena är att folk är rädda. De vågar inte säga ifrån när saker är fel eller orättvisa på deras arbetsplatser. Nyligen var det en tidningsrubrik där det stod "Vår chef har trakasserat oss i tio år". Och då tänker jag: Tio år? Och ingen har sagt ifrån? Bara för att det sker på en arbetsplats? Är våra arbetsplatser Knutby eller?
Och det andra är det där med "Vi hinner inte ens ta rast". Folk dör på jobbet, stressjukdomarna ökar något enormt - och ändå accepterar man effektiviseringar, ökad flexibilitet i utbyte mot lite högre lön osv. Då spelar det ingen roll om nån minister säger "Vi måste göra något åt de ökande sjuktalen", om folk kan pressas till att göra för mycket, acceptera sämre scheman, osv. Visst, det kan uppstå lägen då det är svårt att helt komma ifrån ökad press och stress, som för många yrkesgrupper nu under coronaepidemin - men hur kul är det om man går på fälgarna redan innan en sån situation uppstår?
Jag brukar uppmana folk att kämpa för förbättringar på sina arbetsplatser. Men vi måste börja där vi är, inte där vi skulle vilja vara. Om folk är rädda och om de kan pressas till för mycket eller för ryckigt jobb - då måste vi börja där. Fackförening betyder att arbetare förenar sig för att bli starka tillsammans. Det borde betyda folkrörelse på varenda arbetsplats. Och då borde vi i dagens läge ställa oss två fackliga uppgifter, två saker som borde vara det normala på varenda arbetsplats. Punkt ett: vi ska försvara varann. Om chefen är dum mot nån, då ska vi gå dit tillsammans och säga ifrån. Om en timmis behövs på heltid ska arbetskamraterna säga till om det. Punkt två: om arbetsgivaren försöker pressa på med fler arbetsuppgifter, eller höja tempot mer än vi mår bra av, då ska arbetskamraterna tillsammans se till att det skiter sig. Det ska helt enkelt inte gå att pressa folk över det som är rimligt och hälsosamt.
Att "vara med i facket" borde innebära sådant, inte bara att betala en medlemsavgift och kanske gå på ett informationsmöte då och då. Och de där två punkterna måste man arbeta med hela tiden. Det finns en massa annat som är bra och viktigt att göra också, men de där sakerna måste upprepas varje dag om resten (förhandlingar, politiska kampanjer, opinionsbildning) ska kunna göra nån skillnad. Det ena behöver inte stå emot det andra, kanske någon säger. Men det kan finnas en motsättning i praktiken. Det kräver en himla massa folk och engagemang om vi ska prioritera att bli hopsnackade på varenda arbetsplats. Men det måste prioriteras om vi vill börja vinna och faktiskt kunna försvara det vi har uppnått.
Sen kan folk tro att det är med folkrörelse är gullighetsgrejer, "vi ska hålla ihop", du vet. Men det är inga jävla gullighetsgrejer. Det är kamp. Samma sak med att få med alla på en arbetsplats, oavsett vad det är för några. Det är inte för att vara bussig eller få upp representativiteten eller nåt sånt. Utan för att det gör kollektivet starkare. Det finns inget som skrämmer arbetsgivaren så mycket som när folk håller ihop fast dom är olika, fast dom tycker olika, även om en del avskyr varandra.
För en sak kan arbetsgivarna aldrig ändra på, och det är att det är vi som gör jobbet - eller inte gör det. Oavsett anställningsform, oavsett hur illa det är, så är det fortfarande vi som gör jobbet. Och det är egentligen en oerhörd maktposition som arbetsgivare och andra försöker få oss att glömma. Genom att splittra oss, genom att få samtalet att handla om hur svaga vi är. Egentligen är vi inte ett dugg svagare än någon gång tidigare, eftersom det fortfarande är vi som gör jobbet. Det är fortfarande vi som egentligen har makten.
Då säger kanske någon "Men då kan dom ju bara byta ut oss!" Men om det här vore en strategi inte bara på en arbetsplats utan på flera, på dom flesta arbetsplatser - då skulle arbetsgivarna inte kunna byta ut folk. Jag säger inte att det vore lätt, men samtidigt: det är ju oerhört mycket svårare att leva som vi gör i dag? Att gå runt och inbilla sig att man är maktlös och att chefen sitter på all makt.
Vi borde säga till varann "Kom ihåg, alla ovanför oss är beroende av oss". Det är så pass självklart att man egentligen inte borde behöva säga det till någon. Men det måste man påminna varann om. Det är vi som gör jobbet! Utan oss stannar allt.
Givet att förutsättningen för fackliga vinster är aktiva, självständiga och organiserade kollektiv på arbetsplatserna, och att den förutsättningen ofta saknas idag: Är politiskt eller fackligt-politiskt arbete helt bortkastat i nuläget? Är initiativ som Försvara strejkrätten och den pågående mobiliseringen mot försämringar i LAS helt enkelt återvändsgränder?
Nej, det kan jag inte säga. Protester och motstånd hamnar ju alltid i vågskålen när en försämring ska genomföras. Så jag kan inte säga att det är bortkastad tid. Det är bra att man protesterar mot strejkrättsinskränkningar och försämrad arbetsrätt, det kan bromsa försämringarna. Försämringar av anställningstryggheten har redan bromsats ett antal gånger av inomfackliga reaktioner. 2015 satt till exempel topparna i IF Metall och Handels och Kommunal i samtal med respektive motpart om att luckra upp turordningsreglerna. Protester inom förbunden ledde till att det inte togs upp i de centrala förhandlingarna. Men: inbromsningarna innebär inte en ny riktning, utan bara att det inte går så fort som arbetsgivarna vill. Samma saker kommer igen, och för att ändra det räcker det inte med kampanjer. Då måste arbetsgivarna ställas inför situationer där det inte kommer funka på arbetsplatserna.
Fackföreningsrörelsen borde vara en folkrörelse på varje arbetsplats. Alla möjligheter finns, men vi är inte där idag. Utom när någon klagar på facket. Då finns det ofta någon fackligt aktiv som säger "Men det är ju du som är facket!" Men de fackliga strukturerna är inte uppbyggda så. Det är inte alls du och jag som är facket på de flesta ställen. Det är någon annan.
När facket är en folkrörelse på arbetsplatsen så kommer den som skriver in en ny medlem att tala om att vi har en fackförening här för att ingen ska behöva gå med sänkt huvud utan alla ska kunna gå upp med hakan och helst näsan i vädret. Vi förväntar oss att du är med och skyddar dina arbetskamrater och en rimlig arbetsbörda, och dina arbetskamrater ska göra detsamma för dig. Alla för alla.
