Assar Lindbeck avled nyligen, 90 år gammal. "Mannen som dödade socialdemokratin" kallade Torbjörn Nilsson honom i en ledare i Expressen, och syftade på hur han påverkade det socialdemokratiska partiet att ställa om sin politik.
För moderaterna hade den nyliberale ekonomiprofessorn Lindbeck en återupplivande effekt. För tre år sedan stod Ulf Kristersson i riksdagen och skröt med att regeringen Bildt 1991 tillsatte den så kallade Lindbeckkommissionen vars förslag sammanfattats i en strängt nyliberal åtgärdsplan på 113 punkter. Bland annat:
28. Liberalisera eller avskaffa turordningsreglerna.
37. Ge ett större utrymme för privata trygghetsförsäkringar, vilket skulle kunna bredda aktiemarknaden.
77. Sänk kostnadsnivån i utbildningsväsendet...
Få personer har haft ett så stort inflytande på den svenska samhällsutvecklingen under det senaste halvseklet som Lindbeck. I en tid då nationalekonomer har betraktats som sanningssägande guruer har Lindbeck haft kontroll över forskningsstipendier och tillsättningar. Han gick burdust tillväga mot dem som inte tyckte som han. "Han kunde ringa och säga att den där ska inte ha något för han har gjort fel", sa före detta LO-ekonomen P-O Edin.
Hans makt gjorde det nästan omöjligt för ekonomer utan nyliberal agenda att komma fram i Sverige. Snart sagt varenda nationalekonom som trätt fram i offentligheten har haft stöd av Lindbeck: Lars Calmfors, Harry Flam, John Hassler och Magnus Henreksson.
Ekonomer som inte hade nyliberal inriktning bromsades i karriären. Den internationellt respekterade ekonomen Sven Grassman råkade särskilt illa ut. Han avslöjade felaktigheter i nationalräkenskaperna, som gynnade den borgerliga politiska propagandan. Han drevs att lämna sin tjänst som vicechef för Institutet för internationell ekonomi.
Lindbeck har också haft stort internationellt inflytande eftersom han 1969-1994 var ledamot och 1980-1994 ordförande i den kommitté som utsåg vinnare av det så kallade Nobelpriset i ekonomi, som inte finansieras av arvet från Nobel utan av den svenska staten. Att den nästan bortglömde nyliberalen Hayek fick priset 1974 hade stor betydelse för den nyliberala ekonomiska teorins genomslag. En lång rad nyliberaler följde. Milton Friedman fick det 1976. En mindre känd nyliberal som fick priset 1986, James Buchanan, är den som haft störst inflytande på Lindbeck.
Buchanans teori, som kallas public choice, handlar om politiskt beslutsfattande och kopplar samman konstitutionella frågor med ekonomi. Det är inte minst reglerna för politiskt beslutsfattande som påverkar politikens utfall och, därmed, hur ekonomin fungerar ..." skrev Ekonomisk Debatt i ett specialnummer om Lindbeckkommissionen.
Den grundläggande premissen för public choice är att politiskt majoritetsstyre underminerar den fria marknadens effektivitet och att utmaningen är att skapa en ny politisk teknologi.
Assar Lindbeck.
Buchanan insåg att det inte gick att öppet argumentera för nedmonterat välstånd utan att det måste ske enligt en viss strategi. Det gällde att ta små steg, som vart och ett ändrade reglerna, samtidigt som de förstärkte varandra. Det skulle ske genom en omvandling under radarn för vanligt folk men ändå lagligt. Planen gick ut på att agera på många områden samtidigt, så att andra än nyliberalerna inte skulle märka något förrän det var för sent.
I Sverige skedde det stora systemskiftet i början av 1990-talet med en stor mängd förändringar på många olika områden. Störst betydelse hade den nya kommunallagen som ledde till avgörande förändringar av "reglerna för politiskt beslutsfattande" i nyliberal riktning. Dessutom genomförde Socialdemokraterna och Folkpartiet en stor skattesänkning och förbjöd kommunerna att höja skatten. Samtidigt fick kommunerna nya utgifter genom att ansvaret för skolan och äldreomsorgen fördes över från staten. Den nya kommunallagen gav stora möjligheter att avskeda anställda i välfärden och sälja gemensamt ägda tillgångar för att få ekonomin att gå ihop.
Från Buchanan kom rådet att nedmontera välfärden gradvis tills den är så dålig att ingen försvarar den längre, och det ursprungliga syftet att privatisera den kan genomföras. Här har vi sett hur försämringarna i sjukersättningen har lett till en explosionsartad ökning av antalet privata sjukförsäkringar.
Lindbeck kom från en socialdemokratisk familj. Genom sina studier i nationalekonomi blev han en alltmer övertygad anhängare av marknaden. Redan på 1960-talet kom den första kritiken av socialdemokratin när han ville avskaffa hyresregleringen. Trots sin kritiska inställning till alltmer i socialdemokratisk politik betraktades han länge som en av partiets främsta ekonomiska tänkare.
Han bröt med partiet 1982 på frågan om löntagarfonderna, men egentligen hade han sedan länge brutit med den socialdemokratiska ekonomiska politik som Ernst Wigforss stod för.
Några som inte bröt med det socialdemokratiska partiet trots att de genomförde nyliberal ekonomisk politik var inflytelserika personer som påverkats av Lindbeck som Erik Åsbrink, Klas Eklund, Allan Larsson och Björn Rosengren.
