Fackliga ledare har gett efter för företagens mångåriga krav på inskränkningar av strejkrätten. Nu förhandlar de om avveckling av anställningsskyddet. Sex LO-förbund har i protest lämnat överläggningarna. Mikael Nyberg berättar hur det gått till. Historien börjar på en sushibar i Göteborg för 13 år sedan.
Angelica Hama jobbade på en sushibar i centrala Göteborg. Det var ett litet ställe, knappt mer än ett fönster mot gatan. Hon var anställd sedan sju år tillbaka, utan avtal men med hederlig lön, anständiga arbetstider och regelrätt försäkring. Nu hade stället fått en ny ägare och det var ingen ordning längre.
Hon tyckte att det var roligt att stå i kassan, servera och småprata med gästerna, men i fortsättningen skulle hon hålla sig i köket.
- Arbetstiderna blev sämre också. Han ändrade dem hela tiden och vägrade att betala min försäkring.
Hon var fackligt organiserad. I september 2007 tog hon kontakt med Hotell- och restaurangfacket i Göteborg för att få ett kollektivavtal. Då blev hon omedelbart uppsagd med hänvisning till arbetsbrist.
Ägaren vägrade att teckna avtal. För dyrt, sa han. Den 30 oktober varslade Hotell- och restaurangfacket i Göteborg om blockad. Men striden blåstes av knappt en månad senare. Förbundsledningen i Stockholm drog tillbaka varslet.
Varför?
Angelica Hama fick sparken när hon krävde kollektivavtal. Förbundet stoppade en blockad av företaget. Bild: Mikael Nyberg.
Angelica Hamas sak störde en grannlaga operation som LO-ledningen i Stockholm inlett. Tidigare hade ledarna för arbetarrörelsen i samförstånd med företrädare för kapitalägarna styrt landet. Nu hade storföretagen och borgerligheten sagt upp kontraktet, och det socialdemokratiska ledarskiktet hade anslutit sig till uttåget ur folkhemmet.
Strategerna vid Norra Bantorget ansåg att facket riskerade att bli överspelat om det klamrade sig fast vid det gamla. Arbetarrörelsen, som den ännu kallade sig, skulle i stället bejaka den pågående samhällsutvecklingen och söka nytt fäste i den. Målet var ett förnyat samförstånd med kapitalets förvaltare, en överenskommelse som återigen skulle tillförsäkra löntagarnas företrädare en central position i ledningen av landet. En punkt att vila i, en roll i den nya svenska modellen.
Redan 1996 krävde Svenska Arbetsgivareföreningen inskränkningar av strejkrätten med hänvisning till sårbarheten hos det utsträckta löpande bandet: "i en tid med hård internationell konkurrens, små lager och 'just in time'-leveranser är det för lätt för facket att med små stridsmedel åstadkomma stora skador". Den dåvarande socialdemokratiska regeringen uppmuntrade med hot om lagstiftning fackföreningarna att förhandla om saken, och 1997 slöt industrifacken anförda av IF Metall ett avtal med motparten om långtgående begränsningar av möjligheterna till stridsåtgärder.
Företagsledarna nöjde sig inte med det. Hela arbetsmarknaden skulle omfattas av "proportionalitetsprincipen", det vill säga regler som endast tillåter anställda att strejka i den mån det inte får någon större verkan.
Nyåret 2007 införde den borgerliga alliansregeringen kraftigt höjda avgifter till de fackligt anknutna, statsstödda a-kassorna. Det var en varning. Kopplingen till a-kassan är en viktig förklaring till den höga fackliga organisationsgraden i Sverige. Inom två år försvann 245 000 fackliga medlemmar. Fredrik Reinfeldt talade visserligen varmt om den svenska arbetsmarknadsmodellen, men ledningen för LO fruktade nya statliga ingrepp om den inte visade samarbetsvilja.
Företagsledarna gjorde klart att de skulle pröva den politiska vägen om facken trilskades. "Vi vill värna kollektivavtalen", försäkrade Svenskt Näringsliv på sin hemsida. Och tillade: "Deras ställning hotas av obegränsade konfliktregler och den obalans som finns mellan arbetsmarknadens parter."
LO-ledningen tackade hösten 2007 ja till förhandlingar med Svenskt Näringsliv om ytterligare inskränkningar av strejkrätten och andra förändringar av regelverket. Saltsjöbadsavtalet från 1938 skulle ersättas av ett nytt huvudavtal mellan arbetsmarknadens parter.
En ny strid som den om salladsbaren skulle spela motparten i händerna i förhandlingarna, ansåg ledningen för Hotell- och restaurangfacket. Därför hävdes blockaden mot sushibaren i Göteborg.
I mitten av december 2007 sammanträdde Hotell- och restaurangfackets styrelse på Blaxsta vingård utanför Flen. En av punkterna på dagordningen var det hävda varslet mot sushibaren. Göteborgsavdelningen hade överklagat, men förbundsstyrelsen stod fast vid sitt beslut. "Skälet är de politiska aspekterna", heter det i protokollet. "Inte heller LO ger stöd för en blockad."
Angelica Hama fick jobba vidare utan försäkring, avtal eller upprättelse till sista arbetsdagen den 31 januari 2008.
Man måste välja sina strider, förklarade Ella Niia, ordförande för Hotell och Restaurang, för mig.
- Det är lätt att trycka på knappen och säga "nu kör vi", men fasiken så svårt att komma till något slut.
Det fanns starka betänkligheter i en del förbund mot förhandlingarna om ett nytt huvudavtal, men Ella Niia, som också satt i Socialdemokraternas verkställande utskott, stödde beslutet att tacka ja till inbjudan.
- Om vi inte visar att vi kan komma överens avtalsvägen, riskerar vi att få lagstiftning i stället.
Hon talade om hur "häftigt" det är när parter möts och efter givande och tagande hittar "den optimala punkten" i en förhandling.
LO:s förhandlare gjorde långtgående eftergifter för att få till stånd ett nytt huvudavtal. Det skulle bli svårare att strejka, och en särskild nämnd med lika representation för arbetsmarknadens centrala parter skulle avgöra om strejker, blockader och andra aktioner var förenliga med "god sed på arbetsmarknaden".
I överläggningarna om huvudavtalet krävde Svenskt Näringsliv ytterligare eftergifter från de fackliga organisationerna. En opartisk jurist skulle få utslagsröst i skiljenämnden, och turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd (LAS) skulle rivas upp för att ge utrymme för kompetens och skicklighet.
I mars 2009 avbröt Jan-Peter Duker, Svenskt Näringslivs vice VD, förhandlingarna. Företrädarna för LO och tjänstemannaorganisationen PTK hade varit resonabla, förklarade han: «Men de har inte fått med sig förbunden.» Starka medlemsopinioner gjorde det omöjligt för de fackliga företrädarna att godta motpartens krav. Nu skulle Svenskt Näringsliv göra politiska framstötar i stället och samarbeta med de samarbetsvilliga. Jan-Peter Duker pekade på avtalet med IF Metall: "Framtiden för den svenska modellen ligger på förbundsnivå." Svenskt Näringsliv skulle med hjälp av ledarna för industrifacken underställa övriga fackliga organisationer de stora exportföretagens diktat.
På detta sluttande plan fortsatte jakten efter den optimala punkten.
Tio år senare, vintern 2019, låg på arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons bord ett lagförslag om inskränkningar av strejkrätten. Med hänvisning till hamnkonflikten hade regeringen 2017 tillsatt en utredning i frågan. Men lagförslaget på Ylva Johanssons bord var inte utredarens. Det var dikterat av Svenskt Näringsliv, LO, TCO, Saco och Unionen. Parterna hade kommit överens. En framgång för den svenska modellen, hette det.
Angelica Hama fick jobba vidare utan försäkring, avtal eller upprättelse. Bild: Mikael Nyberg.
Kritiken från fackligt aktiva var omfattande, och juridisk expertis hade allvarliga invändningar. "Århundradets fackliga svek", skrev Kurt Junesjö, tidigare jurist vid LO-TCO:s Rättsskydd.
LO-förbunden hävdade i ett gemensamt uttalande att den nya lagen skulle hindra arbetsgivare att avtalsshoppa, det vill säga välja och vraka mellan olika kollektivavtal. I själva verket öppnade lagförslaget en skyddad marknad för upphandling av arbetsfred till reapris. Bolagen och fackliga organisationer som är inriktade på samarbete med bolagen erbjöds ett rättsligt skydd mot fackliga företrädare som bättre försvarar arbetarnas intressen.
På parternas anmodan påskyndade regeringen beredningen. I juni 2019 röstade riksdagen igenom förslaget.
Anställda som valt en annan fackförening än den arbetsgivaren slutit kollektivavtal med får i fortsättningen inte strejka för något annat än ett avtal som är identiskt med det gällande. Företagen kan nu knuffa starka fack åt sidan, och de anställda får inte svara med strejk eller andra stridsåtgärder.
Det är också förbjudet att strejka i så kallade rättstvister, till exempel till stöd för fackliga ombud som trakasseras, och bestämmelserna ger liksom industriavtalet rikliga möjligheter för företagen att med juridiska finter förhindra eller fördröja fackliga stridsåtgärder.
LO anförde ytterligare ett skäl för sitt stöd för den nya lagen: "Med en riksdag där 60 procent av mandaten innehas av borgerliga och främlingsfientliga partier är risken dessutom stor för att det läggs ett annat förslag som inkluderar sympatiåtgärder och proportionalitetsprincipen. Detta vore förödande för maktbalansen på arbetsmarknaden ..."
I förhandlingarna tio år tidigare var LO-ledningen redo att med begreppet "god sed på arbetsmarknaden" smyga in proportionalitetsprincipen i huvudavtalet. Nu användes risken för lagstiftning i samma riktning för att rättfärdiga en annan inskränkning av strejkrätten.
Resonemanget förutsatte att den fackliga uppslutningen bakom ett av företagsledarnas huvudkrav skulle få motparten att avstå från ytterligare attacker mot de fackliga rättigheterna. Men någon sådan förbindelse hade Svenskt Näringsliv inte undertecknat. Tvärtom, det var redan uppenbart att företagsledarna tänkte utnyttja det nya politiska läget.
Stefan Löfven ledde det största partiet och lyckades efter flera månader långa förhandlingar utvidga sitt regeringsunderlag med Centern och Liberalerna. Villkoret var en 73 punkter lång åtgärdslista, det så kallade januariavtalet.
För gräsrötterna lanserades avtalet som det minst onda av två onda ting. Politiken var inte vad socialdemokraterna tänkte sig, förklarade Susanna Gideonsson, ordförande för Handelsanställdas förbund och suppleant i partiets verkställande utskott: "När man hör om en sån här grej, då slår ryggmärgsreflexen först till att nu ska vi bara skrika nej. Men sen måste man också börja fundera - vad är alternativet?" Det var bättre att Stefan Löfven genomförde denna politik än att Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna gjorde det. Då skulle fackföreningarna ha förlorat allt inflytande och de borgerliga tagit ännu större plats.
Varje politisk rörelse tvingas ibland retirera eller söka sig vidare längs omvägar. Men det finns i det envetna försvaret av det minst onda ingen vändpunkt. Det som nyss var det onda är i nästa skede det minst onda, något bättre än ingenting. Allt stannar vid inbromsningar i en utveckling som till synes obevekligt banar sig väg.
Kapitalets företrädare fruktar fortfarande den kollektiva kraften. Därför angriper de strejkrätten. Men arbetarrörelsen är sällan arbetare i rörelse numera. Den har företrädare som liksom andra professionella välgörare ser som sin uppgift att erövra positioner i samhällspyramidens topp. Framgång mäts i regeringsposter, utredningsförslag, skrivningar i EU-direktiv och helsidor på DN-debatt.
Även i oppositionen till vänster är detta tankemönster utbrett. Först ska vänstern ta över apparaterna, sedan ska apparaterna ta över landet. Men positionerna som erövras är inkapslade i kapitalismens strukturer. De lämpar sig för förvaltning, inte för brott med det rådande.
Många i ledande ställningar kommer ännu från arbetarklassen men deras klassresa är individuell, inte kollektiv som i början av 1900-talet. De avancerar tidigt i apparaterna och lever ett liv långt från klassen de lämnat. De har höga löner, fina bostäder och pension med guldkant. Karriärvägarna leder vidare till Bryssel och bolagen som profiterar på det allmännas förfall. Företrädarna anpassar sig till strukturerna för att kvalificera sig för spelet i samhällets överdel. Positionerna erövrar dem, inte tvärtom.
Kraften som ligger gömd i kollektivet, vreden som söker sitt spår, framstår i strävan efter positionerna som något störande. "Strejkrätten ska inte användas i vredesmod eller i syfte att allmänt protestera", skriver LO i en tid då Sverige tillhör de strejkfattigaste länderna i Europa och alltfler arbetare slits ner i planerad underbemanning, chefsgodtycke, otrygga anställningar och omöjliga arbetstider.
En blockad av en sushibar i Göteborg blir i kampen för det minst onda en irritation, och avtalsförhandlingarna utvecklas till affärsuppgörelser där rättigheter köps och säljs i sammanträdesrum i Stockholms innerstad. Det som inte går att inhandla den vägen föranleder inga stridsåtgärder.
När LO i mars 2019 förespeglade sina medlemmar att inskränkningen av strejkrätten skulle avstyra vidare angrepp från Svenskt Näringsliv och den borgerliga majoriteten i riksdagen, hade organisationen redan i över ett år förhandlat med sin motpart om anställningsskyddet.
De fackliga företrädarna reste frågor om hyvling, allmän visstid och ofrivillig deltid. Det fanns starka skäl för det. 1990 var de visstidsanställda en tiondel av arbetskraften i Sverige. 1998 till 2016 har andelen pendlat mellan 15 och 17 procent, var sjätte anställd. Inget annat OECD-land har sett så stora försämringar av anställningsskyddet för dem som saknar fast jobb. Sverige ligger numera i botten av listan. Bara i USA, Storbritannien och några länder till är otryggheten för de tillfälligt anställda större. Allt fler arbetar timme för timme, "vid behov" eller på "allmän visstid" som det står i kontrakten. Många vill jobba heltid men får inte.
Svenskt Näringsliv hade en annan agenda: Lagen om anställningsskydd skulle reformeras i grunden och ge företagen större frihet att säga upp personal. Det var också en huvudfråga i januariavtalet. Punkt 20: "Arbetsrätten moderniseras och anpassas efter dagens arbetsmarknad samtidigt som en grundläggande balans mellan arbetsmarknadens parter upprätthålls. Arbetsrätten ska ge företagen flexibilitet och skydda den enskilde arbetstagaren mot godtyckliga uppsägningar. Lagen om anställningsskydd ska ändras genom tydligt utökade undantag från turordningsreglerna."
En utredning tillsattes. I uppdraget ingick enligt avtalet att föreslå "hur arbetsgivarens ansvar för kompetensutveckling och den anställdes omställningsförmåga stärks". Utredningen skulle vidare bidra med förslag till "en bättre balans i anställningsskydden för personal med olika anställningsvillkor".
Utredningen skulle arbeta parallellt med förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter: "Om parterna når en överenskommelse om hur LAS ska reformeras på ett sätt som ger ökad flexibilitet ska regeringen istället lägga förslag i linje med parternas överenskommelse. I annat fall genomförs utredningens förslag."
Företagens företrädare var förtjusta. "Vi tycker att det är bra att politikerna sätter press på oss med lagstiftningshot", förklarade Almegas arbetsgivarpolitiska chef, Stefan Koskinen. Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe hade redan tidigare efterlyst ett hot "så konkret och obehagligt att parterna vill reformera LAS i sin helhet". Det dög inte att bara peta i turordningsreglerna. Företagen krävde också större frihet att säga upp anställda av personliga skäl.
Regeringen framhöll skrivningarna i januariavtalet om bibehållen balans mellan arbetsmarknadens partner och skydd mot godtyckliga uppsägningar. Vad innebar det? Skulle det bli svårare att säga upp anställda som vägrar att gå med på hyvling av arbetstiden? En reporter frågade arbetsmarknadsministern. "Det är en tolkning du gör", svarade Ylva Johansson. Hon hade just lagt ner utredningen om skydd mot godtyckliga uppsägningar vid hyvling.
Balansen ska säkras på annat sätt. Ylva Johansson: "Jag tror att kompetensutveckling är den viktigaste komponenten för större trygghet för individen. Om man inte får chans att förnya sin kompetens spelar det ingen roll om man har många anställningsår." Så är det tänkt i regeringskretsen: kompetensutveckling i utbyte mot att cheferna får större möjligheter att sparka vem de vill.
I själva verket är ett starkt anställningsskydd säkraste sättet att främja vidareutbildning av de arbetande. Företagen får en drivkraft att hålla den befintliga personalen tekniskt uppdaterad. Men företagsledarna föredrar det livslånga lärandet, det vill säga ett system där de kan behandla anställda som slit- och slängvaror, lätta att byta ut mot den senaste, tekniskt mer avancerade modellen. Svenskt Näringsliv vill också frånta de lokala fackklubbarna ett maktinstrument: vetorätten mot avsteg från turordningslistan.
Vänsterpartiet lovade att fälla regeringen om den gick till riksdagen med 73-punktsprogrammets förslag om försämrad arbetsrätt. Fast löftet gäller inte om parterna lägger fram förslaget, förklarade Jonas Sjöstedt: "Då ändras läget. Skulle parterna komma överens om något som LO tycker är bra, då är ju det den svenska modellen ... Det handlar ju i grunden om att vi vill att parterna gör upp. Men vi vill stärka LO i de förhandlingarna." Motparten skulle veta att ett riksdagsbeslut enligt utredningens förslag inte var något att hoppas på.
Men genom att öppna för försämringar av arbetsrätten på parternas initiativ, ökade Vänsterpartiet samtidigt pressen på de fackliga ledarna att ge efter. LO:s ledare - och vännerna i den socialdemokratiska partistyrelsen - visste nu att LO kunde rädda Stefan Löfvens regering genom en affär med Svenskt Näringsliv.
Pappersindustriarbetareförbundet valde att lämna förhandlingsbordet. Matts Jutterström, Pappers ordförande, skrev några dagar före sin död i maj 2019:
"Pappers varnade tidigt för att gå in i förhandlingar. Det kommer inte att föra med sig framgångar. Vi kommer kanske att kunna byta något som är bra för oss mot något annat, men att gå ut ur det på andra sidan med ett värde större än i dag kan inte ens den mest optimistiska tro. Nä, det verkar som det blir mest skit av det och det blir inte bättre av att politikerna lägger sig i. Pappers väljer därför att inte medverka. Vi måste helt enkelt kliva av dessa förhandlingar. Att se en enda uppsida som skulle gynna våra medlemmar är svårt."
I december följde Byggnads, Fastighets, Kommunal, Målarna och Seko efter. Även Lärarnas Riksförbund lämnade förhandlingarna. Initierade källor berättade för tidningen Kommunalarbetaren att avhoppen utlösts av "ett fulspel av värsta sort".
Sedan i maj hade LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson, Veli-Pekka Säikkälä från IF Metall och Per Bardh från Handels i hemlighet förhandlat med Svenskt Näringsliv om förändringar av arbetsrätten. Först i slutet av november fick övriga medlemmar i LO:s avtalsråd information om överläggningarna. Ett färdigt förslag till avsiktsförklaring presenterades för ledamöterna.
Det var bråttom, fick de veta. En överenskommelse skulle vara färdig senast hösten 2020. Då kunde LAS-utredningen läggas till handlingarna, parternas förslag föreläggas riksdagen och den S-ledda regeringen räddas. Men varken Svenskt Näringsliv eller LO ville riskera strider om anställningsvillkoren i samband med de stundande löneförhandlingarna. Överläggningarna om LAS skulle därför ajourneras. För att vinna tid ämnade parterna klargöra sina gemensamma ståndpunkter och ge tre arbetsgrupper i uppdrag att utarbeta detaljerade förslag under våren och sommaren.
Den föreslagna avsiktsförklaringen gick mycket längre än januariavtalet och direktiven till LAS-utredaren: "Parternas intention är att begreppet 'saklig grund' i anställningsskyddslagen bör ersättas av en ny reglering. Den nya regleringen bör innebära att en uppsägning från arbetsgivarens sida som strider mot lag eller mot vad som är allmänt godtaget på arbetsmarknaden är otillåten." I linje med kraven från Svenskt Näringsliv skulle arbetsgivarna få vidsträckt rätt att välja och vraka bland sina anställda. Endast förtroendemannalagen, diskrimineringsförbud, rätt till studieledighet och liknande bestämmelser skulle utgöra begränsningar.
Städare i London i sittstrejk. De vann tryggare anställning och kraftigt höjda löner.
Förslaget mötte stark kritik i LO:s styrelse. En ny, putsad version presenterades vid ett extra styrelsemöte, men i sak var inget ändrat. Ledamöterna fick enligt Kommunalarbetarens källor veta att innehållet inte var förhandlingsbart. Efter detta besked var bara IF Metall, Handels, Transport och fem mindre förbund redo att fortsätta LAS-överläggningarna.
När sprickan blev allmänt känd försäkrade LO-ledningen att förslaget till avsiktsförklaring bara var ett utkast från motparten. "De ljög rakt ut", förklarade en företrädare för de kritiska förbunden. Den slutliga avsiktsförklaringen öppnade för långtgående förändringar: "Parterna är medvetna om, och har stor respekt för, det faktum att de förbättringar som Parterna diskuterar är komplicerade och per definition innebär att grundläggande delar av dagens regler i lagen om anställningsskydd kan behöva ändras."
LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson förklarade att han var överraskad över att frågan var så känslig i en del förbund: "Vi har varit överens om att inleda förhandlingar med Svenskt Näringsliv. Och att vi då var beredda att samla ihop alla i mitten när det gäller anställningsskyddet, genom sänka det för dem som har det bäst för att kunna höja det för dem som har det sämst."
Den optimala punkten hägrade.
I London gick samtidigt 200 städare vid statliga St Mary's Hospital ut i en serie strejker. De organiserade också gatuprotester och trängde sig in på ett styrelsemöte. Städarna var som många andra i det nya Europa uthyrda av ett privat tjänsteföretag, storkoncernen Sodexo. Ingen trygghet hade de, inga pensionsrätter, usel sjukersättning och usla löner. Nästan alla var invandrare, och liksom städarna i EU-palatsen i Bryssel behandlades de som skit. Men i sin kamp fick de stöd av läkare, sjuksköterskor och studenter, och i januari 2020 gav ledningen för sjukhuset efter. Städningen ska inte längre upphandlas till lägsta pris. Städarna och ytterligare 800 inhyrda arbetare får reguljära anställningar vid den statliga stiftelsens sjukhus. Med det följer pensioner, sjukledigheter och löneökningar på uppåt 30 procent.
Medan städarna i London jublar och slänger sina Sodexojackor förhandlar fackliga centralorganisationer i Sverige lydigt vidare om lagstiftning som ska göra det lättare för chefer att säga upp anställda som inte faller dem i smaken. De fackliga företrädarna är så tillmötesgående att de tar paus i överläggningarna när gällande kollektivavtal gått ut och det tillfälligt är tillåtet att strejka.
Till hösten, när fredsplikt råder och det politiska spelet tar skruv, ska det idkas byteshandel i konferensrummen. Den optimala punkten går att skönja i avsiktsförklaringen. Facken går med på en försvagning av anställningsskyddet. I gengäld ska allmän visstid "ersättas", heter det. Inte avskaffas. För anställda som riskerar att sorteras ut ska "ett nytt förstärkt omställningssystem" med kompetensutveckling och rådgivning om karriär och byte av yrke byggas upp.
Dessutom ämnar parterna utreda möjligheten att frigöra arbetslöshetsförsäkringen från statskassan och lägga den i händerna på arbetsmarknadens parter. Det är en viktig men förbisedd punkt i den tänkta uppgörelsen. Från Sverigedemokraterna och andra borgerliga företrädare kommer regelbundet framstötar om en statlig, obligatorisk arbetslöshetsförsäkring utan koppling till fackförbunden. En sådan reform riskerar att påskynda medlemsflykten från LO och försvaga socialdemokratin ytterligare. Ledarna vid Norra Bantorget ber Svenskt Näringsliv om hjälp att rädda det som räddas kan. Direktörerna vet att ta betalt.
LAS är en produkt av 1960- och 70-talens kollektiva rörelser på arbetsplatserna i Sverige. Lagen minskar utrymmet för chefer att göra sig av med anställda som ställer krav och är fackligt aktiva, den skyddar äldre som ofta har svårare att få ny anställning vid nedskärningar, och den ger facket något att spela med när jobben är i fara.
Samtidigt är lagen till sin natur diskriminerande. Nyanställda löper större risk att bli uppsagda, och ungdomar, invandrare och andra som av olika skäl går arbetslösa eller är visstidsanställda ser sig utestängda från den fasta tjänstens relativa trygghet. Men när lagen kom till 1974 ingick den i ett sammanhang. Kollektiven på arbetsplatserna hade ofta en stark ställning. Arbetslösheten var med dagens mått mätt liten, ersättningen från a-kassan täckte fortfarande en stor del av inkomstbortfallet, chanserna att med hjälp av Arbetsförmedlingen få ett nytt jobb var goda, utrymmet för tidsbegränsade anställningar var begränsat och bemanningsbolag var inte tillåtna. Den arbetsrättsliga framgången köptes därför inte till priset av en splittring av arbetarklassen. Den industriella reservarmén hade en begränsad omfattning och den var inte utlämnad vind för våg åt marknadens spel.
Idag är omgivningen en annan. Arbetslösheten är större, ersättningen från a-kassan ger i genomsnitt bara 66 procent av den tidigare inkomsten, och de som förlorar jobbet utsätts för en arbetslinje från tidigt 1900-tal, där uppgiften är att disciplinera de arbetslösa och stämma ner deras anspråk. Lagen har justerats så att timanställningar och visstidsjobb kan breda ut sig, och privat arbetsförmedling via bemanningsbolag är numera tillåtet. De rättsliga bakslagen stadfäster år av fackliga reträtter på arbetsplatserna. Först lider kollektiven nederlag, sedan pillas det i paragraferna.
Avståndet mellan A- och B-lag på arbetsmarknaden blir plötsligt påtagligt. Den industriella reservarmén växer, den pressas allt längre ner i arbetslöshet, osäkra, underbetalda anställningar och svartjobb. Förslumningen hotar de fast anställdas avtalade rättigheter, och fackföreningarna ser medlemstal och inflytande krympa. Ett försvar som stannar vid att värna A-laget och apparaterna leder i detta läge bara ut i nya, större nederlag.
Det slutar med ett januariavtal om att, som EU-kommissionen rekommenderat, låta A-laget komma i åtnjutande av B-lagets flexibilitet. För de arbetslösa väntar en arbetsförmedling upphandlad hos profitörer som viggar det allmänna på pengar. Det är långt från yrkesutbildningar i offentlig regi och beredskapsjobb med lön enligt avtal.
Med kompetensutvecklingen och stärkandet av den anställdes omställningsförmåga blir det som när Metallklubben på Volvos Torslandafabrik gav cheferna fria händer att sortera ut arbetare vintern 1997. "Jag känner mig så jävla grundlurad", skrev Ulrica Hallin, en ung tjej på karosseriet, "detta skulle vara en utbildning i svenska, engelska, matte, samhällsorientering och datautbildning. Inget stämde. Det är en ren och skär jävla söka jobb-kurs till arbeten utanför Volvos grindar. Dom kunde likaväl sätta en lapp i pannan på oss där det står arbetskraft vi helst vill bli av med."
Den socialdemokratiska välfärdsstaten restes på ofri grund. Det är inget skäl att beklaga den eller välkomna dess avveckling. Det är ett skäl att söka fastare mark. Något bättre än bättre än ingenting.
"Endast det bästa är gott nog åt folket", sa en socialdemokratisk minister en gång. Folkrörelser värda namnet gjorde sådana anspråk möjliga.
Det börjar inte med en artikel på DN-debatt, ett utredningsdirektiv eller ett utspel vid något förhandlingsbord. Det börjar, om det börjar, nere på golven.
