Betong kan brännas och härdas till olika hårdhetsgrader. När den väl har brunnit finns det ännu inget sätt att göra den mjuk igen. Det är alltså ingen lätt match att bryta upp och ta bort stenhård betong.
Vid renoveringsprojekt är det oundvikligt att man råkar ut för det. Något av det värsta arbete jag varit med om är att renovera pelarna till en motorvägsbro. Armeringen inne i sådana pelare är särskilt rostangripen på grund av den påfrestande miljön - vägsalt, vibrationer, frost. Av den anledningen använder man ovanligt hård betong. Det var tjugo år sedan jag var med om något sådant sist, och jag hade lyckligt förträngt hur hård sådan pelarbetong är. Den gången skalade vi fram all armering, sandblästrade den ren och gjöt nytt. Jag använde en trettiokilos tryckluftshammare som vi hade hängt upp i en rem, det var egentligen inte så dumt som det låter, för en så tung hammare kan på det viset göra mycket nytta utan att sparka så mycket bakåt på arbetarens armar och axlar.
Nu renoverar vi pelare igen, men det är ingen totalrenovering, så det lönar sig inte att rigga upp de stora bilmaskinerna, det blir alltför omständligt och tidskrävande. Så jag använder en kraftig borrhammare. Dessvärre slår den lika mycket bakåt som framåt. Bakom den står alltså samma arbetare som stod där för tjugo år sedan. Han har nu blivit tjugo år äldre. Och är på väg att slitas ner ända till benen. Det är knotor som gnuggas mot knotor när ett styck mekaniskt slagverktyg ruskar ett kadaver av min ålder och nedslitningsgrad. Det gör ont, ska gudarna veta. Det var tufft redan den gången när vi var unga och kroppens alla naturliga stötdämpare fortfarande fungerade. Vi bråkade och klagade och skällde på våra förmän, men vi utförde ändå det slitsamma arbetet, det visste de, därför fann de sig också i att käften gick på oss.
Kjeld Stenum, dansk författare och pensionerad arbetare.
Jag klagar inte på arbetet idag. När vi delar upp oss på morgonen kan jag välja något annat än att stå med borrhammare. Men jag tar ändå en hammare under armen utan bråk eller diskussion. Kommer vår välmenande chef förbi händer det nog att han säger till mig att jag ska sätta någon av de yngre på jobbet och istället forma eller sandblästra eller något annat.
Jag tittar bara på honom och fortsätter jobba.
Jag vet mycket väl att jag kan sätta en av de yngre på det här, men ser jag verkligen så uträknad ut att han måste föreslå det? Jag vet också att han säger det för att vara snäll.
Men jag vet också att nästa gång är det någon som föreslår att jag nöjer mig med att stå vid cirkelsågen eller blir bodtomte eller något liknande. Ett av firmans seniorjobb, med andra ord. Som är till betydligt lägre timlön. Så låg att att man lika gärna kan kliva av och förtidspensionera sig. Vilket många också gör. Och kommer man inte på det själv så kommer det alltid en eller annan klåfingrig tjänsteman och föreslår det. Kan man absolut inte själv lista ut vad som är bäst för firman och framförallt en själv, kan ju firman också som sista utväg känna sig tvungna att avsluta samarbetet. Vilket också sker.
Jag behöver vara här. Jag behöver tjäna mina pengar.
Vi gamla stötar har några gånger under de senaste åren fått veta att det är snubblande nära att det kommer finnas väldigt stort behov av oss på arbetsmarknaden. Så det bästa vore att släppa tanken på förtidspensionering.
Om vi inte har tillräckligt starkt tilltro till politikerna, och det har varit svårt ibland, så har de massvis med ekonomer att hänvisa till, så det är ju ren och skär vetenskap.
Vetenskapligheten hjälpte inte när den nuvarande krisen kom och gjorde yrkesaktiva betongare över sextio lika utrotningshotade som jättepandor. Alla ekonomer blev tagna på sängen, men de har väl fått andra, duktigare, ekonomer sedan dess, eller hur?
Nåja, vad jag ville säga var att när det gäller mig kan de gott spara på krutet. Har man en skuld som min så frågar man inte sig själv om man ska gå i förtidspension eller fortsätta. Man fortsätter. Om man kan. Det är inte jag som kan välja om jag ska fortsätta jobba eller inte. Det är min chef. Är man för dum för att förstå det, så är man för dum för att vara minister.
Samfundets cement
Om genierna till ekonomer bara ser till att det finns arbete att få, så kan jag i min tur garantera att det i vårt samhälle redan nu finns tillräckligt många utslitna gamla råttor som är tillräckligt fattiga för att sälja sig, även om de knappt kan gå. Det har ju genierna sedan länge sett till att det finns. Förtidspension eller inte.
Om någon av de yngre kommer och frågar om de ska ta hammaren en stund, eller om de kommer och föreslår arbetsmetoder som de tror är snabbare eller smartare, brusar jag upp. Går det inte snabbt nog för er, frågar jag. Går det inte snabbt nog, det jag gör, kan de ju gå till basen och klaga, säger jag, så får han väl hitta en annan som kan göra det snabbare.
Då tycker de jag är för otrevlig och går sin väg. Kanske skakar de lite på huvudet, jag ser det inte, för jag är ju vänd mot mitt arbete. Men jag känner det lite, genom ryggen.
Jag håller skenet uppe ändå till fredagens och arbetsveckans slut, jag går ut genom porten, rak i ryggen och med raska steg, över en gräsmatta och bort mot där min cykel står parkerad. Halvvägs dit, osynlig för de andras blickar, bakom några törnbuskar, ramlar jag ihop i gräset, där i solskenet ger jag äntligen efter för all den misshandel som kadavret gått igenom under veckan. Och det känns som om mina knotor varit en omsorgsfullt uppförd stapel som nu fullständigt rasar ihop i en enda röra.
