Denna förbindelse mellan alla med lungor
Och några, antar jag, är ok!
Sandro Scocco
Atlas. 2019
DEN LÅNGA undertiteln till LO-ekonomen Sandro Scoccos bok om invandringspolitik är viktig: "Varför nationalistiska vänstern är en återvändsgränd och nationalistiska högerns ärenden inte är främlingsfientlighet." Scocco menar att den "nationalistiska vänstern" i praktiken krattar manegen för tilltagande ojämlikhetspolitik genom att rikta missnöjet mot hårt arbetande invandrare, inte mot låglönepolitiken. Den "nationalistiska högern" hämtar sin väljarbas bland de infödda svenskar som drabbats av låglönepolitiken och som egentligen är ganska likgiltiga i invandringsfrågan.
Clarté recenserar
Sverige har en nettoinvandring på cirka 55 000 personer om året. De behövs, i alla fall i rådande kapitalistiska blandekonomi. Utan invandring skulle befolkningspyramiden bli ytterligare snedfördelad och en mycket lägre andel av befolkningen vara förvärvsarbetande.
Invandring kräver integrationspolitik. Här kan man, enligt Scocco, välja mellan expanderande låglönesektor eller ökad social rörlighet. Sverige har alltmer slagit in på den förra vägen. Följden blir att också infödda svenskar i låglönesektorer pressas nedåt, och ojämlikheten ökar. Social rörlighet kräver en bostads-, utbildnings- och arbetsmarknadspolitik som siktar mot ökad jämlikhet. "Ett samhälle som är bra för alla sina invånare är också bra för integrationen."
Scoccos bok hade behövt en kraftfullare redigering. Den rymmer åtskilliga upprepningar och en del onödiga dagspolemiska utvikningar. Ibland är den svårforcerad för den som inte har förkunskaper i nationalekonomisk teori (i huvudsak av neoklassiskt och keynesianskt snitt). Men den är fri från populistiska förenklingar och benar ordentligt i inte alltid så enkla samband. Den som gör anspråk på en seriös invandringsdebatt utifrån en grundläggande klassolidaritet kan näppeligen gå förbi den.
Bokomslag: Och några, antar jag, är OK! av Sandro Scocco
Recensent: Olle Josephson
Alienation och arbete
Unga behovsanställdas villkor i den flexibla kapitalismen
Johan Alfonsson
Arkiv förlag. 2020
MAN KAN JOBBA långa pass, korta pass, man kan väldigt mycket bestämma själv över sitt schema", berättar en ung behovsanställd. Många andra intervjupersoner i Johan Alfonssons avhandling Alienation och arbete instämmer, både de som aktivt sökt sig till anställningsformen och de som inte kunnat få något annat. Samtidigt är det en frihet som ständigt kringskärs. De behovsanställda konkurrerar med varandra om pass. Måste vara tillgängliga. Anstränger sig för att vara chefer och fast anställda till lags. Räkningarna fortsätter ramla in utan hänsyn till hur många timmar någon fått. Vissa har studiemedel eller andra sysselsättningar att falla tillbaka på. Andra har lyckats bygga buffertar eller kan låna pengar av familj och vänner.
Med begreppet alienation fångar Alfonsson just denna spänning mellan möjligheten att själv kunna styra sina arbetstider och alla de objektiva levnadsvillkor som effektivt begränsar denna frihet. Snarare än ett vara eller icke-vara blir alienation hos Alfonsson en glidande skala som beskriver individens förmåga att i större eller mindre utsträckning realisera detta självbestämmande. Därmed lyfts också variationen inom gruppen behovsanställda fram, både vad gäller motiv till att befinna sig i anställningsformen och som levnadsvillkor.
Bokomslag: Alienation och arbete av Johan Alfonsson
Avhandlingens styrka ligger i dess onekligen träffsäkra resultat, men den tyngs av ett om inte ointressant så otympligt teoretiskt ramverk. En utveckling av begreppet alienation och dess tillämpning inom sociologin ges stort utrymme. Vidare vill Alfonsson förklara den ökade förekomsten av osäkra anställningsformer med kapitalismens övergång från fordistisk till flexibel ackumulationsregim. Allt kryddat med värdelogik och fyrfältstabeller.
De behovsanställda framträder tydligt i avhandlingens resultat, men kapitalet förblir ansiktslöst. Även om Alfonsson har ambitionen att beskriva konkreta förändringar i den samtida kapitalismen känns resultatet något skissartat, och i sina slutsatser tenderar Alfonsson att falla tillbaka på värdelogiken snarare än klasskampsförhållandena.
Med detta sagt är avhandlingen ett gediget sociologiskt forskningsarbete, på gott och ont. Även för den som inte är verksam inom forskningsfältet finns här ett rikt empiriskt material om man vill förstå levnadsvillkoren för behovsanställda i dagens Sverige.
Recensent: Martin Andersson
Svart gryning
FASCISMEN I FINLAND 1918-44
Aapo Roselius, Oula Silvennoinen, Marko Tikka
Översättning Mattias Huss
Lind & Co. 2018
FASCISMEN I VÅRT östra grannland har inte direkt varit ett uttjatat litterärt ämne. Att denna ideologi under en stor del av 1900-talet - till sin styrka mer än sin storlek - spelat en stor roll i finsk politik är ändå viktigt att veta. Utan insikt om den russofobi och antikommunism som förenade de härskande i våra bägge länder, saknar vi en djupare bakgrund till slagord som "Finlands sak är vår".
När den uppburne finske historieprofessorn Matti Klinge yttrar "Tyskarna har ju två gånger detta århundrade räddat Finland undan kommunismen" blir det obegripligt om man inte förstår hur borgerliga finländare av hans generation tänkt. Att Tyskland, som tidigare stött de vita under inbördeskriget, under vinterkriget 1939-40 var allierat med Sovjet, och att det under fortsättningskriget 1940-41 var Finland som angrep Sovjet som ett led i Tysklands ostoffensiv, verkar inte nämnvärt ha rubbat en ideologiskt betingad finsk historieskrivning.
Författarna till Svart gryning, som här sent omsider ska anmälas, har tidigare i flera verk kartlagt de spår som klasskriget i Finland, framför allt 1918-21, har satt i folksjälen (till exempel Roselius I bödlarnas fotspår, 2009). De anger i sitt förord som motiv till boken att "fascismen skjuter för närvarande fram sina positioner i västvärldens politik på ett sätt som saknar motstycke sedan andra världskrigets slut ... Fascismen finns fortfarande med oss, om än med delvis nya kännetecken och slagord".
Författarna är kritiska till Kominterns karakteristik av fascismen som utrerad högerextremism. Fascisterna såg sig då som nu, i Finland som i Sverige, som en rörelse vilken bröt mot den vanliga höger-vänsterskalan och som utlovade frälsning från såväl socialism som extrem kapitalism. Dess värdegrund var och förblir "värdekonservatism, auktoritanism, nationalism och kommunistskräck". Detta förenar fascisterna med den traditionella, konservativa högern och detta gäller sedan några år uppenbart (med vederbörliga ändringar) bland annat i Sverige. Här excellerar det så kallade konservativa blocket i värdekonservatism, säger sig slå vakt om nationen, kärnfamiljen, kritiserar EU:s överstatlighet, värnar försvaret, förhånar "kulturliberalism" och modernism. Och hatar marxism och klasskamp underifrån. För studium rekommenderas såväl SD:s program som Smålandspostens ledare.
Mycket vatten har flutit genom Torne älv sedan 1900-talets förra hälft. Men denna skildring av fascismen i vårt grannland - som förvisso var en blodig, men dock bara liten del av en europeisk nationalistisk rörelse - är här och nu extremt nyttig läsning.
Recensent: Hans Isaksson
Där historien tar slut
MAKT, MONSTER OCH MOTSTÅND I EN DELAD VÄRLD
Stefan Jonsson
Norstedts. 2020.
"HISTORIEN ÄR en mardröm som jag försöker vakna från" säger Stephen Dedalus i James Joyces Ulysses. Irländarna Dedalus och Joyce vacklar under trycket från imperiemakten, kämpar mot den underordning de utsätts för. Stefan Jonsson söker sig till litteraturen, konsten, filmen för att visa att en indelning av mänskligheten i överordnade och underordnade är en fundamental grundbult i den globala maktordningen. Han gör det för att dessa konstformer gör det möjligt att "förevisa motsatta perspektiv på ett och samma händelseförlopp", samtidigt som de "också visar på samband mellan perspektiv". För saker och ting hänger samman, framsida med baksida, rika med fattiga, förtryckare med förtryckta. Så även smitta och pervertering. Som Mustafa Sa'id, huvudpersonen i Tayeb Salihs Utvandringens tid, uttrycker det när han står inför rätta i England: "Ja, mina herrar, jag har kommit som erövrare rätt in i era hem, en droppe av det gift som ni har injicerat i historiens ådror."
Recensent: Hans Larsson
Forfulgt, fordomt, fortiet
HISTORIEN OM DEN KOMMUNISTISKA MOTSTANDEN I NORGE 1940-45
Terje Halvorsen Vigmostad & Bjärke forlag. 2020
I ÅR ÄR DET sjuttiofem år sedan den tyska ockupationen av Norge inleddes. Lagom till minnesdagen har den norske historieprofessorn Terje Halvorsen kommit ut med en ingående studie av motståndsmiljöerna runt Norges Kommunistiska Parti (NKP).
NKP var genom ockupationen ett litet parti med omkring 3 000 medlemmar. Trots att partiet under kriget drog till sig nya medlemmar, främst från det socialdemokratiska ungdomsförbundet, så förlorades lika många genom avrättningar, fängslanden och flykt till Sverige. Ändå utvecklade partiet stor aktivitet. Enbart den så kallade Osvald-gruppen omfattade 200 medlemmar. Halvorsens bok har tyngdpunkt på kommunisternas militära motstånd mot ockupationen, men tar också upp arbetet med illegal press, inom fackföreningsrörelsen och partiets flyktorganisation, som räddade över både anti-fascister och judar till Sverige.
Den kommunistiska motståndsmiljön var inte enhetlig, partilinjen aldrig oomstridd. Inledningsvis gick partiledningen emot den norska regeringens motstånd mot ockupationen och Norges allians med Storbritannien. För det fick NKP genom en av partiets redaktörer en landssvikdom mot sig efter kriget. Samtidigt gick partiets fokus på välfärdskrav och facklig politik stick i stäv med ockupanternas åtstramning av livsvillkoren för att bidra till krigsansträngningarna.
Medan partiledningen följde Kominterns direktiv, under inflytande av Molotov-Ribbentrop-pakten, var stora delar av partiet från början fientligt mot ockupationen. Norge var dessutom det enda landet i Europa där Kominterns och NKVDs underjordiska anti-fascistiska motståndsapparat (i Sverige känd som Wollweberligan) kunde fortsätta arbeta under krigsåren. Fram till det sista ockupationsåret fanns två skilda kommunistiska motståndsstrukturer, en ledd av NKVD (främst Osvald-gruppen, men också motståndsgrupper i Finnmark, mot gränsen till Sovjetunionen) och en annan, ledd av partiet. Relationerna mellan de båda var som bäst frostiga.
NKP roll i det norska motståndet har alltid varit omstridd, också på vänsterkanten. Halvorsens studie är, som titeln anger, en äreräddning av partiets insatser. Det är ett gediget forskningsarbete som förtjänar att bli läst. En intressant motbild, ur ett socialistiskt men mindre partitroget perspektiv, finns i Lars Borgersruds forskning, i synnerhet i boken Nödvendig innsats. Sabotörene som skapte den aktive motstanden. Den finns numer att ladda ner gratis pdf-arkivet.no/borgersrud/index.html
Recensent: Magnus Göransson
Denna förbindelse mellan alla med lungor
Juliana Spahr
Översatt från engelska av Athena Farrokhzad
Ellerströms. 2020
DEN AMERIKANSKA poeten Juliana Spahrs första poesisamling i svensk översättning handlar om imperialism. Den handlar också om medmänsklighet, om vad som för oss människor samman och hur vi kan leva när världen bryts isär bit för bit. Den är en berättelse om hur man ska kunna leva i en värld full av lidande.Medan vi vred oss oroligt i sömnen skadades minst tio av en bombexplosion i Bombay och fyra dödades i Palestina (2 december 2002).
Genom att fokusera på andningen och huden för att därefter ta sig ut över alla kontinenter, försöker Spahr skriva ut vad som förenar oss alla. Eller snarare, vad som borde förena oss, när vi dödar varandra varje dag. Ett fullständigt meningslöst dödande. Från Bolivia till Irak till Kashmir. Förutom att vara en svidande kritik av amerikansk utrikespolitik efter den 11 september 2001, så är Spahrs diktsamling också en berättelse om det omöjliga i att leva i denna värld, så full av lidande och död.
Älsklingar, jag fortsätter försöka prata om att älska men allt jag kan prata om är krigshandlingar och krigshandlingar och krigshandlingar (3 december 2002).
Hur kan du lägga tid på att älska någon i en värld där USAs försvarsbudget 2019 låg på nästan 700 miljarder? Det är frågan som Spahrs försöker förstå i denna diktsamling. Det är en omöjlig fråga att svara på, så det är inte förvånande att hon inte lyckas. Men genom att blanda vardagliga bekymmer med jaktflyg och truppbeteckningar visar hon ett sätt att leva i det. Ett liv som inte handlar om att acceptera ett nytt Irakkrig varje år. Nej, snarare ett liv som låter lidandet finnas på så pass avstånd att vi kan få andrum.
Ett andrum där vi kan samlas. Samlas för att protestera. Protestera mellan andetagen som förenar oss.
Så förbundna vi är med varandra... Så ljuvlig och så fördömd denna förbindelse mellan alla med lungor.
Recensent: Joel Gordon Hultsjö
Antikapitalism
STRATEGIER OCH MÖJLIGHETER I DET TJUGOFÖRSTA ÅRHUNDRADET
Erik Olin Wright
Översättning Nils Sjödén
Daidalos 2020
DEN AMERIKANSKA sociologen Erik Olin Wright brukar kopplas ihop med den analytiska skolbildningen inom marxismen. Den var stark hos filosofer och samhällsvetare mot slutet av 1900-talet, som bland annat kallade den "no bullshit-marxism". De lånade vitt och brett från teorier inom logik, analytisk språkfilosofi och sociologiska teorier som rational choice för att omtolka Marx analyser.
Denna strävan hos den analytiska skolan att applicera ett vetenskapligt förhållningssätt och "ideologilöst" perspektiv på marxismen, syns tydligt i vad som blev Olin Wrights sista bok. Den inleds med en analys av kapitalismen för att därefter granska hur olika modeller och urtyper av kapitalismkritik sett ut, hur den kan formuleras idag och vilket samhälle antikapitalism bör sträva efter. Detta görs utan konkreta historiska exempel, bara på en rent teoretisk nivå. För att nå det postkapitalistiska samhället förkastar Wright revolution, eller krossa kapitalismen som han kallar det, som metod. I stället förespråkar han en kombination av fyra modeller: stegvis avveckling av kapitalismen, tämj kapitalismen, motstånd mot kapitalismen samt flykt undan kapitalismen.
Det som skiljer ut Wright från andra samtida marxister är att han inte tycker det räcker med att skapa och aktivera klassmedvetande. Det har visat sig otillräckligt, främst för att nå medelklassen. I stället vill Wright att antikapitalismen ska fokusera på etik, det vill säga de moraliska värden som ska styra det framtida antikapitalistiska samhället. Specifikt värdena jämlikhet/rättvisa, demokrati/frihet och gemenskap/solidaritet. De måste genomsyra kampen hos gräsrötterna lika väl som de parlamentariska vänsterpartierna
Hur ser då Wrights framtida samhälle ut, styrt av dessa värderingar? Inte olikt många andra samtida teoretikers faktiskt. Hans utopi kallas "socialism som ekonomisk demokrati" och har olika beståndsdelar utan en på förhand bestämd struktur. Exempelvis förespråkar Wright villkorslös basinkomst, men att behålla några former av sociala ersättningar för funktionshinder. Han förespråkar även en kooperativ marknadsekonomi byggd på större arbetarkollektiv. Antikapitalism är en bok för den som på en allmän nivå behöver verktyg för att förstå en sakta övergång mot ett mer socialistiskt samhälle. Den fyller därför ett vakuum för den svenska vänster som ibland kan grotta ner sig i historiska exempel och ideologisk sekterism. Den ger hopp om en framtid, genom att säga att varje litet steg är en vinst i sig. Varje samhälle är med detta tänkesätt alltid en hybrid mellan socialism och kapitalism. Bokens största svaghet är att det hopp den ger, kan vara falskt.
Recensent: Joel Gordon Hultsjö
Stålår
Gunnar Lindstedt ¨Natur & Kultur. 2020
Stålår är en intressant stycke egen- och samhällsberättelse som tyvärr tar slut halvvägs in i boken. Gunnar Lindstedt har skrivit en bok som i lika delar är en självbiogrfi om vuxenblivande och politiskt varseblivande, ett stycke lokalhistoria om Karlstad och en om Bofors och den svenska vapenindustrins framväxt.
Stålår är också en berättelse om vägval och förändringar. Gunnars vägval från Missionskyrkans ungdomsverksamhet, över Vietnamengagemang till centralkommittén i KFML(r) - och många år senare, från politiken till journalistiken. Bofors AB vägval bort från den civila produktionen för att bli en hundraprocentigt vapenproducerande industri. Den statsbärande socialdemokratins val att såväl legalt som i strid med lagen ställa sig bakom och stödja Bofors vapenexport.
Bokomslag: Stålår av Gunnar Lindstedt
I några kapitel får också staden Karlskoga vara huvudperson, om än som sidekick till Bofors AB och dess personalavdelning.
På bokens avslutande hundra sidor övergår Stålår till att huvudsakligen skildra Bofors-skandalen. Det är en vällovlig insats att inte låta historien falla i glömska, men det som drivit berättelsen framåt går i stå och texten falnar till ett stycke summerande reportage eller rapport. Det hade kanske varit klokt att sätta punkt när de personliga "stålåren" upphörde.
Svagheterna i den avslutande delen av boken till trots: Stålår förtjänar att läsas för sin skildring av författarens, Karlstads och Bofors 60-, 70- och 80-tal och att inhandlas för sin summering av den svenska vapenindustrins byk under åren därefter.
Recensent: Magnus Göransson
