Dörrarna mellan Lantbrukarna Riksförbund (LRF), den största intresseorganisationen för Sveriges lantbrukare, och Centerpartiet (C) har under de senaste åren stått vidöppna. Lantbrukarnas riksförbunds vd hette fram till förra året Anders Källström. Hans son Emil Källström är sedan 2010 riksdagsledamot för Centerpartiet och sedan flera år tillbaka partiets ekonomisk-politiska talesperson. Även den nuvarande vd:n Anna-Karin Hatt har en nära koppling till Centerpartiets högsta topp som tidigare IT- och energiminister under alliansregeringen 2010-2014. Mellan regeringen och LRF tog hon ett längre uppehåll som vdför arbetsgivarorganisationen Almega. Den tidigare centerpartistiska miljöministern Lena Ek är nu styrelseordförande för Södra Skogsägarna, en organisation med nära koppling till LRF. Hennes son Magnus Ek sitter i riksdagen på mammas tidigare mandat för Centerpartiet. Men kopplingarna mellan lantbrukarnas liberala parti och dess fackliga organisationer går långt bak i historien. In i själva märgen av organisationerna.
Centerpartiet räknar sitt ursprung från den 1 december 1910, då partiets grundare Carl Berglund publicerade uppropet Bröder låt oss enas i sin nybildade tidskrift Landsbygden. Så plötsligt var Bondeförbundet fött ett par år senare. Dagens LRF grundades 1971 och var en sammanslagning av den mycket äldre bondeorganisationen Riksförbundet Landsbygdens folk grundad 1929 och den bondekooperativa organisationen Sveriges Lantbrukarförbund grundad på 1940-talet. I denna artikel använder jag förkortningen LRF för alla organisationer.
I sin avhandling Bönder går samman: en studie i Riksförbundet Landsbygdens folk under världskrisen 1929-1933 från 1977 skriver historikern Per Thullberg att det fanns diskussioner redan under slutet av 20-talet i Bondeförbundets arbetsutskott om att följa Norges exempel, vars bondeparti och bondefackliga organisationer valt att gå samman i en gemensam officiell organisation. Ambitionen resulterade i ett uttalande under ett av Bondeförbundet arbetsutskottsmöten 1932, då styrelsen beslutade att "ett landsbygdensfolkets opolitiska fackliga organisation" skulle bildas. Förutom det så antogs ett uttalande till riksstämman om att "utövarna av jordbruket och dess binäringar bör verksamt stödja såväl sin egen politiska organisation Bondeförbundet som...". I sin bok Grön Politik för det goda livet - från bondepolitik och agrardemokrati till ekohumanism och grön liberalism hävdar den tidigare förbundssekreteraren och centerpartistiske riksdagsledamoten Håkan Larsson att under detta möte lades grunden för det fortsatta förhållandet mellan bondeförbundet och LRF. I Bondeförbundets partiprogram 1946 lovades "obrottslig solidaritet med jordbrukets ekonomiska och fackliga organisationer". Det var här svängdörrarna ställdes på glänt.
Valaffisch för Bondeförbundet från 1945. Bild: WIKIVISUALLY
Men det var under 50-talet som Bondeförbundet påbörjade dagens fokus på småföretagare och entreprenörskap. Det började betrakta bönderna som småföretagare, enligt tidigare partisekreteraren Gustaf Jonnergård. I sin bok från 1985 Så blev Centerpartiet: Bondeförbunds- och centeridéerna från fyrtiotalet fram till 1960 utgår han huvudsakligen från konflikten med socialdemokratin. Där Socialdemokraterna stöttade de storskaliga industriella jordbrukarna under 40- och 50-talet, ställde sig Bondeförbundet i stället på småjordbrukarnas sida. Beredskap och planhushållningsideologi mot enskild företagsamhet och äganderätt. I dagens Sverige är rollerna omkullkastade, Centerpartiet står med LRF bakom Arla-etablissemanget, men vem representerar de få småbönder som finns kvar?
1994 uppmärksammas relationen igen i samband med folkomröstningen om EU-medlemskap. Lantbrukarnas Riksförbund som de då kallade sig, var väldigt aktiva i kampanjen för att Sverige skulle gå med i EU genom aktivt lobbingarbete. Enligt rapporten Påverkan av politiska beslut: Intresseorganisationer som lobbyister av statsvetaren Mads Lundgaard så arbetade LRF hårt för att övertyga EU-skeptiska Centerpartister och LRF-medlemmar att rösta för EU-medlemskap. Lobbyarbetet för ett ökat EU-inflytande skedde även i riksdagen. I Larssons bok beskriver han att trots den gemensamma linjen om EU så hade samarbetet svalnat av. LRF gick hårt mot Centerpartiet i pressen och på de interna forumen. Vapenvilan kom när Centerpartiet gjorde upp med Socialdemokraterna i riksdagens jordbruksutskott om att betala de summor till Bryssel som krävdes för att ta del av EU:s viktiga jordbruksstöd.
Centerpartiet har idag gått från att vara ett socialliberalt bonde- och lantbruksparti till ett nyliberalt Östermalmsparti. Detta har skett med hjälp av Svenskt Näringsliv, Timbro och Centerpartiets Ungdomsförbund med Annie Lööf och EU-parlamentarikern Fredrik Federley i spetsen. Federleys plattform i EU byggde på en stadig grund av grön tillväxt, industrivänlig djurrättspolitik och jobbskapande nyliberalism. Det EU-vänliga spåret från 90-talet finns alltså kvar för Centerpartiet idag. Men hur ser det ut med jordbrukspolitiken?
Enligt statsvetarstudenten Matilda Kylefors går Centerpartiet under perioden 1951 till 2013 från att vara ett landsbygds- och jordbruksparti till ett livsmedelsparti. I kandidatuppsatsen Centerpartiet: från bondeförbundet till catch-all-parti drar hon slutsatsen att Centerpartiet gått från att bry sig om jordbrukarnas villkor till att främst intressera sig för konsumenters tillgång till livsmedel. Från 1951 och framåt lyfter Centerpartiet alltmer fram livsmedelsproduktions roll och pratar mindre om jordbrukarna som en särskilt viktig grupp för partiet.
En partiledare med nyliberala visioner.
Samtidigt röstade 38 procent av jordbrukarna på Centerpartiet i riksdagsvalet 2018 enligt branschtidskriften Lantbrukets Affärer. För om man försöker se bakom retoriken i partiprogrammen som Kylefors undersöker, ser man att Centerpartiet och LRF fortfarande delar mycket av sin politik. Inom skogspolitiken tror båda organisationerna starkt på frihet under ansvar, det vill säga att staten inte ska ha något att säga till om när stora skogsägare gör kalhyggen eller planterar enorma enformiga tallplantager. I offentliga debatter kring biobränsle från skogen och vikten av biologisk mångfald, har LRF och Centerpartiet alltid tagit gemensam strid mot miljörörelsen. Även deras jordbrukspolitik har flera likheter då båda bygger på ett ökat EU-samarbete med en liberalare handelspolitik i den inre marknaden. LRF har också en sällsynt nyliberal inställning till miljöpolitik, då de försöker motverka alla former av inskränkning på äganderätten. Det betyder att alla former av miljökrav på bönderna ska vara frivilliga till största möjliga mån, något som också rimmar väl med Centerpartiets nyliberala politik.
Vi har alltså en jordbrukspolitik och en politisk mobilisering av bönder i Sverige idag som är EU-vänlig, nyliberal och värnar äganderätten bortom allt annat. Frågan kvarstår dock efter denna redogörelse vilka möjligheter det finns för att skapa ett alternativ till en nyliberal jordbrukspolitik som förs av Centerpartiet och LRF. Kan bönderna få en roll som är mer i linje med beredskapstiders planekonomiska storjordbruk, som är redo att i kristider överleva EU:s sköra inre marknad? Eller bör vägen snarare riktas mot att skapa nya småjordbruk, som den svenska omställningsrörelsen idag representerar?
