Game of Thrones, The Crown, Vår tid är nu. Var finns den stora epiken i dag, den som formar vår förståelse av människan, samhället och historien? I dramaserierna. Daniel Cederqvist och Hans Isaksson gör några kritiska nedslag.
Netflix och HBO
Den gamle fäktaren och sedermera läkaren Johan Harmenberg tillfrågades om sina kulturvanor i en jubileumsintervju i Expressen den 4 maj. Han svarade att han senast läst Jakobsböckerna av Olga Tokarczuks samt att han tittade på serier på Netflix. Anekdotisk bevisföring, men jag tror det är ganska vanligt kulturkonsumtionsmönster bland de som gillar att se sig som bildad medelklass. Vad är det då de tittar på?
Allt fler använder alltså strömmande, prenumerationsbaserade tjänster för sitt tv-tittande. Netflix hade en räckvidd på 44 procent av tittarna under början av 2020. Med räckvidd menas att en viss andel av tittarna tittat minst 15 minuter sammanhängande på en kanal under en vecka. SVT 1 har en räckvidd på 34 procent.
De två största tjänsterna på marknaden är Netflix och HBO. Utbudet är till övervägande del amerikanskt. Två svenska serier har Netflix producerat. Både Netflix och HBO producerar också långfilmer och dokumentärer. En del av långfilmerna, som Martin Scorseses The Irishman och Roma av Alfono Cuaron, har varit av hög kvalitet.
Både Netflix och HBO är globala tjänster, som i lokala varianter finns strängt taget överallt utom i Kina. HBO ägs av WarnerMedia som i sin tur ägs av AT&T. AT&Ts huvudsakliga aktieägare består av olika investeringsfonder, som Blackrock och The Vanguard Group. Dessa investeringsfonder är också huvudägare i Netflix. Netflix hade nästan 20 miljarder dollar i intäkter under 2019, vinsten var omkring 2 miljarder dollar. HBO International drog in nästan 2 miljarder dollar i vinst 2016. SVT omsätter knappt fem miljarder kronor om året.
Gentemot den traditionella amerikanska tv-serien finns två stora skillnader för de serier som prenumerationsbaserade tjänster producerar: de är inte reklamfinansierade, och de konsumeras ofta av tittarna som hela säsonger. Ofta släpps de på marknaden som hela säsonger. Det har viss betydelse för berättandet. En del ämnen som annonsörer inte velat ta upp har blivit möjliga att behandla. Jag ska ge ett par exempel.
The Wire (I narkotikans spår hette den när SVT sände den) var en av banbrytarna. Den gjordes i fem säsonger mellan 2002-2008, och skildrar hur samhället i sin helhet påverkas av narkotikan och den organiserade brottsligheten. Var och en av de fem säsongerna fokuserar på ett område: brottsbekämpningen och gängen, en hårt pressad arbetarklass i Baltimores hamn, stadens politiska apparat, skolan och hur den påverkas av den organiserade brottsligheten, massmedier och massmediekonsumtionen. Seriens skapare David Simon är en aktiv samhällskritisk debattör i USA och ligger Bernie Sanders nära. Han har skapat flera andra sevärda serier, senast en miniserie som bygger på Philip Roths roman Konspirationen mot Amerika, en kontrafaktisk historia där Charles Lindbergh blir vald till president 1936. I USAs gamla kanalsystem hade inte The Wire kunnat göras.
En annan serie på hög nivå är Mad Men. Den utspelas under 1960-talet i den både sexistiska och rasistiska reklambranschen. Huvudkaraktären heter Don Draper och bor i en välbärgad förort med blond fotomodellfru och två barn. Han lever efterkrigstidens stora patriarkala dröm. Berättelsen underminerar efter hand hans livslögn och frilägger tidens rasism och sexism. Serien är samhällskritisk, men främst mot ett dåtida samhälle. Den skildrar 1960-talets stora kulturella och sociala omvälvningar betydligt mer sofistikerat och genomarbetat än till exempel Peter Birros verk, men lite självgott klappar den sig på axeln och konstaterar att öppen rasism och sexism inte längre förekommer.
En tredje serie är Game of Thrones. Den bygger på fantasyböcker av George R.R. Martin. Fantasy förknippas med JRR Tolkien, men Martins böcker och därmed tv-serien ligger rätt långt ifrån Tolkiens höviska prosa. Den handlar om passioner, inte minst erotiska, och ders konsekvenser. Serien utspelas i en fiktiv värld bestående av två kontinenter där ett antal adliga ätter kämpar om en kungatron samt för kamp mot en zombiearmé. Världen i Game of Thrones är feodal. Kampen om makten och hur den påverkar dem utan makt är ett grundläggande tema. Bönderna är med få undantag anonyma aktörer i spelet om tronerna, men de påverkar och är en ständig källa till skräck för de härskande.
Det nya tv-landskapet har alltså öppnat ett litet fönster för ett mer samhällskritiskt berättande. Med detta sagt så är den överväldigande majoriteten skräp med reaktionärt innehåll. Till mer än 99 procent är innehållet på Netflix och HBO amerikanskt, Netflix har en svenskproducerad serie och på HBO finns några icke engelskspråkiga serier. Alltså förstärks den anglosaxiska kulturimperialismen av dessa nya aktörer. Det blir ett amerikanskt raster som läggs över världen och påverkar vårt medvetande. En minimal del av serierna har europeiskt ursprung, stora delar av världen saknas helt eller är med som ett hot av något slag. Förekommer personer från Afrika, Asien och Latinamerika, är det oftast som krigsherrar, ondskefulla maffiasyndikat alternativt deras hjälplösa offer som ska räddas av den gode amerikanen. Problemen i tredje världen löses oftast med någon variant av humanitär intervention. USA, i någon form, räddar världen, i fiktionen.
Motvikter krävs. Därför blir det extra viktigt att slå vakt om public service-idén, trots all kritik som man kan ha mot SVT. Av SVT måste krävas en högre andel svenskproducerat drama med kvalitet, och att man köper in och introducerar tv-serier från de delar av världen som nu är osynliggjorda.
Daniel Cederqvist
_________________________________________________
Vår tid är nu
Elaka kritiker av socialistisk konst brukade säga: "Impressionister målar vad de förnimmer, expressionister målar vad de känner - socialrealister målar vad de hör." I dag kan man tillägga om skapare av svensk tv-dramatik: de målar den bild som tv-bolagets algoritm och testpublik föreskriver. Produkten är inrikespolitiskt neutral och tillgodoser moderiktiga intressen och böjelser hos alla klasser, åldrar, läggningar och intressegrupper i samhället.
På 1970-talet började svensk tv sända längre serier av mera episk karaktär. Efter anglosaxisk eller kontinental förebild följdes i många avsnitt en grupp människor eller ett samhälle under längre tid: Arvingarna, Dallas, Dynastin, Falcon Crest, Emmerdale Farm, Upstairs-downstairs, Matador, Heimat. Svenska avläggare blev serier som Varuhuset, Rederiet, Tre Kronor eller Tre Kärlekar och framför allt Hem till byn, skildringen av svensk landsbygds omvandling som skrevs av Bengt Bratt och sändes 1972-2006 (!) med ett långt uppehåll i mitten.
I centrum för serier som dessa står med få undantag inte själva samhället, utan Företaget och framför allt dess ägare (det vill säga de Egentliga Människorna). Underlydande personal står för eventuellt arbete och i yttersta nödfall en viss komik. Företaget - Varuhuset, Färjan, Krogen eller Fabriken - erbjuder en miniatyrbild av det klassamhälle som de flesta av oss har erfarenhet av. Företaget, den ekonomiska enheten, är Projektet som ger en ram för, och mening i, personernas beteende.
Vår tid är nu är i detta avseende typisk. AB Sverige 1945-68 skildras med en bättre Stockholmskrog och dess ägare som navet. Familjen Löwander med syskonen Gustaf, Peter och Nina samt mamman, änkefrun och matriarken Helga (Susanne Reuter) driver 1945 en av Stockholms populäraste restauranger.
Äldste sonen Gustaf och huvudägaren Helga har mödosamt släpat krogen genom krigsåren med hjälp bland annat av tyska ambassaden, som använt stället som stamlokus. Samtidigt som Sverige 1945 internationellt skiftar fokus från Tyskland till USA, förälskar sig den levnadsglada, jazzälskande bratsystern Nina i den gravt underklassige, men skönlockige, ambitiöse och präktige kökspojken Calle. Resultatet visar sig efter nio månader heta Christina och som legal fader till barnet får hon en mera ståndsmässig karl.
Den synbarligen präktige mellansonen Peter återvänder efter ideellt arbete med flyktingar till huvudstaden tillsammans med en av nazisterna traumatiserad, pianospelande fransk judinna. Det spricker när det visar sig att kvinnans förre make tillhörde dem som överlevt Holocaust. Peter inser snart att familjeföretaget har problem. Vi har också, i förtjänstfull kontrast mot många anglosaxiska serier, en underklassig seriedivision II, som domineras av den från landsorten invandrade lesbiska servitrisen Maggan, diverse fotfolk i köket, och hennes utomäktenskaplige son Uno. Huvudhandlingen och syskonrivaliteten i Vår tid är nu skiljer sig på ytan inte från till exempel Dallas, Falcon Crest eller Arvingarna.
Omdömesgilla bedömare, till vilka jag själv självfallet hör, hävdar dock att (i synnerhet den bredare) konsten aldrig, trots ibland idoga försök, kommer ifrån den samhälleliga verklighet i vilken den skapas. Dess tid är alltid nu. Det gäller självfallet a fortiori för en konstform som gör anspråk på att gestalta en social och historisk verklighet.
Den som söker verklighetsanknytning och politiskt budskap i svenska filmer eller tv-dramatik kan nämligen inte bara se till vad som finns, utan också vad som saknas. Fortfarande efterlyser vi i svensk filmkonst till exempel EU- och Nato-anslutningens, globaliseringens, nyfascismens, rasismens, den sociala nedrustningens eller den ökade arbetslöshetens mera påtagliga aktuella avtryck. I en dyr tv-serie på prime time får klassmotsättningar existera, men som regel inte framställas som strukturella.
Man kan dock med lite välvilja ana att de som skapade Vår tid är nu, åtminstone under den första säsongen, haft ambitionen att i någon liten mån skildra den svenska arbetarrörelsens "skördetid" efter kriget. Den duktiga Maggan gör nämligen så småningom en politisk karriär inom facket och SAP. Till sist hamnar hon i regeringen genom sin vänliga restauranggäst Olof Palmes tillskyndan.
Äktenskap och förhållanden över klassgränserna är i praktiken fortsatt lika suspekta som förr. Med undantag för ett slags nedslag i FNL-vänstern vid sextiotalets slut, som mer hämtat sin inspiration från Blekingegatsligan i Danmark eller Baader Meinhof-gruppen, skildras problem som inte under 1940-60-talet upplevdes som lika viktiga som i dag, till exempel feminism, sexuellt likaberättigande, spelmissbruk. Det verkar vara lika svårt att lyfta sig ovanför sin tid som det är för en skallig att lyfta sig själv i håret.
"Det är hjärtat och det allra innersta som intresserar mig. Resten är bullshit", sade manusförfattaren Peter Birro i en självbelåten intervju efter sin miniserie om ungdomar under proggeran, Upp till kamp. Vilket han efter hand levde ner till. Birros tidsenliga deklaration från 2007 är, liksom Ingmar Bergmans dramatik och Vår tid är nu:s dramaturgi, en krigsförklaring mot den "episka teater" som med anor från den antika teatern delvis återupplivades av Brecht. Publiken i den episka teatern antas vara en kritisk iakttagare. Därför skall den episka teatern baseras på demonstration, i motsats till den dramatiska teatern som bygger på publikens identifikation med rollfigurerna.
Den episka teaterns syfte är att visa världen och människorna som föränderliga. Den som vill inlevelse vill visa hur de är konstanta - liksom Calles och den flippliga Ninis känslor för varandra. Ty publiken och algoritmen ville ha det så.
Hans Isaksson
_________________________________________________
