Det osmarta samhället

Politik och makt i en digitaliserad värld

Antonios Antoniadis

Carlsson 2023

Antonios Antoniadis stora antagonist är digitaliseringen. Den tekniska utvecklingen drivs framåt av nyliberalismens väktare och kapitalet. Boken återger redan kända fakta från bland annat Shoshanna Zuboffs Övervakningskapitalismen om utbredningen av företags och staters datainsamling om människor i världen. Antoniadis redovisar på ett tillgängligt sätt omtalade övervakningsskandaler som skett de senaste åren som avslöjats av Edward Snowden, Chelsea Manning och andra visselblåsare. I stunder kan boken dock bli för konspiratorisk när den försöker koppla samman domedagstecknen i Bibelns uppenbarelsebok med kontantdöden, Covidpass och utvecklingen av AI.

119717_01.jpgFoto: Google Deepmind

Bokens behållning är i stället de reportage Antoniadis inkluderar i boken som han gjort i sin roll som lokaljournalist på olika SVT-redaktioner. När han pratar med kvinnojouren i Uppsala exempelvis, finns det en genuin oro över hur enkelt våldsamma män kan följa sina utsatta partners via deras kortinköp och spårningsappar de installerat i telefonen. När digitala lösningar blir norm vid myndighetskontakt, blir många personer som inte kan eller vill delta i det digitala samhället stora problem. Ibland livshotande sådana.


Mjölkat

Sanna Samuelsson

Albert Bonniers förlag 2023.

En ung kvinna har blivit dumpad av sin flickvän. Under sin första betalda semester åker hon till bondgården där hon växte upp. Någon annan bor där nu, men de är inte hemma. Den unga kvinnan, som heter Ellen, öppnar dörren med reservnyckeln som ligger där den alltid har legat. Hon flyttar in.

Sanna Samuelssons debutroman Mjölkat är berättelsen om landsbygden och bönderna, de livsnödvändiga men ständigt bortprioriterade, bortschasade. Det är en berättelse om arbete - om en hårt arbetande grupp som aldrig får ta semester, för vilka begreppet vila inte finns. Det är en ständig kamp mot klockan att hinna klart med sådd och skörd och mjölkning. Som barn skäms Ellen för att hon luktar ladugård och försöker smälta in bland stadsbarnen i klassen, men hur hon än gör är det som att hon bär gården med sig.

119717_02.jpgMjölkat. Foto: Mark Stebnicki

Så målar Samuelsson upp ett sorgligt porträtt om en samhällsgrupp som sakta men säkert försvunnit - inte bara från åkrarna, utan också från det kollektiva minnet. Hur många av oss stadsbor vet när det är dags att skörda vete, hur man hjälper en ko att kalva? Visst äcklas de flesta av oss av tanken på den varma och tjocka mjölk som kommer direkt ur kons spenar? Och ändå finns hos de flesta en naiv längtan till "landsbygden", det vi stadsbor tror är landsbygden - något tryggt och vackert, där barn plockar blommor och kan leka fritt. Det största hyckleriet av dem alla: att äcklas av bönderna och samtidigt romantisera livet på gården.

Att Samuelsson ibland hemfaller åt överflödiga ordlekar och "provokativa" ordföljder (fitta sperma spene, och så vidare) som gör romanen tydligt tidsmarkerad är tråkigt och spåret om Ellens före detta kärleksrelation känns ointressant, förutom när exflickvännen representerar stadsbon som ser på Ellens barndomsgård som en idyll.

Men det är en bra roman. En viktig roman. Ellen spår att i framtiden kommer jordbruket vara helt maskinstyrt, att inga människohänder längre kommer klappa korna. Om det inte är det sorgligaste ni har hört så vet jag inte vad jag ska säga. Bara läs boken.


Häng City

Mikael Yvestrand Polaris 2022.

Det är sommaren 1999 i Luleå och elvaåringarna Davve, Jocke och ett namnlöst jag driver omkring och söker spänningen. De tältar i en rondell, eldar plast, bygger en koja med en blodig hammare och ägnar inte en tanke åt den mördare som går lös i stan, eller att det är mordvapnet de just spikat plankor med. Jocke har en irrationell rädsla för aids, så till den grad att han funderar på att bära med sig en såg för att kunna kapa sin arm om han råkar vidröra något "aidsigt".

I sin debutroman Häng Citylåter Mikael Yvesand den tragedi som skakar om samhället förbli perifer, som om pojkarnas universum inte är stort nog för att ta in det obegripliga och skrämmande i ett mord. Döden och andra abstrakta idéer har ännu inte formulerats för elvaåringar och därför ägnas inte ämnet särskilt mycket tankekraft. Det är framför allt genom detta grepp, att låta handlingen styras av vad som är viktigt för ett barn och inte de stora skeendena som vanligtvis hade fått en central roll, som Yvesand lyckas skapa en igenkännbar skildring av barndomen, barnets värld och hur isolerad den är från den vuxnes. Det finns partier i boken som har en udd av overklighetskänslor, som om det elvaåriga jagets fantasi tar över berättandet. Eftersom det knappt finns någon vuxen i boken, eller ett vuxet medvetande som kan förklara, tas dessa partier för sanning (och verklighet). Det bidrar ytterligare till känslan av att allt existerar enbart i pojkarnas egen värld.

119717_03.jpgOmslag till Häng City

Språket rymmer en varm humor, överraskande fantasifulla formuleringar och förhåller sig troget till en elvaårings referensramar och begreppsvärld. Under min läsning fick jag flertalet gånger lägga band på min lust att högläsa de stycken som fick mig att skratta högt, eftersom det hade slutat med att jag reciterat nästan hela boken.

Häng City är en underbar läsupplevelse, med ett säreget språk och ett tempo som är en njutning att driva fram i. Författarens självuttalade ambition att skriva en bok utan egentlig intrig är till stor del framgångsrik. För bokens essens och styrka ligger inte i handlingen, utan i stämningen. I den hade jag gärna befunnit mig en hel sommar till.


Maos hibiskus

Maos hibiskus

Peter Kadhammar

Albert Bonniers förlag 2023.

1973 övertog KFML namnet SKP. Partiets framgångar var högst varierande - och merendels blygsamma. Deras medlemmar kallades maoister, framför allt av deras talrika motståndare av skilda kulörer. Att KFML/SKP rakt över övertog det kinesiska kommunistpartiets dåvarande (ganska rimliga) värdering av Sveriges arvfiende, det reellt existerande Sovjetunionen, underlättade i någon mån vår verksamhet i svensk opinion.

Denna process sammanföll med, och befrämjades genom, att en rad länder under två decennier frigjorde sig från brittisk och fransk kolonialism. 1973 tvangs USA erkänna Folkrepubliken Kina och 1975 ge upp sitt Vietnamkrig.

Efter Maos död 1976 började Kina ändra färg. I detta skede var den redan flinke journalisten Peter Kadhammar 20 år och sannolikt, liksom jag själv, medlem i SKP. När jag läser hans första skönlitterära verk Maos hibiskus erinrar jag mig några bevingade skitord om SKP från början av 1970-talet: Hvis min mormor kun havde haft et hul i hovedet, havde hun været en god urtepotte!

119717_04.jpgOmslag till Maos hibiskus

Sagesmannen var den elake Gotfred Appel, det danska systerpartiets KF:s ledare. Han syftade på talrika världsfrämmande inslag i vår oerfarna och delvis akademiska, svenska rörelses teori och praktik. Vi var nämligen i full färd med att uppfinna hjulet för tredje eller fjärde gången:

Min association till Appels ord triggades genom att Kadhammars roman inleds med att "Stor-Lars" avlider. Han har träffats i huvudet av en "urtepotte". Lars historiska förlaga var en mycket kompetent redaktionschef på SKP:s partitidning Gnistan och den unge författarens mentor. Blomman i krukan sades till yttermera visso, vara en gammal stickling från Maos trädgård.

Om man så önskar kan man tolka romanens mordiska, röda hibiskusväxt metaforiskt:

Mao Zedongs tänkande orsakade en fatal hjärnskada hos en generation begåvade, högmoralistiska och idealistiska svenska medelklassungdomar. Det är en värdering av 68-generationens öde som känns igen från otaliga texter i ämnet av borgerligt ursprung. Det verkar som om Kadhammar i dag delar denna uppfattning tillräckligt mycket för att göra den till ett tema i sin första roman. Vad som nu återstår av "maoismen" är i romanen en högvärdig moral hos en liten grupp, numera 70+ åriga, hjältar under ledning av en ekonomutbildad analytiker i betrodd tjänst hos Wallenberg.

I Kadhammars fall tycks den eventuella hjärnskadan från 70-talet ha varit reversibel. Stor-Lars' lärjunge har med åren bland annat lärt sig att anse att hans ungdomsidol Mao inte varit en stor ledare, antiimperialist och revolutionär (visserligen med vårtor och allt). Han var bara en Diktator, liksom kålsuparna Stalin och Hitler. Det vill säga en åsikt vilken som minimum krävs för att år 2023 bli respektabel i hans radikala entourage. Något positivt i den rörelse han för en tid deltog i ser han knappas, till exempel att även nederlag (som vårt) också kan innehålla framsteg och därför, likt motståndarens synbarliga seger, kan vara något relativt.

Kadhammars bok är således för invigda i förstone en lovande, om än defaitistisk, politisk nyckelroman, som tyvärr snart urartar till en rätt seg triller.


Märket

Frida Isberg

Översättare: Arvid Nordh

Norstedts 2023.

Märket utspelar sig på Island i en tid som man - med hjälp av AI-assistenten Zoe som alla bär på armen - förstår inte är i år men inte heller tusen år fram. Reykjavik verkar vara sig ganska likt förutom några få klichéaktiga sci-fi-markörer. Det som framför allt skiljer, förmodar jag utan att ha stenkoll på isländsk politik, är att det är två veckor kvar till en folkomröstning om införandet av ett obligatoriskt empatitest.

Ett till en början frivilligt test, utvecklat inom psykologin för att tidigt och i förebyggande syfte upptäcka individer i riskzonen för kriminalitet, har lett till en total samhällsomvälvning. Banker erbjuder endast lån till personer som fått tillfredsställande resultat, även benämnda som "märkta". Arbetsgivare sparkar de omärkta. Grindsamhällen byggs. Det har skapats en underklass av människor som bedöms sakna empati.

Bland ett flertal andra får vi följa den utbrända statsministern Oli, som företräder ja-sidan, och hans fru. Hennes ståndpunkt är att skam och utanförskap som orsakas av ett bristfälligt testresultat väger tyngre än de eventuella samhällsvinsterna. Han hävdar däremot att märkningen hjälper de utsatta. De kriminella är ensamma människor med raserad självbild och utan verktyg för att jobba med sig själva. Genom märkningen identifieras de som behöver hjälp och erbjuds den. Det kan ta år men alla människor med viljan och rätt professionellt stöd kan träna upp sin empatiska förmåga.

119717_05.jpgFrída Isberg Foto: Gassi

En ståndpunkt fattas i den fiktiva debatten: "Varför i helvete ska vi slösa massa skattekronor på terapi för de här empatistörda jävla asen som förstör vårt samhälle? Eftersom det inte är lagligt att ha ihjäl dem så ska de utvisas och om de inte går så ska de låsas in och nyckeln ska kastas bort. De empatilösa förtjänar inte vårt samhälles empati!"

Denna ståndpunkt är näst intill totalt rådande i den icke-fiktiva debatten. När hörde man senast någon prata om de som begår brott som människor som behöver samhällets hjälp, som individer som har hamnat på fel väg? I Isberg scenario är alla oavsett sida överens om att kriminalitet inte är en inneboende oföränderlig egenskap utan något som via välfärdsstaten går att bota. Diskursen i det samhälle som jag trodde skulle vara en dystopi visade sig vara en humanistisk utopi.


Copyright problem med bilder

Merparten av bilderna i äldre tidskriftsartiklar är i karantän men senaste numret för e-prenumeranter innehåller alla bilder. Vi publicerar godkända bilder allteftersom. 

Mest läst av skribenten