Fem år efter tvärvändningen i asylpolitiken är de ensamkommande ungdomarna återigen föremål för politisk debatt. Ungdomarna, till övervägande del från Afghanistan, har hamnat i blickfånget för asyl- och barnrättspolitik men också gällande frågan om de ökande problemen med arbetslivskriminalitet. Deras öde handlar om detta, men också hur man ska lappa och laga i en situation där ungdomarna hamnat i kläm.
För att försöka mildra effekterna, bland annat av de långa handläggningstiderna som gjorde att många ungdomar förlorade chansen att stanna i Sverige, tog riksdagen under 2017 och 2018 beslut om de så kallade gymnasielagarna. Många fick då stanna för att göra klart sina gymnasiestudier. För att få förlängt tillstånd efter det krävdes arbete, två år minst eller fast anställning. I praktiken alltså en fast anställning.
Så kom pandemin och arbetsmarknaden såg inte helt ljus ut för en nyexad gymnasieelev från Afghanistan. Ett nytt förslag om att minska kraven till ett års arbete fick inte stöd i riksdagen då (C) kovände och röstade emot. Det skulle bli för rättsosäkert, säger man.
Så kom ännu en ny vändning när ett förslag från regeringen lades fram om vissa förstärkta möjligheter att få uppehållstillstånd av humanitära skäl. Det rör sig egentligen mer om en viss återgång till läget innan begränsningslagen, men (M) rasade över att en "smygamnesti" för de ensamkommande nu lurade. Det är osäkert om de föreslagna humanitära bestämmelserna skulle få gehör i riksdagen, men en sak är säker, rättssäkerheten är inte högt prioriterad för de ensamkommande själva.
Mai Greitz är advokat med särskild inriktning mot migrationsfrågor Bild: Mai Greitz
Problemet är också att de flesta ensamkommande troligen inte kommer att lämna Sverige ändå. De har investerat flera år av sina liv, och Sverige har investerat i deras. Om de nu stannar utan tillstånd finns stora möjligheter att utnyttja deras utsatta position, i arbete och kriminalitet. Det kan vara svårt att få arbete nu, men visst finns det jobb för den som kan knoga utan rättigheter för 20 kronor i timmen på en usel eller farlig arbetsplats.
En hel generation förfasades över Günter Wallraffs berömda reportage om företag som betalade svältlöner till migrantarbetare i Tyskland. Idag borde det vara obligatoriskt att läsa Vi, skuggorna av Elinor Torp. Om hur ett laglöst arbetsliv utnyttjar arbetskraft från fattiga länder under slavliknande förhållanden i Sverige. Löntagarkollektivet är aldrig starkare än den svagaste på arbetsmarknaden. De flesta ensamkommande skulle ha goda möjligheter till ett bra liv i Sverige. Men för det krävs, efter många år av kämpande, en ny start med uppehållstillstånd - en amnesti för att tala klarspråk, smygvägen eller en helt öppen sådan. Sedan måste vi ta itu med arbetslivskriminaliteten. Men läs först Elinor Torps bok!
Löntagarkollektivet är aldrig starkare än den svagaste på arbetsmarknaden. De flesta ensamkommande skulle ha goda möjligheter till ett bra liv i Sverige.
