Ny migrationsutredning, nej till flyktingbarn från Moria, och i EU föreslår kommissionen en ny asyl- och migrationspakt. Ansvariga politiker talar om realism och hållbarhet. Det handlar om uppenbara brott mot internationell rätt och åtaganden.
I september lade Migrationskommittén fram sitt betänkande En långsiktigt hållbar migrationspolitik (SOU 2020:54). Syftet är att få en ny lagstiftning på plats när lagen om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige (Begränsningslagen) går ut nästa sommar; den infördes i all hast 2016. Om den försvinner står dock Sverige inte utan migrationslagstiftning. 2005 års utlänningslag är fortfarande i kraft, men begränsningslagen har företräde.
Begränsningslagens stora nyhet var att tillfälliga uppehållstillstånd skulle vara huvudregel i asylärenden. Tidigare har permanenta uppehållstillstånd använts i beviljade asylärenden efter rekommendationer i utredningar om asylfrågor från tidigt 1980-tal. Trots detta normbrott präglar tillfälliga uppehållstillstånd också Migrationskommitténs förslag, med undantag för kvotflyktingar. För permanent uppehållstillstånd ställs krav på försörjning, kunskaper i svenska och samhällskunskap och förväntat levnadssätt (det vill säga inte förekomma i polisens register). Permanenta uppehållstillstånd ska kunna ges efter tidigast tre år, dock med vissa undantag. Tidigare har makar/sambo i ärenden om familjeåterförening kunnat få permanent uppehållstillstånd efter två år. Migrationskommitténs föreslår att även de ska omfattas av de nya treårsreglerna för permanent uppehållstillstånd (om kraven för det är uppfyllda). Medierna har rapporterat om kvinnor som till följd av detta flyttar till Sverige och riskerar att fastna i relationer med våldsamma män på obestämd tid. Försörjningskrav ska därtill fortsatt vara huvudregel för anhöriginvandring, även här med vissa undantag. En humanitär bestämmelse om synnerligen ömmande omständigheter från 2005 års utlänningslag återinförs. Det är en förvisso en liten öppning för dem som lever under svåra förhållanden men inte når upp till kraven för skyddsstatus. Men synnerligen ömmande omständigheter har historiskt tillämpats relativt restriktivt.
Justitieminister Morgan Johansson förväntar sig en ny lagstiftning på plats när begränsningslagen går ut. Det är svårt att bedöma om det är rimligt. Å ena sidan infördes begränsningslagen i rasande fart 2016. Å andra sidan förefaller regeringspartnern Miljöpartiet vara beredd att ställa till besvär. Betänkandet består av 26 delar, Socialdemokraterna är det enda parti som står bakom samtliga. Det behöver alltså bli hoppande riksdagsmajoriteter på samtliga förslag som går igenom. Framtiden för svensk migrationsrätt är därför högst oklar. Men det följer en restriktiv tendens, som vuxit sig än starkare i höst.
Flyktinglägret Moria på den grekiska ön Lesbos brann ned i början av september. Ursprungligen byggt för 2 100 flyktingar bodde, enligt FN:s flyktingkommissariat (UNHCR), 12Â 000 där, varav en tredjedel barn under 12 år. De blev i princip hemlösa under bar himmel. Flera EU-länder valde att ta emot barn. I Sverige blev det snabbt nej. Här hänvisade regeringen enligt SVT Nyheter (12/9 2020) till Migrationsverket, eftersom ministerstyre är förbjudet i Sverige. Migrationsverket å sin sida menade att ett initiativ att ta emot barn inte kunde komma inifrån myndigheten utan genom en formell förfrågan enligt exempelvis Dublinförordningen. Det bidde alltså ingenting.
Det ser inte så trevligt ut på EU-nivån heller. Den 23 september lade EU-kommissionen, med Ylva Johansson i nyckelroll, ett förslag till ny asyl-och migrationspakt. Tidigare förslag om att EU-länderna ska dela på asylmottagandet läggs på skräphögen. I stället ska EU-länderna samarbeta i huvudsak om att avlägsna personer som fått avslag. Medlemsländer ska även kunna visa sin solidaritet genom att bygga mottagandecenter eller använda sina internationella förbindelser för att underlätta avtal om avlägsnande. Länder som inte lyckas få flyktingar att återvända ansvarar för att ta emot dem för bosättning. Det kan leda till att de försöker avlägsna personer till varje pris. Även förslaget om hur prövningen ska gå till vid EU:s gränser är anmärkningsvärt.
Nyckelordet är snabbt. Inom fem dagar efter ankomsten till en EU-gräns ska en asylsökande genomgå en första prövning där personuppgifter kartläggs, hälsan dokumenteras, fingeravtryck registreras och kontrolleras i databasen Eurodac. Redan under den här snabbprövningen ska det kunna avgöras om det är sannolikt att den sökande kan komma att beviljas asyl. Som utgångspunkt ska undersökas hur många av landsmännen som fått asyl. Är andelen högre än 20 procent, eller rör det sig om småbarnsfamiljer, ensamkommande barn eller sjuka ska ärendet handläggas enligt vanligt förfarande. Är andelen lägre än 20 procent går ärendet vidare som ett "gränsförfarande", med slutligt beslut inom tolv veckor. Om det blir ett avslag i det läget ska avlägsnandet ske inom tolv veckor. Trots den kollektiva aspekten i den initiala femdagarsprövningen betonar EU-kommissionen att det enskilda fallet ska stå i fokus för bedömningen och därmed garantera att rätten att söka asyl blir tillgodosedd. Det finns dock en viss motsättning mellan snabbhet och utredningsmöjlighet.
En sidoeffekt av den snabba handläggningen och betoningen av återvändande är att flyktingar behöver hållas på plats under processen för att enkelt kunna avlägsnas vid avslag. Troligen blir det därför fler läger som Moria.
Vanligtvis utmålas Ungern och Polen som bråkstakarna som ska blidkas. Visst är dessa två länder betydande stenar i Bryssels skor, men framför allt bör man rikta blicken mot EU:s inre kärna av länder eller "A-laget", där varken Ungern eller Polen ingår. Det är Tyskland - EU och eurozonens ekonomiska motor - som är ordförandeland i Europeiska unionens råd under andra halvåret 2020.
Tysklands konservativa inrikesminister Horst Seehofer hade redan före det tyska ordförandeskapet aviserat flera förslag av den typ som EU-kommissionen nu lägger fram, exempelvis initiala snabbprövningar vid den yttre EU-gränsen. Enligt tidskriften Politico (8/9 2018) har Seehofer även beskrivit migration som "alla politiska problems moder". Seehofer har under våren betonat att Tyskland ska arbeta för att få den nu föreslagna politiken på plats under sitt ordförandeskap. Kommissionens förslag bör därför allmänt ses som en farlig politisk högergir under tysk influens. Mer specifikt är det en förvrängd tolkning av asylrätten utifrån prioritering av återvändande och fart i handläggningen. Den så kallade non-refoulement-principen utgör internationell sedvanerätt och betyder att asylsökande inte får avlägsnas om deras frihet eller liv är i fara.
Därför är det en missuppfattning att det är "aktivism" att vara motståndare till den restriktiva och hårdare utvecklingen på migrationsområdet. Det handlar snarare om att stå upp för den "torra" gällande positiva (legala) rätten. EU och respektive medlemsländer har internationella åtaganden genom FN:s flyktingkonvention, Europakonventionen (EKMR), Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, barnkonventionen och andra överenskommelser som ställer krav på hur skyddsbehov ska bedömas och hur migranter ska behandlas. Därtill finns avgöranden från exempelvis Europadomstolen (som bedömer mål enligt EKMR), FN:s flyktingkommissariats handbok och uttalanden från kommittéer som övervakar konventionernas efterlevnad. De informerar om gällande rätt och praktik på migrationsområdet. Det är således rättslig materia som utvecklats över flera decennier som svar på utvecklingen och konkreta fall. Det är denna rätt som utmanas av europeiska regeringar som ägnat sig åt migrationspolitiska "race-to-the-bottom" för att få lagstiftning på miniminivåer kombinerat med avskräckande symbolpolitik. Sveriges dåligt utredda begränsningslag från 2016 är inget undantag. Kommissionens förslag lägger ytterligare ett hårdare lager på den här redan murkna utvecklingen.
Den nya asyl- och migrationspakten håller inte på sikt. EU är i såväl söder (Nordafrika) som sydost (Västasien) och öster (Kaukasien och Centralasien) omgivet av länder med unga befolkningar som inte slutar söka sig bort från oroliga säkerhetslägen, politiskt förtryck, korruption och arbetslöshet. Klart är dock att socialistiska organisationer och företrädare som stödjer den restriktiva riktningen, aktivt eller passivt, kommer att bli akterseglade. Bristen på internationalism gör att de inte utgår från hur omvärlden faktiskt ser ut. Även om det inte finns en omedelbar lösning på migrationssystemens utmaningar idag (givet det befintliga politiska och ekonomiska systemet), så går det att hitta en ny modell, till och med inom ramen för den nuvarande ordningen. En sådan lösning kan dock varken utvecklas eller förverkligas utan organisering och internationalistisk solidaritet med dem det handlar om.
