Stoppade arbetarrörelsen ett krig mellan Sverige och Norge år 1905? Kanske, svarar Kalle Holmqvist, men utan tvekan var det ett exempel på framgångsrikt folkligt motstånd. En seger värd att minnas.
Nämn en viktig händelse i den svenska arbetarrörelsens historia! Det är låga odds på att du reflexmässigt svarar "Ådalen 31". Eller kanske storstrejken 1909. Eller något annat deppigt.
Det är så klart jätteviktigt att prata om Ådalen 31. Och det tycker jag inte bara för att min egen mormor, då 16 år, var med i demonstrationen.
Men ibland borde vi väl också minnas de tillfällen då soldaterna gick över på folkets sida, till exempel under den svenska revolutionen 1917-18.
Bild: Kalle Holmqvist
Det är klart att vi ska komma ihåg den misslyckade storstrejken 1909, som ledde till att LO tappade hälften av sina medlemmar. Men storstrejken 1902 då? Den var ju faktiskt en succé. En tre dagars politisk storstrejk för allmän rösträtt där Sverige stod stilla. Eller nja, inte helt. Viktiga yrkesgrupper, som till exempel vattenledningsarbetarna, undantogs från strejken. Det var fackföreningarna som bestämde vad som skulle hållas i gång.
Det dröjde till 1919 innan allmän rösträtt drevs igenom. Men arbetarorganisationerna hade visat att de kunde åstadkomma nästan vad som helst om de höll ihop.
I alla böcker om arbetarrörelsens historia brukar det stå något om Åkarpslagen från 1899, som var till för att underlätta strejkbryteri och ställde till med stora problem för fackföreningsrörelsen. Betydligt mindre känt är att det höll på att införas en Åkarpslagen 2, som skulle begränsa strejkrätten kraftigt, våren 1905.
Socialdemokraterna och LO förberedde storstrejk för att stoppa förslaget. Det slutade med att Åkarpslagen 2 röstades ner i riksdagens andra kammare. Liberala riksdagsledamöter förklarade öppet att de röstade nej till lagen på grund av risken för storstrejk.
Några veckor senare bröt sig Norge ur unionen.
Norge hade tvingats in i union med Sverige 1814. Norge blev aldrig en del av Sverige, utan hade kvar sin armé, sitt parlament (stortinget) och sin för tiden mycket moderna grundlag. Men vissa saker bestämdes gemensamt, till exempel utrikespolitiken och handelspolitiken. Den svenske kungen kunde till viss del blockera norska reformer och lagförslag.
Unionen var egentligen dödsdömd från början. Liksom alla stormaktsprojekt på fallrepet satsade den på flaggviftande för att rättfärdiga sin existens. Det bestämdes 1844 att båda länderna skulle ha ett unionsmärke uppe i vänstra hörnet på flaggan. Norrmännen avskydde denna symbol för underkastelse och lyckades 1899 - trots kungens veto - få bort unionsmärket från alla sammanhang utom de militära.
Norge införde allmän och lika rösträtt för män 1898. Kvinnor hade fortfarande inte rösträtt i stortingsvalen, men de fick rösta i kommunalval från 1901. Ju mer Norge demokratiserades, desto värre blev konflikten med Sveriges kung och regering.
Den svenska arbetarrörelsen växte snabbt under 1900-talet. Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen hade goda förbindelser med sina norska motsvarigheter, det gällde inte minst ungdomsrörelsen.
Sveriges socialdemokratiska arbetarparti hade två ungdomsförbund. Det första var Svenska socialistiska ungdomsförbundet (ofta kallade Ungsocialisterna) som bildades 1897.
Ungsocialisterna var anarkistiskt influerat och väldigt osams med partiet. De partilojala bröt sig ur och bildade Socialdemokratiska ungdomsförbundet 1903. Det var på samma gång både mer marxistiskt och mer reformistiskt än konkurrenterna.
I arbetarrörelsens ungdomstidningar kan man läsa hur norska unga socialister uppmanar svenska kamrater att stötta Norges kamp mot unionen. För många svenskar var nationellt självbestämmande en helt ny och lite främmande fråga. Sverige hade ju varit oberoende sedan 1500-talet. Men ungdomsförbunden lärde sig av den norska arbetarrörelsen och tog tydlig ställning för Norges rätt till oberoende.
Ungdomsrörelsen hade inga direkta erfarenheter av fredsarbete inom det egna landet. Sverige hade inte varit i krig på nästan 100 år. Däremot var militärfrågan viktig för båda ungdomsförbunden.
Den allmänna värnplikten hade införts 1901 och var avskydd av vanliga ungdomar. Den statliga emigrationsutredningen 1907-13 kom fram till att en viktig orsak till att utvandra från Sverige var att slippa just värnplikt.
Vissa ungsocialister vägrade värnplikt men de flesta inom arbetarrörelsen ansåg att man borde utnyttja värnpliktstiden till att agitera. På många regementen bildades socialistiska soldatklubbar. Den allmänna hållningen i arbetarrörelsen var att man var mot en stående och ständigt stridsberedd armé, men ville ha någon form av folkförsvar, främst för att kunna försvara Sverige mot ett ryskt angrepp.
Bild: Kalle Holmqvist
Det var vanligt att militär sattes in mot strejkande, eller för att upprätthålla ordningen.
Inför första maj 1905 varnade myndigheterna i Stockholm för att de inte kunde kontrollera situationen. De litade helt enkelt inte på de värnpliktiga som fanns i staden. I stället kallades 1000 soldater från Östergötlands landsbygd in. Landets huvudstad ockuperades av den egna militärmakten.
Arbetarrörelsens två ungdomsförbund svarade med att dela ut flygblad till soldaterna. Partipressen uppmanade arbetarna till att möta myndigheternas provokationer med lugn och disciplin så att militären inte skulle få en förevändning att ingripa. Den taktiken fungerade och det blev aldrig några våldsamheter.
När Socialdemokraterna höll partikongress i februari 1905 hade konflikten mellan Sveriges och Norges regeringar skärpts. Norge ville ha egna konsulat i utlandet, i praktiken en självständig utrikes- och handelspolitik. Den svenska regeringen vägrade.
Det fanns en bred enighet inom partiet om att man skulle försvara Norges rätt till egna konsulat. Flera ville också att partiet skulle ta ställning för unionsupplösning, eftersom Norges demokratiska utveckling hindrades av unionen.
Men många inom partiledningen, bland annat Hjalmar Branting, ville gå försiktigt fram. Inte ens det norska arbetarpartiets representanter som gästade kongressen tyckte att man skulle uttala sig för unionsupplösning. Det ansågs orealistiskt att avskaffa unionen. Detta var alltså i februari 1905, några månader innan unionen lades ner.
Debatten på partikongressen slutade med en kompromiss där man antog ett allmänt hållet uttalande om att Norges folk hade rätt till självbestämmande. Men det viktigaste med uttalandet var att man sa tydligt nej till krig mot Norge. Partiet skulle försöka rädda freden "med varje till buds stående medel".
På våren antar det norska stortinget en lag om egna konsulat. Kung Oscar II vägrar att godta den. Norges regering svarar med att avgå. Oscar II vägrar godta avgången. Då förklarar stortinget den 7 juni att Oscar II har upphört fungera som norsk kung. Norge har brutit sig ur unionen.
Högerpressen hotar ganska öppet med krig. Den konservativa dagstidningen Vårt land (13/6) föreslår att Sverige ockuperar norra Norge. Delvis för att kunna kontrollera järnvägen från Narvik som fraktar malm från de svenska gruvorna. Vårt land fruktar också att ett fritt Norge ska hamna i konflikt med Ryssland. Men om Sverige ockuperar norra Norge "skulle vi äga hela gränsen mot Ryssland och därigenom ensamma hafva att vaka öfver det goda samförståndet med denna makt."
Ett krig mot Norge för att värna vänskapen med Ryssland alltså.
Detta är ett bra exempel på högerns ambivalenta inställning till stormakten i öster. Å ena sidan kan man varna för ryssen om man vill ha ökade anslag till militären. Å andra sidan är Ryssland en stormakt som man vill handla med och gärna anpassar sig efter. Medan arbetarrörelsen konsekvent avskydde det ryska tsarimperiet, som var symbolen för allt reaktionärt. I arbetarpressen kallades våldsamma poliser för kosacker och när soldater skickades ut mot svenska arbetare skrev Social-Demokraten (1/5 1905) att det "påminner om Petersburg". "Ryssland i Sverige" var rubriken när Ungsocialisternas tidning Brand (nr 4-5/1902), rapporterar om att polis angripit demonstranter i Stockholm. Arbetarrörelsen stödde också socialister och judar som tvingades fly från Ryssland.
Nya Dagligt Allehanda - konservativ tidning som stod regeringen nära - skriver (13/6) att ingen önskar en väpnad uppgörelse men samtidigt att "en nation lika litet som en individ kan oupphörligt vända andra sidor till, när kindpust [örfil] följer efter kindpust, förolämpning efter förolämpning." Dagen därpå skriver tidningen om "den - vi hoppas icke inträdande, men säkerligen ej alldeles otänkbara" - händelse Sverige måste sätta makt bakom rätten."Svenska Dagbladet (19/6) förklarar att "ingen skulle kunna misstyda, om tillräckliga trupper sammandroges till öfningar i mellersta och södra Sverige". Via Kungliga bibliotekets databas (tidningar.kb.se) kan man roa sig med att bläddra i gamla tidningar och se vad borgarpressen respektive arbetarpressen skrev 1905.
I juni har Socialdemokratiska ungdomsförbundet kongress. Då antas uttalandet "Ned med vapnen", som också sprids som flygblad. Det citeras flitigt i pressen, även högertidningarna.
Bild: Kalle Holmqvist
Uttalandet konstaterar att "det är ett brott mot Sveriges fredliga folk att hetsa till krig mot broderfolket" och "att Sveriges arbetare äro beredda att nedlägga arbetet öfver hela landet för att förhindra ett krig; att Sveriges arbetande ungdom helt säkert är besjälad af den uppfattningen att det är dess plikt att vid en eventuell mobiliseringsorder vägra inställa sig under fanorna, väl vetande att vapnen - om de skulle riktas mot någon - icke borde riktas mot norrmännen".
Det allvarligaste här är nog det väldigt konkreta hotet om mobiliseringsvägran. För det var ju det som var, beroende på perspektiv, problemet eller fördelen med värnpliktsarmén - att den krävde att befolkningen lydde order. De värnpliktiga måste komma till mobiliseringsplatsen, sömmerskorna måste sy uniformer, järnvägsarbetarna måste transportera och kokerskorna måste laga mat. Fackföreningarna skulle kunna lamslå militärapparaten över en natt.
Vid det här laget har den svenska socialdemokratiska partiledningen slutat tveka. Det går inte längre att säga att det är orealistiskt att avskaffa unionen, eftersom den redan är upplöst.
Partiledningen kallar till demonstrationer för att rädda freden. I Stockholm, Göteborg och Malmö demonstrerar tiotusentals under paroller som "Rättvisa åt Norge - Fred med Norge". Över hela Sverige hålls fredsmöten där man antar stöduttalanden för Norge.
Den borgerliga pressen rasar över denna brist på lojalitet hos svenska folket. Flera tidningar rapporterar om värnpliktiga som sjunger Arbetets söner, Internationalen eller Norges nationalsång Ja, vi elsker.
Det är en viktig poäng att den borgerliga pressen skriver om det här, för det betyder ju att även de som läser borgerliga tidningar förstår att det är ganska kört. De svenska värnpliktiga, och de svenska arbetarna, står inte på sin egen regerings sida, utan på det norska folkets sida.
Det är också vad Sveriges riksdag konstaterar när den diskuterar frågan.
I protokollen sägs att folkopinionen är mot krig och att befolkningen skulle ställa sig på socialisternas sida om det blir krigshot eller unionsupplösningen fördröjs.
Redan på hösten har man förhandlat fram en lösning och Sverige godtar formellt unionens avskaffande i oktober" 1905.
Hade det blivit krig ifall inte arbetarrörelsen agerat så snabbt? Det är svårt att veta helt säkert. Men det viktiga är att arbetarrörelsen ansåg att det fanns en risk för krig och bestämde sig för att rädda freden.
Det är imponerande att tänka sig de här tusentals kvinnorna och männen som stod upp för fred och internationell solidaritet. De som gick med i demonstrationerna, delade flygblad, satt sent på kvällen på arbetarkommunens möte där man skulle anta en fredsresolution, de unga värnpliktiga som började sjunga Ja, vi elsker, alla dessa anonyma gräsrötter som tänkte självständigt och som höll på det som var rätt och riktigt.
Vad är den svenska arbetarrörelsens historia? Förtryck, elände, skjutna demonstranter, splittring och svek?
Nåja. Den är väl minst lika mycket enhet, kamp, lyckad organisering och förbättrade villkor.
Glöm aldrig segrarna. Och glöm aldrig motståndet. Det gäller inte bara 1900-talet utan hela den svenska historien.
Ja, det fanns krig, häxprocesser, slavhandel, vanvettiga kungar och baroner som piskade sina daglönare. Allt detta ska vi tala om.
Men Sveriges historia är också brända fogdeborgar, slavar i svenska kolonier som rymmer för att bli fria, fattiggummor som säger åt prästen att veta hut, unga pojkar som gömmer sig i skogen för att slippa skickas ut till kriget och sist men inte minst en arbetarrörelse där hundratusentals människor organiserade sig och förändrade landet i grunden.
