PKK har en lång och vindlande historia. Sedan ledaren Abdullah Öcalan fängslades har partiet lämnat kravet på ett enat, självständigt Kurdistan. Nu är målet en demokratisk konfederalism byggd underifrån.

En väpnad upprorsrörelse brukar klara sig i knappt tio år innan den besegras eller väljer andra former för sin kamp. Det kurdiska arbetarpartiet PKK har funnits i 45 år. En av förklaringarna är att organisationen förmått utveckla både sina metoder och sin ideologi. PKK:s militära styrka var visserligen som störst i början av 1990-talet, men partiets politiska inflytande och popularitet har växt sedan dess.

Det som fört upp PKK på dagordningen i Sverige är förstås Natoprocessen och Turkiets krav på svensk hjälp i förtrycket av kurdiska rörelser. "Kurderna har inga vänner förutom bergen" lyder ett kurdiskt talesätt, och Sveriges agerande tycks bekräfta det: I realpolitikens namn offras kurderna igen. Plötsligt tog i stort sett hela det politiska etablissemanget inte bara avstånd från PKK, utan allt stöd till det syrisk-kurdiska Demokratiska unionspartiet (PYD) och deras väpnade gren YPG/YPJ upphörde också.

LIKSOM MÅNGA ANDRA länder upplevde Turkiet en stark radikaliseringsvåg under 1960-talet med vilda strejker, fabriksockupationer och väpnade sammanstötningar mellan revolutionära grupper och statsmakten. Efter en militärkupp 1960, ledd av "progressiva kemalister", infördes en ny konstitution med stärkt arbetsrätt, minimilön, strejkrätt och organisationsfrihet. Men den kurdiska frågan restes sällan i den politiska debatten.

De kurdiska provinserna Turkiet har alltid varit de mest ekonomiskt eftersatta, delvis på grund av öppen diskriminering och rasism. Kemalisterna ville assimilera den kurdiska minoriteten och förbjöd därför det kurdiska språket. Att tala kurdiska blev brottsligt, att använda bokstäverna x, q och w - som finns i det kurdiska alfabetet men inte i det turkiska - likaså. Tidningar eller böcker som ens nämnde kurder förbjöds.

MARXISMEN-LENINISMEN och dess formalistiska historiesyn dominerade i den turkiska vänstern på 1970-talet. Turkiet ansågs ha en underordnad nykolonial ställning gentemot USA. Uppgiften var därför att fullborda den borgerligt-demokratiska frigörelsen och först i nästa steg ta sikte på en socialistisk omvandling. Många organisationer såg frågan om kurdernas status som något som kunde lösas i ett senare skede - att resa den för tidigt riskerade bara att avleda fokus från de omedelbara målen. Men i mitten av 70-talet började kretsen kring Öcalan kalla sig "kurdiska revolutionärer" eller apoister (eftersom Öcalan kallades Apo). De hävdade att Kurdistan var en inre koloni vars befrielse var det nödvändiga första steget i en revolutionär omvandling.

119707_01.jpgFångarna från PKK gjorde sig kända för sin motståndskraft och disciplin. Foto: Savas Boyraz

I stället för den urbana miljö som många dåtida vänstergrupper rörde sig i, rekryterade apoisterna i första hand sina medlemmar genom gräsrotsarbete på landsbygden. Många år av organisationsbyggande föregick det offentliga tillkännagivandet av organisationen. Apoisterna tog avstånd från andra revolutionära smågruppers storslagna, symboliska aktioner och verkade i det tysta till följd av den våldsamma repressionen från den turkiska staten och fascistiska grupper som Grå vargarna. Samtidigt var rörelsen tidigt redo att ta till våld mot fascister, och dess kompromisslöshet lockade till sig anhängare som tidigare stått skyddslösa i kurdiska områden.

1978 HADE APOISTERNA växt till en medelstor vänsterorganisation. De grundade PKK och lade fram ett partiprogram som pekade ut vägen "för den kurdiska revolutionen". Programmet skiljer sig inte nämnvärt från andra samtida nationella befrielserörelsers och bygger på en ganska ortodox maoism. Ett enat Kurdistan ska befrias genom väpnad revolution som ett led i en internationell, antiimperialistisk och socialistisk omdaning. Under ledning av arbetarklassen ska bönderna mobiliseras för ett folkkrig mot den turkiska staten och de kurdiska klanledare som samarbetar med imperialismen.

PKK avvisade alla kompromisser kring målet om ett enat och fritt Kurdistan. Alla varianter av självstyre, regional autonomi eller liknande avfärdades som kapitulation. PKK betonade också starkt revolutionens roll i formandet av en ny postrevolutionär människa. Revolutionärerna skulle omforma sig själva och vara förebilder för den nya människan.

Under sin första tid var PKK inte den största eller mest kända revolutionära gruppen, men organisationen utmärkte sig med sin beredskap att möta sina motståndares våld med lika omfattande våld. Genom att bekämpa klanledarna och de paramilitära "byvakterna" ökade PKK både sin militära kapacitet och sitt medlemsantal. En motståndsrörelse är för sin överlevnad - särskilt i avsaknad av externa finansiärer - helt beroende av att den uppfattas som legitim i sin sociala bas. Kompromisslösheten hos PKK samexisterar därför med en pragmatism. Konfliktforskaren Francis O'Connor framhåller i sin bok Understanding Insurgency: Popular Support for the PKK in Turkey att PKK har överlevt så länge genom att hela tiden framgångsrikt förhålla sig till sin omgivning och föra dialog med andra grupper - och ibland införliva dem. Ett exempel är när PKK 1986-87 införde tvångsmobilisering på landsbygden för att utvidga sina väpnade styrkor. När förslaget visade sig vara impopulärt drogs det snabbt tillbaka.

Vid den reaktionära militärkuppen i Turkiet 1980 var PKK den största kurdiska organisationen. Statsmakten tog till både mord och tortyr, och villkoren för de tiotusentals politiska fångarna var ökända. Men fångarna från PKK gjorde sig kända för sin motståndskraft och disciplin. Genom hungerstrejker och organisering innanför murarna fortsatte deras inflytande att växa.

Öcalan befann sig vid den här tidpunkten i exil efter att ha flytt till Libanon strax före kuppen. PKK slöt ett avtal med den andra stora kurdiska rörelsen, ledd av Massoud Barzani i Irak. Sedan dess har Qandilbergen i Irak vid gränsen till Turkiet varit den huvudsakliga basen för organisationens väpnade styrkor.

Under 80-talet fortsätter PKK betona personlighetens roll i kampen och i byggandet av det nya samhället. Öcalan skrev om en metafysisk "kurdisk mentalitet" som ända sedan den tidiga stenåldern präglat människor i det område som nu är Kurdistan. Men den kurdiska personligheten har tryckts ner av den feodala mentalitet som Turkiet påbjudit. Det framtida samhället är alltså ett återvändande till en förlorad essens.

Föreställningen att klasserna kan upplösas i ett enat folk ligger närmare Rousseau än Marx, men som exempelvis Gaspar Mikl0s Tamas visat har sådana föreställningar alltid varit utbreddda i arbetarrörelsen. Många nuvarande vänsterrörelser - inklusive den svenska - hämtar kraft ur hänvisningar till ett tidigare, bättre samhälle. Men det är ovanligt att sträcka sig så långt tillbaka som till stenåldern - och hävda att en viss mentalitet har bestått sedan dess.

Även om PKK fortfarande talade om arbetarklass och bourgeoisie i ortodoxt marxistiska termer, började Öcalan att röra sig bort från ett marxistiskt ramverk. Nu handlade kampen om att den kurdiska identiteten skulle få komma till uttryck, och organisationen betonar i dag "humanisering", "socialisering" och "personlighetens befrielse" snarare än klasskamp. Klassbegreppen används inte för ekonomiska grupper utan är synonymer för politiska motståndare. Feodala betyder klanledare och småborgerligheten är kurdiska grupper utanför PKK med brister som beror på "förvrängda" eller "sjuka" personligheter.

119707_02.jpgFoto: Savas Boyraz

Vid kongressen 1995 sammanfattades dessa tankar i ett nytt program. Skapandet av den nya, osjälviska människan ställs upp som mål, och socialisering av mänskligheten ska föregå byggandet av socialismen. De sovjetiska ledarna sägs inte ha förstått vikten av att skapa förutsättningar för den nya människan.

KRITIKEN AV REALSOCIALISMENS byråkrati och ofrihet är inte överraskande - idéerna om en ny människa renad från borgerliga böjelser fanns också hos maoister och Ché Guevera. Men PKK menade att den nya människan måste skapas inom organisationen och utgöra grunden för det nya samhällsbygget.

PKK hade alltid varit kritiskt till Sovjetunionen, och särskilt till Kominterns försök att centralstyra nationella befrielserörelser, men under 90-talet bryter organisationen helt med realsocialismen. Den tar bort hammaren och skäran från sin partilogga eftersom de symboliserar arbetarna och bönderna medan PKK:s socialism är för "hela mänskligheten".

Hos Öcalan började begrepp som frihet och självbestämmande alltmer att syfta på individer snarare än på samhället. Han talade om ett "fritt Kurdistan" snarare än "ett enat och självständigt". Det var de första antydningarna till den nya ideologi som Öcalan skulle komma att utveckla under fångenskapen och som i dag förknippas med PKK och rörelser i samma miljö.

Efter decennier i exil greps Abdullah Öcalan 1999 i Kenya och fördes till ön Imrali i Turkiet. Där har han suttit fängslad sedan dess. Han var länge den enda fången i fängelset och var för kurderna vad Mao var för Kina eller Lenin för Sovjetunionen. Hans texter hade under 80-talet utgjort det enda ideologiska materialet och mötena bestod till stor del av hans långa utläggningar. Journalisten Fréderike Geerdink berättar i en bok om sina år med PKK, This Fire Never Dies, hur unga gerillamedlemmar broderar hans namn och skriver dikter om ledaren - som de aldrig har träffat. Jag har själv frågat aktivister i Kurdistan vilken politisk teori som känns viktigast för dem och alltid fått svaret: "Vi behöver inte fundera, Öcalan läser böcker och berättar sedan det som är viktigt för oss."

I BOKEN Fängelseskrifter, skriven i fångenskapen, presenterar Öcalan huvuddragen i en ny ideologi för 00-talet med vissa stora förändringar jämfört med PKK:s tidigare program. Den största förändringen gällde självständigheten.

Under domstolsförhandlingarna efter gripandet förklarade Öcalan att PKK inte längre kräver att Kurdistan ska bli en självständig stat. Man kan tänka sig någon form av relativ autonomi inom de nationalstater som existerar i dag. Det var ett tydligt avsteg från PKK:s ursprungliga partiprogram och många aktivister lämnade rörelsen i besvikelse. Många såg den nya linjen som ett uttryck för en sorts pragmatism. Kurdernas väpnade kamp hade kört fast och nya vägar behövde prövas. Men efterhand stod det klart att det inte bara handlade om att ge upp kravet på en egen nation.

Det fanns ett nytt mål, en ny samhällsformation, en "demokratisk konfederalism". Begreppet hämtade Öcalan från den amerikanska författaren Murray Bookchins idéer om ekologi och direktdemokrati. Demokratisk konfederalism betonar lokalt självstyre och decentraliserat beslutsfattande med autonomi för olika etniska och kulturella grupper inom en konfederation av självstyrande enheter. Vad detta betyder i praktiken återstår förstås till stor del att se, men exempel kan skönjas i de gemensamma råd och beslutsstrukturer som upprättats i Rojava och kodifierats i Samhällskontraktet:

Vi, folken i de demokratiska självstyrande regionerna Afrin, Jazira och Kobane, en konfederation av kurder, araber, assyrier, kaldéer, araméer, turkmener, armenier and tjetjener, har frivilligt och på heder och samvete valt att underteckna följande stadga.

I strävan efter frihet, rättvisa, värdighet och demokrati och under ledning av principer för jämlikhet och ekologisk hållbarhet [...]. Under denna stadga kommer vi, folken i de självstyrande regionerna, att enas i en anda av försoning, pluralism och demokratiskt deltagande så att alla får möjlighet att fritt uttrycka sig i det offentliga livet.

Öcalan förordade även en feminism kallad jineologi eller "kvinnovetenskap" (Jin betyder kvinna). Jämfört med det omgivande starkt patriarkala samhället och den mansdominerade politiska miljön har kvinnor alltid haft en relativt stark position i rörelsens historia. På den kurdiska landsbygden var det - och är tyvärr fortfarande - vanligt med arrangerade äktenskap i ung ålder. Kvinnor blir bortrövade för att giftas bort och män kan gifta sig med flera kvinnor (även om de lagliga möjligheterna delvis har begränsats). En av PKK:s medgrundare Sakine Canciz skriver i sin självbiografi Sara om hur ett sådant tvångsäktenskap var en av de saker som drev henne hemifrån och som fick henne att bli revolutionär. Än i dag utövar den starkare jämställdheten i rörelsen ett starkt incitament för unga kvinnor att lämna hemmet för att "gå till bergen" eller bli organisatörer i rörelsen.

119707_03.jpgFoto: Savas Boyraz

PKK var länge en mansdominerad organisation. Men under 80- och 90-talet betonades kvinnornas frigörelse alltmer och vid mitten av 90-talet lade organisationen en radikalfeministisk dimension till sin historieskrivning. Den frigjorda mentalitet som ska återuppväckas, den nya personlighet som ska bana väg för det nya samhället, ska vila på ett matriarkat.

Från mitten av 90-talet stärks kvinnornas status i rörelsen. Såväl PKK som PYD bildar också kvinnliga försvarsstyrkor. YPJ (Yekîneyen Parastina Jine) har blivit kända efter striderna mot IS, skildrade i hollywoodfilmer och på tusentals bilder i västerländska massmedier.

I likhet med retoriken kring den nya människan finns ett starkt essentialistiskt drag i jineologin. Kvinnor anses vara mer i samklang med naturen och utveckla större mått av empati, avsky för våld och längtan efter jämlikhet. Kvinnors underordning förklaras med patriarkala attityder snarare än arbetsdelningens effekter. Genom medvetandehöjande ska männen lära sig att bli mer som kvinnor - varpå ett bättre samhälle automatiskt blir möjligt.

Men efter en tid av kris har PKK nu stabiliserats. Organisationen var en viktig part i de förhandlingar för en fredlig lösning av den kurdiska frågan som ägde rum under 00-talet. PKK säger numera att dess funktion inte är att leda rörelsen. Målet är snarare att ge ideologisk inspiration, att vara ett centrum från vilket Öcalans tänkande kan spridas i rörelsen.

I linje med skapandet av en förebild i den nya människan vill man bygga samhällsinstitutioner på lokal nivå som underifrån kan ersätta den turkiska statsmakten. Där det prokurdiska partiet HDP nått framgång finns konkreta exempel på hur det skulle kunna se ut.

När HDP tar plats i lokala styren så använder partiet statliga resurser för att underlätta för folket att bilda råd och grannskapsföreningar i samarbete med olika rörelser och icke-statliga organisationer. Det är en version av den gamla idén om dubbelmakt - det nya samhället ska stå redo att ersätta det gamla. I stället för att angripa statsmakten har såväl PKK som YPG/YPJ alltmer tagit rollen som försvarare av demokratiska institutioner.

Alla dessa försök är lovvärda men de kommer, tror jag, snart att stöta på samma problem som tidigare försök till att skapa självständiga öar i ett förtryckande samhälle. Hur ska de finanserias? Hur ska produktionen organiseras? Öcalans övergivande av marxismen lämnar tomrum i sådana frågor.

Analysen av exploateringen i produktionen är central inom marxismen. Den tydliggör en mekanism som driver samhället framåt, som formar klasser och får dem att resa sig - och också ger dem makten att stoppa klassväldet. Men någon sådan mekanism finns inte i Öcalans tänkande. Han skiljer över huvud taget inte på exploatering och andra sorters förtryck. Partiet har alltid haft en viktig roll i socialistiska rörelser - som den subjektiva faktor som kan gripa in när de objektiva förutsättningarna är rätta. Hos Öcalan är det numera civilisationens framskridande som är den objektiva drivkraften i det historiska kurdiska samhällets återupprättande. Det är på sätt och vis ett återvändande till stalinismens historiemetafysik.

Det är svårt att enkelt sammanfatta den rörelse som inspireras av Öcalan. Man kan förstås läsa de senaste publikationerna, ta del av alla pamfletter och lyssna till de mest inbitna aktivisterna, men hur lovvärt det än är att lyfta fram försvaret av ekologin, jämställdheten och mänsklighetens räddning så befinner argumenten sig på en abstraktionsnivå som gör det i stort sett omöjligt att använda dem som vägledning.

Då kan man i stället studera de konkreta uttrycken för ideologin i Amed i Turkiet och Rojava i Syrien. Men båda dessa samhällsbyggen - om än hjältemodiga och inspirerande - utvecklas under mer eller mindre öppet krig. Det finns därför bara antydningar till vad de skulle kunna bli i fredstid, och hur de skulle kunna möta andra utmaningar än krigets.

Jag har haft tillfälle att möta ordförande i PYD, Rojavas utrikesminister och ledande parlamentariker i Turkiet men nästan alla mer konkreta frågor står obesvarade - de "återstår fortfarande att lösa". Det är ingen egentlig kritik; det är självklart att ett samhälle först måste kunna försvara sig och överleva för att kunna blomstra.

Feminism och ekologi med vapen i hand är förstås lockande för en västerländsk publik. Bilder på YPJ fyller samma funktion som bilder på Ché Guevara eller Leila Khaled. De ger möjlighet att projicera sina egna fantasier om ett utopiskt samhälle på det som sker i Rojava. Inspiration är nödvändigt, men en solidaritet byggd på fantasier är instabil. Så fort publiken upptäcker att utopin ännu inte är realiserad tappar den intresset för en samhällsomvandling som fortfarande behöver vårt stöd. Alla som engagerar sig i solidaritetsarbetet för Kurdistan har sett de här vågorna av intresse och ointresse. Men vi vet att revolutionen inte sänds på tv, och den strid som pågår i de kurdiska bergen är viktig för alla oss som vill se en annan morgondag.

Johan Larsson är aktivist och engagerad i den kurdiska solidaritetsrörelsen.

Copyright problem med bilder

Merparten av bilderna i äldre tidskriftsartiklar är i karantän men senaste numret för e-prenumeranter innehåller alla bilder. Vi publicerar godkända bilder allteftersom.