Det räckte inte med nya handfat och anslag om att tvätta händerna noga. Till slut meddelade även ledningen för Volvo Cars att de i likhet med de flesta fabriker i Europa stoppar produktionen i Torslanda. Inte på grund av någon hemlig kunskap om smittorisken på fabriken, snarare för att det var så länge de trodde att materialförsörjningen skulle fungera.
Som en blixt från klar himmel ersattes år av tvingande övertid och produktionsrekord med tvärstopp och permitteringar. Känslorna i dag är kluvna, bra att vi kan gå hem med betalning, oro för vad som händer sedan.
Många av oss tänker på den där förmiddagen 2008 när vi avdelningsvis kallades till möten och chefen sedan ägnade resten av dagen till att dela ut kuvert till var och en, tomma till oss som fick vara kvar, med uppsägningsbesked till dem som fick lämna.
Även om tidpunkten inte gick att förutse har det länge varit klart att en nedgång skulle komma förr eller senare. Världsekonomin har varit krasslig ett bra tag, och frågan har varit om hostattackerna tytt på en mild förkylning eller förebådat en livshotande influensa.
I Kina, bilindustrins draglok de senaste tio åren, har försäljningen fallit 19 månader i rad, fabriker har stängts i både USA och Europa, och det var bara en tidsfråga när överproduktionen skulle slå igenom också här.
Att en mikroorganism blev den utlösande faktorn hade väl ingen tänkt sig men inte heller detta borde vara överraskande. För även virusen är väntade. Säsongens varianter av influensavirus är oftast inte mer upphetsande än nya årsmodeller av bilar.
Men sedan länge har klockan tickat fram mot en ny pandemi, i värsta fall en där olika virus funnit varandra i andra djur och bytt egenskaper på ett sätt som gjort mänskligheten försvarslös. Kombinationen av växande megastäder som försörjs av allt större djurindustrier och skogsskövlande jordbruk som tränger djupt in i tidigare oanvänd mark är idealiska odlingsplatser för nya smittor. Att antalet flygresor per år fördubblats sedan svininfluensan 2009 har snabbat upp spridningsvägarna.
Bild: Robert Nyberg.
Och medan vi tvättar händerna, håller oss hemma och lyssnar på Folkhälsomyndigheten ställer vi oss alla frågan: vad händer nu?
Nyliberalismens främste profet, Milton Friedman, slog en gång fast:
"Bara en kris - verklig eller uppfattad - skapar verklig förändring. När krisen inträffar beror åtgärderna som vidtas på vilka idéer som finns spridda. Detta är, anser jag, vår grundläggande funktion: att utveckla alternativ till den rådande politiken, att hålla dem vid liv och tillgängliga till dess att det politiskt omöjliga blir politiskt nödvändigt."
Sedan dess har hans idéer infekterat den politiska dagordningen på ett sätt som inte ens det mest elakartade virus kan drömma om. (Om nu virus drömmer...) Från Thatchers och Reagans konservativa revolutioner, över vår egen 90-talskris, till Grekland där de internationella långivarna 2015 tvingade ett helt folk på knä, har varenda kris använts till bristningsgränsen.
Dagens dubbla kris kommer inte att vara ett undantag. Världen över kommer vi att ställas inför rader av försök att genomdriva åtgärder som tidigare varit politiskt omöjliga för att flytta fram storföretagens och de rikas positioner. I många länder har vi redan sett antidemokratiska ingrepp.
I Sverige kommer det att gälla alltifrån lagstiftning om arbetsrätt till avtal om löner och arbetsvillkor. På varenda arbetsplats kommer vi att få höra hur viktigt det är att vi nu går med på den ena eller andra försämringen, för att kunna konkurrera om jobben mot arbetare på andra företag och i andra länder. Som naturligtvis i sin tur kommer att få höra samma sak.
Men det måste inte bli så. Den "rådande politik" som Friedman så hett längtade efter att ersätta var de välfärdsstater som byggdes under starkt tryck från arbetarrörelsen efter förra århundradets stora katastrofer - de två världskrigen och 30-talskrisen. De pågående kriserna gör det möjligt att åter organisera oss kring de förslag som löser vår tids stora problem på våra villkor. Inte minst den klimatkris som bara tar ett snabbt andetag just nu.
Idéerna som behövs, akut och för framtiden, är varken nya eller märkvärdiga; löntagarmakt, demokratisk planering och jämlikhet var länge arbetarrörelsen honnörsord. I åratal har de nu legat begravda under tunga lager av ideologisk bråte från den nyliberalism som i dag visar sin oförmåga att lösa kriserna. Men våra idéer lever ännu under rasmassorna. Bara att börja röjningsarbete.
