Idéer om ledarskap och demokrati

De tyska kommunisterna definierade sig själva på följande vis:

Kommunisterna utgör intet särskilt parti gentemot de andra arbetarpartierna.

De har inga från hela proletariatets intressen skilda intressen.

De uppställer inga särskilda principer, efter vilka de vill forma den proletära rörelsen.

Under 1900-talet byggde kommunisterna förvisso upp egna partier i opposition till andra arbetarpartier, men de sökte ofta arbeta i allians med andra arbetarpartier.

Kommunisterna skiljer sig från de övriga proletära partierna blott därigenom, att de å ena sidan i proletariatets olika nationella strider framhäver de av nationaliteten oberoende, för hela proletariatet gemensamma intressena och gör dem gällande, och å andra sidan därigenom, att de under de olika utvecklingsgrader, som kampen mellan proletariat och bourgeoisi genomgår, städse företräder hela rörelsens intressen.

Kommunister fortsatte att vägledas av dessa mål från 1848 ända till 1960-talet, då en markant splittring, med klara nationalistiska övertoner, uppstod mellan de ryska och kinesiska kommunisterna. Man kan hävda att denna splittring blev början till slutet för den internationella rörelsen.

Kommunisterna är alltså praktiskt den beslutsammaste, alltid framdrivande delen av arbetarpartierna i alla länder, och teoretiskt har de före den övriga massan av proletariatet kommit till insikt om betingelserna för, gången och de allmänna resultaten av den proletära rörelsen.

Notera här att förställningen om att kommunisterna var en arbetarrörelsens förtrupp, en idé som ibland felaktigt tillskrivs den ryske kommunisten Vladimir Lenin, redan framfördes i klartext 1848.

Kommunisternas närmaste mål är detsamma som alla övriga proletära partiers: proletariatets utbildande till klass, störtandet av bourgeoisins herravälde, proletariatets erövring av den politiska makten.

...

Vi såg redan ovan, att det första steget i arbetarrevolutionen är att höja proletariatet till härskande klass, erövra demokratin.

Dessa stycken är väldigt viktiga. I det första ser vi att kommunisterna ansåg att proletariatet inte ännu utgjorde en klass. Det skulle bli till en distinkt samhällsklass genom en process av politisk kamp. Det var bara denna process av kamp som skulle förmå en massa av individer att agera kollektivt för sina gemensamma intressen. I båda styckena upprepas idén att proletariatet måste erövra den politiska makten, att de måste bli den härskande klassen. Men mera förvånande, upphöjandet av proletariatet till positionen av härskande klass jämställs med erövringen av demokrati.

Det behöver knappast sägas att anständig opinion av idag ser demokrati som något väsensskilt från proletärvälde. Men för 160 år sedan hade orden en rätt annorlunda betydelse. För de övre klasserna var demokrati synonymt med mobbvälde. Det bildat folk då tänkte om demokrati var fortfarande stark präglat av de antika grekiska auktoriteterna, som då lästes i vidare kretsar än idag. Aristoteles hade sagt att demokrati betyder inte majoritetsvälde, utan de fattigas välde¹! Marx, Manifestets huvudförfattare med doktorsgrad i klassisk filosofi och väl förtrogen med Aristoteles definition,  använder den i praktiken. 

Proletariatet kommer att begagna sin politiska makt till att så småningom fråntaga bourgeoisin allt kapital och centralisera alla produktionsinstrument i statens d.v.s. i det som härskande klass organiserade proletariatets händer samt fortast möjligt öka mängden av produktionskrafter.

Här läggs fram exakt det som kommunistpartier har sökt göra närhelst de tagit makten. Notera att med "stat" avser kommunisterna det organiserade proletariatet, inte staten som existerade före revolutionen. Denna inriktning skiljde ut den starkt från de socialdemokratiska arbetarpartier vilka efterföljde dem. Socialdemokratins kännetecken var dess avsikt att använda den existerande staten för arbetarklassen snarare än att ersätta staten med de arbetande klasserna.

Manifestet fortsätter sedan med att lägga fram en vision för en politisk ordning under vilken alla former av klassvälde kommer att försvinna:

När under utvecklingens lopp klasskillnaderna försvunnit och all produktion koncentrerats i händerna på de förenade individerna, så förlorar den offentliga makten sin politiska karaktär. Den politiska makten i egentlig mening är det organiserade våldet av en klass till en annan klass' undertryckande. När proletariatet i kampen mot bourgeoisin med nödvändighet förenar sig som klass, genom en revolution gör sig till härskande klass och som härskande klass med våld upphäver de gamla produktionsförhållandena, så upphäver det med dessa produktionsförhållanden klassmotsättningarnas existensbetingelser, klasserna överhuvudtaget och därmed sitt eget herravälde som klass.

I stället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar framträder en sammanslutning, vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.

Här är ett antal föreställningar vilka aktualiseras i Sovjet under sent 30-tal och sent 50-tal. Först har vi idén att politisk makt alltid är klassförtryck: "Den politiska makten ... är det organiserade våldet av en klass till en annan klass' undertryckande". Sedan hävdas att när privatproduktionen avskaffas, kommer politiken upphöra att ha denna förtryckande karaktär, eftersom samhällsklasserna själva upphör att existera. Vi återkommer nedan till hur giltig denna föreställning visat sig vara.

1.2. Idéer i Erfurtprogrammet. Efter nederlaget i 1848 års revolution splittrades Kommunisternas Förbund och dess ledare drevs i exil. Med tiden skapades en ny arbetarrörelse men i stället för att kalla sig kommunister antog de beteckningen "socialdemokrater", förmodligen för att undgå den repression som bruket av det gamla namnet skulle ha medfört. Under Bismarcks regering var även socialismen förklarad illegal, så de verkade underjordiskt till 1890, då kejsar Wilhelm avskedade Bismarck och hans anti-socialistlagar upphävdes. Tysklands Socialdemokratiska Parti grundades offentligt på 1891 års kongress i Erfurt, då ett nytt program, med namn efter den staden, antogs. Fastän kortare uppvisar Erfurtprogrammet tydliga likheter med "Manifestet":

Arbetarklassen har samma intressen i alla länder med ett kapitalistiskt produktionssätt. I och med utvecklingen av den globala handeln och av produktionen för världsmarknaden blir arbetarnas ställning i varje land alltmer avhängigt av arbetarnas ställning i andra länder.   Arbetarklassen befrielse är alltså en uppgift i vilken arbetarna i alla civiliserade länder har lika del. Genom att erkänna detta känner och förklarar Tysklands Socialdemokratiska Parti sin gemenskap med de klassmedvetna arbetarna i alla andra länder.

Tysklands Socialdemokratiska Parti kämpar alltså inte för nya klassprivilegier och -rättigheter, utan för att avskaffa klassherraväldet och klasserna själva och för lika rättigheter och lika plikter för alla oavsett kön och härkomst. Med utgångspunkt från dessa ståndpunkter kämpar det i det nuvarande samhället inte bara mot utsugning och förtryck av lönearbetare, utan mot alla sorters utsugning och förtryck, oavsett riktat mot en klass, ett parti, ett kön eller en ras. 

Vi ser här ekon från 1848, men också ett bredare perspektiv. Socialdemokratin bekämpade nu inte bara klassförtryck, utan alla slags förtryck inklusive på grund av ras och kön. Liksom tidigare satte partiet kampen för demokratin i första rummet:

Utifrån dessa grundsatser kräver Tysklands socialdemokratiska Parti först och främst:

1. Allmän, lika och direkt rösträtt, med valhemlighet, vid alla val, för alla rikets medborgare som fyllt 20 år, oavsett kön. Proportionellt valsystem och, intill dess det är genomfört, lagstadgad översyn av valkretsarna efter varje folkräkning. Tvååriga mandatperioder. Val ska ske på lagstadgade helgdagar. Ersättning till de valda representanterna. Avskaffande av alla slags inskränkningar av de politiska rättigheterna med undantag för omyndigförklarade.

Minns att dessa krav framställdes vid en tid då allmän rösträtt för vuxna inte fanns någonstans², varför mer förväntades av den allmänna rösträtten än idag. Men mycket är underförstått snarare än utskrivet. Det är underförstått att valet är till ett parlament, men förhållandet mellan parlament och verkställande makt tydliggörs inte (av rädsla för att öppet utmana kajsern). Om vi antar att det är parlamentets uppgift att utse en regering, är den politiska modell som framläggs den som efter 1945  blev norm i moderna kapitalistiska länder. Vi vet nu i efterhand att detta blev till något väldigt annorledes än 1848 års mål med staten som den organiserade arbetarklassen.

Men de följande kraven är mera radikala:

2. Direkt lagstiftning genom folket, genom rätten att ställa lagförslag och förkasta dem. Folkets självbestämmande och självförvaltning i rike, delstat, provins och kommun. Ämbetsmän valda av folket och ansvariga inför folket. Årlig omröstning om skatterna. 

3. Försvarsutbildning åt alla. Milis i stället för stående armé. Beslut av folkrepresentationen i frågor om krig och fred. Avgörande av alla internationella konflikter med hjälp av skiljedom.

Den demokratimodell som det ställs krav på här är helt annorlunda. I stället för vad som nu kallas representativ demokrati, krävde de direkt demokrati. Lagar ska föreslås och antas av folket i stället för av parlamentet. Folket ska ta kontroll över rättsväsendet genom att välja ämbetsmännen, skatter ska beslutas i folkomröstningar. Hur kan två så olika modeller för politiskt beslutsfattande föreslås i samma program?

Därför att det var ett resultat av en kompromiss. Fotfolket ställde krav på direkt demokrati. Partiledningen kände sig nöjda med det första kravet. Krav två och tre visar på en fotfolkets önskan om en demokrati och ett militärt system av schweizisk typ.

Vad som nu kallas "representativ demokrati" är, i klassiskt antikt språkbruk, en förening av två principer:

• Den demokratiska principen om allmän rösträtt.
• Den aristokratiska principen om urval.

Vad menar vi med begreppet "aristokratisk" här?

Det är en fråga om ords ursprungliga betydelse. I klassisk politisk vetenskap betyder aristokrati aristois styre - de bästas styre.

Vilka är de bästa på att styra?

På sätt och vis är det självklart. Vi vet alla att en del människor är klokare än andra, en del är skickligare än andra, en del är läraktigare och driftigare än andra. Det vore en bra idé att ha kloka, skickliga, läraktiga och driftiga människor i styret snarare än lata, okunniga, klumpiga eller dåraktiga. Om du är till sjöss vill du ha en kapten som är en kvalificerad navigatör hellre än en landkrabba som aldrig förut satt sin fot på en båt³. Kombinationen av kompetenta styrande med rätten att utse dem i val, vilket den representativa demokratin utlovar, verkar bara en klar "hit".

Men tyvärr, val skapar inte församlingar av över särintressen upphöjda filosofer. Snarare av  förtroendeingivande skurkar och karriärister, men även de bästa har en dålig sida. Aristokrati fick sitt dåliga rykte på goda grunder.

Föreställningen om att det finns bättre folk är med nödvändighet kopplad till samhällsklass. I årtusenden har uttrycket "bättre sorts folk" syftat på folk i överklassen. Det är inte svårt för folk i överklassen att övertyga sig själva, och resten av samhället, att de är bättre folk än de fattiga. Med bättre utbildning, och med fritid nog att tänka bortom sin omedelbara överlevnad, skaffar de färdigheter som krävs för ledarskap. De bästas styre har visat sig bli överklassens styre. Även efter införandet av allmän rösträtt. Den polityr som en överklassutbildning ger har visat sig vara just vad som behövdes för att kandidera till högre poster. Den tendensen har gällt även i västerpartier. Jämför med parlamenten i stort, har socialdemokratins representanter varit plebejiska. Men jämfört med sin proletära valmanskår, har dessa representanter varit välutbildade och sofistikerade.

Det var därför lätt för det parlamentariska ledarskapet i socialdemokratin att tona ned fotfolkets krav på direkt demokrati.

1.3. 1903 års RSDAP-program. Den ryska socialdemokratin använde medvetet Erfurprogrammet som förebild.

Vi är inte det minsta rädda för att säga att vi vill imitera Erfurtprogrammet: det är inget fel att imitera det som är bra och just idag, då vi så ofta hör opportunistisk och ohederlig kritik av det programmet, ser vi det som vår plikt att tala öppet till dess förmån. (Lenin, A draft of our party programme, 1899)

Det program som verkligen antogs an ryssarna 1903 var också mycket likartat, men modifierat för att ta hänsyn till specifikt ryska förhållanden. Framför allt var det utpräglat republikanskt med krav på tsarismens störtande. Det fastslog som omedelbara mål:

Det Ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiet gör till sin primära och omedelbara uppgift att störta det tsaristiska självhärskardömet och i dess ställe upprätta en demokratisk republik vars konstitution ska garantera följande:

1) Folksuveränitet, dvs. den högsta statsmaktens koncentration till en lagstiftande församling, bestående av representanter för folket och med en enda kammare.

2) Allmän, lika och direkt rösträtt för alla medborgare, män och kvinnor, fyllda tjugo år, i valen till den lagstiftande församlingen och till de olika organen för lokalt självstyre; valhemlighet; varje röstandes rätt att bli vald till alla representativa institutioner; tvååriga mandatperioder; utbetalande av lön till folkets representanter⁴

Fastän mera radikalt än det tyska programmet genom det uttryckliga kravet på republik är det betydelsefullt att ryssarna inte föreslår direkt folkligt lagstiftande. Detta rättfärdigades av Lenin, som lutade sig mot den tyske socialistledaren Kautskys auktoritet, med att direkt folkligt lagstiftande var en fördel endast om:

(1) det inte finns någon antites mellan stad och land ellr ett överläge för städerna,

(2) det finns högt utvecklade politiska partier,

(3) det finns ingen övercentraliserad statsmakt som för sig bekämpade folkets lagstiftningsrätt.

Lenin sa att inget av dessa villkor var uppfyllda i Ryssland. Hans argument hängde inte helt ihop. Kraven i programmet gällde det system som skulle skapas efter att tsarismen störtats, och vid den tidpunkten skulle inte invändning 2 och 3 längre gälla. Kvar står då invändning 1 och fruktan för att proletariatet skulle bli utröstat av bönderna i varje direktdemokratiskt lagstiftningssystem. Men även detta argument haltar, eftersom proletariatet skulle bli utröstat av bönderna i varje röstningssystem, vare sig direkt eller indirekt.

2. Första världskrigets effekt och den ryska revolutionens utbrott

De ryska socialdemokraterna bröt med den tyska socialdemokratins ledarskapsmodell under första världskriget. Den viktigaste orsaken till detta brott var det tyska socialdemokratiska ledarskapets misslyckande att hålla sig till den av den Socialistiska Internationalen överenskomna handlingslinjen i frågan om kriget. Den linjen innebar att i händelse av krigsutbrott skulle alla nationella partier motsätta sig kriget och uppmana till internationell solidaritet inom arbetarklassen. Men när kriget bröt ut röstade de tyska socialdemokratiska parlamentsrepresentanterna till stöd för kriget. Sak samma med huvuddelen av de franska socialisterna och med det brittiska Labourpartiet. De ryska socialdemokraterna höll fast vid den överenskomna politiken och motsatte sig konsekvent kriget.

Man kan hävda att orsaken till att ryssarna och tyskarna betedde sig så olika hängde ihop med  tsarismens jämfört med kaiserismen mer förtryckande karaktär. Båda staterna var absoluta monarkier, men från 1891 hade kajsern tillåtit mera frihet för socialistiska aktiviteter än tsaren. Genom att skaffa sig en betydande parlamentarisk representation hade de tyska socialdemokraterna blivit en intressent i den existerande staten och sattes under ideologiskt tryck att stödja den när den "hotades av den ryska despotismen". Den ryska despotens undersåte kände ingen motsvarande lojalitet till sin stat. De ryska socialdemokraterna hade av nödvändighet skaffat sig erfarenhet av underjordiskt arbete och var som ett resultat av detta inriktade på revolutionär aktion.

2.1. De tre nya principerna. Februarirevolutionens utbrott 1917 kastade upp massdemokratiska organisationer, sovjeter (råd)och fabriksråd. Dessa former för deltagande demokrati ledde till att RSDAP  sommaren 1917 väsentligt modifierade sina mål. Ett nytt program antogs i vilket infördes följande förord till kravet på en demokratisk republik:

Proletariatets parti kan inte slå sig till ro med en borgerligt parlamentariskt demokratisk republik, vilken världen över bevarar och strävar efter att föreviga de monarkistiska instrumenten för massornas förtryckande, nämligen polisen, den stående armén och den privilegierade byråkratin.

Partiet strider för en mera demokratisk arbetar- och bonderepublik, i vilken polisen och den stående armén ska avskaffas och ersättas av allmän folkbeväpning, av folkets militia; alla offentliga befattningshavare ska inte bara väljas, utan kunna när som helst återkallas efter krav från en majoritet av de som valt dem; alla offentliga befattningshavare, utan undantag, ska avlönas på en nivå som inte överskrider den genomsnittliga nivån för en kompetent arbetare; parlamentariska representativa institutioner ska gradvis ersättas av sovjeter av folkets representanter (från olika klasser och yrken, eller från olika orter), vilka fungerar som såväl lagstiftande som verkställande organ.

Tre nyckelidéer läggs fram här:

(1) Att parlamentariska representativa institutioner ska ersättas av representativa sovjetinstitutioner.

(2) Att alla representanter ska kunna återkallas.

(3) Att representanterna inte ska betalas mer än en vanlig arbetare.

2.2. Principernas ursprung. Den fösta av dessa var ett svar på vad som hände på basplanet, skapandet av råd (sovjeter) av arbetare, matroser och soldater. Denna form för spontan massorganisering förekom upprepade gånger under 1900-talet i potentiellt revolutionära situationer: Ryssland 1905 och 1917, i den tyska flottan 1918, Ungern och Italien efter första världskriget, Spanien under inbördeskriget, Portugal 1975 osv. Fenomenet är tillräckligt allmängiltigt för att vi kan anta, med en hög grad av sannolikhet, att det kommer att förekomma i de flesta revolutionära situationer. RSDAP reagerade snabbt på uppkomsten av denna nya form av massdemokrati.

De andra och tredje punkterna kommer dock inte från de omedelbara ryska erfarenheterna, utan från en händelse nästan femtio år tidigare, de arbetande klassernas uppror i Paris efter det franska nederlaget i kriget mot Preussen 1870. Den administration som de arbetande klasserna satte upp, Pariskommunen, innefattade principerna om återkallande av representanter och att inte betala dem mer än arbetarlön.

Dessa tre idéer var, och förblev under resten av 1900-talet, höjdpunkten av kommunistiskt tänkande  kring demokrati. Med den fördel som 2000-talets tillbakablickande perspektiv ger bör vi förmå granska dem kritiskt. Låt oss se på dem en i taget.

2.2.1. Principen om återkallande. Denna princip, med ursprung i Kommunen, införlivades i Sovjetunionens konstitution (se vidare diskussion nedan) och i Arizonas konstitution. I ingendera fallen användes den i någon större utsträckning. Om man har en folkförsamling som möts regelbundet och då ställer frågor kring dess representation i något högre organ, och ändrar den ifall svaren är otillfredsställande, så gör principen en viss nytta. Men om vi talar om en person som representerar en valmanskår på 10 000 eller 100 000, är den mindre praktisk. Det är då en mekanism med en betydande grad av tröghet eftersom det krävs att en betydande andel av valmanskåren skriver på ett krav på återkallade och nyval.

Att få ihop dessa underskrifter blir svårt om inte misskötseln är väldigt uppenbar. Principen fungerar som en säkerhetsspärr mot grovt maktmissbruk men inte mycket mer än så.

2.2.2. Principen om genomsnittslön. Syftet med denna bestämmelse är både att hushålla med skattemedel och att försäkra sig om att representanterna har en levnadsstandard i nivå med folkflertalets. Tanken är att om deras egen standard avviker för mycket kommer de att förlora kontakten med dem de ska representera. Det är utan tvivel en riktig idé, förutsatt att representanterna får ersättning från det offentliga för sina resekostnader och att kost och logi tillhandahålls under flerdagarsmöten. Med dessa nödvändiga ersättningar kan visa sig fungera som täckmantel för allehanda dold lyx. De ersättningar för utlägg som parlamentsmedlemmar i kapitalistiska stater och federationer gör anspråk på är ökända för detta. Problemet är att de valda representanterna vanligtvis röstar om sin egen kollektiva nivå på ersättningarna, och dessa har en tendens att krypa uppåt. På grund av dessa kryphål är principen inte ett särskilt effektivt medel att tillse att representanterna förblir förankrade i sina valmanskårer.

2.2.3. Principen om representation genom sovjeter. Hur skiljer sig sovjet-representation från parlamentarisk representation?

På flera sätt, av vilken den viktigaste förmodligen var att i stället för att vara baserade på allmän rösträtt var sovjeterna, åtminstone initialt, spontant formade råd av folk som delar en gemensam social position: arbetare i en fabrik, matroser på ett skepp, soldater på ett regemente. På basplanet hade de till överväldigande del sitt stöd i de lägre sociala klasserna, antingen industriarbetare eller till militärtjänst utskrivna bönder. Fastän soldatsovjeterna i huvudsak bestod av män som tidigare varit bönder så vad de nu organiserade i sin krigstida roll som soldater. Som sådana hade de intressen utöver dem som lantbrukare och, vilket var viktigare, de hade eldvapnen för att sätta styrka bakom sina krav.

Sovjeterna var också organ med massdeltagande, så att en betydande andel av befolkningen var aktivt involverad i debatter, diskussioner och beslutsfattande. Detta gav dem en karaktär liknande den hos den primitiva demokratins massmöten på torget.

Som vi sagt ha råden dykt upp i många sociala kriser. Men inte alla sådana kriser ledde till revolutioner och av dem som skedde var ingen så långlivad som den ryska. Förhållandena i Ryssland 1917 var gynnsammare än i Italien 1919.

Utan ett beväpnat folk eller en armé i myteri är en radikal förändring osannolik. Kommunarderna hade Nationalgardet, skapat för att försvara Paris under belägringen. Ryssarna hade enheter i armé och flotta som gjorde myteri⁵.

Men soldat- och matrosråd kan bildas utan att det blir fråga om en framgångsrik utmaning mot den existerande staten. Huruvida de utmanar staten beror på om det inom dem finns en organiserad och drivande fraktion som ser gripandet av statsmakten som ett huvudmål.

3. Skapandet av en revolutionär aristokrati under inbördeskriget

3.1. Den revolutionära aristokratins avgörande roll i Paris och S:t Petersburg. Tag en plastkopp med kallt vatten och sätt den i en mikrovågsugn. Sätt på ugnen i c:a 60 sekunder. Med lite tur kommer du att kunna ta ut en ångande men lugn kopp vatten. Lägg försiktigt i en tesked snabbkaffe och då, om du har bedömt uppvärmningstiden rätt, kommer hela koppen spontant och våldsamt att koka över.

Mikrovågsugnen har överhettat vattnet till strax över 100 grader. Tillförseln av kaffekorn nukleerar skapandet av ångbubblor, och det helat kokar över: en fasförändring.

Revolutionen handlar om liknande fasförändringar i massornas beteende. Externa händelser, till exempel umbärandena under ett krig, ökar befolkningens emotionella energi tills den är överhettad. Sedan orsakar någon till synes obetydlig händelse ett plötsligt och våldsamt utbrott. Den magasinerade emotionella energin sätts då i arbete med att bryta ned gamla skrankor för beteendet. Detta innebär att hela processen är på en gång deterministisk och kaotisk. Den deterministiska komponenten är det långsamma upplagrandet av energi: i fallet Kommunen kriget och preussarnas belägring av Paris. Men nukleationspunkten, den är oförutsägbar.

Något så turbulent kan verka ostyrbart, med oförutsägbart resultat, men att handskas men en relativt oförutsägbar omgivning är vad djur måste göra helat tiden för att överleva. Behovet av att göra det är skälet till att ett centralt nervsystem har utvecklats. Ett nervsystem tillåter en koloni av celler att överleva genom koherent beteende. Mänskliga kollektiv - företag, arméer, nationer - kan agera på ett relativt koherent sätt om de har någon samordnande mekanism. Råd och sovjeter är sådana framväxande samordningsmekanismer. Målet för varje samordningsmekanism, vare sig det är ett djurs nervsystem eller en armés kommandohierarki, är att säkra kollektivets överlevnad, men för att klara det måste samordningsmekanismen ha regler som styr dess beteende. Ett djur har instinkter, framslipade av evolutionen, en armé har strategiska och taktiska doktriner inövade under träningen, men en spontant bildad sovjet har inte funnits länge nog för att ha hunnit bygga upp något motsvarande. Dess deltagare kan bara bygga på idéer och erfarenheter de har från före den revolutionära krisen plus vad de lär sig under resans gång.

Det är denna brist på regler, vilka talar om för flertalet deltagare hur de ska reagera på och tolka en snabbt föränderlig revolutionär situation, som ger ett speciellt inflytande åt revolutionära aristokratier och avantgardegrupper såsom RSDAP. Dessa grupper har en i förväg existerande kommandostruktur nästlad inom sovjetens omgivande struktur. De har en aristokratisk eller meritokratisk karaktär vilken samlar några av det mest beslutsamma, energiska och intelligenta folket inom arbetarklassen, och skänker till dem ett syfte och en kåranda. När förhållandena var de rätta blev de i praktiken den proletära arméns officers- och underofficersklasser. I likhet med en officerskår var dess medlemmar försedda med intränade strategiska och taktiska doktriner. Men i motsats till arméofficerare påtvingades inte sovjeterna RSDAP utan de vann ledarskapet med samtycke.

Det är en militär truism att ingen krigsplan överlever kontakt med fienden. Så det borde inte förvåna någon att de strategier som RSDAP:s fraktioner lagt upp för händelse av en revolution var långt ifrån adekvata som vägledning till handling när väl revolutionen bröt ut 1917. Stormakternas arméer hade stått inför samma dilemma tre år tidigare. 1800-talets tekniska revolution, med maskingevär, taggtråd, 75mm fältkanoner osv., hade gjort alla deras planer överspelade. Fyra år av dödläge och exempellöst slaktande följde, med arméerna i låst skyttegravskrig, till dess att nya taktiker gradvis utvecklades. Men 1918 blev kriget plötsligt rörligt igen, med Luderdorfs stora Kaiserschlacht-våroffensiv, följt av Haigs och Fouches kontraslag vilka drev den tyska armén tillbaka mot ett avgörande nederlag. Förändringen berodde på utvecklingen av nya taktiska doktriner hos såväl tyskar som britter, vilka betonade initiativförmåga hos lokala befälhavare på alla nivåer, kombinerat mellan integration mellan alla vapenslag. Det tog arméhögkvarteren tre och ett halvt år att inse det meningslösa i de ursprungliga ansatserna och att utveckla nya doktriner. RSDAP å andra sidan reagerade med anmärkningsvärd snabbhet på den nya situationen och hade, inom ett halvår, utvecklat en ny strategi vilken ledde till den avgörande segern i oktober 1917. Det måste sägas att denna anpassningsprocess till den nya situationen till stor del är en persons förtjänst, Lenin, utan vars insikt och handlingskraft RSDAP kanske hade misslyckats att tillfullo utnyttja läget.

Striden mellan provisoriska regeringen och sovjeterna definierade Ryssland sommaren 1917. Bolsjevikerna såg verkligheten som den var och tog avstånd från provisoriska regeringen såsom ett redskap för den borgerliga kontrarevolutionen. De godtog att förhållandena i Ryssland inte var mogna för kommunismen, men det innebar inte att kasta in handduken till bourgeoisin. Bolsjevikerna, som var en minoritet i april, hade att "fortsätta arbetet med att kritisera och blottlägga fel och samtidigt förespråka nödvändigheten av att föra över hela statsmakten till de arbetardeputerades sovjeter, så att folket kan övervinna sina misstag genom sina erfarenheter."

I juni marscherade en halv miljon arbetare och bönder i Petrograd ropande slagord till stöd för bolsjevikerna. Den politiska temperaturen steg under sommarens lopp.

I juli bröt massdemonstrationer ut. Kronstadts matroser och soldater, och RSDAP:s gräsrötter, ville ta makten genom massaktioner. Lenin reste till Petrograd och talade för "återhållsamhet, ståndaktighet och vaksamhet". Trots detta tog den provisoriska regeringen arméns fulla kraft i bruk mot massorna och bolsjevikerna.

I mitten av juli skrev Lenin Staten och revolutionen, en abstrakt analys av statens roll i ett klassamhälle och om strategin för en marxistisk revolution. Denna bok tillhandahöll det teoretiska rättfärdigandet till ändringarna i RSDAP:s program 1917: en revolution i Ryssland kan inte omedelbart gå mot kommunismen, det tsaristiska statsmaskineriet måste krossas och ersättas med proletariatets diktatur. Denna teoretiska analys byggde på erfarenheterna från julidagarna. RSDAP:s mensjevikfraktion komprometterade sovjeterna. Lenin drog tillbaka kravet på "All makt till sovjeterna." Eftersom mensjevikerna styrde dem vore kravet på maktöverföring från provisoriska regeringen till mensjevikerna värdeslöst.

I motsats till den misskrediterade Kerenskijregeringen hade bolsjevikerna en del svar på de problem folket stod inför: banknationaliseringar, nationaliseringar av viktiga maktcentra, avskaffande av kommersiell sekretess, organisationsplikt för handelsmän och industriidkare, och organisationsplikt för befolkningen i konsumentföreningar. Dessa åtgärder skulle avvärja svälten och därtill skapa mekanismer för att församhälleliga produktionen i riktning mot skapande av socialismen.

I september 1917, när det nya programmet var skrivet, stod läget och vägde. Bolsjevikerna måste söka ta statsmakten. Dubbelväldet kunde inte längre upprätthållas⁶, så i oktober tog Petrogradsovjeten, i vilken bolsjevikfraktionen inom RSADAP dominerade, den nationella statsmakten i namn av alla sovjeter.

Även i Pariskommunen spelades den avgörande rollen av avantgardegrupper:

Kommunens medlemmar var uppdelade i en majoritet, blanquisterna, som även hade haft övertaget i nationalgardets centralkommitté, och en minoritet, medlemmarna av den Internationella Arbetarassociationen, som till övervägande delen bestod av anhängare till Proudhons socialistiska skola. Blanquisterna var vid denna tid till sin stora massa socialister endast av revolutionär, proletär instinkt. Blott ett fåtal hade genom Vaillant, som kände den tyska vetenskapliga socialismen, kommit till större principiell klarhet. Det är sålunda begripligt att i ekonomiskt hänseende mycket underläts som kommunen enligt vår nutida åskådning borde ha gjort. ... Vad som emellertid är ännu underbarare är det myckna riktiga som trots detta dock uträttades av den av blanquister och proudhonister sammansatta kommunen. Självfallet är proudhonisterna främst ansvariga för kommunens ekonomiska dekret, för deras berömvärda och tadelvärda sidor, liksom blanquisterna bär ansvaret för dess politiska handlingar och underlåtenhetssynder. Och i båda fallen ville historiens ironi - som så ofta när doktrinärer övertar styret - att både den ena och den andra riktningen gjorde motsatsen till det som deras skoldoktrin föreskrev dem.

... Det gick inte heller bättre för blanquisterna. Uppfostrade som de var i konspirationens skola och sammanhållna med en därtill svarande sträng disciplin, utgick de från den åsikten att ett relativt litet antal beslutsamma och välorganiserade män vore i stånd att i ett givet gynnsamt ögonblick icke blott rycka till sig statsrodret utan därtill, genom utvecklingen av en stor hänsynslös energi, behålla det så länge att de skulle lyckas rycka med sig folkets massa i revolutionen och gruppera den omkring den lilla ledarskaran. Därtill hörde framför allt den strängaste diktatoriska centralisation av all makt i den nya revolutionära regeringens hand. Och vad gjorde kommunen som till sitt flertal bestod just av dessa blanquister? I alla sina proklamationer till fransmännen i landsorten uppmanade de dessa att skapa en fri federation av alla franska kommuner med Paris, att skapa en nationell organisation som för första gången skulle skapas av nationen själv⁷.

Om i en revolutionär kris sådana avantgardetendenser med nödvändighet tar ledningen, och måste göra det om revolutionen ska agera med beslutsamhet, kan de i det långa loppet förenas med utvidgning av demokratin?

3.2. Aristokratins undanträngande av massdemokratin. I och med Oktoberrevolutionen blev  sovjeterna Rysslands herrar. Långtgående jordreformer och nationaliseringar genomfördes jämsides med sociala reformer, såsom rätt till skilsmässa, rättigheter för homosexuella och omorganisering av utbildningssystemet. Sovjeternas maktövertagande åtföljdes av en våg av entusiasm inom arbetarklassen, med hundratals nya sovjeter bildade veckorna efter revolutionen och, för första gången i historien, massdeltagande i Rysslands administration. Men detta skulle inte bestå. Betrakta den statsstruktur, beskriven i figuren, som de facto skapades av den ryska revolutionen. Varje grupp på 1000 statsinvånare, eller på 100 invånare i köpingar, hade rätt att sända en delegat till sin lokala sovjet. Den lokala sovjeten ansvarade för styret av den lokala stadens eller köpingens angelägenheter. De lokala sovjeterna sände sedan delegater till den Allryska sovjetkongressen, en delegat per 25000 invånare för städer, en per 125000 för landsbygdsdistrikt. Den Allryska kongressen sammanträdde inte kontinuerligt. Den möttes några gånger per år och valde en Central exekutivkommitté vilken i sin tur utsåg 17 kommissarier som utgjorde regeringen.

{nomultithumb} 1918 års konstitution

Det är uppenbarligen ett mycket hierarkiskt system skräddarsytt för att domineras av det organiserade avantgardet. Alla slags valsystem är aristokratiska och tenderar att stärka inflytandet för ett välorganiserat och disciplinerat parti. I ett hierarkiskt system med indirekta val intensifieras detta. Betänk de faktorer som styr partiets inflytande i ett sådant system. På varje valnivå är två steg nödvändiga:

(1) En person måste nomineras

(2) Denne måste sedan lyckas bli vald.

Det står klart att om man tänker sig en slumpmässigt utvald medborgare som är partilös och en annan som är RSDAP-medlem, så är det mycket mera sannolikt att RSDAP-medlemmen blir nominerad som valbar kandidat. Under förutsättning att RSDAP:s inflytande i utgångsläget är rimligt högt, är det mera troligt att RSDAP-kandidaten vinner valet än den partilösa kandidat som ställer upp som motkandidat. Just hur oddsen är kan diskuteras, men som ett trovärdigt exempel låt oss anta att RSDAP-medlemmen har 50 gånger större chans att bli nominerad och 4 gånger större chans att bli vald är den genomsnittlige medborgaren. Detta skulle ge en 200-faldig överrepresentation av RSDAP-medlemmar i de lokala sovjeterna jämfört med deras andel av befolkningen. Om RSDAP utgjorde en tusendel av Rysslands befolkning, skulle de därför redan utgöra 20% av de lokala sovjeterna. Samma koncentrationsprocess verkar på varje valnivå, ökande andelen partimedlemmar uppåt i hierarkin tills att på toppnivå, Folkkommissariernas råd, 100% skulle bestå av partimedlemmar. Denna hierarkiska koncentration hade skett 1918 redan före inbördeskrigets utbrott. Eftersom regeringen dominerades av ett enda parti skedde den enda verkliga politiska debatten inom det partiet och om det partiet kände sig hotat, kunde de använda sitt grepp över den centrala makten till att bannlysa oppositionsgrupper.

Fysiker talar om de många tänkbara universum som impliceras av kvantmekaniken⁸; verkligheter parallella till vår egen, men med subtila skillnader: en i vilken Lenin dog i en tågolycka på väg tillbaka till Ryssland till exempel. Om vi konceptuellt integrerar över alla de parallella universum i vilken sovjeter ersatte Kerenskijs Provisoriska regering, skulle vi finna vissa i vilka bolsjevikerna steg till makten och andra i vilka socialistrevolutionärerna steg till makten. Men, givet sovjeternas struktur, i den övervägande majoriteten av sådana alternativ skulle något parti fått den slutliga makten.

Överföringen av den verkställande makten bort från sovjeterna var en oundviklig avvikelse från arbetarklassens självstyre, skapad av av de matematiska egenskaperna hos sovjetmakten. Från att ha varit organ för arbetarklassens självförvaltning, marginaliserades sovjeterna alltmer efter en nedgång i stödet till bolsjevikerna efter att tsararmén demobiliserades. Efter att vänster-socialistrevolutionärerna fått stora framgångar i valen våren 1918, då de vann kontroll över Tula, Jaroslavl, Kostroma, Sorovo, Briansk och Izhevsk, upplöstes dessa sovjeter med våld.

Fabrikskommittéerna, till vilka RSDAP före Oktober hade övervägt att kräva "all makt", upplöstes och enmansledning av fabrikerna återinfördes. 1918 övergav Trotskij val av arméofficerare och återinförde honnörer, privilegier och skilda logement för officerare, och dödsstraffet. Lenin och Trotskij antog att fri debatt, industriell demokrati och ifrågasättande av auktoriteter är ineffektivt, obrukbart och onödigt efter en (ofullständig) socialistisk revolution - Trotskij hävdade att interna strider inom armén var "omöjliga" eftersom deras sociala sammansättning var likartad med den hos sovjeterna. Snart började abriksledarna "välja" sig själva till sovjeterna som bolsjevikpartirepresentanter, och även det var en osanning.

Engels noterade att det var en historiens ironi att de konspiratoriska blanquisterna, när det kom till makten i Paris, gjorde de största ansträngningar för att demokratisera Frankrike. Den omvända ironin var att RSDAP, i ord hängivna Pariskommunens demokratiska anda skulle, inom månader efter att de kommit till makten, ha antagit en starkt aristokratisk konstitution, en vilken verkligen senare kom att följa den väg som tidigare stakats ut av de engelska och franska revolutionerna till en revolutionär monarki.

3.3. Kronstadt. 1921 gjorde matroser på flottbasen Kronstadt uppror mot den diktatur som etablerats av Kommunistpartiet (tidigare RSDAP). De förde fram en lista med 15 krav:

1. Omedelbara nyval till sovjeterna. De nuvarande sovjeterna uttrycker inte längre arbetarnas och böndernas vilja. Nyvalen ska ske genom sluten omröstning och föregås av fri valpropaganda. 2. Yttrande- och tryckfrihet för arbetare och bönder, för anarkister och socialistiska vänsterpartier. 3. Mötesrätt. Fria fackliga organisationer och bondesammanslutningar. 4. Organiserandet av en konferens för partilösa arbetare, soldater och matroser från Petrograd, Kronstadt och Petrograd-distriktet. 5. Frigivandet av alla politiska fångar tillhörande de socialistiska partierna och av alla fängslade arbetare och bönder, soldater och matroser tillhörande arbetarklass- och bondeorganisationer. 6. Val av en kommission för revidering av processerna mot dem som förpassats i fängelse och koncentrationsläger. 7. Avskaffandet av alla politiska sektioner inom vapenmakten, eftersom inget parti bör ha privilegier för propagerandet av sina idéer eller för detta ändamål motta statsunderstöd. I de politiska sektionernas ställe bör olika kulturella grupper inrättas som understöds av staten. 8. Omedelbart tillbakadragande av de milisavdelningar som spärrar vägarna mellan stad och landsbygd. 9. Lika stora ransoner för alla arbetare med undantag för dem som verkar inom riskfyllda eller hälsovådliga industrigrenar. 10. Avskaffandet av kommunistiska partiets truppavdelningar inom alla militära enheter och av de kommunistiska vaktposterna i fabriker och verkstäder. Om vakter behövs ska de tillsättas under iakttagande av arbetarnas synpunkter. 11. Fri nyttjanderätt för bönder till egen jord och egen boskap, förutsatt att de sköter jordbruket själva och inte använder sig av avlönad arbetskraft. 12. Vi uppmanar alla militära enheter och officersskolegrupper att ansluta sig till denna resolution. 13. Vi kräver att pressen ger vår resolution stor spridning. 14. Vi kräver upprättandet av en ambulerande kontrollgrupp bestående av arbetare. 15. Vi kräver att hantverksarbete legaliseras under förutsättning att hyrd arbetskraft inte används.

Kommunistpartiet vägrade att acceptera dessa krav. Trotskij satte in 60 000 soldater för att krossa Kronstadtsovjeten. En del enheter gjorde myteri och anslöt sig till upproret. Efter två veckors strider där tusentals civila och så mycket som 10 00 Röda Armésoldater dödades var upproret krossat.

4. Monarki - dess styrka och svagheter

4.1. Vad är monarki? Monarki är inte samma sak som ärftligt kungadöme. Det kan lätt utvecklas i den riktningen, men strikt talat är det en grekisk benämning för en persons herravälde - vemhelst den personen är.

Oliver Cromwell var en riktig monark, även om han kallade sig "protektor" i stället för kung, och så var Napoleon eller Kim Il Sung.

Å andra sidan är Hennes majestät drottning Elizabeth II bara en monark till skenet, då den verkliga makten ligger i händerna på premiärministrar som Thatcher och Blair.

4.2. Varför utvecklas revolutionära republiker ofta till monarkier? Dagens historiesyn tenderar att så präglas av de inledningsvis antimonarkistiska sidorna av de engelska, franska och tyska revolutionerna att monarki automatiskt associeras med konservatism och glömmer att den kan vara ett resultat av revolutionen, eller kan försvara den från externa hot. Vi kan identifiera tre huvudorsaker till varför tyranni på vissa vägar kopplats ihop med den folkliga saken:

(1) Från Aristoteles kan vi lära att i den antika världen betraktades såväl tyrannier som demokratier som ett hot mot de besuttna klasserna. Det berömda lönnmordet på Caesar, som utfördes av senatorer som föregav sig att försvara den romerska republiken mot tyranniet, utfördes eftersom han föreslagit en jordreform som skulle dela ut allmänt ägd jord som tagits i beslag av senatorsklassen till demobiliserade soldater och proletariserade bönder⁹. Caesar baserade i detta fall sin politiska makt både på röststöd från plebejerna och på en segerrik armé rekryterad från de lägre klasserna. Cromwell framstod för den brittiska aristokratin som ännu en fruktansvärd påminnelse om hur en tyrann kan stiga fram med plebejiskt militärt stöd. Ur plebejisk synpunkt kunde bara en stark man med diktatoriska befogenheter ge hopp om att flytta fram deras positioner emot en väl förskansad överklass.

(2) Sedan är det frågan om militärt ledarskap, och mera generellt försvaret mot en extern fiende. Arméer har alltid haft en kommandostruktur i vilken varje nivå, vare sig regemente, division eller armé, är underkastad en enda ansvarig officerares ledarskap. Tillämpat på det nationella försvaret i krigstid, eller vid krigshot, medför detta en enda överbefälhavare i ledningen för det nationella försvaret. Detta har förvisso varit det huvudsakliga rättfärdigandet för en stark presidentmakt i borgerliga republiker som följt USA:s modell. Om en stat har mäktiga externa fiender emot sig förblir mobiliseringen till försvar en central fråga även när de öppna fientligheterna tills vidare upphört. Sådana omständigheter gynnar uppkomsten av en högsta nationell befälhavare: Napoleon I, Fidel Castro eller Kim Il Sung.

(3) Slutligen finns den universella tendensen i stater med en regering av ministrar (eller kommissarier), av vilka många är politiska "bestar", att kräva en förste minister (oavsett verklig titel) som kan bryta dödläget när starka ministrar argumenterar inbördes och kan tvinga på dem en kurs i regeringsarbetet. Eftersom Sovjetunionens aristokratiska styrelsemodell garanterade existensen av den typen av regering kunde den bara bli stabil med en högste ledare.

4.3. Tyranniet i Ryssland. Alla dessa faktorer spelade roll när Ryssland gick in i Stalinperioden. Inledningsvis berodde hans uppstigande till makten på faktor 3. Givet sovjetstatens revolutionärt aristokratiska karaktär, med en regering befolkad av mycket duktiga, beslutsamma och intelligenta människor, uppstod dispyter och allianser vilka bara kunde stabiliseras genom upphöjandet av en enda ledare¹⁰. Därefter krävde externa hot från imperialismen mobilisering av ekonomin i försvarssyfte, vilket också gynnade en enda ledare. Detta, och kravet på en utvidgad proletär bas till stöd för kommunistpartiet, drev fram den forcerade industrialiseringens politik. I den utbredda plebejiska nostalgi för Stalin som vi ser i dagens Ryssland kan vi se den första mekanismen i arbete - de utfattiga massornas längtan efter en stark ledare som kan tämja oligarkerna.

Det Stalintyranniet uppnådde var utan tvekan imponerande. Tjugohundratalets värld, som med häpnad åser Kinas snabba uppgång till en supermakt under ett system av "marknadssocialism", glömmer den ännu snabbare industrialisering som den planerade socialismen uppnådde i Ryssland under 1930- och 1950-talen. Och i motsats till den kinesiska industrialiseringen, som har varit socialistisk till namnet men kapitalistisk i innehållet, följde den ryska industrialiseringen under kommunisterna mycket nära det tidigare citerade receptet i Kommunistiska manifestet: "Proletariatet kommer att begagna sin politiska makt till att så småningom fråntaga bourgeoisin allt kapital och centralisera alla produktionsinstrument i statens dvs. i det som härskande klass organiserade proletariatets händer samt fortast möjligt öka mängden av produktionskrafter." Den centraliserade, statsägda ekonomin som etablerades i Sovjetunionen under slutet av 1920-talet och början av 1930-talet är idag stigmatiserad som "stalinistisk", men var en fullständigt rättrogen implementering av originalet i Kommunistiska manifestet.

Första världskriget hade visat att det moderna kriget var en lång utnötningsprocess. I den var förvisso  soldatmaterialet viktigt, men än mer avgörande var industriell kapacitet. 1914 hade Ryssland mycket större manskapsreserver än Tyskland, men 1917 hade Rysslands större arméer drivits till nederlag av överlägsen tysk industri, teknologi och organisation. Tyskland i sin tur nöttes ner och besegrades till slut av av franska och brittiska imperiesoldater vilkas kombinerade industriella uppbackning¹¹ till sist var överlägsen. Miljontals granater, tiotusentals flygplan, uppfinningar som tanks och användning av elektronik för identifiering av fientligt artilleri fällde till sist avgörandet. Från det sena 20-talet till ända fram till Sovjetunionen slut trodde det kommunistiska styret, på goda grunder, att de när som helst skulle kunna hamna i krig med de fientliga kapitalistiska länder som omringade dem. På 20-talet mindes de konsekvenserna av nederlaget mot Tyskland ett decennium tidigare, där freden i Brest-Litovsk innebar att Ukraina förlorades till Tyskland. De kunde på goda grunder anta att konsekvenserna av ännu ett nederlag skulle bli än värre. Just hur mycket värre insåg ingen förrän den nazistiska invasionen avslöjade sina folkmordsambitioner. Den kommunistiska regeringen var därför tvingad att ge försvaret absolut prioritet. Men hur kunde ett dominerande agrart land med ett fåtal fickor av industri och inga internationella allierade försvaras mot den mest sannolika fienden: Tyskland, kanske i allians med England och Italien?

Det enda svaret var Sovjetunionens förvandling till en industriell supermakt. Det skulle inte bara ge en bas för försvaret, det skulle förvandla samhället genom att göra arbetarklassen, på vars stöd den kommunistiska regeringen vilade, till en majoritet. Det skulle också skapa basen för en massproduktion av konsumtionsvaror, vilket skulle öka befolkningens allmänna civilisationsnivå.

Successiva kommunistiska regeringar ledda av Stalin och Krustjov uppnådde denna industrialisering och sociala förändring. 1941 hade Sovjetunionen blivit världens näst största industrination. Den hade skaffat den industri och arbetskraft som tillät den att först besegra nazistinvasionen och sedan gå vidare och utveckla de kärnvapen och missiler som säkrade tryggheten konfronterade med fientligheten från världshistoriens starkaste militärmakt: USA.

4.4. Monarkins svaghet. Fastän, som vi sett ovan, tyrannier ofta varit förknippade med revolutionära rörelser, och kan visa upp betydande framgångar i sina namn, lider de i det långa loppet av flera svagheter. En individs dominans kan innebära godtyckligt och nyckfullt ledarskap. Ledarens personlighetsdrag kan få stort genomslag. Vad som för andra kan framstå som nyckfullt och irrationellt kan emellanåt visa sig vara briljant. Exempelvis trodde framstående bolsjeviker att Lenin blivit galen när han föreslog maktövertagande 1917. Men mera ofta är egenartat beteende just   vad det ser ut att vara. Detta är den stora svagheten med att förlita sig på en enda individ. Det finns en visdom i massan som det är svårt för en individ att efterlikna. Ett stort representativt stickprov av folk som beslutar kollektivt kommer att såväl vara mera konsekvent, som mera konsekvent ha rätt, än vad en person kan vara.

Dessutom, även om en ledare är lysande och ståndaktig likt Fidel, vad händer när de dör eller drar sig tillbaka?

Vad är garantin för att deras efterträdare inte lägger om kursen?

Man kommer att tänka på den 180 graders omsvängningen i Kina när Deng tog över efter Mao.

I ett system som koncentrerar mycket makt till toppen räckte det med en ledare med ett radikalt annorlunda synsätt som Gorbatjov, för att hela kursen som följts av ledare från Lenin till Bresjnev skulle omvälvas. I ett samhälle vant att följa centrala direktiv och ett i vilket den överväldigande majoriteten av socialistiska aktivister befann sig inom det kommunistiska partiets led, och alltså böjde sig för partidisciplinen, vad det väldigt svårt att kristallisera en socialistisk opposition till Gorbatjovs vändning till liberalismen. De inbyggda farorna i successionen efter den revolutionäre ledaren används t.ex. i Nordkorea för att öppet försvara principen om ärftlig makt, med argumentet att Kim Jong Il, sedan barnsben uppfostrad till att bli ledare, är bättre lämpad för uppgiften än någon självrådig karriärist. Erfarenheterna av ärftliga monarkier i det förflutna pekar inte på att en sådan politik torde kunna hålla mer än ett par generationer.

4.5. Tyrannernas försök till reformer: Stalin och Mao. Kommunistledare har inte varit blinda för de faror deras system stod inför. De var medvetna om att en revolutionär aristokrati kunde degenerera till en byråkrati eller oligarki. I fallen Trotskij och Mao drabbades de av medvetenheten om faran när de uteslutits från maktens innersta cirkel, antingen permanent eller temporärt i deras respektive fall. Om man ska tro på Grover Furrs historiska forskning¹², sysselsatte sig även Stalin  med faran. Vi citerar ur Furrs artikel nedan, eftersom den ger en nyckel till att förstå 1936 års Sovjetkonstitution, vilken var tydligt olik den från 1918.

Den påkallade slutna omröstningar och val med kamp mellan kandidater. (Zhukov, Inoy 307-8)

Kandidater skulle tillåtas inte bara från bolsjevikpartiet utan även från andra medborgargrupper, baserade på vistelseort, anknytning (t.ex. till en religiös grupp) eller arbetsplatsorganisationer. Den sista bestämmelsen kom inte att genomföras. Val med konkurrerande kandidater kom aldrig att hållas.

I januari 1935 gav politbyrån uppdraget att göra ett utkast till innehållet i en ny konstitution till Avel Yenukidze som, några månader senare, återkom med ett förslag med öppna val utan konkurrens. Nästan omedelbart, 25 januari 1935 uttryckte Stalin oenighet med  Yenukidzes förslag, och insisterade på slutna val. (Zhukov, Inoy 116-21)

Stalin gjorde denna oenighet offentlig på ett dramatiskt sätt i en intervju i mars 1936 med den amerikanska tidningsmagnaten Roy Howard. Stalin deklarerade att sovjetkonstitutionen skulle garantera att alla omröstningar skulle vara slutna. Röstning skulle ske på en jämlik basis, med en bonderöst värd lika mycket som en arbetarröst; på en territoriell basis, som i Väst, i stället för efter social status (som under tsartiden) eller arbetsplats; och direkt - alla sovjeter skulle väljas av medborgarna själva, inte indirekt via representanter. (Stalin-Howard Interview; Zhukov, "Repressii" 5-6)

Stalin: Vi kommer troligen anta vår nya konstitution mot slutet av detta år. Kommissionen som utsetts att utarbeta konstitutionen är i gång och ska avsluta sitt arbete snart. Såsom redan har annonserats ska, enligt den nya konstitutionen, valen vara allmänna, lika, direkta och hemliga. ( Stalin-Howard Interview 13)

Och allra viktigast; Stalin deklarerade att alla val skulle ske i kamp.

Du undrar över det faktum att att endast ett parti kan ställa upp i valen. Du kan inte se hur valkamp kan äga rum under dessa förhållanden. Uppenbarligen kommer kandidater ställas upp inte bara av kommunistpartiet utan av alla slags öppna, icke partiorganisationer. Och vi har hundratals av dem. Vi har inte konkurrerande partier längre lika lite som vi har en kapitalistklass som kämpar mot en arbetarklass som är utsugen av kapitalisterna. Vårt samhälle består uteslutande av fria arbetare i stad och land - arbetare, bönder, intellektuella. Vart och ett av dessa skikt kan ha egna specialintressen och uttrycka dem med hjälp av de talrika publika organisationer som finns. (13-14)

...

Han betonade också betydelsen av val med valkamp för att bekämpa byråkratin.

Du tror att det inte kommer att bli några valkampanjer. Men det kommer det att bli, och jag förutser väldigt livliga valkampanjer. Det är inte så få institutioner i vårt land som fungerar dåligt. Det förekommer fall där det ena eller andra lokala regeringsorganet misslyckas med att tillfredsställa de mångfaldiga och växande kraven från de arbetande i stad och land. Har du byggt en bra skola eller inte? Har du förbättrat bostadsförhållandena? Är du en byråkrat? Har du bidragit till att göra arbetet effektivare och våra liv mera kultiverade? Sådana kommer de kriterier vara med vilka miljontals röstande kommer att bedöma kandidaternas lämplighet, avvisa de olämpliga, stryka deras namn från kandidatlistorna, och föra fram och nominera de bästa. Ja, valkampanjerna kommer att bli livliga, de kommer föras kring talrika, mycket akuta problem av huvudsakligen praktisk natur av förstarangsbetydelse för folket. Vårt nya valsystem kommer att strama upp alla institutioner och organisationer och tvinga dem att förbättra sitt arbete. Allmänna, lika, direkta och hemliga val i Sovjetunionen kommer att bli en piska i befolkningens händer mot de regeringsorgan som arbetar dåligt. Enligt min mening kommer den nya Sovjetkonstitutionen bli den mest demokratiska konstitutionen i världen.

Furr hävdar att syftet med 1936 års konstitution var att tränga bort partiet från rollen som en stat i staten, där politiska poster var beroende av partiposter, och att det var ett försök att ersätta 1918 års aristokratiska konstitution med en mera demokratisk. Som det utvecklade sig satte opposition i Centralkommittén stopp för val hållna med konkurrerande kandidater, tills slutligen Gorbatjov tillät dem runt 50 år senare. Centralkommitténs farhågor var tvåfaldiga - den mer inskränkta rädslan var att partiets ledande roll skulle hotas, men mer generellt sågs de som ett hot mot socialismen. Man fruktade att så fort val med tävlande kandidater hölls skulle alla slags kontrarevolutionärer och kapitalistfarare komma till makten, även om de inte marknadsförde sig som sådana.

I ljuset av vad som hände när Gorbatjov tillät val med tävlande kandidater framstod dessa farhågor som rätt rimliga. I ljuset av den senare historien kan man se att de åtgärder Stalin föreslog inte skulle fungerat som han hoppades. Paradoxen är att både han och Centralkommittén hade rätt, fast på olika sätt. Det var nödvändigt att göra sig kvitt partioligarkin, men det var också nödvändigt att vara på vakt mot en kapitalistisk restauration. Det politiska problemet för socialister förblir att komma fram till en typ av konstitution som löser båda dessa problem.

Det faktum att Stalin inte fick som han ville i en viktig fråga som konstitutionen avslöjar de kommunistiska tyrannernas begränsade makt. De var provisoriska diktatorer, den förste bland jämlikar, härskande genom centralkommitténs acklamation. Som sådana kunde de skjutas åt sidan, som Mao i början av 60-talet, eller avsättas likt Beria eller Krustjov.

Mao, likt Stalin, sökte agera mot partioligarkin, i hans fall genom kulturrevolutionen. Den hade sin styrka i att den var baserad på en massiv nivå av politiskt deltagande av befolkningen i sin helhet, i synnerhet unga människor, snarare än att att vara en begränsad debatt inom partistrukturens högre nivåer. Följaktligen skapade den, för några år, verkliga resultat i termer av högre nivåer av folklig politisk aktivitet, och en begränsning av partielitens makt¹³.

5. Aristokratins degeneration till oligarki

Vi har hävdat att Sovjetunionen utvecklades till ett odemokratiskt politisk system. Låt oss granska orsakerna lite mera i detalj.

5.1. Monopolisering av makten. Vi har sett hur det till synes högst demokratiska valsystemet  via råd eller sovjeter, i verkligheten var destinerat att leda till ett partis monopolisering av makten. Under de omständigheter som rådde då var det Bolsjevikpartiet, men under något andra omständigheter, i ett annat land, skulle någon annan revolutionär grupp slutat som dominerande. Det låg i det rådpolitiska systemets natur att det fungerade som en icke-linjär förstärkare, som ökade en liten dominans till en överväldigande.

5.2. Formeringen av en ny klass. RSDAP, liksom de tyska socialdemokraterna, liksom Marx'  ursprungliga Kommunisternas förbund, var en avantgardegruppering. Den mobiliserade de mest klassmedvetna, bäst utbildade och politiskt vakna arbetarna, och band dessa samman med en sektion revolutionära intellektuella. Det var en aristokratisk organisation i ordets bästa bemärkelse, den ursprungliga grekiska betydelsen i vilken aristokrati innebär aristois styrelse: de bästas styrelse. Det var en gruppering av de duktigaste och mest beslutsamma individerna.

Före maktövertagande var denna grupp också bland de bästa i moraliskt avseende. De som anslöt sig till RSDAP tog en verklig personlig risk, för att förbättra villkoren för andra. De löpte risken att fängslas eller förvisas till Sibirien om deras aktiviteter kom till den tsaristiska hemliga polisens kännedom.

Men efter revolutionen förändrades detta. Sovjetrepubliken blev den första realiseringen av Platons idé om en republik styrd av en filosofisk aristokrati. Arbetarfilosoferna blev härskare, de blev en politisk klass.

5.3. Den progressiva funktionen hos denna klass. Denna nya klass var, sett i historiens ljus, enormt progressiv. Den hade energin, beslutsamheten och visionen nog att förvandla ett efterblivet bonderyssland till en industriell supermakt. Den hade självförtroendet att strunta i det gamla samhällets politiska och sociala eliter och att genom en väldig expansion av utbildningssystemet skapa en ny intelligentia rekryterad, åtminstone inledningsvis, ifrån en mycket bredare bakgrund. När det ryska samhället och ekonomin revolutionerades inom loppet av ett par årtionden, låg det ett brutalt förnuft i Stalins konstaterande att 'kadrer avgör allt'.

Det mogna Sovjetunionens Kommunistiska Parti på 1950-talet hade en stor överrepresentation av utbildade arbetare och av ingenjörer och företagsledare; skikt skapade av och sin sin tur accelererande 5-årplanernas halsbrytande industrialisering.

5.4. Degeneration med tiden, Krustjovs reformer. Men vi måste förstå att incitamenten för och emot att ansluta sig till kommunistpartiet transformerades när de väl tagit makten. Före var anslutning ett risktagande och den försiktige sökaren av egen vinning ville inte komma nära partiet. Nu blev partimedlemskap en förutsättning för framgång i karriären. Fram växte nomenklatura-systemet, där vissa listor med positioner bara kunde besättas av kandidater med en tillräcklig nivå av senioritet inom kommunistpartiet. Snarare än att vara något farofyllt blev anslutning till kommunistpartiet vägen till ett bättre liv och således drogs varje karriärist naturligt till det.

Aristoteles lärde att aristokratier har en inneboende tendens att degenerera till oligarkier som gynnar sig själva. Denna mer än tvåtusen år gamla lärdom var förvisso tillämpbar på Sovjetunionen.

Om det inte vore för de återkommande partiutrensningarna som ägde rum under Stalintiden skulle de högre partifigurerna varit lyckligt lottade. När de väl fått in en fot i hierarkin kunde de se framför sig en stadig klättring uppåt. Men utrensningarna gjorde denna klättring till ett farligt spel. När som helst kunde de fördömas av arbetarna som 'trotskistisk sabotör' eller av partikamrater som 'partifientliga'. Det betydde Gulag eller värre. Om utrensningarna, i likhet med Maos proletära kulturrevolution, gav proletariatet en råbarkad metod att hålla koll på aristokratin, så var det en kontrollmetod som inte kunde bestå. Med Stalins¹⁴ och Maos död agerade partioligarkin snabbt för att sätta stopp för sådana faror. Övergångsledare lojala med de döda kungarna, Beria och Hua Guofeng, avsattes snabbt för att ersättas av Krustjov och Deng.

Under 60-talet hävdade maoisterna i Kina att Krustjov hade återupprättat kapitalismen i Ryssland. Denna fabrikation berodde mera på inrikespolitiska faktorer än sovjetverkligheten. Liu Shao Shi/Deng Hsiao Ping-fraktionen i KKP¹⁵ kunde med rätta anklagas för att vilja 'följa den kapitalistiska vägen', eftersom det är precis vad Deng gjorde när han tog makten. För att kunna kritisera dem angrep Mao/Chou en Lai-fraktionen i KKP Krustjov i stället och fördömde honom och den italienske kommunistpartiledaren Togliatti i en serie av artiklar, troligen skrivna av Chou en Lai, vilka attackerade Sovjets politik för fredlig samexistens med USA och PCI:s politik för fredlig övergång till socialismen. De kinesiska ledarnas fientlighet mot att kompromissa med den imperialistiska fienden är förståelig utifrån deras position som veteraner från ett nyligen avslutat 20-årigt revolutionärt krig, men deras kritik mot Krustjov sköt vid sidan av målet. Den hade ett element av sanning, eftersom de i Sovjetunionen som var för en kompromiss med kapitalismen skulle ha stött Krustjov, men i andra avseenden var kritiken helt fel. Krustjov betraktade säkerligen sig själv som en kommunist och fortsatte att genomföra handlingslinjer som bara är förklarliga i den kontexten: minskning av löneskillnader, polyteknisk utbildning, angrepp på religionen m.m. Fastän det inte kan sägas att han inför ett hot mot det kommunistiska styret i Ungern inte tvekade - för det gjorde han - men när Mao tryckte på så agerade han med lika stor beslutsamhet som Lenin och Trotskij gjorde vid undertryckandet av Kronstadt¹⁶. Han var också beredd att ta väldiga risker för att ge militärt bistånd till Kuba, där han slog till reträtt först när hotet om kärnvapenkrig blev överhängande.

Under Krustjovperioden inleddes en öppen debatt om hur modifiera Sovjetunionens ekonomiska system, där två huvudsakliga åsiktsriktningar trädde fram:

• Libermanskolan, som förespråkade en större roll för marknader - dessa kunde med rätta av kineserna betecknas som pro-kapitalistiska.
• Den cybernetiska skolan, vars mest framträdande teoretiker var Kantorovich. Deras syn var mera nyanserad, men trots vissa tvetydigheter måste denna skola betraktas som en fortsättning på den kommunistiska traditionen.

Libermanskolan vann viss terräng under 60-talet, medan den cybernetiska skolan inte vann nämnvärt inflytande efter mitten på 60-talet. Därefter bestod den 'officiella oppositionen' inom sovjetisk ekonomivetenskap av pro-marknadsreformanhängarna inom Libermanskolan. I sinom tid kom deras program att genomföras i praktiken, men det skedde inte under Krustjov utan trettio år senare under Gorbatjov.

5.5. Varför Gorbatjovs reformer ledde tillbaka till kapitalismen. Där  Krustjov var en industriarbetare som hade varit fackföreningsaktivist före revolutionen och anslöt sig till Röda Armén under revolutionen, var Gorbatjov den första ledaren från generationen född under sovjetsystemet. Han kom från en bondefamilj som i början hade varit fientliga till kommunisterna, hans farfar hade suttit fängslad för att ha undanhållit spannmål från en kolchos. Han fick en tjänst vid Moskvauniversitetet för att studera juridik, men satte som karriärmål att stiga i partihierarkin. Han var den mest framstående medlemmen av 'komsomolgenerationen', en sektion av yngre ledare och teknokrater som använde den kommunistiska ungdomsorganisationen som ett forum för att diskutera program för politisk förändring.

Kollapsen för Sovjetunionen och därefter den ryska ekonomin under Gorbatjov och sedan Jeltsin var en ekonomisk katastrof utan motstycke i fredstid. Världens andra supermakt reducerades till statusen av en mindre, bankrutt ekonomi med en enorm nedgång i industriproduktionen och i levnadsstandard. Inget visar katastrofens vidd bättre än de demografiska data som visar en kraftig ökning av dödligheten orsakad av fattigdom, hunger, hemlöshet och alkoholismen som följde i deras släptåg.

För att bestämma vad som orsakade detta måste man se på långsiktiga, medelsiktiga och kortsiktiga faktorer som ledde till relativ stagnation, kris och sedan kollaps. De långsiktiga faktorerna var strukturella problem i sovjetekonomin och krävde reformer för att tackla dem. De åtgärder som verkligen infördes av Gorbatjov- och Jeltsinregeringarna innebar långtifrån att ta tag i dessa problem att situationen blev katastrofalt värre.

5.5.1. Långsiktiga. Under perioden från 1930 till 1970, med undantag för krigsåren, genomgick Sovjetunionen en väldigt snabb ekonomisk tillväxt. Det finns en hel del oenighet om exakt hur snabbt ekonomin växte, men det råder bred enighet om att den växte signifikant snabbare än USA:s mellan 1928 och 1975, varefter den sackade av till samma tillväxttakt som USA:s. Denna tillväxt förde en bondeekonomi vars utvecklingsnivå var jämförbar med Indiens 1922 till att bli världens andra industriella och teknologiska och militära makt i mitten av 60-talet.

Observatörer har lagt fram ett antal förklaringar för den relativa inbromsningen av tillväxten under den senare perioden.

Det är enklare för en ekonomi att växa fort under industrialiseringens första fas när arbetskraft flyttas från jordbruket till industrin. Därefter måste tillväxten vila på förbättringar i arbetsproduktivitet i en redan industrialiserad ekonomi, vilka i typfallet ger mindre än skillnaden i produktivitet mellan jordbruk och industri.

En relativt stor andel av Sovjets industriproduktion var inriktad på försvaret, speciellt i det kalla krigets senare stadier, då de skulle tävla med Reagans 'Star Wars'-program. Den utbildade arbetskraft som bands upp i försvarssektorn minskade antalet vetenskapsmän och ingenjörer som kunde allokeras till att uppfinna ny och mer produktiv industriutrustning.

USA och andra kapitalistiska länder införde embargon mot export av avancerad teknisk utrustning till Sovjet. Detta innebar att Sovjet tvingades att i ovanligt hög grad lita till inhemsk design och utveckling. I väst fanns inte motsvarande barriärer för teknologiexport, varför de kapitalistiska länderna kunde utnyttja synergieffekter sinsemellan i sin industriella utveckling.

Arbetskraften utnyttjades antagligen inte lika effektivt i sovjetindustrin som i USA eller Västtyskland. På ett sätt utnyttjade Sovjet arbetskraften väldigt effektivt - de hade ingen arbetslöshet och andelen kvinnor med heltidsarbete var högre än i något annat land. Men en utvecklad industriell ekonomi måste kunna flytta arbetskraft till där den kan användas effektivast. Under kapitalismen åstadkoms detta genom en reserv av arbetslösa vilka, fastän ineffektiva på en makroekonomisk nivå, tillåter snabb expansion av nya industrier.

Sovjetföretagen tenderade att hamstra arbetare, behålla folk i rullorna ifall de skulle komma att behövas för att möta framtida krav från planeringsmyndigheterna. Detta var möjligt både på grund av de relativt låga lönerna, och därför att statsbanken gärna beviljade krediter för att täcka sådana kostnader. Den låga lönenivån var i sin tur en konsekvens av det sätt på vilket staten skaffade sig inkomster från statsföretagens vinster i stället för från inkomstskatter.

Fastän Sovjetunionens industriella tillväxt under 80-talet saktade ner till USA-nivåer, var detta inte i sig självt någon katastrof, med tanke på att USA hade haft den tillväxttakten (2,5% per år) i årtionden utan systemkriser. Faktum är att medan arbetarklassens inkomster i USA stagnerade på 80-talet, fortsatte de att öka i Sovjetunionen. Skillnaden låg i de intellektuella och administrativa skiktens position i de två länderna. I USA blev inkomstskillnaderna successivt större, så att ökningen i nationalinkomsten nästan helt hamnade hos de översta 10 procenten av befolkningen. I Sovjetunionen var inkomstskillnaderna relativt små och, fastän alla grupper fortsatte att erfara stigande inkomster, var ökningen mycket långsammare än under 50- och 60-talen. Denna 3,5%:iga tillväxt upplevdes av delar av sovjetintelligentian som outhärdlig stagnation - kanske därför att de jämförde sig med chefer och professionella i USA eller Västtyskland. En känsla slog därför rot hos denna klass att det socialistiska systemet misslyckats i jämförelse med USA.

Inte heller detta hade varit kritiskt för systemets framtida överlevnad om det inte vore för att dessa skikt hade ett oproportionerligt stort inflytande inom Sovjetunionen. Fastän det styrande kommunistpartiet i teorin var ett arbetarparti kom en oproportionerligt stor andel av dess medlemmar från de högst utbildade anställda i tekniska och andra professionella yrken; kroppsarbetare var förhållandevis underrepresenterade.

Inbromsningen i den sovjetiska tillväxten var till en stor del det oundvikliga resultatet av ekonomisk mognad, en rörelse i riktning mot den tillväxthastighet som är typisk för mogna industriländer. Ett modest åtgärdsprogram för att öka effektiviteten i det ekonomiska ledningssystemet hade antagligen åstadkommit en viss återhämtning i tillväxten, med det hade varit orealistiskt att förvänta sig att 50- och 60-talens snabba tillväxt hade återvänt. Vad Sovjetunionen fick var emellertid inte ett modest reformprogram, utan ett radikalt nedrivande av sina grundläggande ekonomiska strukturer. Rivningsjobbet motiverades av nyliberal ideologi. Nyliberala ekonomer, såväl inhemska som besökande från USA, utlovade att när väl planeringssystemet undanröjts och när väl företagen var fria att konkurrera på en marknad, så skulle den ekonomiska effektiviteten radikalt förbättras.

Att nyliberala idéer kunde triumfera på detta vis är ett talande vittnesbörd över den proletära politiska ekonomins elände i Ryssland.

... Ekonomers och politiska filosofers idéer har, både när de har rätt och när de har fel, större makt än vad som är allmänt känt. Faktum är att världen styrs av föga annat. Praktiskt folk, som tror sig själva vara helt befriade från varje intellektuell influens, är vanligtvis slav under någon avliden ekonom. Galningar i maktställning, som hör röster i tomma intet, destillerar sina vansinnesutbrott från vad någon akademisk klåpare skrivit ett antal år tidigare. Jag är säker på att egenintressets makt överdrivs starkt jämfört med idéernas gradvisa infiltration. Förvisso inte vad gäller omedelbar effekt, men efter viss fördröjning. För inom ekonomivetenskapens och den politiska filosofins område är det inte många som influeras av nya teorier efter att de fyllt 25 eller 30 år, varför de idéer som statstjänstemän, politiker och även agitatorer tillämpar på dagens händelser sällan är de nyaste. Men, förr eller senare, är det idéer och inte egenintressets makt, som är farliga på gott och ont. (Maynard Keynes)

Den ursprungliga socialdemokratiska rörelsen utvecklades på grundval av en sedan länge död ekonoms, Karl Marx, idéer med den trettioåriga fördröjning som Keynes beskriver. Gorbatjovs  'praktiska reformatorer' efterapade efter en 30 till 40 år en annan ekonoms idéer, von Hayek, vars kritik av socialismen hade utvecklats under 30- och 40-talen. Sovjetisk politisk ekonomi hade inte producerat något intellektuellt grundligt bemötande av Hayek, så de intellektuella som likt Andreyeva¹⁷ sökte offentligt försvara det socialistiska arvet, saknade det slags genomarbetade kritik av borgerlig politisk ekonomi som Marx hade tillhandahållit till en tidigare generation. Beväpnad med inget annat än nostalgi, och ingen alternativ ekonomisk strategi, kunde de inte mobilisera en sammanhållen opposition mot nyliberalismen.

5.5.2. Medelsiktiga. De medelsiktiga orsakerna till Sovjets ekonomiska kollaps låg i de åtgärder som Gorbatjovregeringen slog in på i sina försök att förbättra ekonomin. Den kombinerade effekten av dessa åtgärder blev statsbankrutt och en underminerad valuta.

Man måste förstå att Sovjetstatens finansiella bas väsentligen var de skatter som togs ut på företagens omsättning och på sålda produkter.

I ett försök att komma tillrätta med den tunga dryckenskapen vilken ledde till frånvaro från jobbet och till dålig hälsa, bannlyste Gorbatjovregeringen starksprit. Detta och den allmänna uppstramningen av arbetsdisciplinen ledde under de första åren av hans regering till en viss ökning av den ekonomiska tillväxten. Det hade emellertid oförutsedda bieffekter. Eftersom vodkaförsäljning inte ägde rum i de statliga butikerna, växte en svart marknad av illegalt destillerad vodka fram kontrollerad av den undre världen. Den kriminella klass som vann pengar och styrka från detta skulle senare visa sig vara en mycket farlig fiende.

Medan pengar från handeln med svartsprit hamnade i kriminellas händer, förlorade staten en betydelsefull skattekälla vilket, eftersom den inte ersattes av andra skatter, drog igång en inflationsprocess.

Om förlusten av alkoholskatt vore det enda problemet för statsfinanserna, hade de kunna lösas genom att höja priserna på en del andra varor för att kompensera. Men situationen förvärrades när Gorbatjov, under inflytande av nyliberala ekonomers argument, tillät företag att behålla en stor del av den omsättningsskatt som de var skyldiga staten. Nyliberalerna hävdade att om företagsledarna tilläts behålla dessa inkomster, skulle de använda dem mycket effektivare än regeringen.

Vad som i verkligheten följde var en katastrofal intäktskris för staten, som tvingades lita till krediter  från centralbanken för att finansiera de löpande utgifterna. Expansionen av penningmängden ledde till snabb inflation och till att befolkningens förtroendet för ekonomin eroderades. Samtidigt öppnade de extra oredovisade fonderna i företagsledarnas händer upp enorma möjligheter för korruption. Gorbatjovregeringen hade nyligen legaliserat arbetarkooperativ och tillåtit dem att bedriva handel på egen hand. Denna legala form kom att utnyttjas av ett nytt skikt av korrupta tjänstemän, gangsters och småföretagare för att tvätta olagligt anskaffade fonder.

5.5.3. Omedelbara. Sovjetekonomin hade gått igenom faserna av inbromsning och misskött kris och gick nu in i en fas av katastrofal kollaps utan motstycke i fredstid.

Efter en misslyckad kupp av sektorer inom krigsmakten och säkerhetstjänsten tog Jeltsin, i stället för att hjälpa till att återinsätta den konstitutionella regeringen under president Gorbatjov, själv makten. Med vägledning från USA-rådgivare introducerade han ett chockprogram för att på hundra dagar ställa om ekonomin från socialism till kapitalism.

I det gamla Sovjetunionen fanns ingen kapitalistklass. I väst kunde regeringar privatisera enskilda företag genom att sälja dem på börsen där aktierna snabbt skulle snappas upp av överklassen eller, som i fallet med Thatchers privatiseringar, av delar av medelklassen. Men i Sovjetunionen var läget väldigt annorlunda. Det fanns ingen klass av individer välbärgade nog att köpa upp statsföretag med legala medel. Därtill var skalan på privatiseringen så stor att även i en marknadsekonomi skulle befolkningens besparingar ha varit otillräckliga för att köpa upp landets hela industri. Logik enbart räcker för att förutsäga att det enda sätt som industrin skulle kunna hamna i privata händer var genom korruption och gangstervälde. Detta är exakt vad som hände; merparten av ekonomin hamnade i händerna på en handfull oligarker med maffiakontakter.

Nyliberal teori hävdade att när väl företagen var fria från staten, skulle 'marknadens magi' garantera att de interagerade produktivt och effektivt för det allmänna bästa. Men denna vision av ekonomin övervärderade kraftigt marknadernas roll. Även i så kallade marknadsekonomier är marknader av det slag som beskrivs i läroböckerna undantagsfall, begränsade till speciella områden såsom de globala olje- och valutamarknaderna. Huvuddelen av en ekonomis industriella struktur är beroende av ett komplext hoplänkat system av regelbundna producent/konsumentrelationer i vilka samma leverantörer gör regelbundna leveranser till samma kunder vecka efter vecka.

I Sovjetunionen sträckte sig detta sammanlänkade system över två kontinenter och knöt in i sitt nätverk andra ekonomier: Östeuropa, Kuba, Nordvietnam. Företag var beroende av regelbundna statliga beställningar, vars innehåll kanske skulle distribueras till andra företag hundratals mil därifrån. Hela städer och samhällen utspridda över Sibiriens vildmarker var beroende av dessa regelbundna beställningar för sin överlevnad. När väl staten var för bankrutt för att fortsätta lägga dessa beställningar, när den inte längre hade råd att betala löner, och när väl det planeringsnätverk som samordnade beställningarna undanröjts, var det som följde inte en spontan självorganisering av ekonomin såsom utlovat av nyliberal teori, utan en dominoprocess av kollaps.

Utan några beställningar slog fabriker engagerade i primärproduktion igen. Utan leveranser av komponenter och råvaror kunde de sekundära industrierna inte fortsätta produktionen och stängde de med. I en snabb och destruktiv kaskad lades industri efter industri ned. Processen förvärrade kraftigt av det sätt på vilket den sammanhållna Sovjetunionen splittrades upp i ett dussin olika stater med var sina separata ekonomier. Det industriella systemet hade utformats för att arbeta som en integrerad helhet och uppsplittrat av nationella barriärer föll det i ruiner.

6. En alternativ strategi - direkt demokrati

6.1. Monarki eller restauration? De gamla kommunistregimerna var till sitt väsen monarkier. Deras fortsatta existens som socialistiska länder var kritiskt beroende på den revolutionäre ledarens karaktär. I detta var de lika de första borgerliga revolutionerna, vilka också led nederlag. I England och Frankrike kulminerade revolutionerna i Cromwells och Napoleons progressiva tyrannier, och ingendera revolutionen överlevde de revolutionära tyrannerna. Det kommunistiska systemet i Ryssland överlevde en betydande period efter Stalin, men i Kina slog ledarskapet efter Mao snabbt in på en pro-kapitalistisk ekonomisk politik.

Vi har sett hur Stalin sökte gardera sig mot detta genom att ändra konstitutionen 1936, och Mao tog till Kulturrevolutionen. Men ingendera var när det kom till kritan beredd att ge upp kommunistparties grepp om makten. När han diskuterade förslag på en stat av Pariskommunens typ, vilket föreslogs av Shanghaivänstern under kulturrevolutionen, tillbakavisade Mao detta av fruktan för att den skulle vara oförmögen att undertrycka kontrarevolutionen - samma rädsla som enligt Furr hindrade ett fullt genomförande av Stalins förslag för 1936 års konstitution.

Ett alternativt svar är att gå in för en ärftlig monarki, som Korea har gjort, och i viss mån Kuba. Men att sätta släktingar till den ursprunglige ledaren vid makten är osannolikt att det fungerar bortom en generation.

6.2. Felsyn på demokratin. Problemet ligger i en missuppfattning av demokrati. När han föreslog en ny konstitution 1936, övertog Stalin i allt väsentligt oförändrat den borgerliga demokratins protokoll: direkta val till lagstiftande församling med allmän rösträtt. Detta betraktades både av honom och senare av Gorbatjov som demokratins kärna. Stalin hade ursprungligen föreslagit, och Gorbatjov genomfört, val med flera kandidater. Men så fort detta genomförts, ändrades omedelbart den lagstiftande församlingens klasskaraktär. Under Krustjov och Bresjnev hade det funnits ett genomtänkt kvoteringssystem från partiets sida för att säkra en social balans i den lagstiftande församlingen - så och så många procent arbetare, så och så många procent kvinnor, bönder osv. Men detta kunde bara fungera om alla kandidater nominerades av kommunistpartiet. Ta bort den begränsningen och den lagstiftande församlingen skulle omedelbart domineras av manliga teknokrater och administratörer, precis som vilken annan folkrepresentation i den borgerliga världen. Som alltid hade de med bättre utbildning och bättre förmåga att få ut sitt budskap en oproportionerligt stor chans att bli valda. Dessa människor var precis de som skulle ha mest att vinna på en privatisering av ekonomin.

För att val med flera kandidater skulle fungera i en socialistisk stat, skulle röstlängden och rätten att bli vald behöva begränsas till arbetare och kollektivjordbrukare, det vill säga i allt väsentligt gå tillbaka till de begränsade medborgerliga rättigheterna i 1918 års konstitution. Men denna öppna kategorisering av folk eller klasstillhörighet skulle förmodligen vara omöjlig i det långa loppet.

Inriktningen på argumentationen så här långt synes vara att ingen konstitutionell struktur skulle kunnat ha bevarat socialismen, men jag tror inte att det är så. De borgerliga revolutionerna i England och Frankrike var falska starter som misslyckades med att skapa en stabil konstitution. Till slut fann borgarklassen en formel som fungerade. Jag tror att vi i framtiden kan se tillbaka på de ryska och kinesiska revolutionerna på på samma sätt. Nyckeln, tror jag, är att utveckla en form för deltagande demokrati som skapar det slags stabila plattform för socialismen som parlamentarisk regering gett för för kapitalismen. Men för att finna dessa former måste vi se bortom de två senaste århundradenas omedelbara historiska erfarenheter.

Antikens greker utvecklade, efter lång tids erfarenhet, nyckelmekanismer för att förhindra aristokratisk dominans över staten:

• Alla stora politiska beslut måste fattas av folket i sin helhet genom omröstning. Notera att detta var just vad som krävts i Erfurtprogrammet.
• Statens verkställande funktioner genomfördes av ett råd utvalt genom lottning. Detta slumpmässigt utvalda råd hade bland sina uppgifter att välja ut de frågor vilka skulle ställas till allmän folkomröstning. Notera att slumpmässigt urval, såsom varje opinionsinstitut vet, är det enda vetenskapliga sättet att dra ett representativt urval av populationen.

Om man tänker på saken erbjuder dessa mekanismer en lösning på många av de problem som möter socialistiska statsbildningar. De tillförsäkrar att ingen minoritetsklass kan dominera staten. Att viktiga beslut tas med folkomröstning förhindrar att någon minoritetsklass pådyvlar folket sina målsättningar. Eftersom de arbetande klasserna, åtminstone i en icke-rentiärstat, utgör majoriteten av befolkningen, kommer de att dominera. En traditionell invändning mot folkomröstningsdemokrati är att den har varit ett redskap i händerna på tyranner vilka, påstås det, satt agendan för vilka folkomröstningar som ska hållas. Men den invändningen faller om agendan sätts av ett råd som självt socialt representerar befolkningen i stort.

Med dessa genuina former undanröjs det parlamentariska systemets tendens att domineras av de övre klasserna, samtidigt som möjligheten försvinner för en revolutionär aristokrati eller tyranni att bita sig fast vid makten. Men, anta att det arbetande klasserna 'vinner kampen för demokratin' i denna mening; varför skulle det leda till socialismen? Skull det inte kunna leda till en stabil borgerlig republik likt Schweiz, som har många av dessa konstitutionella drag?

Det beror på.

På två saker. För det första landets socioekonomiska struktur och de arbetande klassernas relativa vikt inom den, och för det andra på arbetarrörelsens politiska utvecklingsnivå.

En verklig deltagande demokrati kan idag bara etableras i ett land som ett resultat av massiva politiska strider mot det befästa maktsystemet, och detta förutsätter i sin tur en högt organiserad massrörelse, med en sammanhängande demokratisk ideologi. Det ursprungliga konceptet för en avantgarderörelse, som lades fram av Marx och Kautsky, är fortfarande aktuellt:

För att den socialistiska rörelsen och arbetarrörelsen ska förenas och sammansmälta till en enda rörelse, måste socialisterna bryta upp från det utopiska sättet att tänka. Detta var Marx och Engels' världshistoriska verk. I Kommunistiska Manifestet från 1847 lade de den vetenskapliga grunden till en ny modern socialism eller, som vi säger idag, socialdemokrati. Genom det gav de socialismen fasthet och förvandlade vad som hittills varit en vacker dröm hos välmenande entusiaster till ett allvarligt föremål för kamp och visade också att detta var en nödvändig konsekvens av den ekonomiska utvecklingen. Till det kämpande proletariatet gav de en klar medvetenhet om dess historiska uppgift och de förelade det att skynda till sitt stora mål så fort och med så små uppoffringar som möjligt. Socialister har inte längre uppgiften att fritt uppfinna ett nytt samhälle utan snarast att blottlägga dess element i det existerande samhället. Ej mera har de att bringa proletariatet dess frälsning från misär från ovan, utan snarare har de att stödja dess klasskamp genom att öka dess insikt och främja dess ekonomiska och politiska organisationer, och genom detta så snabbt och smärtfritt som möjligt uppnå den dag då proletariatet förmår rädda sig självt. Socialdemokratins uppgifter [som ett parti] är att göra proletariatets klasskamp medveten om sitt mål och kapabel att välja de bästa medlen för att uppnå detta mål. (Kautsky, Klasskampen.)

Idén om partiet som en kraft för att mobilisera och ideologiskt utveckla massrörelsen förblir giltig. Men i en deltagande demokrati är ledarskap och makt två olika saker. Ett parti kan bara få saker gjorda genom att påverka opinionen, genom övertalning. Det kan inte lita till rätt att befalla som de sovjetiska kommunisterna gjorde efter 1917. Men det behöver fortfarande en klar vision för framtiden, och klar politisk ekonomi.