Också ett kulturarv kan sälja, särskilt om det står på Unescos världarvslista. Ekonomisk tillväxt, decentralisering och NPM bär upp svensk kulturpolitik i dag. Joel Hultsjö guidar genom den statliga kulturpolitiken från 1974 års antikommersialism, över kulturarvsrenässans 1996 till entreprenörandan 2009.
I sitt inledningstal på den årliga konferensen Folk och kultur 2020 talade kulturminister Amanda Lind om #metoo-upproret och hotet mot kulturens frihet under högerauktoritära regimer som i Viktor Orbáns Ungern. Kulturministern passade också på att kritisera New Public Management och den mätbarhetshysteri som sakta sipprat in i kulturvärlden de senaste decennierna. Hon ville lugna representanterna för näringslivet i rummet genom att försäkra dem om att den statliga kulturpolitiken och näringslivet måste ses som komplement i finansieringen av det svenska kulturlivet.
Konferensen Folk och Kultur har arrangerats sedan 2018 och är en kulturpolitisk motsvarighet till den äldre årliga konferensen Folk och Försvar. Under konferensen möts kultursektorn, kulturpolitiker och branschorganisationer för att diskutera dagens och framtidens kulturpolitik. Konferensen delar via historiens ironi namn med Sveriges första kulturpolitiska partiprogram, det vill säga Sveriges kommunistiska partis kulturmanifest från 1946, trots att innehållet är långt ifrån detsamma. Det var inte förrän 1974 som den första politiska plattformen för kulturpolitik klubbades igenom i riksdagen.
1974 års kulturpolitik skulle åstadkomma många saker. Den skulle skydda yttrandefriheten, främja egen skapande aktivitet och konstnärlig förnyelse, främja decentralisering och utformas med hänsyn till "eftersatta gruppers erfarenheter och behov". Kulturpolitiken skulle också garantera att "äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs". Detta mål går att se som en föregångare till renässansen för kulturarv under 90-talet och framåt. Det viktigaste kännetecknet för 1974-års kulturpolitik är dock målet att "Kulturpolitiken skall motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet". Ett mål som verkligen känns främmande för människor idag, och något som får kulturpolitikforskaren Anders Frenander att kalla 1974 års kulturpolitik för socialliberal med socialistiska inslag i boken Arkitekter på armlängds avstånd: att studera kulturpolitik (2010).
Samtidigt som Sveriges första kulturpolitik grundlades, så lades även fundamentet för den myndighet som är själva kärnan i den svenska kulturpolitiska modellen: Kulturrådet. Som en mellanhand mellan politikerna och tjänstemännen vid Kulturdepartementet å ena sidan, och branschorganisationer och frilansande kulturarbetare å andra sidan, är Kulturrådet en av förutsättningarna för principen om "armlängds avstånd". På ett ideologiskt plan innebär det att politikerna hålls på avstånd från att detaljstyra kulturpolitiken och ser kulturpolitikens främsta syfte snarare som att "stödja och stimulera kulturverksamhet, inte reglera den". Definitionen finns i kulturutredningen Kulturpolitikens riktningar från 1995. Principen får mothugg i dag i både Sölvesborg och Göteborg.
Cirka tjugo år efter 1974 antogs en ny kulturpolitik. 1996 års kulturpolitik skiljer sig i innehåll, men innebär inte någon radikal förändring från sin föregångare. Decentraliseringsmålet är borta och kulturpolitiken ska inte längre ta hänsyn till "eftersatta gruppers erfarenheter och behov", utan nu räcker det att skapa "reella förutsättningar för alla att använda [kulturen]". I stället tillkommer ett mål om att kulturen ska vara en "dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället" och ett mål som säger att kulturpolitiken ska främja bildningssträvanden. Bildning, och dess mer demokratiska släkting folkbildning, har alltid haft en underlig relation till kulturpolitiken, då den ofta hamnar i gränslandet mellan kultur- och utbildningspolitik. Stödet till bildningsförbund sköts exempelvis av Folkbildningsrådet, en organisation som ägs av både bildningsförbunden själva, och staten. Samtidigt har folkbildningen sorterats in under utbildningsdepartementet sedan 1991.
Carl Gustaf Hellqvist: Valdemar Atterdag brandskattar Visby (1882). En bild av den medeltida staden som turistindustrin kan profitera på idag. Foto: Art Collection 2/Alamy Stock Photo
Förutom att belysa folkbildningens roll innebar 1996 års kulturpolitik också ett lyft för kulturarvspolitiken. I Kulturarvspolitik: Visby: från sliten småstad till medeltidsikon (2008) visar Owe Ronström vilket kliv det materiella kulturarvet tog in i kulturpolitiken. Med lanseringen av Unescos världskulturarvlista började även Sverige se den ekonomiska potentialen i att få in sina kulturarv på listan. Kulturarv blir i detta sammanhang både ett sätt att låsa något i sin historiska tid, som Visby innanför murarna som alltid kommer vara fast i en diffus medeltid, och att med hjälp av inkomster från turistnäringen låsa platsen i ett kommodifierat tillstånd. Att föra in kulturarvet i kulturpolitiken betydde förutom att skydda historien också att sälja in den för global massturism.
2006 drabbades Sverige av åtta år av högerregering. Moderaten och dåvarande kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth lanserade Sveriges nya kulturpolitik 2009. Det året innebar på många sätt en ny vändning i den svenska kulturpolitiken och ett avsteg från de principer som länge hade styrt den. Den nya kulturpolitiken hade som mål att "Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund. Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling". Borta var nu den kommersiella kulturens skadliga inverkan. Kulturarvet var kvar, men det skulle inte bara bevaras, utan också "användas och utvecklas". När kulturpolitiken övergav kommersialismens negativa påverkan, öppnade den upp för ett helt nytt spelrum för marknaden, och därmed också ett nytt sätt att lösa vad som inom fältet kulturekonomi kallas Baumols sjuka. Den innebär att inga större kulturinstitutioner kan klara sig utan privat eller offentligt stöd. Kulturinstitutioner är alltså inte självbärande ekonomiska enheter, och därför blir en av kulturpolitikens uppgifter att hålla dessa institutioner flytande. Denna sammanblandning av stat och marknad på kulturens område har länge varit norm i anglosaxiska länder som Storbritannien, men nådde inte Sverige förrän så sent som 2009.
Som en lösning på Baumols problem talades det alltså från alliansregeringen i allt större grad om "kulturella och kreativa näringar" i stället för kulturarbetare och konstnärsjobb. I september 2009 lanserade närings- och kulturministrarna en gemensam handlingsplan för hur regeringen kunde stötta entreprenörer och företagare inom kulturområdet, främst utifrån ett näringspolitiskt perspektiv. Studier av projektet i efterhand har visat att de näringspolitiska myndigheterna hade mycket mer inflytande i projektet än sina kulturpolitiska motsvarigheter.
I samma veva som kulturpolitiken gjorde en ideologisk vändning, förändrades också de materiella förutsättningarna för kulturarbetare. Ett nytt sätt infördes att fördela kulturbidrag av Kulturrådet, den så kallade Kultursamverkansmodellen. Den var ett försök att från statligt håll decentralisera kulturell fördelningspolitik ut till de då nybildade regionerna. Tidigare delades medlen ut direkt till organisationer och kulturarbetare oavsett var de bodde i Sverige. I den nya modellen blir regionen en mellanhand, som fördelar pengar utifrån en plan som godkänts av Kulturrådet. Kultursamverkansmodellen infördes 2011 och nu nio år senare börjar kulturarbetare se konsekvenserna.
Lena Adelsohn Liljeroth öppnade för kommersialisering.
En kritik som riktats mot modellen är att när kulturpolitiken lämnas över till regionpolitiker, som inte är vana vid detta område, förvandlas den ofta till turistpolitik. Det handlar mer om att locka besökare och gynna den lokala besöksnäringen än att stödja kulturarbetare. Men i en intervju i tidskriften Ord & Bild 2019/5 säger kulturarbetaren och idéhistorikern David Karlsson att de allvarligaste konsekvenserna av kultursamverkansmodellen inte är prioriteringen av turisterna, utan snarare att den innebär ökad byråkratisering. Mer formulär att fylla i och fler ören att räkna.
Enligt forskarna Jenny Svensson och Klara Tomson i Kampen om kulturen: idéer och förändring på det kulturpolitiska fältet (2015) styr tre överordnade logiker kulturpolitiken sedan 2009: kultur som verktyg för ekonomisk tillväxt, kulturens decentralisering samt olika managementidéer som har gemensamt att de fokuserar på organisering och effektivitet. Kulturarbetare har omformulerats till kulturentreprenörer. Kulturen ses i allt större grad som en drivkraft för tillväxt, snarare än utifrån demokratiska principer om folkets tillgång till kultur och konstens autonomi. Fördelningen av pengar sprids ut i landet för att få dem att hamna närmare folket samtidigt som det leder till mer återrapportering och effektivisering.
Nu är vi tillbaka på konferensen Folk och Kultur. Amanda Lind försöker kritisera New Public Management under sitt tal genom att visa upp Jonna Bornemarks omdiskuterade Det omätbaras renässans: en uppgörelse med pedanternas herravälde (2018). Det känns falskt. För även om hon lovar oss att problemet är att vi mäter för mycket, och inte att vi mäter över huvud taget, har det senaste decenniet av kulturpolitik främst åstadkommit två saker: marknaden och tillväxtideologin har blivit en accepterad del av kulturpolitikens finansiering, och mätbarhetens och återrapporteringens tyranni har intagit den sista skyddade fästningen - kulturlivet. Högern har tagit till sig lärdomarna från Gramsci och förstått att kulturen är ett maktverktyg i kampen om hegemonin. Vänsterns svar på detta bör vara att organisera för en kultur utan krav på ekonomisk tillväxt. Varje bibliotek som fortsätter vara kommunalt och varje motion för att låta skolelever gå gratis under vardagskvällar på stadsteatern är en seger. Varje politiskt verk som skapar debatt eller facklig organisering av dramatiker är en seger. Varje motstånd mot det maskineri som New Public Management utgör är en seger för en socialistisk och progressiv kulturpolitik.
