Häromveckan stupade LAS-förhandlingarna. Facken och Svenskt Näringsliv kom inte överens om försämringar av anställningstryggheten i linje med Toijerutredningens direktiv. Det är bra. Att förhandla under hot om nya lagar som ger cheferna precis vad de vill ha är ingen förhandling. Det är en utpressningssituation, enligt samma modell som när strejkrätten inskränktes förra året. Kanske ser vi konturerna av en nyordning: En statsinterventionernas tid, där en aktivistisk borgerlighet vill diktera villkoren för arbetsmarknadens parter. Eller ett sätt för försvagade fack att försöka kompensera sig lagstiftningsvägen (se Axel Olofssons artikel på sidan 34 i detta nummer).
Lagstiftning har alltid förekommit som ett led i regleringen av förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Men det har inte varit motorn. LAS i sin ursprungliga form kodifierade de maktförhållanden som gällde när fackföreningsrörelsen var starkare. Lagen generaliserade principer om först in, sist ut och slog fast att ingen skulle kunna sägas upp utan saklig grund. Med svagare fack har skyddet av anställningstryggheten successivt luckrats upp.
Försöken att riva upp centrala delar av LAS speglar en utveckling på landets arbetsplatser som pågått i decennier. Lagen har i många branscher blivit en fetisch, en text som lovar rättigheter utan att spegla faktiska maktförhållanden. Det är inte skäl att ge upp paragraferna som ska ge oss trygghet i anställningen. Det är skäl att ändra maktförhållandena.
Bild: Robert Nyberg
Elektrikerförbundets Urban Pettersson och David Aura argumenterar i en debattartikel i Tiden för att Lagen om anställningsskydd var ett fackligt misstag, och att lagstiftningen har flyttat saker från förhandlingsbordet som borde ha fått stanna där. Författarna förordar därför att LAS ska rivas upp, och att ansvaret åter läggs på parterna.
Det är nog inte en slump att idén kommer från ett fackförbund med relativt hög organisationsgrad och en längre yrkesutbildning. I dag skulle ett slopande av LAS snarast driva på försämringar för stora låglönegrupper. Men mot bakgrund av införandet av visstidsanställningar, återlegaliseringen av privata arbetsförmedlingar och så vidare har författarna en viktig poäng: Staten kommer inte garantera våra rättigheter om vi inte själva klarar av att försvara dem. Vi får inte tryggare jobb eller högre löner än vad vi kämpar oss till.
En hel del talar för att höstens avtalsrörelser kommer bli heta. Det är inget ekonomiskt guldläge, med stigande arbetslöshet och en osäker morgondag. Men vad fan: Ska Sveriges vårdarbetare verkligen nöja sig med nollprocentiga avtal och applåder? Ska Pågatågens anställda få sänkt anställningsgrad i present efter att ha kämpat ute i en snörvlande, hostande kollektivtrafik? Klart dom inte ska.
