Se upp!
Inför folkomröstningen 1994 litade det socialdemokratiska partiet och LO på EU:s garantier om att den europeiska unionen aldrig skulle påverka den svenska modellen.
Fackföreningsledarna betraktade det, nästan lite högtidligt, som ett löfte till den svenska arbetarrörelsen. Inte ens EU vågar ge sig på oss!
Den förödmjukande Lex Laval-domen från 2007 skingrade förstås alla sådana illusioner, då EU-domstolen försvårade fackens möjligheter att kräva svenska kollektivavtal för alla som arbetar i Sverige.
Nu utmanar EU återigen den svenska modellen. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen är vald på ett slags luddigt "socialt" mandat mot bakgrund av den kroniska ekonomiska krisen i majoriteten av EU:s länder. Det är i linje med den "sociala pelare" som medlemsländerna enades om för ett par år sedan och som ger utökad makt till EU på bekostnad av de enskilda nationalstaterna i arbetsmarknads- och välfärdsfrågor. Nyckelfråga för att råda bot på den skriande ojämlikheten är Ursula von der Leyens skötebarn: ett lagförslag kring minimilöner i alla medlemsländer.
Minimilöner för Europas löntagare låter kanske inte så dumt. Ett golv under vilket löner inte får gå borde vara något som en fackföreningsrörelse kan ta spjärn emot för att ställa än högre lönekrav. Problemet är att erfarenheten från de länder där det finns en lagstadgad minimilön pekar i en helt annan riktning: där tenderar lönerna att inte stiga över vad lagen föreskriver. För stora arbetargrupper blir den norm i stället för golv.
Från den svenska fackföreningsrörelsens horisont kan förslaget innebära flera problem. Bland annat innebär minimilönen att inflytandet över löneutvecklingen flyttas från arbetsmarknadens parter till politiken. Den svenska modellen med (mer eller mindre) heltäckande kollektivavtal har som förutsättning en hög organisationsgrad, och fungerar också som en garant för den fackliga organisationsgraden. I en situation där lönen sätts av politiken kommer betydelsen av facklig organisering sjunka.
Kommissionen sonderade terrängen i flera omgångar med Europafacket, ETUC. Det visade sig tidigt att de nordiska länderna stod isolerade. För att tala klarspråk: vi fick storstryk. Fackföreningsrörelsen är svagt organiserad i många EU-länder. Den absoluta majoriteten inom Europafacket ser lagstadgade minimilöner som ett av få sätt att säkra en dräglig tillvaro för arbetarklassen med höjda löner. Sveriges hållning i frågan - att all EU-inblandning i arbetsmarknadsfrågor är överstatliga övergrepp på det nationella självbestämmandet - betraktas som osolidarisk och onödigt uppjagad. Era kollektivavtal är ju ändå inte hotade, menar ETUC.
För Ursula von der Leyen fortsätter att garantera att den svenska kollektivavtalsmodellen inte kommer påverkas av det kommande lagförslaget om minimilöner. EU-kommissionens ordförande gick oväntat ut i DN Debatt (14 september) för att lugna svenskarna. Tonen var bedrägligt undergiven.
"Kommissionen har full respekt för nationella traditioner vad gäller såväl kollektivavtal som arbetsmarknadsparternas oberoende. Vi ska se till att detta blir vattentätt. Sverige har allt att vinna", skrev hon och fortsatte:
"Sverige och kommissionen har samma mål - att se till att de som arbetar har rimliga löner. Låt oss därför arbeta tillsammans så att detta görs på ett sätt som inte stör väl fungerande arbetsmarknadsmodeller med en mycket hög andel kollektivavtal, utan leder till förändringar som kan ge lika villkor och skydd för arbetstagare i hela EU."
Men den svenska politiska och fackliga makten litar av naturliga skäl inte längre på garantier från EU. I en sällan skådad kollektiv manifestation har samtliga riksdagspartier, alla de stora fackliga centralorganisationerna och även arbetsgivarna gått till gemensam attack mot ett kommande lagförslag. Ingen - inte heller von der Leyen och hennes kommission - vet nämligen vad som skulle hända om en europeisk lagstadgad minimilön skulle prövas i kollektivavtalens Sverige.
Parterna på svensk arbetsmarknad är livrädda för ett sånt scenario, vilket inte är konstigt. EU-domstolens försök att tolka svensk arbetsmarknads finmaskiga förhandlingsnät är som att se någon knäcka ägg med en hammare. Det riskerar att komma med en hel del skal i smeten.
Europaparlamentarikerna och socialdemokraterna Heléne Fritzon och Johan Danielsson gav von der Leyens debattartikel ett upprört svar.
"EU-kommissionens ordförande lyckas också helt bortse från det faktum att EU inte har rätt att lagstifta om löner. I EU:s fördrag så står det väldigt tydligt att unionen inte har lagstiftningskompetens på området. Att trotsa detta och presentera ett lagförslag skulle väcka frågan om varför någon ska bry sig om EU:s fördrag om den institution som är dess väktare inte gör det."
Det är förstås en fråga många EU-kritiska svenskar ställer sig. Men lyssnar någon? För även om samtliga riksdagspartier nu motarbetar kommissionens initiativ så driver inget av partierna aktivt frågan om utträde ur EU, inte heller Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna.
Sent omsider har det svenska politiska lobbymaskineriet börjat mobilisera mot förslagen, men länge var det märkligt tyst i opinionen. Nu larmar riksdagspartierna, fackföreningarna och arbetsgivarna att en europeisk lagstiftning kring minimilöner riskerar att slå sönder den svenska modellen. Men det är bara att gå till sig själv. Hur många av dina arbetskamrater eller vänner känner till hur skarpt läget är? Har du hört någon diskutera frågan inne i fikarummet eller över ölen på en afterwork? Den svenska arbetarrörelsen har när det här skrivs (september 2020) ännu inte fått landets löntagare medvetna om denna ödesfråga.
Har inte Sverige som viktig EU-medlem i själva verket ett ganska bra förhandlingsläge sedan Brexit skakat om unionen? Vad skulle hända om statsminister Stefan Löfven öppet hotade med att lämna den europeiska gemenskapen om inte EU hedrade sitt gamla löfte till svenska löntagare?
Bild: Robert Nyberg.
I stället får svensk arbetarrörelse nu kanske lita till att den reaktionära majoriteten i Europaparlamentet väljer att skjuta ner det förslag från kommissionen om minimilöner som väntas komma i oktober. I sådana kretsar är initiativet impopulärt. Inte för att de vill skydda våra kollektivavtal utan för att hålla sina egna arbetare på mattan.
Det är mot bakgrund av den europeiska arbetarklassens låga organisationsgrad de fackliga kraven på en minimilön måste betraktas. Här är den tyska fackföreningsrörelsens svängning i frågan symtomatisk: När organisationsgraden faller blir minimilöner plötsligt ett lockande alternativ. De ses som en lösning på facklig svaghet, en politisk quick fix på fackföreningsrörelsens kris. Men ett fack som är för svagt för att bedriva lönekamp kommer också att vara för svagt för att se till att lagstiftningen efterlevs på de företag där fackföreningar saknas. Lagen kommer inte åt de stora låglönegrupper som utgörs av papperslösa, eller som är beroende av arbetsgivarens goda vilja för att behålla sitt uppehållstillstånd. Lösningen på europafackens kris kan inte vara att lita på politikers goda vilja. Den handlar om organisering, och om att utveckla organisationsformer som låter löntagare ta strid för bättre löner och villkor.
