Punkt nummer ett i Sverigedemokraternas kulturpolitiska program är att Bevara det svenska kulturarvet. Vad menar dom? Inte det vi bör mena med kulturarvet. Här väntar hegemonistrider vänstern inte kan dra sig undan.
Målet är ju att rädda Sverige från socialismens och liberalismens klor." Louise Erixon, sverigedemokratiskt kommunalråd i Sölvesborg, sammanfattade koncist partiets strävan i en P1-dokumentär den 8 mars.
Det är höga mål. Tänk ett samhälle med de socialistiska och liberala klorna bortklippta! Liberalism ska här inte förstås som ekonomisk marknadsliberalism - den är en hörnpelare i SD:s ekonomiska politik. Nej, det är tryck-, yttrande- och religionsfrihet, med rätt för var och en att fritt välja exempelvis kulturella, konstnärliga och sexuella uttryck. Och socialism är i detta sammanhang närmast antiimperialism och internationellt solidaritetsarbete, planekonomi mot klimatkatastrofen, fackliga rättigheter och krav på de arbetande klassernas makt över produktionsmedlen. Vad återstår utan dessa klor? Fascism i en eller annan form.
Varför är Zorns Midsommardansen den ikoniska tavlan från det moderna genombrottet kring 1900? Foto: Heritage Image Partnership Ltd /Alamy Stock Photo
Statskupp är inte SD:s väg dit. Bättre är vad Gramsci kallar hegemoni. Andra kallar det problemformuleringsprivilegiet, tolkningsföreträdet eller "sätta agendan". Men SD-ideologerna har läst den italienska marxisten Antonio Gramsci, om än i uppkok (se Mathias Wågs artikel i Clarté 2/2017). De allmänna tankebanorna måste ledas åt rätt håll. Oenighet kan förekomma under färden på dessa banor. Men den ska handla om rätt frågor: den ökade brottsligheten, den växande invandringen, den importerade mång- och hederskulturen. Att det ökar, växer och importeras ska vara självklar premiss.
Därför står också "Bevara det svenska kulturarvet" som punkt nummer ett i SD:s mycket kortfattade kulturpolitiska program. Kulturarv är ett (internationellt) begrepp från slutet av 1800-talet. Industrialisering, demokratiska genombrott och folkrörelser knäckte de gamla undersåtesamhällena. Där hade troheten mot Gud (protestantisk eller katolsk) och konungen fått räcka för att hålla folk på plats. Nu krävdes för att hålla ihop samhället också gemensam historia, gemensamt språk och en gemensam föreställning om den egna nationens särart.Givetvis är det ingen tillfällighet att begreppet är samtida med den så kallade nationella frågan. Kulturarvsdiskussionen slår rakt in i denna stora knäck- och diskussionsfråga för den socialistiska tradition som vill förena nationell självbestämmanderätt med internationalism.
Åtminstone tre förståelser av kulturarvsbegreppet cirkulerar i dag. Den första är rätt okontroversiell: det materiella kulturarvet, det vill säga gamla kyrkor, Visby, oskiftade 1700-talsbyar, Skogskyrkogården i Stockholm och annat. Nå, klasskonflikter finns även här. (Jfr Joel Hultsjös artikel på annan plats i detta nummer.) Hur viktigt är pengar till industrilandskapet i centrala Norrköping, statarlängor eller det fruktansvärda bomullsspinnerimuseet i Rydal, textilindustrins vagga? Idrottsrörelsen klagar över att idrottsarenorna bara är tre promille av Sveriges byggda och skyddade kulturarv.
Den andra förståelsen lägger i begreppet kulturarv allt som hålls för "typiskt svenskt". Det kan vara något mycket grundläggande: svenska är gemensamt språk för dem som bor i Sverige, oavsett modersmål. Men lika mycket uppmärksammas mer perifera ting. Svenskar gillar att plocka svamp - ett östeuropeiskt fattigmanstvång, förädlat och importerat till Sverige av bildad medelklass under 1900-talet första hälft. Vi hälsar med handslag - Sverigedemokraternas favoritexempel; oroas de kanske av hur detta kulturarv nu hotas av kram, ryggdunk eller high five?
Den tredje förståelsen handlar om konstarterna och närmar sig kanondiskussionen. Varför är Zorns Midsommardansen den ikoniska tavlan från det moderna genombrottet kring 1900? Inte Cederströms Karl XII:s likfärd - för långt till höger! Inte Josephsons Spanska smeder - för långt till vänster! Varför står Sonja Åkessons dikt Äktenskapsfrågan ("Vara vit mans slav") i skolantologierna, men inte Tegnérs Karl XII ("Kung Karl, den unge hjälte, han stod i rök och damm") som den gjorde till 1950-talet? Och varför är den avslutande dikten i den senaste stora lyrikantologin, Möllers & Schiölers Svensk poesi ( Bonniers 2016), hämtad ur Athena Farrokhzads Vitsvit: "Min familj anlände hit i en marxistisk idétradition..."
De tre innebörderna hänger samman så klart, men här uppehåller jag mig mest i skärningspunkten mellan den andra och tredje. Politik och hegemonianspråk blir synligast då.
Först ska dock sägas att hegemonikampen om kulturarvet ska skiljas från Sverigedemokraternas praktiska kulturpolitik. Den är mer raka rör. Försök att stoppa författarsamtal om transsexualitet på biblioteket i Täby. Motion i riksdagen om att bara svenska medborgare ska få använda folkbibliotekens tjänster. Eller Sölvesborg igen: inga inköp av "utmanande samtidskonst", minimalt litteraturutbud på andra språk än svenska på folkbiblioteken. En Arenarapport från 2019, I väntan på kulturpolitik, sammanfattar: "Partiet vill bland annat att folkbildningsorganisationerna som erhåller stöd från Folkbildningsrådet skall avkrävas politisk likriktning [...] Vidare förespråkas minskade bidrag till litteratur och kulturtidskrifter, sänkta anslag till internationellt litteratursamarbete, minskad kultursatsning i förorter och minskade anslag till folkbildning."
Det är enkelt att formulera dagspolitiken för att sätta emot detta anlopp, oavsett om man vill vässa liberala eller socialistiska klor. I mycket kan man stödja sig på 1974 års kulturpolitik (se Hultsjös artikel): demokrati och yttrandefrihet, stöd till folkbildning och folkrörelser, folkbibliotek, grundskolans kulturverksamhet, museer och arkiv, författar-, förlags-, översättnings- och tidskriftsstöd; försvar för public service; strikt hålla på principen om "armlängds avstånd" mellan finansierande myndigheter och kulturutövare.
Det är inga konstigheter, även om få politiska partier i dag har den plattformen. I år tvingas till exempel vart tredje folkbibliotek att skära ned på verksamheten. Borgerliga partier går hårdare fram, men socialdemokrater håller också i nedskärningar och marknadsutsättningar. Men i grunden skulle också borgerliga demokrater, så fort man går till vänster om KD:s och M:s högerflank, kunna stå för mycket i 1974 år kulturpolitik.
Därmed kunde det väl också räcka? Kan vi inte skita i debatten om svensk kulturarv? Risken är ju stor att gå i SD-fällan, hamna i konstiga avgränsningar (svenskt eller inte?) och plötsligt stå upp till armhålorna i så kallad kulturell rasism. Inte ens SD själva bryr sig så mycket: "Jag upplever inte att vi är särskilt kulturellt engagerade. Vi lyssnar mest på hårdrock hemma", som Jimmie Åkesson sa (Expressen 9 oktober 2019).
Nej, det räcker inte. Det är som att överlämna diskussionen om brottslighet eller invandring till högerkrafterna och bara tala om annat. Och kulturarvet slipper man inte undan - skolböcker i litteraturkunskap skrivs, länsmuseerna gör sina permanentutställningar. Sverigedemokraterna får inte bli ensamma spelare på kulturarvsplanen. Gramsci har rätt: hegemoni, också i kulturfrågor, är nödvändigt för den rörelse som vill segra. Kulturarv må vara något 1800-talet hittat på, men vad är inte 1800-talspåhitt? (Marxismen, till exempel?)
Därför bör man gräva i det svenska kulturarv som lyfts fram av SD, särskilt av ideologen Mathias Karlsson. Det kännetecknas av mycket midsommar, folkdräkt och Bullerbyn, natur- och hembygdsromantik.
Till att börja med, det svenska kulturarvet är inte svenskt, utan en mångkulturell produkt. Midsommarstången är senmedeltida tysk import; sånglekarna runt stången utformades kring 1900; "Små grodorna" är från början en fransk revolutionsmarsch ("Aux pas camerades!"). Luther var tysk. Polskan, dominerande allmogedans i 300 år, är en utlöpare av den nordeuropeiska pardansen, formad av polsk och tysk överklass på 1500-talet. Zorn lärde av franska impressionister, Carl (och Carin) Larssons Sundborn hämtade mycket från Arts and Crafts och William Morris. Och så vidare.
Men det är poänglös kritik. Också en inbiten sverigedemokrat kan - med viss rätt - invända att visst är det importgods, men det specifikt svenska är omformandet och själva mixen. Så ursprungsfrågan är en icke-fråga.
Ernst Josephson: Spanska smeder, 1882. Foto: Painters/Alamy Stock Photo
Viktigare är att Sverigedemokraternas gamla svenskt kulturarv inte har mer än cirka hundra år på nacken. Det är en åldrad klasskompromiss sprungen ur de stora striderna ungefär 1880-1920. Högern, förskräckt inför såväl emigration som arbetarrörelse, reste kungastatyer, lanserade nationalsång och svenska flaggan som folklig persedel. Arbetarklassen med förbundna skapade arbetar- och nykterhetsbibliotek, egna förlag, byggde folkparker, drog samman rösträttsriksdagar, förstamajdemonstrationer, startade studiecirklar. In på 1930-talet ordnades till exempel varje första maj ett "medborgartåg" till Skansen som motdrag till arbetarrörelsedemonstrationerna.
Denna kulturstrid slutade oavgjort. Kungakulten försvann i periferin, men det gjorde också uttalat proletära kulturyttringar. En (re)konstruerad allmogekultur togs fram som det gemensamma svenska. Dalarnas oskiftade byar blev det riktigt svenska i motsats till städernas hyreskaserner eller stormaktsslotten. Sånglekar, folkdanser, folkdräkter, spelmansstämmor och former för naturupplevelser - fotvandringar och gökottor - kodifierades. Turistföreningen (1885) och Naturskyddsföreningen (1909) bildades.
Nyckelaktör var nykterhetsrörelsen. Den var under 1900-talet första årtionden en större folkrörelse än arbetarrörelsen, och den i särklass största ungdomsrörelsen tills den amerikanska ungdomskulturen tog över fram mot 50-talet. Ledande politiker i arbetarrörelsens andra generation, som Sandler, Engberg eller Sköld, var organiserade nykterister, ofta med politisk debut i nykterhetsrörelsen. "I denna yviga folkrörelsemiljö var nykterhetsrörelsen förbindelselänken mellan arbetarrörelsen och borgerligheten", skriver historikern Samuel Edquist (Nyktra svenskar, 2001; läs också gärna samma författares En folklig historia från 2009!). Begreppet folket var centralt. Det användes främst som ett klassbegrepp, i motsatsparet "folket mot herrarna", en användning som också gör begreppet folkets kultur meningsfullt. Ibland fick det därtill en etnisk komponent.
Edquist menar att nykterhetsrörelsens dominerande hembygds- och naturromantiska variant av svenskt kulturarv gick att tolka längs hela den politiska skalan. Ja visst, men tonvikten på folklig kultur och på vanligt folk som drivkraft i svensk historia innebar att demokratiska krafter flyttade fram positionerna ordentligt. Inte mer dock än att det kunde bli grunden för klasskompromissen.
Det är denna hundraåriga kompromiss SD vill återuppliva, men i en högervariant. Hör Mikael Henrysson, SD-kommunalråd i Bjuv, länge styrt som ett klassiskt svenskt brukssamhälle av nu nedlagda Findus och socialdemokratin. Han tycker hans parti tjatar för mycket om invandring, "och talar hellre om hur Bjuv ska vårda svensk kultur och traditioner genom att återuppta Findus gamla midsommarfirande" (Dagens Nyheter 9 februari).
En kompromiss kan man leva med - ja, den kan till och med vara gynnsam - så länge man inser att det är en kompromiss. Då fortsätter den medvetna striden om vad som ska förstås som svenskt kulturarv. Så sker ju också i 1900-talshistorien. Några raska nedslag:
Under mellankrigstiden börjar folkrörelsernas egen historia ses som en del i kulturarvet, gärna parat med föreställningen om "urgammal" svensk samförståndskultur (bystämman etc.). I nykterhetsideologen Jalmar Furuskogs Det svenska kulturarvet från 1941 (med klar antinazistisk tendens) heter det att det mest typiskt svenska är stationssamhället med missionshus, ordenshus och Folkets hus. Arbetarrörelsens kulturarbete hade en med tiden allt starkare position i den ständigt omförhandlade kulturarvskompromissen: Brunnsvik, med sin säregna blandning av facklig studiecirkel och nationalromantik, ABF, folkparker, Folket i Bild och mycket annat. Arbetarlitteraturen ses från och med 1950-talet, ungefär, som en viktig del av ett svenskt litteraturarv, inte som en avskild subkultur.
Under efterkrigstiden framhålls också som typiskt svenskt modernitet, rationalitet och internationell orientering. Det senare kan handla exempelvis om Dag Hammarskjöld och Palme, hur invandrarerfarenheter ska tas till vara eller om populärkultur - Dylan, Springsteen, James Brown ingår hur som helst i många svenskars personliga kulturarv. Det folkliga uppsvinget på 1960- och 70-talet omgestaltar också uppfattningen om den konst, musik och litteratur svenskar anses ha gemensamt - annars skulle inte Reinfeldt skråla "Staten och kapitalet" på mer lössläppta moderatfester. På Moderna muséets nya permanenta utställning över svenskt 1900-tal hänger affischerna från LKAB-strejken 1969 väl framme; de motsvarar på så vis Zorns Midsommardansen på Nationalmuseum.
De senaste årtiondenas strider har framför allt handlat om den ökade direktimporten av kulturella erfarenheter och kunskaper från andra länder och språkområden. Första eller andra generationens invandrarsvenskar har fört det med sig. Sverige är internationellt känt för att ge barn som inte har svenska som modersmål rätt till modersmålsundervisning. (Lite för känt, faktiskt; rättigheterna är mycket begränsade.) Också det ser många i dag som en del av svensk kultur, inte utan stolthet.
Just språkpolitik är för övrigt en god utgångspunkt för att få syn på komplexiteten i kulturarvsbegreppet. Svenska är åtminstone sedan 1500-talet det stora samhällsbärande språket i Sverige. Men först i slutet av 1800-talet kombineras den positionen med enspråkighetsdogmen (och åtföljande förtryck av främst samer och tornedalingar). Före 1870 och efter 1970 har andra språk vid sidan av svenskan ett utrymme i svensk kultur, större som latin, tyska, engelska, eller mindre som finska, samiska, somaliska.
Ingen större intelligens fordras för att se hur den fortlöpande omdefinitionen av det luftiga begreppet svenskt kulturarv sammantvinnas med samhällsförändringar. Olika klassintressen slåss om den kulturella hegemonin. Att då hålla fast vid 1920-talskompromissen, i en högervariant, med etniska tolkningar av begreppen folk och svensk, är minst sagt reaktionärt.
Det var den historiska läxan. Vad lär den oss att vi - det vill säga vänstern, eller folket om man så vill - ska göra i kulturkampen? Tre uppgifter, tror jag.
För det första att försvara den kulturpolitik som, slarvigt sagt, har förts i Sverige sedan 1970-talet. Folkbildningsförbund, folkbibliotek, kommunala kulturskolor, public service, konstens frihet - se ovan! Och här bör alltså breda allianser byggas, långt in i borgerligheten.
För det andra, uthålliga strider om vad som ska förstås med svenskt kulturarv. Ja, det är ett luddigt begrepp, men hellre erövra än överge det. Det handlar sannerligen inte om att som en sovjetisk kulturkommissarie utmönstra somligt och hallstämpla annat. Folkdans, spelmansstämmor, tango, poetry slam, hårdrock - självklart är inte det ena bättre än det andra. Men vi måste kunna se hur olika klassintressen formerar sig i kulturarvsstriderna.
För det tredje, och i särklass viktigast, är att aktivt utveckla den kämpande kultur vi vill ska vinna hegemoni. Det är det trägna arbetet med småförlag, poesifestivaler, konstföreningar, amatörteater och allt annat roligt, i ett riktigt klassperspektiv. När det tar stor plats, kan vi säga "folket mot herrarna" på 2020-talet utan att missförstås.
